Bostadsförsörjningsfrågor

Fru talman! I dag ska vi diskutera civilutskottets betänkande om bostadsförsörjningsfrågor, vilket inte är en dag för tidigt efter den slakt av bostadspolitiken som skett efter höstens maktskifte. Den högaktuella frågan är: Vilket ansvar ska samhället ha för att människor ska ha någonstans att bo? Vi socialdemokrater står för en social bostadspolitik som ska skapa möjligheter för alla, oavsett inkomst, att få tillgång till ett bra boende. Bostadspolitiken är en viktig del av den generella välfärden och utgör för oss det fjärde benet i välfärdspolitiken utöver vård, skola och omsorg. Bostaden är en social rättighet, och samhället har ett ansvar. Fru talman! Vi står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag nöjer mig här i kammaren med att yrka bifall till reservationerna nr 1, 8 och 12. Den sociala bostadspolitiken slaktas nu av den borgerliga regeringen. Staten ska inte längre ha något ansvar, utan marknaden ska lösa allt. Har vi hört det förut? Nyproduktionen av bostäder ska enbart ske efter marknadens kortsiktiga prioriteringar. Allmännyttan ska säljas ut. Marknadslösningar ska styra produktionen till attraktiva lägen i och kring de större städerna. Övriga projekt blir högriskprojekt. Antingen har borgarna inte förstått konsekvenserna av sin egen marknadsliberala politik, eller också blundar de för det resultat som politiken ger. Fru talman! För att främja en rättvis tillgång till bostäder, för att värna miljön och för att få bra villkor även för inkomstsvaga grupper på bostadsmarknaden krävs statliga insatser. Utan statliga stöd i bostadspolitiken kommer orättvisorna och bostadsbristen att öka. Det är väl motiverat att stödja produktionen av bostäder så att vi kan uppnå de bostadspolitiska målen: Allas rätt till en bostad till rimlig kostnad. Det som nu händer när den borgerliga regeringen skrotar räntebidrag och investeringsstöd är att allt statligt stöd till bostadsproduktion upphör. Detta är den mest genomgripande förändringen i modern tid och saknar en total konsekvensanalys. Vad händer med människorna i nyproducerade lägenheter när hyrorna höjs? Vilken effekt får höjda hyror och byggstopp på hyreslägenheter för studenternas boendesituation? Vilka effekter blir det på samhällsekonomin när alla stöd till bostadssektorn slopas? Vad betyder det för att upprätthålla rättvisa och jämlika villkor mellan olika grupper i samhället? Vad händer med byggandet när det i praktiken införs ett totalt byggstopp? Och hur går det med de företag som har gjutit Odellplattor för hundratusentals kronor? Att inte ha koll på vad som händer när man slaktar bostadspolitiken är både ansvarslöst och cyniskt av den borgerliga majoriteten. Fru talman! Vi socialdemokrater vet att marknadskrafter inte kan klara vårt mål att alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och hälsosam miljö. Samhället och politiken måste vara med, aktivt pådrivande, planerande och styrande. Därför har vi under de senaste åren steg för steg tillfört nya verktyg och medel för att öka bostadsbyggandet, och vi har lyckats över all förväntan - 120 000 nya bostäder förra mandatperioden. Allt detta raseras nu. Den nya majoriteten hade möjlighet att i stället bygga vidare, utveckla och förbättra ytterligare. Ta av er de ideologiska skygglapparna! Sverige står de närmaste åren inför en rad utmaningar på det bostadspolitiska området. Det gäller såväl tillgången på bostäder som boendekostnader och omställningen av miljonprogramsområdena. Boendestandarden i Sverige är unikt bra, och så vill vi att det ska fortsätta att vara. För att vi ska klara det krävs mycket mer politik, inte mindre. Vi måste klara energiomställningen även i bostadsbeståndet. Vi måste bygga mer där folk vill bo. Vi måste se till att det byggs såväl för unga som för äldre. Vi behöver utveckla hyresgästernas inflytande och inte nöja oss med dagens situation. För att vi ska klara det krävs mer av politik, mer visioner om hur unga människor ska få någonstans att bo, mer visioner om hur vi får trivsamma boendemiljöer, inte mindre. Det trista med marknaden är att den saknar visioner - den bara är. Som borgarstrateg måste det vara tråkigt att leva i en så visionslös tillvaro. Vad gör den borgerliga majoriteten i stället? Ja, man avvecklar allt stöd till bostadsbyggandet. Man skrotar investeringsstimulansen för mindre hyresrätter och studentbostäder. Man medverkar genom sin politik till byggstopp av hyresrätter. Man förhalar införandet av hyresgarantier för unga hushåll. Man säljer ut allmännyttan. Man snabbavvecklar Boutredningen. Det är pinsamt av den borgerliga regeringen att lägga ned en utredning som har till uppgift att förbättra unga människors bostadssituation, dessutom utan motivering. Det går inte att tolka på annat sätt än att borgarna är helt ointresserade av att lösa bostadsproblemen för studenter och ungdomar. Den borgerliga regeringen för en politik för ökade klyftor, även när det gäller hur och var människor ska bo. Den borgerliga majoriteten har dessutom mage att i betänkandet skriva: "Det kan därför förväntas att den omläggning av bostads- och arbetsmarknadspolitiken som inleddes efter regeringsskiftet hösten 2006 också kommer att få stor betydelse för ungdomars möjlighet att etablera sig på bostadsmarknaden." Få stor betydelse - jo, jag tackar! Det skulle vara intressant att få veta vad ni specifikt tänker på. Är det höjningarna av hyran, studerandevillkoret, som ni har slopat i a-kassan, det omtalade jobbavdraget, som inte omfattar studenter, höjningen av avgiften till a-kassan eller sänkningen av ersättningsnivåerna, åtstramningen när det gäller komvux, borttagandet av plusjobb, akademikerpraktik eller privatiseringen av trafikförsäkringen? Jag brukar inte tycka om att titta tillbaka i dåtid utan försöker ha fokus på framtiden. Men jag blir rädd, rentav mörkrädd, när jag ser att den nya regeringen verkar komma med samma recept som man hade förra gången man styrde Sverige. Byggandet av hyreslägenheter kollapsade. Räntan sköt i höjden. Många bostadsrätts- och villaägare tvingades gå från hus och hem, och byggföretagen gick i konkurs. Följden av det borgerliga motståndet mot varje form av samhällsansvar för bostadspolitiken blev katastrofal. Nu står vi där igen. Fru talman! Regeringen river upp de åtgärder som lett till ett rekordhögt bostadsbyggande, fast Boverket slagit fast att två tredjedelar aldrig skulle ha kommit till stånd om det inte varit för den aktiva bostadspolitiken. Man öppnar upp för utförsäljning av allmännyttan och lämnar kommande generationer åt sitt öde på bostadsmarknaden. Vart leder den politiken? Ni kan inte på allvar mena att ni vill tillbaka till ert tidigare bostadspolitiska fiasko. Har ni glömt eller förträngt hur det såg ut? Hur tar vi ett samhälleligt ansvar för bostadsförsörjningen utan att staten finns med och stöder bostadsbyggandet? Hur utvecklar man allmännyttan genom att avveckla den? Hur ska alla få det bra när bara vissa prioriteras? Det finns många frågor på detta område som ni har lämnat obesvarade. Men kanske är det som Yvonne Andersson, Kristdemokraterna, uttalade i riksdagens senaste budgetdebatt hela borgerlighetens åsikt: "Fru talman! Jag blir lite skraj här. För mig kan aldrig en bostadspolitik sänkas till en nivå som handlar om att nå alla människor." Fru talman! För oss socialdemokrater handlar bostadspolitiken just om att nå alla. Först då är vi nöjda. Vi socialdemokrater vill att staten ska ta ansvar för en hållbar bostadspolitik i hela landet. Vi accepterar inte borgarnas slakt av bostadspolitiken. Vi säger nej till utförsäljningen av allmännyttan. Det kommer att drabba människor med minst resurser och öka orättvisorna. Upphäv den blå skatteväxlingen på bostadspolitikens område! Den leder bara till en sämre bostadssituation för många och ökar klyftorna mellan fattiga och rika. Det är orättvisor som det kan ta generationer att komma till rätta med.

Fru talman! Civilutskottet behandlar i detta betänkande motioner från den allmänna motionstiden som avser vissa bostadsförsörjningsfrågor. Motionerna tar upp frågor med allmän bostadspolitisk inriktning och frågor med anknytning till lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar, lagen om allmännyttiga bostadsföretag och lagen om bostadsbidrag. Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag. Majoriteten i utskottet gör det med hänvisning till sin allmänna uppfattning att den statliga styrningen när det gäller bostadsförsörjning ska minska till förmån för kommunernas och bostadskonsumenternas inflytande. Fru talman! Jag vill så här inledningsvis framhålla att jag naturligtvis står bakom Vänsterpartiets reservationer och de gemensamma reservationer där Vänsterpartiet deltar, men jag väljer när det gäller detta betänkande att yrka bifall till reservationerna 10 och 13. Samhällets kraftiga neddragningar av stödet till bostadsproduktionen har fått stora effekter för nyproduktionen av bostäder, för underhållet av bostadsbeståndet samt för den sociala bostadspolitiken. Nu ska Sveriges hyresgäster bli bostadskonsumenter på Mats Odells bostadsmarknad, en bostadsmarknad utan politiska förslag eller visioner från regeringen om hur bostadsförsörjningen ska tryggas. Det saknas politik och förslag om bostadsbyggande på landsbygden, om hur den statliga marken ska användas i bostadsplaneringen och om boende för ungdomar och äldre. Olika prognoser visar att det i Sverige bör tillkomma minst 40 000 bostäder om året. Annars hotar en hämmad ekonomisk tillväxt, ökad segregation samt minskad rörlighet på bostads- och arbetsmarknaden. I exempelvis Stockholms län uppgav föregående år 23 av 26 kommuner att de har bostadsbrist och att det främsta hindret för ett ökat bostadsbyggande är höga produktionskostnader. Mot denna bakgrund anser Vänsterpartiet att det är nödvändigt att minst 40 000 bostäder per år tillkommer de närmaste tio åren, av vilka hälften ska vara hyresrätter. Det är dessutom helt uppenbart att kommunerna och hyresgästerna inte själva kan tillgodose behovet av bostäder i Sverige, utan det är ett ansvar för staten genom riksdag och regering. Under de närmaste 15-20 åren är, enligt Boverket, mellan 500 000 och 1,3 miljoner lägenheter i flerbostadshus dessutom i behov av omfattande renoveringar. Det gäller framför allt rekordårens bostadsbestånd men också äldre delar av bostadsbeståndet. Jämfört med i dag, då endast ca 25 000 lägenheter per år renoveras, skulle takten behöva mer än fördubblas för att bostadsstockens värde inte ska fortsätta att sjunka. För att tydliggöra att både nyproduktionen och ombyggnationen av bostäder måste fortsätta att öka bör riksdagen sätta upp tydliga produktionsmål. Riksdagen bör sätta upp som mål att det under den närmaste tioårsperioden bör tillkomma 40 000 bostäder per år av vilka hälften ska vara hyresrätter. Dessutom bör 65 000 bostäder per år renoveras under samma period. Fru talman! Att utskottet inte anser att riksdagen bör fastställa något mål i absoluta tal för bostadsproduktionen är märkligt med tanke på att Kristdemokraterna tidigare själva hade ett uppsatt mål om 50 000 bostäder per år. Å andra sidan kanske det är säkrast för regeringen att inte anta några mål nu när man, som alliansen, har bestämt sig för att montera ned hela den statliga bostadspolitiken. Att ens tänka tanken att våga anta några mål om produktionen av hyresrätter vore väl i detta läge snarast som att gräva sin egen grop - jag menar platta, om man är Mats Odell. Men att inte ens våga ta ett helhetsgrepp, utan att nämna upplåtelseformer, är fegt agerat mot Sveriges hyresgäster som behöver en lägenhet att hyra. Fru talman! Kommunala bostadsförmedlingars betydelse för bostadsförsörjningsfrågorna i kommunerna och för att bostäder ska kunna tillhandahållas på ett socialt rättvist sätt kan knappast överskattas. Enligt lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar ska en kommun anordna bostadsförmedling om det behövs för att främja bostadsförsörjningen. Vid behov kan regeringen ålägga en kommun att inrätta en bostadsförmedling. I dag har endast ett tiotal kommuner en kommunal bostadsförmedling i egentlig bemärkelse - detta trots att det i många kommuner, även sådana som generellt saknar bostäder, finns hemlöshet. Likaså har orättfärdiga förmedlingsprinciper visat sig vara vanliga - diskriminering är vanligt förekommande. Lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar har nu varit i kraft i mer än sex år. Sett mot den bakgrunden är det märkligt att varken den tidigare eller den nuvarande regeringen har använt sig av möjligheten att ålägga någon kommun att inrätta en bostadsförmedling. Lagens utformning måste därför ändras. Det måste bli obligatoriskt för en kommun att inrätta en kommunal eller regional bostadsförmedling, och endast då det är uppenbart obehövligt med en förmedling ska kommunerna ges dispens från kravet. Eftersom många ungdomar och andra som står utanför den ordinarie bostadsmarknaden i dag är hänvisade till att hyra bostäder i andra hand bör satsningar även göras då det gäller denna oreglerade och ofta oseriösa marknad. Bostadsförmedlingarna bör därför även ges uppdraget att avgiftsfritt förmedla också andrahandslägenheter samt att kontrollera att de hyror som tillämpas i sådana sammanhang motsvarar bruksvärdet. På så vis skulle alla problem med ohederliga privata förmedlare också kunna minska avsevärt. Fru talman! En bostadsförmedling kan bara fungera om det finns lediga lägenheter att förmedla. I första hand bör överenskommelser träffas med fastighetsägare om att dessa ska lämna lediga lägenheter till förmedling. För att inte bostadsförmedlingarna helt ska vara hänvisade till fastighetsägarnas goda vilja krävs emellertid också en lagstadgad möjlighet för kommunerna att begära in och förmedla lediga lägenheter. Den till år 1993 gällande bostadsanvisningsrättslagen, som gav kommunerna rätt att anvisa hyres- och bostadsrättslägenheter till bostadssökande, var ett kraftfullt redskap för att garantera kommunmedborgarna möjlighet att få en bostad. Erfarenheterna av brister i den kommunala bostadsförsörjningen visar att det är nödvändigt att införa en ny lagstiftning på detta område. Fru talman! I det förslag om bostadsförmedling och bostadsanvisning som en arbetsgrupp inom Regeringskansliet våren 2006 redovisade i promemorian Rättvisa och jämlika villkor på bostadsmarknaden inskränker sig förslaget om anvisningsrätten till ett krav på kommunala bostadsföretag att lämna minst hälften av sina lediga lägenheter till denna förmedling. Jag menar att ett framtida lagförslag ska omfatta även övriga hyresbostäder i en kommun. Fru talman! De allmännyttiga bostadsföretagen har en helt avgörande betydelse för den svenska bostadsmarknaden och bostadspolitiken. Dessa företag ska värna rätten till en bra bostad och boendemiljö utan krav på ekonomisk insats. Verksamheten ska bedrivas utan vinstsyfte och utifrån en långsiktig självkostnadsprincip. En försvagad allmännytta skulle leda till en klar försämring av möjligheterna att föra en social bostadspolitik. Allmännyttan, tillsammans med planmonopolet, är kommunernas viktigaste verktyg för att låta ett rättviseperspektiv genomsyra bostadspolitiken i enlighet med regeringsformen och de av riksdagen antagna bostadspolitiska målen, där vi säger att bostaden är en social rättighet. Det är därför viktigt att kommunerna stärker sina bostadsföretag och utvecklar möjligheterna att tillhandahålla bra bostäder till självkostnads- och bruksvärdesprinciper samt att man har kvar de sociala rekvisiten i sin bolagsordning eller motsvarande. Det är också viktigt att man fördelar bostäderna med hjälp av kommunala bostadsförmedlingar utifrån strikta rättighets- och behovskriterier. Allmännyttan är således oundgänglig för en social bostadspolitik, och dess roll i samhället måste därför stärkas. De kommuner som i dag saknar ett allmännyttigt bostadsföretag ska ha ansvar för att minst ett sådant byggs upp i kommunen. Jag anser också att regeringen bör låta utreda hur Allbolagen kan skärpas och stärkas i de avseenden som Vänsterpartiet tar upp i sin motion i stället för att lägga fram den aviserade propositionen om att ta bort den så kallade stopplagen i Allbolagen.

Fru talman! Självklart står även vi i Miljöpartiet bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande tänkte jag nöja mig med att yrka bifall till reservation nr 8. Det här betänkandet behandlar alltså motioner från allmänna motionstiden. Flera av dessa motioner har naturligtvis fått en lite annan dimension sedan dess med tanke på de omfattande förändringar av bostadspolitiken här i landet som den nya regeringen har genomfört. Detta har vi hört tidigare talare behandla. Många tidigare självklara utgångspunkter hänger numera i luften, och för den enskilde är det en helt ny verklighet att förhålla sig till. Boendet har för många människor förvandlats från en praktisk fråga till en spekulationsfråga. I den svenska grundlagens 1 kap. 2 § kan man läsa: "Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö." Detta citat använder vi oss ofta av i Miljöpartiet. Rätten till bostad är här tydligt uttryckt. Denna tydliga rätt slås även fast i den av Sverige ratificerade FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Där kan man i artikel 25 bland de sociala rättigheterna hitta rätten till bostad, som alla länder som ratificerat denna deklaration därmed har åtagit sig att säkerställa för sina medborgare. Utifrån detta perspektiv är det ganska sorgligt att ser hur bostadspolitiken i Sverige nedmonteras av alliansen. Bostaden ska nu, liksom det mesta i alliansens Sverige, bli mer av en spelbricka på marknaden. Vissa blir då vinnare medan andra blir förlorare. Den nya bostadspolitiken bidrar till att klyftorna i vårt land ökar. Eftersom jag är ledamot på Dalabänken ger mig emellertid denna förändring på bostadspolitikens område också nya argument när det gäller mobiliteten. Det är inte längre bara för att den tunga svenska basindustrin norr om Dalälven ska klara av att snabbt och effektivt transportera ut sina varor till exporthamnarna, exempelvis Göteborg, som det är viktigt att Banverket snarast får i uppdrag att bygga ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge. Med den här bostadspolitiken behövs en ökad kapacitet för järnvägstrafiken även för att möjliggöra ett ökat resande, ett ökat pendlande, på en alltmer stel och låst bostadsmarknad. Regeringens politik slår mycket hårt mot hyresrätten och därmed mot möjligheten att flytta till jobben. Arbetsmarknadsregionerna måste därför växa sig betydligt större, med längre pendlingssträckor för alla mellan arbete och bostad. För att det ska bli möjligt i praktiken, med pendlingstider som inte blir så långa att dygnet inte räcker till och med de nya av EU fastlagda arbetstidsreglerna, måste de värsta flaskhalsarna på det svenska spårnätet åtgärdas. Därför är nu kravet på ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge ännu viktigare än tidigare. Men, fru talman, detta med segregation löser man inte med enbart ökad pendling, åtminstone inte på kort sikt. Därför är också kravet på blandade upplåtelseformer i bostadsområden, som Miljöpartiet tar upp i en motion, mycket viktigt. Jag har förstått att majoriteten egentligen också delar den uppfattningen och inser att en styrning mot blandade upplåtelseformer är en verkningsfull metod att förebygga och minska riskerna för segregation i våra bostadsområden. Jag hittar egentligen inget tydligt motiv till att man ändå väljer att avstyrka förslaget när man skriver om det i betänkandet. Jag hoppas att det innebär att man återkommer från majoritetens sida med förslag i denna riktning. Jag noterar sedan att de borgerliga partierna har skaffat sig ett nytt begrepp som man använder, nämligen "utanförskap". Det blev ju väldigt populärt i valet. Det faktum att man använder det, bland annat inom bostadspolitiken, för att tala om den alienation som vuxit fram i industrisamhällets skugga måste ändå ses som ett framsteg. Främlingskapet, bristen på delaktighet, bristen på inflytande och känslan av att vara obehövd har därmed fått en form av uttryck hos borgerligheten, och jag hoppas att det kan vara början på en djupare insikt kring alienationen. Bostadssegregationen motarbetas självklart effektivast och bäst genom att klyftorna i samhället minskas. Alla former av diskriminering bidrar till att vi får en ökad segregation inom boendet eftersom diskriminering i sig, oavsett på vilket område, bidrar till att stänga in människor i de snävare sociala nätverk där de har sin grundläggande trygghet. Då blir begrepp som "vi" och "de" viktiga, och de vardagliga mötena över kulturgränser, språkgränser, etniska gränser och sociala gränser blir allt ovanligare. Det är därför som den här regeringens politik leder åt fel håll. Självklart hade det varit bra om regeringen hade haft mod att styra i stället för att lämna fältet öppet för marknadens kortsiktiga och giriga krafter. Vi behöver mer än någonsin tidigare se till att våra bostadsområden blir mer blandade. Det gäller hela landet men är tydligast i de mest tättbefolkade delarna. Ett sätt vore att anta Miljöpartiets utmaning om att lagstifta om att samtliga bostadsområden när de byggs och renoveras ska styras mot blandade upplåtelseformer. I övrigt, fru talman, har det som hänt sedan valet ännu inte gett oss i Miljöpartiet några tydliga skäl att förändra riktningen på den bostadspolitik som vi tillsammans med den förra regeringen deltog i att dra upp. Vi är fortfarande övertygade om att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte har tillkommit av en slump. Ser vi oss omkring i världen är det väldigt lätt att bli övertygad om att samhället måste ta ett ansvar för att det finns fungerande finansieringssystem för bostadssektorn. Det gäller naturligtvis i första hand för de grupper som har de sämsta förutsättningarna för att etablera sig på bostadsmarknaden. Men livskvaliteten ökar för alla när det fungerar för dem som har det svårast. Fru talman! Jag vill avsluta med att uppmana majoriteten att ta ett omtag även när det gäller studenternas situation. Som vi har hört tidigare kommer er politik, och jag instämmer i det, att leda till kraftigt höjda kostnader för studentboendet. Det måste ni naturligtvis kompensera med höjda studiebidrag. Jag har inte sett några förslag om det. Vi vet alla att studier blir viktigare, och vi vet också att kunskaper blir mer kortlivade. Därför växer behovet av kompletterande utbildningar och omskolning senare i livet hela tiden. Vi vet också allesammans att ungdomsperioden i livet har förlängts. Det är inte ovanligt att man tar både ett och två sabbatsår, att ungdomar och studenter i dag gör avbrott i sina studier och reser jorden runt och jobbar sig fram på kryssningsfartyg eller på annat sätt finansierar långa ledigheter under den tid utbildningarna pågår. Den verkligheten måste politiken anpassa sig till. Det gör att den gamla regeln om en 29-årsgräns för bostadsbidrag inte längre är tidsenlig. Över huvud taget är åldern en olämplig faktor när det gäller utformningen av bostadsbidragssystemen. Ni har avslagit vår motion om en sådan förändring, men jag hoppas att ert avslag ändå innebär att ni förstår problemet och att regeringen återkommer med tydliga förslag. Det här är en fråga som måste lösas.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. I detta betänkande tas bland annat upp motioner om tillgång på bostäder, motverkande av segregation, mål för bostadsproduktion, kommunal bostadsförmedling, allmännyttiga bostadsföretag med mera. Precis som Fredrik Lundh och Socialdemokraterna tidigare konstaterade vill även jag påpeka att inriktningen inom bostadspolitiken är på väg att ändras. Den tidigare förda bostadspolitiken hade en större inriktning på statens ansvar och kontroll än alliansens nuvarande politik där ansvar och inflytande förs till kommuner och den enskilda individen. Ständiga förändringar och den stora mängd subventioner och regleringar som den förra regeringen skapade har gjort bostadspolitiken osäker och väldigt ryckig. Det måste till stabila spelregler med lägre skatter på byggande och boende. En väl fungerande marknad är det enda sättet att få i gång mer byggande och mer varierat byggande. Varierat byggande och olika upplåtelseformer motverkar segregation vilket vi kan se på flera håll i dag. Med mer byggande behövs inte bostadsanvisning, utan då blir hyresgästen, precis som Fredrik konstaterade, kund på en marknad som kräver hänsyn till kundens behov och önskemål i stället för att subventioner och regleringar styr som i dag. Det är tillgången på bra bostäder som skapar en god bostadsmarknad, inte kommunal bostadsförmedling och bostadsanvisning. Detta skapar inte fler bostäder. Det som Egon Frid tar upp om diskriminering tycker jag är en annan sak. Det kan man också diskutera, men det är inte kopplat till tillgången på bostäder utan ett annat problem. Mer och varierat byggande är viktigt för bostadskedjan. Jag har tidigare i den här kammaren beskrivit en artikel i tidningen Sydsvenska Dagbladet där man visade att det i den sista delen av kedjan var en ungdom som fick sin första egna lägenhet och i den första delen av kedjan var det en barnfamilj som skaffade det första radhuset. Det krävs att det byggs mer för att den här bostadskedjan ska fungera och också för att marknaden ska bli välfungerande. Jag har som aktiv kommunalpolitiker under många år sett hur olika statliga regleringar, statsbidrag, subventioner och investeringsbidrag har påverkat verkligheten i våra kommuner. Det har styrt och påverkat byggandet i min kommun på samma sätt som det har påverkat byggandet i andra kommuner. Tidigare socialdemokratiska regeringar har trott att man i välvilja kan tvinga fram byggande, men i stället har man lyckats driva fram snedvridna och konkurrenshämmande subventioneringar och ett väldigt detaljreglerat byggande. En av mina första frågor som ordförande i byggnadsnämnden i Lund var till dåvarande stadsarkitekten. Jag frågade varför vi hade så många tvåvåningshus med fyra till sex lägenheter per trappa och utan hiss i våra ytterområden. Vår stadsarkitekt svarade att det var det mest optimala byggandet under tidigt 70-tal med socialdemokratisk bostadsreglering om bidrag per kvadratmeter och med hisskrav från våning tre. Under många år har vi fått leva med att bland annat hissbrist i dessa bostadsområden har orsakat väldigt dyra investeringar för att man ska uppnå ett annat mål, nämligen tillgänglighet. Samma fråga om stereotypt byggande kan man ställa till olika stadsarkitekter i landet om byggandet under delar av 80- och 90-talen - i princip under hela den sista hälften av 1900-talet. Själv bor jag i ett miljonprogramssubventionerat bostadsområde där varje kvadratmeter är hårt reglerad och antal garderober och avstånd till hatthyllor är noga uträknat enligt dåtidens normer. Det finns till och med regler för ytor för lek, bilar och cyklar. Just i mitt område fungerar det socialt väldigt bra till skillnad från till exempel miljonprogramsområden i min södra grannstad Malmö. Varför fungerar just mitt område så väldigt mycket bättre än andra miljonprogramsområden? Jo, bostadsbristen i min kommun har drivit fram förtätningar, omstruktureringar och oreglerade lösningar i våra yttre områden. Nöden har gjort att mångfalden har fått blomstra. Olika upplåtelseformer, nya marklägenheter, takvåningar, nya bostäder på parkeringsytor, nya parkeringslösningar och varierade lägenheter har skapats. Vi har blomstrande områden trots all reglering, Fredrik, inte tack vare den! Inte tack vare politiska beslut utan trots dessa. Olika hyresvärdar, såväl kommunala som privata, har slagits hårt mot regleringar och byråkrati. Det har alltså varit mindre av politik, inte mer av det. Det är viktigt att konstatera att staten inte alltid riktar rätt om staten ger riktade subventioner. Från Socialdemokraternas sida säger Fredrik Lundh att man har byggt väldigt mycket under de senaste åren. Trots högkonjunktur de senaste åren har man byggt, men vad är det man har byggt? Jo, man har nästan bara byggt specialbostäder, trapphusboende, ungdomslägenheter, studentlägenheter och för några år sedan seniorboende och 55-plusboende, alltså subventionsberoende mer än kundberoende. Om de olika kostnadseffekterna sade man tidigare från Socialdemokraternas sida att det är väldigt dyrt att bygga och att det drabbar hyrorna. Det kan vara riktigt. Samtidigt måste man också konstatera varför det har blivit dyrt att bygga. Vid till exempel byggande av skolor, dagis och specialbostäder i min kommun och i andra kommuner i södra Sverige är det faktiskt bristen på arbetskraft inom byggsektorn och de stora byggfirmornas dominans som drivit upp kostnaderna - alltså brist på konkurrens, inte rop på ytterligare subventioner. Med utgångspunkt i hur bostadsmarknaden har sett ut under sista delen av 1900-talet och början av 2000-talet är det viktigt att konstatera att det är långsiktiga, förutsägbara villkor som är viktiga för att inte få den ryckighet i bostadsplaneringen som vi sett under senare hälften av 1900-talet och som har präglat svensk bostadspolitik länge. Sänkt fastighetsskatt på flerbostadshus gör det också lätt för hyresgästerna att kunna diskutera sina hyresnivåer, och fler bostäder som ger kunden en marknad och en viktig valfrihet innebär att man kan säga nej till alltför höga hyror, då det finns olika alternativ. Fru talman! Avslutningsvis vill jag konstatera att det är en fungerande bostadsmarknad som ska lösa framtidens behov av bostäder, inte tillfälliga subventioner, regleringar, kommunala bostadsförmedlingar och alltför stark och negativ politisk styrning.

Fru talman! Jag kan delvis hålla med om en del av det Christine Jönsson sade. Naturligtvis ska vi inte ha ett överbyråkratiskt och överreglerat byggande som driver upp kostnaderna. Men det är inte den avsikten som i alla fall jag driver. Syftet med en tydlig bostadsanvisningspolitik är just att sedan vi konstaterat att det finns ett stort behov av bostäder ska det behovet styras utifrån en social bostadspolitik, borde i alla fall göra det. Därför måste vi ha tydliga mål för hur mycket vi ska bygga för att tillgodose det behovet. Därför behöver vi bostadspolitiska mål. Vi behöver bostadsanvisning. Vi behöver också ett rättvist system för hur vi ska fördela de här lägenheterna till människor som behöver lägenheter. Detta är ju konstruktiva förslag för att vi ska få en bra social bostadspolitik. Frågan är hur Moderaterna och alliansregeringen tänker för att uppnå det som ni själva säger att ni vill ha, ett ökat byggande och också ett byggande av bostäder till människor som behöver bostäder. Det vi ser i dag är ju en efterfrågemarkand, där det enbart kommer att byggas bostäder i attraktiva kommuner. Där kan dessutom hyrorna drivas upp så att det blir lönsamt för byggherrarna att bygga. Detta kan ju inte vara en klok bostadspolitik. Om jag ser till min egen kommun, Skövde, har den politik som fördes förut och många av de bostadspolitiska förslagen gynnat alla upplåtelseformer. Det byggs hyresrätter i Skövde. Det byggs bostadsrätter i Skövde. Det har också byggts specialbostäder. Vilka förslag kommer Moderaterna och alliansregeringen att lägga fram för att vi faktiskt ska få det ni själva säger, ett bra boende?

Fru talman! Det som jag tror är det viktigaste när det gäller bostadspolitiken är att analysera vad som har varit problem och vad som är problem. De flesta regionerna har bostadsbrist. Det finns regioner som också har det tvärtom, alltså för många bostäder. Där kommer lite av Jan Lindholms diskussion in om de förstorade pendlingsregionerna med mera. Man kanske kan bo och pendla på ett helt annat avstånd än man gör i dag. Men när det gäller den fråga som du tidigare var inne på, Egon, bostadsanvisning och kommunal bostadsförmedling, tycker jag att ni skjuter över målet. Ni ser inte problemet. Mitt sätt att se på problemet är att det finns för få bostäder att fördela. Det hjälps inte av att man har en kommunal bostadsförmedling som har icke-lägenheter att fördela och att de flesta som står i de här köerna blir prioriterade sökande. Det enda sättet att komma åt detta är att få en marknad där det byggs så pass allsidigt att bostadskedjorna fungerar och att det finns möjlighet att göra specialavtal med fastighetsägare vad gäller specialbostäder och annat. Men att ha en förmedling som ska förmedla lägenheter som inte finns är något som gör att jag tror att er politik inte är genomförbar.

Fru talman! Den nidbild av Vänsterpartiets bostadspolitik som Christine Jönsson här förstärker är häpnadsväckande. Det tror jag att alla som lyssnar och tar del av den här debatten förstår. Vi har en helhetssyn i politiken som bygger på att vi först och främst ska ha ett produktionsmål för att uppnå ett bostadsbyggande som skapar bostäder för alla grupper i samhället. I den helhetssynen är vi angelägna om att vi ska ha en rättvis fördelning. Lägenheter är en social rättighet som ska fördelas efter behov och inte efter plånboken, vilket innebär att vi naturligtvis måste ha system för att fördela de bostäder som vi har byggt och ska bygga. Detta är egentligen en självklarhet som inte behöver nämnas. Men uppenbarligen behöver det förtydligas en gång till. Mot detta står en politik som inte ens har konkreta förslag på en bra bostadspolitik och ett bra bostadsbyggande i Sverige. Det finns bara en politik för ett bostadsbyggande i områden där det finns stark efterfrågan och där det finns människor som har råd att hysta upp pengar för att köpa en lägenhet eller betala de extrema hyror som alliansens bostadspolitik leder till. Jag vill än en gång påpeka att för att uppnå de ambitioner som alliansregeringen har måste ni lägga fram konkreta politiska förslag. Hur ser de förslagen ut?

Fru talman! Nej, det skulle vara mig främmande, Egon, att på något sätt recensera Vänsterpartiets bostadspolitik. Jag förutsätter att ni, precis som övriga partier, har en helhetspolitik vad gäller bostadsfrågor. Däremot tror jag inte att ni har rätt. Jag kan inte säga att jag vet att ni inte har rätt, utan jag säger att jag inte tror att ni har rätt när ni säger att man löser de här problemen genom ytterligare anvisningar, ytterligare regleringar. Ser vi på den situation som rådde för några år sedan, när många kommuner hade bostadsanvisning och kommunala bostadsförmedlingar, kan vi notera att man inte kom åt problemet då heller. Problemet tycker jag fortfarande är bristen på bostäder. Det är bristen på bostäder att fördela som är det stora bekymret, till exempel att bostadskedjorna inte fungerar så att man som ung, som student eller i andra delar av livet kan välja en billigare lägenhet eller en dyrare lägenhet. Man kan göra de val som gör att man också klarar sin livssituation i övrigt. De valen finns ju inte i dag, och det beror mycket på att marknaden inte fungerar. Att då säga att man ska kunna gå in och anvisa och få det att fungera tycker jag är det som brister i ert resonemang. Jag tror att man ska lösa detta kommunalt och i de olika regionerna. Regionerna och kommunerna ser så pass olika ut att det måste vara där målen sätts för bostadspolitiken. Riksdagen och regeringen kan inte med hjälp av subventioner och regleringar styra ned mot regioner och kommuner. Det kommer inte att fungera.

Fru talman! Christine Jönsson säger att man vill öka ansvaret och inflytandet för kommunerna och för den enskilda människan. Jag tycker att det låter jättevackert men också rätt tandlöst eftersom ansvar och inflytande för er handlar om att avveckla allt stöd till bostadsproduktion och utförsäljning av allmännyttan. Ni säger att ni delar vår syn om vikten av att alla ska ha tillgång till en god bostad och att segregationen måste motverkas. Men hur? Kan du lova att det kommer att byggas flera bostäder denna period än föregående, nu när ni får styra bostadspolitiken?

Fru talman! Jag tillhör dem som ägnade mig åt det konstiga nöjet att under helgen titta på delar av SVT:s utsändning från s-kongressen. Man diskuterade där hur man skulle få miljonprogramsområdena att blomstra. Det finns en koppling till den här diskussionen. Det som vissa talare sade, och som också Fredrik var inne på i sitt anförande, var att man skulle bygga om miljonprogramsområdena och få dem att blomstra. Jag kan dela den visionen, men sedan har vi olika vägar dit. Jag tror inte på den politiska styrningen, och jag tror inte på att styra kommunerna med hjälp av beslut i riksdag och regering. Vem ska ha ansvaret för bostadsmarknaden? Bostadsmarknaden måste fungera så att efterfrågan styr. I regioner där det finns goda bostäder men inte arbetstillfällen måste de problemen lösas med hjälp av pendling och annat. Genom att ta bort snedvridande konkurrenshämmande subventioner och investeringsbidrag kommer olika lösningar att tas fram i landet. Min uppfattning är att det kommer att byggas mer och varierat, men det kommer kanske inte att byggas mer i alla regioner. Det ligger också lite i hur bostadsmarknaden fungerar, nämligen att där det finns en efterfrågan kommer man naturligtvis att bygga.

Fru talman! Det är trevligt att du följde vår partikongress. Vi hoppas att många gjorde det och tog del av de idédiskussioner vi förde. Vi lovar att inför partikongressen 2009 lägga fram många nya saker och definitivt driva en intensiv och hård valrörelse. Du säger att du tror att det kommer att byggas men eventuellt inte i hela landet. Först och främst tycker jag att man ska kunna bo i hela landet. Ni plockar bort alla stöd. Du pratar mycket om subventioner, som om de vore det värsta av ondo. För mig handlar många av dessa saker om en neutralitet mellan olika boendeformer. Räntebidraget väger bara upp det ränteavdrag villaägare får göra. Du får gärna tydliggöra er väg fram för ombyggnaden av miljonprogramsområdena - där du verkar instämma med oss - när ni plockar bort allt statligt stöd. Betyder det du säger att staten med en borgerlig regering för all framtid utesluter allt statligt stöd för bostadsproduktion?

Fru talman! Ska man polemisera i debatten kan man fråga sig om Socialdemokraterna och Fredrik verkligen är nöjda med hur bostadsmarknaden har sett ut under stora delar av 90-talet och de första åren på 2000-talet. Det är trots allt en socialdemokratisk politik som har format den bostadsmarknad och det bostadsbyggande som finns i dag. När jag har åkt runt i landet har jag sett ett antal exempel på dålig planering och dåliga beslut som har gjort att det har blivit stereotypt och med de bostadsproblem, segregationsproblem, som finns i till exempel min södra grannstad Malmö och på ett antal andra ställen. Det är vad den statliga politik har lett fram till som dina partikamrater, Fredrik, har fört under de senaste 50 åren - med de regleringar man ser i dag. Det är den regleringspolitiken jag har störst kritik mot och som också är den regleringspolitik vi måste komma ifrån. På något sätt måste marknaden öppnas så att den kan börja fungera. I dag ser bostadsmarknaden annorlunda ut. Våra gränser har öppnats. Det kommer arbetskraft från olika delar av Europa. Det är en helt annan konkurrensbild och en helt annan prisbild som gör att man måste ta nya tag och gå in i nya diskussioner. Man kan inte vara kvar i 1900-talets subventionerings- och regleringspolitik. Jag försökte visa på de exempel som finns i det område jag själv bor i. Trots många regleringar har många okonventionella lösningar tvingats fram. Såväl privata som kommunala hyresvärdar har gått ihop och sagt att de måste komma åt problemet, de måste bygga annorlunda och förtäta. Människor måste ges möjlighet att komma tillbaka.

Fru talman! Jag tror att alla partier i riksdagen ser positivt på en "tak över huvudet-garanti" för alla. Från Centerpartiets sida är det inget problem att ha det målet. Det innebär dock inte att man som hyresgäst kan bära sig åt hur som helst utan hänsyn till vare sig övriga hyresgäster eller till hyresvärden. Har man svårt för det får man också finna sig i att standarden blir lägre än om man är skötsam. Men det ska vara möjligt att komma in i värmen och slippa bo utomhus. Att lagstifta om denna rättighet är dock ingen lösning. Det krävs ett helhetsgrepp om hemlösheten, och regeringen har påbörjat arbetet nu. Vi löser inte heller bostadsbristen med att sätta upp kvantitativa mål för hur många bostäder vi ska bygga. Däremot är det viktigt att veta hur många som behövs, grundat på förändringar i demografin och beteendeförändringar i tiden. Detta ger branschen nödvändiga signaler om det framtida byggnadsbehovet. Inte heller löser vi problemen med hjälp av kommunala bostadsförmedlingar. Att sälja statlig mark billigt för bostadsändamål är att låta alla landets skattebetalare subventionera bostäderna i några få kommuner. Detta är helt orimligt. Vill däremot varje enskild kommun hålla ned sina tomtpriser är det upp till väljarna i kommunerna att bedöma detta. Jag är däremot öppen för att lämna garantier till bostäder i områden där den ordinarie kapitalmarknaden inte är beredd att ställa upp med krediter. Förslag till detta finns också från Statens bostadskreditnämnd. Fru talman! När det gäller motionerna i stort är förslaget om en total översyn av bostadsbidragen det som tilltalar mig mest. Att behöva söka bostadsbidrag är en rättighet och en nödvändighet för många men ibland också en av de yttersta utvägarna. Det gäller särskilt många av våra pensionärer. Ungefär en halv miljon hushåll har i dag bostadsbidrag, och jag tycker inte att det är skäligt att så många ska behöva söka bidrag för att klara sin dagliga tillvaro. Den förändring av arbetsmarknadspolitiken som nu pågår borgar för att flera kan försörja sig själva och för att färre behöver bostadsbidrag. För att ytterligare minska gruppen arbetar Centerpartiet för högre grundpensioner och högre studiebidrag för studenterna. Grunden för att få bostadsbidrag har ett samband med de ekonomiska förutsättningarna. Detta bör gälla lika, oberoende av om man är 25, 45 eller 75 år. Det regelverk som den gamla regeringen har beslutat om är orättvist och behandlar inte människor lika. Detta är mitt tyngst vägande skäl till en totalöversyn av bidragen i enlighet med motionen. Men anledningen till att jag inte tillstyrker den är att regeringen redan har aviserat en beredning inom den närmaste tiden och att det följaktligen blir ett avslag även där. Fru talman! En annan vinkel på bostadsstödet tog jag upp i en interpellation till statsrådet Mats Odell för cirka en månad sedan, nämligen frågan om det samlade statliga boende- och byggnadsstödet. Detta är uppdelat på ett antal verk, myndigheter och bolag i dag. Försäkringskassan handlägger bostadsbidragen. Bostadskreditnämnden handlägger kreditgarantier och omstruktureringen av allmännyttan. Det senare handläggs även av Statens Bostadsomvandling AB. Boverket ansvarar för räntebidrag och för åtgärder mot radon i bostäder. Småhusskadenämnden svarar för anslagen till fukt- och mögelskador. Det finns också energistöd för till exempel utbyte av fönster, uppvärmning med biobränsle med mera som jag faktiskt inte vet vem som handlägger. Till detta kan läggas det nya stödet på 100 miljoner för att underlätta för enskilda att ordna bostad och även det kommande investeringsbidraget till särskilt boende. Var och en begriper att det i praktiken är omöjligt att få en helhetsbild av det statliga bostadsstödet i Sverige och hur stort det är. Här kan jag se möjligheter att organisera stödet på ett rationellare sätt. Alliansen har en mycket tydlig strävan att effektivisera statens verksamhet och göra den mer transparent, och det gäller även inom detta område. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Ni lovar att det kommer att byggas fler bostäder denna period än under den förra nu när ni får styra. Det var föregående talare inne på. Jag hoppas att ni har rätt, men jag är rädd att jag står här om tre år och då kan konstatera att slakten av bostadspolitiken som ni genomför fick allvarliga konsekvenser. Ni skriver i betänkandet och säger här från talarstolen att er omläggning av bostadspolitiken givetvis inte innebär att staten avsäger sig sitt bostadspolitiska ansvar. Samtidigt avvecklar ni allt stöd till bostadsbyggandet och skrotar investeringsstimulansen för mindre hyresrätter och studentbostäder. Ni medverkar genom er politik till ett närapå byggstopp av hyresrätter och förhalar införandet av hyresgarantier för unga. Ni säljer ut allmännyttan och avvecklar Boutredningen. Min fråga är: Vilket ansvar är ni som borgerlighet här i riksdagen beredda att ta?

Fru talman! Jag tror inte att vare sig Christine Jönsson, jag eller Fredrik Lundh är mäktiga att stå i talarstolen och lova att det ska byggas fler bostäder. Det ska i så fall vara om du är ägare av ett byggföretag, men jag är inte det och inte heller Christine. Det är inte vår roll som politiker att ge sådana löften. Det vi kan göra är att skapa förutsättningar för en ökad byggnation. Det är det som är vår roll som riksdagsledamöter. Det är inte vi som äger mark. Det är inte vi som skapar infrastrukturen för vanlig bostadsbyggnation, utan det gör faktiskt kommunpolitikerna. Dessa förutsättningar är jag övertygad om att vi håller på att skapa med den ändrade synen på bostadsmarknaden. Det lappverk som har växt fram under lång tid genom att man lagt det ena på det andra på det tredje utan att se en helhet gör att man ibland får börja från scratch. Och jag bedömer att vi nu är i den situationen att vi behöver göra det. Precis som Christine sade kan inte Socialdemokraterna slå sig för bröstet och säga att den bostadspolitik som har drivits sedan 1994, då ni mer eller mindre ensamma har styrt, har varit framgångsrik. Det är tvärtom på grund av den som vi sitter i den situation som vi gör nu, nämligen att bostäderna inte räcker till. Vi har för övrigt också ett förhållandevis omodernt bostadsbestånd i stora områden i landet. Det faller alltså tillbaka på er själva, Fredrik Lundh.

Fru talman! Vilka förutsättningar skapar ni för att förbättra, utveckla och bygga vidare på? Det är det som ingår i majoritetens både möjlighet och skyldighet. Men ni tar bort alla de här delarna. Ni slaktar den bostadspolitik som förra mandatperioden ledde till 120 000 nya bostäder. Jag tycker inte att du svarar på vilka förutsättningar ni skapar. Du glider också lite grann på frågan som jag ställde till föregående talare om ni kan lova att det blir fler bostäder. Det måste bli fler bostäder till unga, till äldre, på orter som växer, kring universitet. I och med att jag inte fick något svar från tidigare talare, tycker jag att det är intressant att höra hur en borgerlig regering ser på statliga stöd till bostadsproduktionen. Innebär en borgerlig regering att ni utesluter allt statligt stöd till bostadsproduktion i framtiden?

Fru talman! Den viktigaste förändringen är att det blir långsiktiga spelregler för marknaden. Branschen har ju välkomnat de beslut som vi har fattat efter regeringsskiftet i höstas. Att ha regelverk som sträcker sig över ett, två eller tre år fungerar inte på bostadsmarknaden, och det fungerar sällan i andra sammanhang heller för övrigt. Långsiktigheten är det viktiga i detta sammanhang. Stödet till bostadsproduktionen har varit så mycket riktat till producenter och byggföretag. Det har gjort att priserna har ökat. Min och vår inställning är: Gärna ett bostadsstöd, men då ska det riktas till boende och konsumenter. På det sättet blir det inte kostnadsdrivande. Som det har varit har byggföretagen suttit och väntat på att det ska komma aviseringar om ett stöd och har då avvaktat för att kunna dra nytta av de resurser man kan få med hjälp av skattepengar. Nu säger man själv att man vill ha bort detta, att man vill ha ett rent spel på fastighetsmarknaden. Då är det vår uppgift som politiker att se till att våra medborgare kan bo i de bostäder som produceras. Därför är jag övertygad om att det är ett konsumentinriktat stöd som blir framgångsfaktorn framöver. Sedan kan jag inte utesluta att vi kan hamna i situationer där det kan vara motiverat med produktionsstöd, men jag kan inte riktigt se dem framför mig just nu.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet och avslag på samtliga motioner. Egentligen vet jag inte var jag ska börja nu. När jag hörde Fredrik Lundhs linjetal här i början var det nästan så att jag baxnade. När man hör den svartmålning om en raserad och slaktad bostadspolitik av den borgerliga regeringen undrar man var Fredrik Lundh har varit de senaste tio åren. Vi har ändå haft en bostadspolitik som måste förändras. Vi har trots allt facit på den bostadspolitik som har förts av den socialdemokratiska regeringen. Man kan naturligtvis ha en sifferexercis om 120 000 nya bostäder och så vidare, men faktum kvarstår att vi har brist på bostäder i 119 svenska kommuner. Egon Frid nämnde här att i Stockholmsregionen har man bostadsbrist i 23 av 26 kommuner, och jag har ingen anledning att betvivla att den siffran är rätt. Efter att ha hört detta ser man med all tydlighet att det finns stora skillnader i bostadspolitiken. Alliansregeringen, och naturligtvis också Folkpartiet, har en tydlig utgångspunkt när det gäller bostadspolitiken. Fredrik Lundh påpekade mycket riktigt att det handlar om mindre statlig styrning till förmån för ökad valfrihet för de enskilda bostadskonsumenterna och ökat kommunalt självstyre. Det handlar alltså om en helt ny inriktning på politiken. För Fredrik Lundh och även för Egon Frid, som har talat här tidigare, är definitionen av politik att mängden bostadspolitik avgörs av hur stor summan av investeringsstimulanserna är. Men det blir inte dubbelt så mycket politik för att man höjer den till det dubbla eller hälften så mycket för att man halverar den. För mig handlar politik inte om att man ska ha ökad lagstiftning eller att man absolut ska ha ekonomiska stöd. Det handlar om att skapa ett system med förutsättningar så att man kan bygga på ett bra sätt. Skillnaden blir tydlig när vi pratar om bostadsförsörjningsfrågor. Vi är helt överens om att det naturligtvis ska byggas bostäder efter efterfrågan. Det ska vara goda bostäder som motverkar segregation och så vidare. Det är ingen som har någon annan målsättning. Det vore konstigt i så fall. Den stora skillnaden är det som jag nämnde alldeles nyss, nämligen att jämfört med den politik som s-regeringen med stödpartier förde under förra mandatperioden och även under tidigare mandatperioder går vi från den statliga styrningen med styrande bostadssubventioner till en politik som utgår från den enskilde bostadskonsumenten. Ordet marknad har nämnts närmast som ett skällsord tidigare, men man kan faktiskt kalla den enskilde bostadskonsumenten för marknaden. Det är han eller hon som skapar efterfrågan. Vi har startat ett bra arbete för att skapa långsiktiga spelregler som ska ge förutsättningar för byggande och alla upplåtelseformer. Jag ser även fram emot det arbete som nu pågår kring en ny upplåtelseform, ägarlägenheter. Det har jag nämnt vid ett tidigare tillfälle också. När vi nu talar om bostadspolitiken så var Fredrik Lundh inne på att slakten bestod i att vi bland annat tog bort investeringsstimulanser, räntebidrag och så vidare. En populär fråga i dagens läge är om det är socialdemokratisk politik och målsättning att man ska återgå till räntebidrag och investeringsstimulanser. Är det målsättningen med den socialdemokratiska politiken? Fredrik Lundh har kanske ett bra svar på den frågan. Det var väl framför allt Egon Frid från Vänsterpartiet som var inne på detta med målet för bostadsproduktionen. Det blir lätt en sifferexercis, men jag tror att det var Christine Jönsson som sade att det är viktigt att veta hur många bostäder som behöver byggas utifrån efterfrågan. Men att skriva in detta i absoluta tal i ett mål som vi sätter upp här i riksdagen är ganska meningslöst. Det kommer att förändras över tid. Dessutom har jag en ganska kraftig invändning mot att man från Vänsterpartiet redan i sitt yrkande på målsättning bygger in att hälften ska vara hyresrätter. Då har man bestämt att efterfrågan är hälften hyresrätter. Fru talman! Det pratades om att bo i hela landet. Det är något som även alliansregeringen har uppmärksammat. Det finns ett avsnitt om bostadsbyggande på landsbygden, och jag kan inte när jag läser detta förstå något annat än att vi har en stor samsyn. Detta är ett problem som har uppmärksammats, och det finns en diskussion kring en lösning. Ändå har Vänsterpartiet och Miljöpartiet valt att reservera sig. Jag förstår inte riktigt skillnaden mellan deras reservation och majoritetstexten. Statens bostadskreditnämnd har lagt fram förslag när det gäller att skapa förutsättningar för någon typ av garanti så att man kan bygga i de områden där marknadsvärdet inte uppnår produktionskostnaden. Det är ett system som nu bereds i Regeringskansliet, och förhoppningsvis kommer man med ett förslag kring detta. Det är lite att skjuta över målet att kräva det som redan har utretts. Över huvud taget är kreditgarantier av olika typer för att ordna finansieringen, så att människor ska få möjlighet att äga och så vidare, en av de punkter som alliansregeringen ser att man kan arbeta med. Fru talman! Det har diskuterats boende för ungdomar. Det är en fråga som också förtjänar att uppmärksammas. Det raljerades om att regeringen och den borgerliga majoriteten inte har någon helhetssyn. Det är snarare oppositionen som saknar helhetssyn. Det är inte oväsentligt att vi har en arbetsmarknadspolitik som ska sätta fler i arbete. På det sättet skapar vi förutsättningar för att efterfråga bostäder. Det måste vara en av de grundläggande förutsättningarna för att kunna få en egen bostad. Alliansregeringen har, med bostadsministern i spetsen, arbetat på förslag. Det är ett problem att unga bostadssökande har svårt att ta det första steget in på bostadsmarknaden. Den diskussion om hyresgarantier som påbörjades redan under den förra mandatperioden håller på att fullföljas. Det kan bli ett bra system för att kunna ta det första steget. Ofta är det inte betalningsförmågan som saknas, utan man får helt enkelt inte chansen att visa att man kan betala. Då kan det systemet fungera bra. När det gäller kommunala bostadsförmedlingar har de borgerliga partierna haft en konsekvent linje och också varit eniga under hela tiden i opposition. Det känns bra att vi fortfarande är eniga i frågan. Det handlar inte om att staten ska lägga på kommunerna att ha obligatoriska bostadsförmedlingar. Det måste vara en fråga för kommunerna att själva bestämma om det behövs. Jag läste i reservationen från Vänsterpartiet att de var förvånade över att varken föregående eller nuvarande regering har utnyttjat möjligheten att vid behov anmoda en enskild kommun att anordna en bostadsförmedling. Även om jag har varit emot bostadsförmedlingar hela tiden är jag förvånad över att den förra regeringen inte utnyttjade den möjligheten när man ondgjorde sig så mycket över att detta inte fungerade i många kommuner. Men att förvånas över att den nuvarande regeringen inte har gjort det är lite konstigt. Vi har aldrig förespråkat den linjen. Vi behöver nog inte oroa någon kommun med att den borgerliga regeringen kommer att utnyttja det utrymmet i lagen. Jag ska säga några ord om allmännyttiga bostadsföretag. Det blir ofta en diskussion om allmännyttans vara eller inte vara. Debatten handlar egentligen inte om det. Det är också en diskussion om det kommunala självstyret. Det är kommunerna själva som ska ha rätt att styra över sina bolag. Det är en fråga om förtroende. I kommunerna får man sedan bedöma hur mycket allmännytta som behövs utifrån de lokala förutsättningar som finns. Jag är helt övertygad om att man i många kommuner kommer att tycka att man har det bra. I andra kommuner kommer man att sälja delar av eller kanske hela bolaget. Från Folkpartiets sida välkomnar vi att det är ett lagförslag på gång om att ta bort den tillståndsplikt som finns för det kommunala agerandet i den frågan.

Fru talman! Det är lätt att göra den bostadspolitiska debatten till en fråga om rätten för kommunerna att själva avgöra och det kommunala självstyret. Men med vår helhetssyn på bostadspolitiken ser vi i Vänsterpartiet att det också är en fråga av behovskaraktär. Vi vet att det finns grupper av människor som har starka behov, och utifrån hur vi ser på den sociala bostadspolitiken är bostaden en rättighet. Alliansregeringen företräder inte de linjerna i sin politik, så det är inte så konstigt att vi skiljer oss åt. Det är trots allt lite märkligt att allianspartnerna ondgör sig över att vi svartmålar er brist på bostadspolitik, samtidigt som ni på ett ganska allvarligt sätt försöker att svartmåla de goda ambitionerna i en social bostadspolitik. Jag har svårt att förstå att det skulle vara så negativt att ge subventioner för att tillgodose behov ute i hela landet. Det är obegripligt att ni inte blir tydligare i er bostadspolitik. Jag har visserligen bara varit kort tid här i riksdagen, men jag kan konstatera att Vänsterpartiet ändå är det parti som har den största helhetssynen och det enda parti som har kunnat presentera en långsiktig finansiering av bostadspolitiken. Vi har satt upp bostadspolitiska mål som vi vill finansiera med en bostadsfond. Frågan är: Hur ser alliansregeringens och, i det här fallet Folkpartiets och Lars Tysklinds, politik ut för en långsiktig finansiering av bostadspolitiken?

Fru talman! Jag börjar med spörsmålet om kommunerna. Jag blir lite häpen när man säger att vi från alliansregeringen och Folkpartiet pratar mycket om kommunerna och att de ska kunna styra. Vänsterpartiet säger att det mer har behovskaraktär - precis som om det finns en motsättning. Jag trodde att kommunerna jobbar med frågor av behovskaraktär för sina invånare. Det trodde jag var deras grunduppdrag. Det är mer en fråga om om man tror att kommunerna har kapacitet att göra detta. Det är jag helt övertygad om att de har. Så till frågan om svartmålning. Det svartmålas nog lite hit och dit just i dag. Det kanske är för att tydliggöra skillnaderna. Jag betvivlar inte att det finns goda ambitioner. Som jag nämnde i början måste ju alla ha målsättningen att det ska finnas bostäder i blandade upplåtelseformer efter efterfrågan som motverkar segregation. Det är egentligen bara ord. Det är när det gäller vägen dit som vi skiljer oss. De goda ambitionerna ska vi inte tvivla på vare sig från den ena eller andra sidan.

Fru talman! Jag vill gärna hoppas och tro att Lars Tysklind har goda ambitioner för att det här ska bli så bra som möjligt. Jag delar naturligtvis uppfattningen att det är kommunernas roll att tillgodose ett behov. Vi diskuterar hur vi skapar förutsättningar för att kommunerna ska kunna göra det för alla grupper, inte för speciellt utvalda grupper. Vi ska tillgodose behoven och vi ska göra det på ett så rättvist och bra fördelat sätt som möjligt. Då måste vi ha en lagstiftning som understöder att det kan ske på ett så rättvist och bra sätt som möjligt utifrån behoven. Det är uppenbart att marknaden inte gör det. Marknaden styr mot grupper som har goda ekonomiska resurser att själva lösa detta. Andra grupper blir åsidosatta. Vi har hört sådana pseudoförslag som kommer från alliansregeringen om tak-över-huvudet-garantin som ni gör till en så stor sak. Kommunala bostadsförmedlingar till exempel skulle kunna ha till uppgift att människor som har behov av lägenhet får det i första hand. Avsikten är att vi ska bygga så mycket bostäder att vi tillgodoser behoven och naturligtvis att vi kan fördela dem. Vi har de senaste åren haft en efterfrågan som har gjort att vi inte, trots goda försök, har orkat bygga i den takt som vi hade behövt. Hur ser Lars Tysklind att bristen på bostadspolitik ska gynna andra områden än Stockholm och Malmö?

Fru talman! Det är naturligtvis bostadsbristen i sig som är det grundläggande problemet i många kommuner. Det finns ju också kommuner som har överskott på bostäder och underskott på arbete, men det är ett annat problem. Det har ju inte funnits förutsättningar att bygga efter efterfrågan. Det är egentligen det som vi i grunden vill förändra. Tak-över-huvudet-garantin handlar egentligen om någonting annat. Det handlar ju mycket om hemlöshet. Även hemlösheten löses ju till viss del om det finns god tillgång på bostäder. Det hänger naturligtvis ihop, men när det gäller hemlöshet finns det ju andra problem av mer social karaktär som vi inte diskuterar här i dag. Den stora skillnaden för att lösa de här problemen på lång sikt och få bostadsbyggandet i balans är att Vänsterpartiet talar om mer lagstiftning och statlig styrning. Jag tycker att vi har sett facit av den typen av åtgärder. Det har ju inte lett till att vi har balans i bostadsbyggandet. Det finns, som sagt, bostadsbrist i väldigt många kommuner. Det handlar om att försöka skapa långsiktiga spelregler. Där tycker jag att alliansregeringen har börjat väldigt bra. Det är det som byggbranschen och hela bostadsbranschen har efterfrågat. Jag tror att det var Lennart Pettersson som nämnde att man tacksamt har tagit emot subventionerna och investeringsstimulanserna, men i branschen säger man att de nog i grunden har varit till skada. Man har byggt bostäder som har styrts av investeringsbidragsregelverket i stället för att bygga efter den reella efterfrågan. Det finns, som har nämnts här tidigare, ett bra exempel från Malmö. Där byggde man stora lägenheter och många små lägenheter friställdes. Det är fel metod att gå fram.

Fru talman! När man lyssnar på företrädarna för majoriteten kan man få en känsla av att ni tror att bostäder bara dyker upp som svampar ur jorden om man avskaffar alla regler. Vi hävdar väl inte att vi lever i en drömvärld där allt är så bra som det kan vara. Det kan alltid bli bättre. Jag funderar över hur ni tänker att det här ska gå till i praktiken. Först river ni ned systemen, och sedan säger ni att ni eventuellt ska komma med stöd som kanske är riktat på annat sätt - inte till producenterna utan till konsumenterna - och att efterfrågan ska styra. Då undrar man: Vad är det som säger att marknaden skulle vara ett bättre sätt att styra efterfrågan än ett samtal i samhället? Era partier frågar ju väljarna om saker och ting och kanaliserar det till politiska regler. Varför skulle inte politisk styrning vara värdefull just inom den här sektorn? Plånboken är ju större hos vissa än hos andra. Man får olika möjlighet att påverka marknaden när efterfrågan bygger på att det är pengar som styr. Alla är ju lika mycket värda i det politiska systemet så alla har lika stort inflytande. Är det så säkert att den historiska efterfrågan är fel bara för att det inte ser rätt ut i dag? Ni hävdar att det som har byggts har varit fel, men vad är det som säger att det var fel när det byggdes? Verkligheten förändras, och då behöver vi förändra det bestånd vi har.

Fru talman! Vi säger inte att det som har byggts är fel. Vi säger att det som har byggts inte har löst problemen så att man har fått balans och tillräckligt med bostäder. Jag nämnde nyss ett exempel från Malmö. När man fick investeringsstimulanser för lägenheter under 70 kvadratmeter upptäckte man att om man byggde stora lägenheter fick man betydligt fler lägenheter som var tillgängliga för ungdomar, mest beroende på att det var begagnade lägenheter - och inte nybyggda - som ungdomarna hade råd att efterfråga. Att man går från produktionsstöd till konsumtionsstöd är egentligen en väldigt viktig förändring. Jan Lindholm tog upp bostadsbidragen. Man kan säga vad man vill om bostadsbidragen, men de är i alla fall väldigt träffsäkra på ett sätt. Sedan finns det många andra problem med bostadsbidrag som man kan polemisera om. Men bostadsbidraget är träffsäkert för individen vid just det tillfället. Men bostadsbidragssystemet måste utvecklas. Det finns stora marginaleffekter i det systemet som naturligtvis är olyckliga i sig. Just på detta område har marknaden blivit ett märkligt ord. Jan Lindholm sätter marknaden och enskilda människors efterfrågan i en motsatsställning. Om vi funderar på vad vi egentligen talar om, så måste väl den samlade efterfrågan utifrån olika förutsättningar vara den marknad som ska tillfredsställas? Genom produktionen ska man se till att dessa bostäder finns på marknaden. Det blir ett slags schackrande med ord som jag inte riktigt förstår.

Fru talman! Vi lägger olika vikt på marknaden. Som exempel nämnde Lars Tysklind i sitt anförande att ni har en politik som ska sätta fler i arbete, vilket jag betvivlar. Men då skulle de på det sättet få ökade möjligheter att agera på marknaden och visa att de kan betala, som var den formulering som du använde. Därför tycker jag att det är så märkligt att ni tror att bostäderna bara dyker upp helt plötsligt. Bostäder är inte bara en ren marknadsfråga. Det är faktiskt också en infrastrukturfråga. Om det inte finns några bostäder, så kommer den där personen som får jobbet ändå inte att kunna ta jobbet därför att han inte kan flytta till den plats där jobbet finns. Även om vi kan få dubbelspår mellan Falun och Borlänge och öka den regionen, så kommer det ändå att bli svårt för folk att pendla hur långt som helst. Då bor de kvar i de bostäder som finns där jobben inte finns. Därför måste man som politiker våga gå före och inse att vi måste skapa förutsättningar. Och en del i det är faktiskt att också se till att det finns pengar. Visst är det viktigt med regelförändringar. Men jag kan inte se några andra regelförändringar än att ni tar bort regler. Och jag ser ingen annan styrning än att ni så att säga ska låta den här marknaden styra, där de med stora plånböcker har betydligt större möjligheter. Så här i efterhand när miljonprogrammet ska saneras och renoveras så skapar man genom dessa lägenheter möjligheter för studenter att få bostäder. Men det säger inte att det som man byggde då var fel, när den politiskt kanaliserade efterfrågan på bostäder var trerummare på ca 75-80 kvadratmeter. Jag tycker att ni i er analys utgår från ett historiskt perspektiv som faktiskt inte stämmer. Det är ingen som säger att det ska vara statiskt, utan självklart ska vi förändra bostadsbeståndet i dag.

Fru talman! Jag hoppas att Jan Lindholm ska få uppleva sitt dubbelspår. Det gick värre för Cato den äldre. Han fick aldrig se Karthago förstöras. Men det var en parentes. Ja, det handlar faktiskt om att ta bort regler. Det är det som är förändringen. Jan Lindholm säger att vi saknar idéer och att det bara handlar om att ta bort regler. Men det handlar ju om att minska styrningen. Men det finns så många andra faktorer inblandade i bostadsbyggandet. Det pågår en översyn av plan- och bygglagen. Det finns även en koppling till konkurrensfrågorna. Dagens tröga detaljplanesystem gör att många små byggare inte orkar med processerna, och därmed är det bara de stora byggarna som är med. Det gör att konkurrensen minskar, och det är naturligtvis prisdrivande i sig. Vi från den borgerliga alliansen är helt öppna för att diskutera det statliga kreditgarantisystemet som ett självfinansierat system. Det finns alltså många åtgärder där staten indirekt påverkar förutsättningarna på marknaden så att man kan tillgodose efterfrågan från de enskilda konsumenterna. Problematiken är precis den som Jan Lindholm säger, nämligen att det är brist på bostäder. När det då dyker upp arbetstillfällen som till exempel ungdomar kan ta så finns det inte bostäder. Bostadsfrågan är därför oerhört viktig. Bristen på bostäder är tillväxthämmande i många regioner. Det är en sanning som vi är överens om.

Fru talman! Lars Tysklind och Folkpartiet medverkar till den mest genomgripande förändringen i modern tid på bostadsområdet. Men ni saknar en konsekvensanalys. Ni avvecklar allt statligt stöd till bostadsbyggande. Vad händer med människorna i nyproducerade lägenheter när hyrorna höjs? Vad händer med byggandet när er politik leder till ett stopp för byggande av hyresrätter? Och hur går det för byggföretagen som har gjutit Odellplattor för hundratusentals kronor för att ni lovade att pengar skulle komma? Tidigare talare har talat om långsiktiga spelregler. Då tycker jag att man kan uppehålla sig ett tag vid dessa Odellplattor. Före jul var direktiven tydliga: Om man bygger dessa plattor och drar i gång bygget så kommer pengarna att finnas. Nu visar det sig att investeringsstödet i landets alla regioner, förutom Stockholm, är slut. Så där står byggföretagen med Odellplattor för byggnationer som inte kommer att rulla vidare. Var detta halvår från november till nu er långsiktighet? Då tror jag inte speciellt mycket på era långsiktiga spelregler för resten av mandatperioden.

Fru talman! Det är precis de kortsiktiga spelregler som Fredrik Lundh från Socialdemokraterna nu tar upp som måste förändras. Och naturligtvis händer då vissa saker på kort sikt. Om man ska våga gå från kortsiktig ryckighet till långsiktiga spelregler så händer någonting på kort sikt. Det som bland annat har hänt är att man vid vissa byggen har fått stanna upp och göra en ny kalkyl och så vidare. Det är oomtvistat. Men på de flesta håll går man sedan vidare. Detta innebar inte ett stopp. Odellplattor är tydligen också ett favoritämne för dagen. Investeringsbidragen är budgeterade till en viss summa. Och pengarna hade tagit slut även under den förra regeringen om man inte hade tillskjutit nya pengar. Räntebidragen avvecklas nu under fyra fem år. Och så länge man inte färdigställer några hus får man en allt mindre del av några räntebidrag. Det finns ett löfte om räntebidrag, men så länge man bara har en platta så får man inte något räntebidrag, utan man är bara med i systemet så att säga. Men det handlar faktiskt om att man måste våga ta steget från en kortsiktig politik till en politik med långsiktiga spelregler.

Fru talman! Er långsiktighet varade inte ens ett halvår. När det gäller ungdomar och studenter så var du inne på det området och konstaterade att det behövs bättre villkor för unga på bostadsmarknaden. Jag har mängder av kamrater runt om i landet som står i bostadsköer och som kämpar för att få sitt eget boende. Och vi skulle behöva göra än mer i politiken. Ni skriver i betänkandet att när man plockar bort dessa stöd, dessa subventioner och dessa stimulanser, så kommer efterfrågan att få ett större genomslag. Min fundering är om stimulanserna för byggande av mindre hyresrätter och studentbostäder har blockerat byggandet. Har studenternas efterfrågan varit för liten och tyst? Jag tycker att det i samhällsdebatten och i politiken är ganska tydligt att denna grupp behöver få bättre villkor. Vi har försökt åstadkomma det genom vår politik. Ni väljer att ta bort detta och inte komma med någonting annat. Varför lägger ni ned Boutredningen utan en enda förklaring? Den utredningen hade specifikt till uppgift att belysa problemen och komma med förslag till konkreta åtgärder, vilket er regering verkade behöva. Ungdomsarbetslösheten stiger. Med er politik kommer det att bli ännu kämpigare för de unga att komma in på bostadsmarknaden. Min fråga till Folkpartiet är: Har ni något mål alls när det gäller byggande av hyresrätter?

Fru talman! Jag blir lite häpen. Jag måste ha uttryckt mig väldigt oklart. Fredrik Lundh säger: Er långsiktighet räckte ett halvår. Jag tycker att det mer beskrev hans eget sätt att argumentera - att det på sin höjd handlade om det sista halvåret - medan jag faktiskt talade om framtiden. Det var alltså ett lite märkligt uttalande. Men kanske uttryckte jag mig suddigt - vad vet jag? Jag kanske försökte tänka samtidigt. Det kan ibland förvirra saker och ting. Sedan har vi detta med ungdomar och studenter. Studenternas villkor och möjligheter att efterfråga är naturligtvis någonting som man hela tiden måste se till är rimliga. Det gör alliansregeringen. När det gäller arbetsmarknadspolitiken och sättet att få in ungdomar på arbetsmarknaden är jag helt övertygad om att resultatet blir att man kommer att ha lättare att komma in på arbetsmarknaden. Fredrik Lundhs beskrivning kommer inte - det är jag övertygad om - att gälla. Jag tog upp frågan om hyresgarantin och att man ska få en chans att visa att man kan betala. Det är ju vad det handlar om. I vissa lägen har man kanske lite höga krav på en hyresgäst. Man ska kunna visa på att man har fast jobb och fast inkomst. De facto har de här grupperna ofta en reell betalningsförmåga. Det är där som hyresgarantin ska kunna finnas så att man kommer in på hyresmarknaden och kan visa att man har betalningsförmåga och är en långsiktigt säker hyresgäst. Det tror jag kan ha stor betydelse för många ungdomar när det gäller att skaffa en bostad. Vi får väl se hur det slutar. Jag tror att detta kan bli ett verksamt medel i sammanhanget. S-regeringen var med om att starta upp det arbetet och komma med tankar kring det.

Fru talman! Det har sagts väldigt mycket klokt här av mina kolleger i alliansen, så vi får se om jag kan bidra med någonting. Framför allt vill jag rikta uppmärksamheten på det som tidigare apostroferades här. Fredrik Lundh sade att jag i en tidigare debatt, i budgetdebatten, sagt att bostadspolitiken inte är för alla. Antingen är det ett missförstånd - om inte har jag uttryckt mig väldigt dåligt - eller också har Fredrik Lundh missuppfattat det hela. Inte vet jag. Jag tycker att bostadspolitiken är för alla. Jag tror att jag i vilket fall menade att bostadsbidrag förhoppningsvis inte ska behöva finnas till alla, utan att vi finner andra möjligheter till lösningar när det gäller de behov som alla människor har och det som alla människor ska ha rätt till, nämligen att ha en bostad. Fru talman! Egon Frid sade att bostadsminister Mats Odell inte alls bryr sig om hyresrätten. Men man kan titta i en tidning som Byggindustrin ger ut. Jag vill citera vad Mats Odell uttalade i februari månad: "Jag är också beredd att arbeta för att vi ska få statliga resurser för att utveckla hyresrätten. Men man kan inte gasa på med den typen av åtgärder i en överhettningssituation. När konjunkturen börjar kylas av och det finns lediga resurser, då är det kanske läge." Att han inte bryr sig om hyresrätten är alltså direkt felaktigt. Det här är inte det enda citatet. Jag skulle kunna citera ett antal anföranden och intervjuer. Jan Lindholm tog upp detta med att vi inte bryr oss om studenternas situation. Jag vill fästa uppmärksamheten på det som också Lars Tysklind - och kanske fler - tagit upp. Hyresgarantin är ett svar på studenternas situation som regeringen aviserar - ja, kanske inte direkt studenternas situation utan situationen för unga och för dem som inte kan visa på stadiga inkomster. Där är alliansens politik att det ska finnas bostäder för alla. Oavsett om man är yngre eller om man är äldre och oavsett vilken livssituation man har ska man kunna hitta en bostad som passar just en själv. Att mycket görs just nu är inte så konstigt. Vi engagerar oss nu i en verksamhet som snarast handlar om att vända en oceanångare på Göta kanal. Nu försöker vi lägga om en bostadspolitik som i alltför hög grad är byggd på planekonomiska inslag. Vi försöker se till att människorna, medborgarna, får ett ökat utrymme. Vi ska komma ihåg att byggandet i det här landet efter ett antal år med Socialdemokraterna vid makten med stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet är betydligt lägre än byggandet i de flesta andra länder i Europa. Vi ligger på den lägsta nivån när det gäller byggandet, och vi har bostadsbrist. Det är det arvet som vi nu har att ta tag i, att förvalta och att göra något åt. Det är också det vi gör. Men när diskussionen från oppositionens sida i stor utsträckning handlar enbart om att utgå från det tänk som den tidigare regeringen haft blir det väldigt konstigt. Jag vill återge vad Norman Vincent Peale sagt: Ändra dina tankar, och du ändrar hela din värld. Jag som inte har varit inne i bostadspolitiken och debatterat så mycket under föregående mandatperiod när vi hade en annan regering känner att jag kan följa hur tankegångarna helt enkelt är olika. Här ser vi i alliansen framför oss ett scenario med ett ökat byggande. Vi ska veta att den marknaden i dag är överhettad. 60 procent av byggföretagen uppger att de har arbetskraftsbrist. Vi bygger som aldrig förr, och vi har möjlighet att göra det. Men vi tog över i en situation där det inte byggdes särskilt mycket och med en jättestor bostadsbrist. Den försöker vi nu ordna till. Det är vad det handlar om. Nu handlar det om långsiktighet. Jag skulle vilja säga något också om den. Det är de äldre som i dag har ett oerhört stort problem när det gäller att få en bostad. Därför finns det särskilda äldresatsningar. Men den demografiska utvecklingen kunde man ju förespå långsiktigt. Även den förra regeringen kunde faktiskt förespå det och se vilka bostäder som kommer att behövas - bostäder som är anpassade till den äldre befolkningens nivå. Det är klart att vi år 2035, när jag och andra är 80 år och äldre, har långt fler 80-åringar. Jag har sett någon siffra där. Det kommer att bli åtskilliga tusen flera 80-åringar då. Ungefär 750 000 80-åringar beräknar man kommer att finnas år 2035. Det är klart att det då krävs en annorlunda bostadsmarknad. Det här måste vi sikta in oss på. Vi måste möta behoven. Dessa kan vi i vissa lägen förutspå. I andra lägen kan vi inte det. Jag har full förtröstan på min kristdemokratiske bostadsminister och den politik som han nu för, som han är i gång med att föra. Vi får hela tiden vara med och ge impulser, så var lugna! Vi kommer att ha en betydligt bättre bostadssituation för medborgarna när vi går till nästa val.

Fru talman! Yvonne Andersson önskar och hoppas att vi inte kommer att behöva ha bostadsbidrag till alla. Det hoppas verkligen också jag. Men vi riskerar att få en bostadspolitik med boendekostnader som kommer att kräva bostadsbidrag till alla. Nästa mål för alliansregeringen att sätta upp blir väl att vi inte ska ha en bostad till alla men bostadsbidrag till alla. Däremot är jag jättepositivt inställd till den reformering av bostadsbidraget som alliansregeringen förespeglar. Det har ju skett kraftiga besparingar på det området genom åren, så detta är en positiv signal. Men vi har inte sett förslagen än. Denna debatt avspeglar, tycker jag, vilka tidningar vi läser. Jag skulle vilja fråga dig, Yvonne Andersson, om du någon gång har läst Vår bostad, eller Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra som den nu heter. Jag föreslår att du läser sådana tidningar i stället för byggindustrins Betongforum eller vad nu de som verkligen cementerar problemen kallar sina publikationer. Vi har märkt att kd och alliansregeringen försöker vända en oceanångare i Göta kanal. Jag kan tala om att det blir en propp, och det är precis den proppen som vi anser att alliansregeringen utgör när det gäller bostadspolitiken. Jag måste fråga vad det är som gör att Mats Odell, som själv som riksdagsledamot föreslog ett byggmål på 50 000 lägenheter per år, när han blir statsråd och företräder en borgerlig alliansregering är mot att föreslå ett byggmål på 40 000 lägenheter per år.

Fru talman! Det är väl alldeles självklart att boendekostnaden kan få öka! Vår regering flyttar pengar från planekonomiska subventioneringar för att människor ska få mer pengar över i kassan och kunna betala vad de vill betala för olika saker. Det är väl inte konstigt att boendekostnaden ökar när folk får mer ekonomiskt utrymme att stå för sina kostnader! Det kan mycket väl tänkas att boendekostnaden ökar, men vad har det med bidrag att göra? Vi tillåter ju bara människor att bestämma mer över sina pengar. Det är det ena. Det andra är att jag faktiskt läser, och har, Vår bostad. Där ser jag ibland väldigt vinklade beskrivningar där man inte har ändrat sitt tänk utifrån det tänk som kan styra när människor får mer att ta ställning till på eget sätt. Jag ser inte domedagsprofetiorna framför mig som ni målar upp. Jag tycker att oppositionen någon gång i stället borde fundera på detta: Vi tycker inte att detta är bra, så varför har det blivit så här när vi hade andra mål? Hade man frågat er under den mandatperiod som började för åtta och ett halvt år sedan hur ni ville ha framtiden, inte sjutton hade ni sagt att mängder med människor skulle vara bostadslösa, att vi skulle ha bostadsbrist och att vi skulle ha ditt och datt. Nej, ni skulle ju lösa allt! Varför frågar ni er inte i dag varför det ser ut så här? Vi kommer med en ny idé om hur vi ska lösa denna problematik. Jag tycker att ni ska vara glada över att vi vågar pröva något annat när ni har misslyckats med er idé!

Fru talman! Detta är en av de grova svartmålningar som görs när det gäller den förda bostadspolitiken. Yvonne Andersson talade förut om en överhettning. Den verkliga överhettningen kommer av att det faktiskt byggs oerhört mycket lägenheter i Sverige utifrån en tidigare bostadspolitik och också utifrån en efterfrågan på grund av att många har fått jobb. Den överhettning som ni har bidragit till är den som har skett inom betongindustrin och byggandet av betongplattor i slutet på 2006 då ni ändrade reglerna för investeringsstödet. Jag förstår inte svartmålningen av kritiken. Vi delar naturligtvis de goda ambitionerna att vi ska åstadkomma bra bostäder. Helt klart är ändå att den omställning av bostadspolitiken som Yvonne Andersson talar för leder till ökade boendekostnader för många grupper. De kommer att efterfråga andra typer av bidrag för att klara sina boendekostnader, till exempel ett ökat bostadsbidrag. Samtidigt har den främsta kritiken varit att kostnader föranledda av investeringsstöd och produktionsstöd har gjort att byggherrarna bygger för dyrt och fuskar för mycket och att det ger oskäliga kostnader. Men var finns era förslag för att förändra de negativa sidorna?

Fru talman! Eftersom jag i mitt anförande missade att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på alla motionerna gör jag det nu i stället. När det gäller detta med svartmålning av kritiken förstod jag inte vilken svartmålning av kritiken det handlade om. Jag uppmärksammade Egon Frid på att det är en svartmålning av vad som kan hända på bostadsmarknaden. Återigen, inte var tillståndet när ni lämnade makten i höstas sådant som ni hade ansett att det skulle vara när ni tog makten för åtta år sedan! Ni hade makten i meningen att Socialdemokraterna var i regeringsställning och samarbetsparterna var Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det var det jag frågade om och det jag sade att jag utgick från att det inte var på det viset. I de debatter jag hörde var det en lysande framtid vi gick till mötes. Om det är en svartmålning av kritiken vet jag inte vad Egon Frid menar med det. Det är drygt ett halvår efter valet. Det är den tid som den nya regeringen har haft på sig att arbeta med förändringar och visa på möjligheter längre fram. I dag kan vi inte säga exakt vad som händer, men vi tror att detta är den rätta vägen. Vi är övertygade om att det kommer att lösa de problem som vi har i dag. Vi kommer att få fler människor som får bostäder utifrån sina behov, både när det gäller boendeform, komfort, status och kostnad. Vi tror att det kommer att hända, och vi tror dessutom att vi kommer att få ett ökat bostadsbyggande.

Fru talman! Jag vet knappt var jag ska börja! Det byggdes 120 000 nya bostäder under den förra mandatperioden, och du, Yvonne Andersson, har i ditt anförande stått och förklarat vad som var fel och vad som var galet. Dock har du med väldigt få ord förklarat vad din egen idé är. Den borgerliga regeringen driver en politik för ökade klyftor även när det gäller var och hur människor ska bo. Jag tycker att det är intressant att du pratar om den överhettade marknaden och om den politik ni vill genomföra. Den verkar dock tyvärr mest innebära att man plockar bort de verktyg som har lett fram till det byggande av lägenheter som genomfördes föregående mandatperiod. Min fråga till dig är: Kommer det att byggas fler lägenheter denna period än förra perioden, nu när Kristdemokraterna får styra bostadspolitiken? Står du, Yvonne Andersson, bakom målet för Sveriges bostadspolitik?

Fru talman! Min första fråga - den har funnits under hela denna debatt - till Fredrik Lundh är: Vad är ökade klyftor? Hur räknar ni ökade klyftor? Hur värderar ni ökade klyftor? Jag förstår faktiskt inte den debatten. Är det enbart ekonomin som man är inne på, och vari ligger då begreppet ökade klyftor? Jag vidhåller å det bestämdaste att denna regering inte jobbar för att öka klyftorna. Tvärtom, vi väger in även andra värden i det, som de egna beslutandemöjligheterna när det gäller bostäder och boendeform så att man får det man faktiskt vill ha. Är det ökade klyftor om jag och min syster väljer att bo i helt olika bostäder, min syster i en billigare och jag i en dyrare när vi tjänar ungefär lika mycket? Vari ligger de ökade klyftorna? Är de ökade klyftorna den standard som ni avser, eller vari ligger de?

Herr talman! Vad händer med människor i nyproducerade lägenheter när hyrorna höjs? Vilka effekter får höjda hyror och ett uteblivet byggande av hyresrätter för studenternas boendesituation? Jag tycker att jag redan i mitt huvudanförande pekade på stora frågor som inte du eller de övriga har besvarat. Du lyfter dessutom fram att boendekostnaden ska få öka. Men hur stor andel av lönen tycker du, Yvonne Andersson från Kristdemokraterna, ska gå till boende? Är det verkligen bostadsbidraget som ska lösa problemen med alla negativa effekter av Kristdemokraternas politik?

Herr talman! Inte kan väl de stora frågorna besvaras av var och en av oss när vi framför våra anföranden i kammaren. Du skulle ha mejlat de frågorna till mig redan i går kväll. De här frågorna är så stora att dem borde du ha haft med innan du började här över huvud taget. Det vore ett sätt. De kan knappast besvaras. Den andra frågan var hur stor andel av lönen som ska gå till boende. Ja, det här är ett typiskt förmyndarperspektiv. Någon här uppe hos oss ska avgöra ungefär hur stor andel av lönen som folk ska använda för sin bostad. Jag har haft perioder i mitt liv då jag har använt en otroligt stor del av min lön till just bostad, beroende på att jag värderar bostaden så högt. Jag ville dessutom ha en större bostad för att kunna samla större delen av min vänkrets och familj hos mig. Det var därför jag tog exemplet med min syster, herr talman. Andra människor tycker att det är bättre att ha en mindre, enklare bostad och få mera pengar över för att vara ute och resa, ute på nöjen eller vad det nu är. Vi kan väl inte ange en andel av lön för att därmed avgöra de så kallade klyftor som ni talar om och som ni permanentar i era talesätt - om jag nu ska säga vad jag tycker. Man talar om ökade klyftor utan att veta vad det innebär över huvud taget. Det är inte första gången i den bostadspolitiska debatten som det har använts från oppositionen. Jag hoppas att jag vid något tillfälle får veta vad ni menar med ökade klyftor.

Herr talman! Det är väldigt många frågor som man skulle kunna ställa. Först tar Yvonne Andersson åt sig äran av den överhettning som är nu. Det som ni tog över var någonting annat. Det är sakligt helt fel. Effekterna av den politik som ni bedriver har vi inte sett ännu. Det är lite konstigt. Ibland skyller ni på att ni har suttit i makten bara i fem sex månader, ibland tar ni åt er äran för att det så att säga är tack vare er som allting är som det är. Just byggsektorn är väldigt trög nu, och byggföretagen själva säger att effekterna av er politik kommer vi att se i höst. Det kommer att bland annat bli höjda hyror. Du tar upp frågan vad klyftor är för något. Jag är lite besviken, för att jag gav lite beröm i mitt anförande för att ni har börjat använda begreppet utanförskap. Jag hoppas att ni på det sättet kanske börjar få djupare insikt i hur det är i samhället utanför riksdagen, som ni tydligen har så lite kontakt med. Det är massor av olika komponenter som ingår i utanförskap. Jag hade hoppats att ni hade förstått att klyftorna i samhället faktiskt ökar med den politik ni för. Där är det förmågan att agera på marknaden som styr vilka behov man kan kanalisera i stället för till exempel engagemanget i ett politiskt parti eller en intresseorganisation. Nu är tydligen alla andra sätt att kanalisera sin åsikt och sina behov och önskningar än via plånboken inte särskilt mycket värda. Sedan kan man undra vad ni har för förebilder. Det skulle vara intressant att veta vad det är för annan marknad i något annat land som ni anser vara så mycket bättre att ni tycker att systemskifte är så viktigt. Det skulle jag vilja veta.

Herr talman! Inte kan jag påstå att Kristdemokraterna inte har insikt i vad som finns utanför riksdagens och regeringens byggnader. Då skulle knappast vår folkhälsominister Maria Larsson starta projekt mot hemlöshet och äldres rättigheter att få bostad och så vidare. Det är väl ändå en rätt felaktig kritik. När det gäller överhettning har jag inte, herr talman, tagit på mig någon som helst berömmelse, men om det är överhettning ska man väl inte samtidigt ge bidrag till en industri och ett byggande när det dessutom är svårt att få tag på arbetskraft. Det är allt färre byggbolag. Det är vad det handlar om. Ni kritiserar oss för att vi har gjort förändringar. Ni menar att det skulle minska byggandet. Det tror jag inte på. Dessutom vill jag påpeka att om man inte förstår att vi försöker hitta en annan idé är ni väl inte lyckliga över att vi, efter att ni har samarbetat med regeringen i åtta år, har den utveckling som vi har. Hemlösheten och svårigheten för många att komma in på bostadsmarknaden har väl inte åstadkommits på de sex månader då allianspartierna har regerat. Det har åstadkommits under längre tid. Varför finns det ingenting av självreflexion över den politik som ni faktiskt har genomfört och som har gjort att vi har det tillstånd som vi har? Det är det tillstånd ni erbjuder oss att ta över. Det vill vi förändra och har andra idéer om.

Herr talman! Jag tyckte att jag var rätt självreflekterande i mitt anförande, det måste jag säga, Yvonne. Det är inte alls så, och det påpekade jag i mitt anförande, att vi tycker att det här så att säga är den bästa av världar. Det är däremot så att vi inte tror på att om man politiskt överger området bostadspolitik skapar man därmed förbättringar. Självklart finns det massor med saker att göra. Det är vi väl medvetna om, men vi tror att det behövs politik för det. Vi tror faktiskt att det behövs att det offentliga är med, inte bara med lagstiftning och styrande utan också att det offentliga är med ekonomiskt och påverkar. Vi ser boendet som någonting ganska långsiktigt. Vi tror alltså inte att man kan vänta på att konsumenten ska ha den här betalningsförmågan, utan konsumenten ska kunna kvalificera sig på marknaden och kunna påverka byggandet av boende. Det är inte så att bostäder bara dyker upp som svampar ur jorden när någon kommer och knackar på dörren och har betalningsförmågan, utan det tar tid från det att man börjar med planeringen, med allt vad det innebär, tills det finns ett färdigt hus. Det är bra gjort om man får fram det på ett år, och man ska klara sig under den tiden. Eftersom vi lever i ett väldigt föränderligt samhälle - fortfarande är det flyttströmmar i vårt land - är det viktigt att samhället är berett att gå in och ta kostnaden däremellan, att förskottera, skulle man kunna säga. Det är viktigt att samhället alltså är en aktiv part för att skapa förutsättningar för att de ungdomar som vill flytta till universitetsorter eller till de områden i landet där jobben finns kan göra det, att det finns bostäder, för det är en förutsättning. Det är det som skiljer oss åt. Vi på den här sidan vill att samhället ska ta ett ansvar för att skapa de förutsättningarna.

Herr talman! Vem har sagt att vi har övergivit en politik? Vi är väl lika måna som någon annan om att det ska finnas bostäder där människor vill bo? Det handlar om att vi har en annan metod för hur det ska ske, nämligen att minska den planekonomiska styrningen av politiken. De inslagen vill vi minska. Vi vill naturligtvis öka där behoven finns, men det har ju visat sig att många av de långsiktiga prognoser som den förra regeringen använde inte har slagit in. Det har blivit fel. Nu håller vi på att arbeta för fullt med att öka byggandet, öka antalet bostäder och se till att det blir ordning så att vi inte har den bostadsbrist som vi har i dag om två, tre eller fyra år. Det tar lite tid, precis som det är sagt här. Det tar tid att få fram husen, och därför måste vi skynda på nu. Den här politiken kommer självfallet att ge effekter; det är min absoluta övertygelse.