Anf. 146 David Lång (SD)
Herr talman! Vi debatterar nu betänkande SfU14, där utskottet behandlar regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport om etableringsförberedande insatser för asylsökande.
Riksrevisionens granskning har inriktats på Migrationsverkets mottagande av asylsökande och på hur regeringens styrning och uppföljning av systemet fungerar utifrån ambitionen om tidiga insatser för integration. Man har även tittat på Arbetsförmedlingens roll och insatser.
Herr talman! Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en mycket stark politisk vilja och förhoppning om att få det multikulturalistiska projektet att fungera. Sju riksdagspartier tävlar med varandra om att anslå den ena absurda summan efter den andra till olika projekt som nästan undantagslöst misslyckas, gång efter gång, år ut och år in.
Det tycks inte riktigt finnas någon övre gräns för hur mycket man är villig att satsa av skattebetalarnas pengar för att fylla igen det bottenlösa hålet. Jag kommer att tänka på den tidigare riksbankschefen Bengt Dennis, som för drygt 20 år sedan försökte försvara den svenska kronan genom att höja räntan till 500 procent. På frågan om hur högt räntan kunde gå svarade han: The sky is the limit. Det betyder i princip att det inte finns någon övre gräns.
I dag verkar det inte finnas någon övre gräns för hur mycket man är villig att spendera på massinvandring. Regeringen och de rödgröna höjer insatsen gång på gång, ungefär som en spelmissbrukare som försöker vinna tillbaka allt som tidigare förlorats genom att höja insatsen ytterligare en gång.
Riksrevisionen har, trots alla de satsningar som har gjorts, konstaterat att det finns brister i mottagningssystemet. Det lämnas rekommendationer till såväl regeringen som Migrationsverket, med i vissa fall önskemål om att avsätta större resurser till de olika rekommendationerna. Regeringen och Migrationsverket har besvarat dessa och i vissa fall ansett att allt är bra som det är. I andra fall har man sagt att regeringen kommer att följa upp att Migrationsverket utvecklar sitt arbete och att regeringen ska se över hur ansvarsfördelningen fungerar.
I några fall har man gjort vissa resursökningar eller ska göra det, antingen i pengar eller i arbetstid. Som exempel på det kan nämnas punkten om flyktingguider. Där har regeringen från och med den 1 mars i år avsatt pengar så att kommunerna kan ansöka om ersättning för att stärka och utveckla verksamheten med flyktingguider och familjekontakter. Kort sagt: Regeringen anser inte att den kan göra så mycket mer än den redan har gjort. Man har redan satsat väldigt stora summor, man har lyckats hitta ytterligare några sätt att spendera pengar, och i övrigt får vi hoppas att allt ska löna sig.
Sverigedemokraternas inställning är att dagens utveckling med ständigt skenande utgifter för migration och integration redan har nått orimliga nivåer, och vi motsätter oss fortsatta höjningar av de insatserna.
Jag skulle vilja ta upp några siffror som finns i regeringens senaste vårproposition, s. 14 i bilaga 1. Där framgår det att det år 2006 spenderades 4,5 miljarder på migrationsområdet, utgiftsområde 8. Prognosen för år 2013 är 10,2 miljarder, alltså en höjning med 127 procent sedan 2006. På integrationsområdet var kostnaden 3,4 miljarder 2006. Prognosen för 2013 är 9,9 miljarder, alltså en höjning med 191 procent.
Det är alltså en höjning med 127 procent respektive 191 procent, samtidigt som inflationen har varit ungefär 11 procent. Och samtidigt har det under regeringens tid skurits ned en del på vissa välfärdsområden, som utgiftsområdena 10 och 11, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp respektive Ekonomisk trygghet vid ålderdom.
Det kan hända att det beror på att någonting fungerar mer effektivt. Men planen är att dessa utgifter ska fortsätta minska de kommande åren fram till åtminstone 2017.
Jag ställer retoriskt frågan om de sänkta kostnaderna beror på att vi kommer att bli friskare eller om det handlar om regeringens prioriteringar.
En annan siffra som jag skulle vilja ta upp är att Pensionsmyndigheten år 2005 betalade ut nära 200 miljarder kronor i ålderspension och pensionsersättningar. År 2012 hade siffran stigit till 268 miljarder. Det är en ökning med 34 procent. Det kan tyckas vara ganska bra. Men samtidigt har antalet pensionärer ökat med 19 procent, och inflationen har, som sagt, varit 11 procent. På detta område håller man alltså nätt och jämnt ställningarna.
Andra prioriteringar som vi har konstaterat och debatterat under våren i kammaren är de prioriteringar som regeringen gör på fri sjukvård, fri tandvård och fria mediciner till illegala utlänningar. När det gäller just satsningar över huvud taget på massinvandring och mångkultur har vi sett en del av resultatet, eller i alla fall fått en försmak av det i och med bränderna och stenkastningarna i våra förorter.
Jag kan bara spekulera i vad som får regeringen att göra denna typ av prioriteringar. Sverigedemokraterna däremot gör andra prioriteringar. Vi motsätter oss utökade satsningar på flyktingmottagande och integration. Jag tycker att det är dags att begränsa våra förluster och inse att detta samhällsexperiment har misslyckats och att vi drar tillbaka det så fort som möjligt. Det är detta som jag vill ge regeringen till känna. Därmed yrkar jag bifall till Sverigedemokraternas reservation 1.