En ny gymnasiesärskola

Herr talman! Nu ska vi debattera betänkandet om en ny gymnasiesärskola. Chansen - eller risken - att det blir en hård debatt är nog liten. Det beror på att vi alla ser positivt på den här reformen. Under resans gång har vi blivit överens om det mesta. Med en mer likartad reglering och med en större flexibilitet för både elever och skola ser vi att detta kommer att kunna leda till en ökad samverkan mellan formerna och att elever som är inskrivna på särskolan ska kunna genomgå delar av gymnasieskolans program. Det är bra. Vi och forskarna talar ofta om hur viktigt det är med inkludering. Det är viktigt att påpeka att det inte bara får vara särskolans ambition att inkludera, utan ambitionerna bör också gälla tvärtom. När propositionen kom på utskottets bord i december var vår huvudsakliga kritik att regeringen inte nämnt någonting om det viktigaste som finns, förutom eleverna, nämligen lärarna. Det är viktigt att lärarna i särskolan har en hög kompetens. De nya behörighetsreglerna ställer större och tydligare krav på särskolans lärare. Det är viktigt och riktigt. Men särskolan är inte en kloss som kan stoppas in i ett fyrkantigt hål så enkelt. Det är mer komplext än så. Alla som har erfarenhet av eller har besökt en gymnasiesärskola vet att man då inte bara möter en elevgrupp. Utvecklingsnivån kan vara allt från förskolenivå till en lättare utvecklingsstörning som innebär att man står mycket nära andra ungdomar i sin egen ålder. Ibland kan man möta någon som nästan är en Einstein. Därför behövs verkligen bredden av olika pedagoger i särskolan. I dag saknar särskolan förutsättningar för att möta de nya reglerna. Därför har det uppstått en bekymmersam situation. I vår motion yrkade vi på att regeringen bör utreda förutsättningarna för behörighet inom särskolan, förlänga övergångstiden, införa ett valideringssystem och inom ramen för Lärarlyftet göra en särskild satsning på lärarna i särskolan. Regeringen har under utskottsbehandlingen tillmötesgått varenda punkt, och utskottet står nu enigt bakom regeringens avsikt. Jag tror att detta är bra. Det är bra för elever, lärare och verksamhet när vi kommer överens i Sveriges riksdag om utbildningspolitiken. Herr talman! Jag ska fortsätta på detta bra-spår. En bra sak är att samarbetet mellan särskolan och näringslivet ska utvecklas och stärkas. Med den nya gymnasiesärskolan får vi på de nio nationella program som ska införas minst 22 veckors praktik. Det ska också införas ett lärlingsalternativ. Det behövs. Som det nu är går många av dessa ungdomar rakt in i aktivitetsstöd. Många får inte ens en chans att prövas mot arbetsmarknaden, trots att jag vet att många verkligen skulle kunna bidra på sitt sätt. Men med dessa strukturförändringar, högre krav och ibland nästan anorektiska arbetsorganisationer som finns i dag finns det nästan inget utrymme för den som inte presterar ultimat eller så att säga utanför vanligheten. Det finns goda exempel. Men vad kostar det för människan och för samhället när en människa står utanför från 20 till 65 år? Alla insatser som görs borde ställas mot det. Vi borde hjälpas åt att dammsuga arbetsmarknaden och samhället för att hitta arbetsuppgifter och praktikplatser. Vi borde från vår sida stimulera att det sker, och vi måste noga följa upp det. Det är konkurrens där ute om praktikplatser. Flera skolformer behöver denna lärform. Min erfarenhet är att branscherna inte direkt kastar sig över denna arbetsuppgift eller dessa elever. Men jag ska återigen säga att det finns undantag. Men om inte branschföreträdarna är med på vad eller hur det ska göras blir det faktiskt inget. När dessa elever väl har kommit på sin praktik- eller lärlingsplats ställs det, som vid alla praktikplatser, krav på handledaren. Den här gruppens särskilda behov måste förstås av handledaren. Det är därför mycket viktigt att handledarutbildning konsekvent genomförs och att upplägget med arbetsplatsförlagd utbildning och lärlingsutbildning regelmässigt kvalitetssäkras. Kvalitet måste vara vägledande i all utbildning. Handledarna behöver också ha kunskap om konsekvenser av utvecklingsstörning och kunskap om lärmiljöer och lärstilar. Därför kan vi inte bara som allianspartierna i utskottet konstatera att skolhuvudmannen har ett stort ansvar. Vi behöver faktiskt ta ett större ansvar. Därför yrkar jag bifall till vår reservation 1 i betänkandet.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna. Jag vill redan nu be om ursäkt för om jag överskrider den tid som jag har angett för mitt anförande om det som hjärtat är fullt av. Men jag ska försöka begränsa mig och hålla mig till den angivna talartiden. I dag ska vi alltså - äntligen - fatta beslut om regeringens proposition En gymnasiesärskola med hög kvalitet . Jag hade hoppats att denna reform av gymnasiesärskolan skulle ha genomförts samtidigt som det nya gymnasiet. Men nu har vi en ny gymnasiesärskola framför oss, och det var kanske bra att den fick ta denna tid på sig. Särskolan är en viktig skolform för elever med utvecklingsstörning. Den genomgår nu stora och nödvändiga förändringar, både på grundsärskolenivå, i och med den nya skollagen, och på gymnasienivå, som vi i dag debatterar. Lika viktigt som det är att den som har lätt för sig har möjlighet att utvecklas efter sin förmåga och sitt intresse är det att den som har en intellektuell funktionsnedsättning, en utvecklingsstörning, också får möjlighet att utveckla sig efter sin förmåga och sitt intresse. Förra året genomgick gymnasiet stora förbättringar. De elever som började gymnasiet i höstas är den första kullen som läser enligt den så kallade Gy 2011. Den nya gymnasiesärskolan kan ses som en uppföljning av Gy 2011. Bestämmelserna för gymnasiesärskolan anpassas i stora delar till bestämmelserna för den reformerade gymnasieskolan. Det finns många bra gymnasiesärskolor i vårt land, precis som Caroline Helmersson Olsson sade. Jag har haft förmånen att få besöka flera av dem, exempelvis Duveholms gymnasiesärskola i Katrineholm - jag tror att även Caroline Helmersson Olsson har varit där på besök - och Sjöarpsskolan i Ronneby. Det här är bara ett par av de gymnasiesärskolor som finns i vårt land där engagerade lärare och skolledare ger eleverna möjlighet att utvecklas och lära sig inför ett liv efter skolan, ett liv där de i så stor utsträckning som möjligt ska klara sig själva. Detta uppdrag blir också tydligare i den nya gymnasiesärskolan. Det handlar om att ha förväntningar, en tro på att man kan så mycket mer. Alla kan vi något, och alla har vi förmågor som vi kan utveckla och bli ännu bättre på, bara vi har någon som ser oss, som tror på oss och som stöttar oss och som ser möjligheterna. För även om det finns många goda exempel på bra gymnasiesärskolor i vårt land finns det också kritiska röster. Det finns till exempel kritik inom dagens gymnasiesärskola när det gäller betygssättningen. Det finns en otydlighet i dagens betygssystem, och både elever och lärare vittnar om att betygen ofta inte ges så stor betydelse, snarare tvärtom. Betygen uppfattas ändå inte vara värda någonting. För de nio nationella programmen som föreslås i propositionen finns i stället en poäng- och kursindelning där utbildningen inom varje ämne ges i form av en eller flera kurser. Detta ger större möjligheter att möta eleven på den nivå som han eller hon befinner sig på och till att gå vidare i lärandet och utvecklingen. Genom att betyg nu kommer att sättas efter varje avslutad kurs och enligt de nya betygsstegen kommer betygen också att få en annan betydelse både för elevens utveckling och för lärarnas arbete. Inom de nationella programmen i gymnasiesärskolan kommer det också att finnas lärlingsutbildning. Gymnasiesärskolan måste kunna anpassa sig till elevernas olika behov. Då kan gymnasial lärlingsutbildning, där utbildningen i huvudsak sker ute på arbetsplatserna, vara ett viktigt steg i elevens utveckling. En tydlig koppling till en arbetsplats under gymnasietiden kan också ge förutsättningar för ett fortsatt arbete. Här vill jag bara kort kommentera reservationen från bland andra Socialdemokraterna, och som Caroline Helmersson Olsson tog upp, om handledarutbildning för den som tar emot en elev från gymnasiesärskolan på sin arbetsplats. Självklart måste den som tar emot en elev från gymnasiesärskolan ha en förståelse för och en kunskap om vad det innebär. Här har också skolan ett viktigt uppdrag i att förmedla den kunskapen. Det kan ske på många olika sätt, men det måste alltid utgå från den enskilda eleven och dennes förutsättningar. Men som sagt: Det är skolan, huvudmannen, som har ansvaret och som har kunskapen om eleven. Det gäller att se till att handledaren har den kunskap och erfarenhet som krävs. Då är det skolan, huvudmannen, som har att se till att man har både den yrkeskunskap och den kunskap om elevens särskilda förutsättningar som behövs. Gymnasiesärskolan är en fyraårig utbildning. I propositionen sägs att förutom de nio nationella programmen ska gymnasiesärskolan också ha individuella program. Här kan jag konstatera att den indelning i yrkesträning och verksamhetsträning som finns i dagens gymnasiesärskola tas bort. Det tycker jag är bra, för gränserna mellan yrkesträning och verksamhetsträning är i dag inte helt klara. Då är det viktigare att utbildningen utformas utifrån eleven än att den utformas utifrån bestämda ramar. Herr talman! I det betänkande vi nu debatterar tas också frågan om behöriga lärare i särskolan upp. Detta tog även Caroline Helmersson Olsson här upp. Det rör sig här om en viktig fråga, om en fråga som jag själv redan i höstas lyfte fram och som nu lyfts fram i betänkandet. Det är jag mycket glad över. Bredden bland särskolans elever är mycket stor. Elever inom samma åldersspann kan ha mycket skilda behov vad gäller undervisningen och vilken pedagogik som fungerar bäst. Därför behövs det en bredd av olika pedagoger genom hela särskolan, från grundsärskolan till gymnasiesärskolan och vidare till särskild undervisning för vuxna. För att få en lärarlegitimation för undervisning i särskolan krävs, enligt Skolverkets nuvarande direktiv, en speciallärarexamen med specialisering mot utvecklingsstörning. Dessutom krävs en lärarexamen. Många inom särskolan, främst inom träningsskolan och verksamhetsträningen, har andra pedagogiska grundutbildningar än just en lärarexamen - till exempel utbildning till socialpedagog eller fritidspedagog. Dessa pedagoger var behöriga att söka till den tidigare speciallärarutbildningen riktad mot utvecklingsstörning och blev då också behöriga särskolelärare enligt de tidigare reglerna. Men enligt de nya reglerna för lärarlegitimationen kan, som sagt, de här pedagogerna som en lång tid arbetat som behöriga lärare inte få sin lärarlegitimation. Därmed tappar de den behörighet som de under så lång tid haft. Därför behöver författningsändringar göras så att den som har en äldre speciallärar- eller specialpedagogutbildning också i fortsättningen får bedriva undervisning även om vederbörande inte har en lärar- eller förskollärarexamen i botten. Ytterligare en åtgärd som behöver vidtas är att förlänga övergångsperioden när det gäller legitimerade lärare. I dag gäller den perioden fram till sommaren 2015. Men nu föreslås en förlängning med ytterligare tre år, till juni 2018. Också jag vill ta upp det tilläggsuppdrag till Skolverket som Caroline Helmersson Olsson tog upp när det gäller speciallärarutbildning inom Lärarlyftet II. Det handlar om att ge möjlighet till validering också av tidigare kunskaper och erfarenheter. Jag tycker att det här är en viktig del. Detta gör vi för att alla elever ska ha rätt att bli undervisade av kvalificerade lärare, och detta ska gälla för alla elever oavsett skolform. Herr talman! Det finns många fler delar i den nya gymnasiesärskolan som jag skulle vilja lyfta fram. Men tiden rinner i väg så jag väljer att i stället avsluta med några egna reflexioner. Gymnasiesärskolan är, som sagt, en viktig skolform som finns till för elever med utvecklingsstörning, och den genomgår nu stora och viktiga förändringar. Livslångt lärande - möjligheten att vidareutbilda sig efter gymnasiet - är viktigt. Men har du gått i särskola har du faktiskt inte samma möjligheter i dag. Jag är själv lärare. På gymnasiesärskolan i Norrtälje var jag med och byggde upp en verksamhet för elever med lindrig utvecklingsstörning. Många fick sitt första jobb efter den här gymnasiesärskoleutbildningen. Men vad hände sedan när det var dags att gå vidare och man ville lära sig mer? Nu börjar möjligheter till eftergymnasial utbildning växa fram för den som gått i särskola, något som jag med glädje ser efter alla år i riksdagen då jag jobbat för detta. Yrkeshögskolan startar till hösten en försöksverksamhet med fem utbildningsanordnare. Bland annat kommer studenter med gymnasiesärskolebakgrund att erbjudas utbildning där. På högskolan i Gävle pågår ett projekt med ett högskoleprogram riktat till tidigare gymnasiesärskoleelever. Jag följer båda dessa projekt på mycket nära håll och ser att det finns många hinder i vägen för dem. Det finns mycket mer att göra för den som gått i särskola. Men, herr talman, det är en fråga som vi vid ett annat tillfälle får återkomma till. (Applåder)