Bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor

Fru talman! Det handlar om bank- och försäkringsfrågor. Det är ett ämne som i de delar det rör bank- och finansmarknaden är synnerligen aktuellt och laddat med dramatik. De flesta frågor som behandlas här i dag är i det perspektivet marginella men inte alls oviktiga. Finanskrisen, som i själva verket inte är över, har bland annat lärt oss att stora systemviktiga banker och kreditinstitut inte kan tillåtas fallera, i varje fall inte hur som helst. Om de gör det måste samhället, staten, ha en färdig plan för hur de samhällsviktiga funktionerna kan upprätthållas. Bankerna och det finansiella systemet är att likna vid ekonomins blodomlopp. Det får inte stanna upp. Ändå tas det stora risker i verksamheterna, ibland obegripligt stora. Här satsas det, och här genereras goda ibland obegripligt stora vinster tills det blir en krasch. Banksystemet är, just därför att det kan betraktas som ekonomins blodomlopp, en av de mest beskyddade och statsunderstödda verksamheter som finns. Skulle det gå över styr, vilket det gör ibland, finns staten och skattebetalarna till hands. Det är nödvändigt men på samma gång riskabelt. Vi kan börja med att konstatera att detta inte är en väl fungerande marknad, men vi jobbar på det. I den senaste men säkert inte sista finanskrisens efterdyningar pågår det nu ett arbete för att göra bank- och finanssystemet mer robust för att förhindra att nya kriser uppstår i framtiden och för att fördela risker, ansvar, kostnader och vinster på ett rimligare sätt. Det arbetet pågår i Sverige, på EU-nivå och globalt. Det är en av vår tids viktigaste frågor. Det arbetet har bara börjat. Ni undrar kanske varför jag tar upp det nu. Vi diskuterar faktiskt också bank- och finansmarknaden. Även om de frågorna bara berörs i marginalen i betänkandet så berörs de. Det nämns bland annat att en finanskriskomitté har tillsatts för att komma med förslag om hur en framtida kris ska hanteras. Vi kommer att återkomma till det ämnet många gånger, och det ser vi fram emot. Det är jätteviktigt. Fru talman! När det gäller de motioner och frågeställningar som vi behandlar i det betänkande som behandlas i dag råder det ingen avgrundsdjup oenighet. Vi socialdemokrater har en reservation. Den rör frågan om försäkringspremier och betalningsanmärkningar. I dag har mer än en halv miljon människor i Sverige en betalningsanmärkning. Ibland men inte alltid har de tillkommit av en ganska banal anledning. Vi tycker hur som helst inte att det är rimligt att den som har en betalningsanmärkning också ska få betala en högre premie för sina försäkringar. Ibland handlar det, så vitt jag har kunnat förstå, om dubbla priset. Vi tror inte att det är försäkringsmässigt motiverat. Vi tror inte att risken för en brand- eller vattenskada nödvändigtvis ökar för att en person av en eller annan anledning vid något tillfälle inte betalat sina räkningar i tid. Om inte försäkringen betalas så upphör försäkringen att gälla. Den här frågan är inte ny. Den tidigare högst ansvarige politikern Mats Odell tyckte de tidigare gånger det har varit på tapeten att det inte var något fel på regelverket. Han menade att det tydligt framgår att en försäkringspremie bara får återspegla den risk som försäkringsbolaget tar för varje kund eller försäkring. Faktorer som inte påverkar risken får alltså inte beaktas. Odell menade därför att de som drabbats av försäkringsbolagens godtycke i det här fallet ska inleda en rättsprocess mot bolagen. Vi tycker inte lösningen på problemet är att de som drabbas hänvisas till rättstvister. I stället bör regering och riksdag ta sig an frågan. Fru talman! På övriga punkter har vi inga reservationer. Det innebär inte nödvändigtvis att vi menar att allting är frid och fröjd. Vi har däremot nöjt oss med uttalanden och försäkringar från vår egen och från regeringens sida om att man har ögon och öron öppna, att man följer utvecklingen och att man är beredd att vidta åtgärder om sådana krävs. Det gäller till exempel den problematik som rubriceras ensidig uppsägning av krediter. Jag yrkar bifall till reservation nr 3. (Applåder)

Fru talman! Det var ett bra inlägg av Bo Bernhardsson, som jag kan ställa mig bakom. Jag tänker prata om en fungerande kreditgivning på landsbygden. Vi i Vänsterpartiet har lagt fram en rad förslag om detta, för vi tror verkligen på landsbygdens utveckling. Detta är ett av förslagen. Det handlar framför allt om lokala sparbanker, som utgör en viktig resurs för lokal och regional utveckling. Deras förankring i det lokala samhället gör att de har goda kunskaper om samhället och om de företag och människor som bor och verkar där. Det är ett viktigt socialt kapital som lokalt och regionalt har stor betydelse. Dagens sparbanker är lokaliserade utanför de större tätorterna. De beviljar lån till mindre företag och privatpersoner som annars skulle riskera att bli nekade krediter av större affärsbanker och olika nischbanker som inte finns företrädda på den ort eller i den region där företagen eller privatpersonerna befinner sig. Grunden för sparbankernas verksamhet och framgångar är närhetsprincipen. De får en unik kundkännedom genom närheten till den lokala marknaden. Med detta följer att där sparbanker är lokaliserade finns tillgång till kapital för exempelvis småföretag att lättare kunna investera, vilket ger fler jobb och en stabilare och mer attraktiv arbetsmarknad utanför de större städerna. Genom sparbankernas närhetsprincip fungerar också rådgivningen till kunderna på ett bättre sätt i likhet med kreditprövningen för företag och privatpersoner. Ett resultat av detta är en hög, jämfört med affärsbankerna mycket högre, soliditet hos de lokala sparbankerna. Kundnöjdheten har ofta nått topplaceringar i många olika mätningar. Att dessa banker inte har möjlighet att dela ut vinster till aktieägare utan i stället måste fondera vinsterna och avkastningen ger bankkunderna en överlägsen trygghet. Delar av överskottet får sedan enbart användas för samhällsnyttiga ändamål som utvecklar regionen och lokalsamhället i långsiktigt hållbar riktning. Det finns all anledning att tro att fler lokala sparbanker kommer att utveckla samhället bland annat genom en klok långivning till lokala och regionala företag. Detta leder till fler arbetstillfällen och därmed framtidstro för orten och regionen. I dag finns sparbanker enbart i ca 140 kommuner, inklusive ett stort antal filialer. Vänsterpartiet vill att redan befintliga sparbanker ska kunna utvecklas, men vi vill också verka för att nya banker ska kunna etableras. Därför har vi tittat på den modell som man har använt i Norge, där egenkapitalbevis tillåts. Egenkapital är ett instrument som har likheter med aktier. Huvudprincipen är att egenkapitalbevisens kapitalandel läggs under samma regelverk som institutionens övriga kapital så att utdelningar, gåvor till allmännyttiga ändamål samt avsättningar till sparbankens fond styrs av ett och samma regelverk. Skillnaden mot aktier ligger främst i äganderätten till bankens förmögenhet samt inflytande i bankens organ. Vänsterpartiet kan konstatera att detta leder till att så kallade aktieägare inte kan bli en majoritet i banken, och att banken då inte heller kan säljas. I Norge har det visat sig att sparbanker med egenkapitalbevis fungerar slagkraftigt regionalt och att de har bidragit till en positiv utveckling på mindre orter och regioner. Egenkapitalbevis är ett bra instrument för de boende på bygden att stötta sin lokala bank och även tillföra banken nytt kapital. Egenkapitalbevis har haft stor betydelse i utvecklingen av Norges sparbanker. Efter en interpellationsdebatt för drygt ett år sen med dåvarande finansmarknadsministern Odell tog han till sig vårt förslag om egenkapitalbevis och tillsatte en utredning i frågan som utskottet nu hänvisar till. Vid interpellationsdebatten visste inte ens finansmarknadsministern vad egenkapitalbevis var för något. Han ställde frågor och visade stort intresse, vilket vi är glada för. Tyvärr är vi ensamma i utskottet om att lägga fram förslag för att stärka de lokala bankerna. Men insikterna ökar nog även i andra partier så småningom, vilket Odells agerande kan vara ett exempel på. Vänsterpartiet menar också att det behövs en större bankkonkurrens i Sverige där man inte enbart tar hänsyn till de stora affärsbankernas affärsintressen. Vi menar att regelverk är nödvändiga bland annat för att förebygga alltför stort risktagande vid kreditgivning. Men en sådan lagstiftning måste samtidigt anpassas till olika bankers risknivå, kreditpolicy och kundstruktur. De lokala sparbankerna i landet har klarat de finansiella kriserna bättre än andra banker och tar relativt sett mycket små risker i sin utlåningsverksamhet. De finansierar nästan hela sin utlåning med inlåning. Därför behövs ett regelverk som tar hänsyn till skilda bankers olika struktur och policy. Basel 3-reglerna har tillkommit med anledning av en del storbankers huvudlösa risktagande i jakten på maximalt vinstuttag. Basel 3-reglerna riskerar att försämra möjligheterna för mindre banker, till exempel de lokala sparbankerna i Sverige. Därför bör Sverige begära undantag för dessa banker. Jag hoppas kunna få stöd för detta i finansutskottet. Därmed yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation om sparbankerna, reservation nr 2.

Fru talman! Låt mig först säga att samhällets fundament byggs av väl fungerande institutioner. Lag och ordning, tydliga regler och transparens är nyckelord för ett vitalt samhälle. Inte minst gäller detta de ekonomiska systemen. Det är viktigt att det finns ett stort mått av ansvarstagande från alla parter på marknaden. Det måste också gälla den finansiella marknaden. De senaste åren har vi haft olika anledningar att fundera över en del obalanser och missförhållanden på finansmarknaden. Just därför har flera utredningar påbörjats. En rad förändringar har skett, och fler är att vänta. Med detta sagt vill jag övergå till finansutskottets betänkande FiU31 som handlar om bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor. I betänkandet har 15 motioner behandlats. Dessa rör bland annat olika aspekter på betalningsanmärkningar, konkurrens på bankmarknaden samt bankernas och försäkringsbolagens policy och verksamhet. Fru talman! Låt mig kommentera några av de reservationer som föreligger och varför utskottet har avslagit dessa yrkanden. Företag som har blivit föremål för så kallade bluffakturor är givetvis ett problem. Självfallet är det här ett gissel som ofta drabbar företag med redan små marginaler mest. Det är de som dagligen kämpar och ligger i för att få sitt lilla företag att gå runt. Det är de som inte har tid eller ork att driva långa rättsprocesser. Det är dessa företag som får ta den hårdaste smällen, många gånger helt i onödan. Bortsett från den lagändring från 2008 där möjligheten nu finns att rätta till felaktigheter som har uppstått hos Kronofogdemyndigheten ska ingen behöva hamna i detta läge över huvud taget, särskilt inte om man aldrig har ingått något avtal. Det finns helt enkelt inte stöd för blufföretagen att driva en sådan fordran. Det är också relevant i sammanhanget att nämna de förändringar som har skett i kreditupplysningslagen när det gäller utlämning av uppgifter via Internet. Även här ser vi till att förebygga och underlätta för företagaren att kontrollera fakturor som man inte känner igen. När det gäller de lokala bankerna och egenkapitalbevis vill jag understryka vikten av mångfald och konkurrens generellt sett. Det gäller naturligtvis också inom banksektorn. Utskottet ser den viktiga funktion sparbankerna fyller på marknaden och är positivt till att fler banker startas. När det gäller egenkapitalbevis pågår en utredning som förväntas vara klar i närtid. Jag vill inte föregå denna och vill därför avvakta att kommentera just den delen. När det gäller vilken betydelse en betalningsanmärkning har för premiesättning hos försäkringsbolagen kan konstateras att olika principer och kriterier tillämpas hos olika försäkringsbolag. Deras förfaringssätt har både Konsumentombudsmannen och Finansinspektionen bedömt vara förenligt med gällande lagstiftning. Jag vill påpeka att nuvarande lagstiftning syftar till att åstadkomma en sund konkurrens och att det finns ett relativt stort utbud av försäkringsbolag på marknaden. I grund och botten måste vi lita på människors förmåga att välja en lösning som passar den enskilde bäst. När det gäller ensidig uppsägning av krediter kan konstateras att Finansinspektionen inte funnit några brister på det aktuella området i sin rapport med namnet Konsumentskyddet på finansmarknaden . Fru talman! Detta är i korthet motiveringar utskottet gör, och jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet, men låt mig göra några egna personliga reflexioner i ämnet. Det som återkommer i många av dessa frågor är betydelsen av en större mångfald och en bättre konkurrens. En annan sak som är tydlig är den beröringsskräck som finns när det gäller betalningsanmärkningar och ekonomiska problem. En betalningsanmärkning innebär ofta en så stor katastrof, vad den än kan tänkas bero på, att tillvaron totalt kan rämna för den som drabbas. I vissa fall kan det vara helt utan egen förskyllan, att man till exempel blir utsatt för ren bedrägeriverksamhet. En betalningsanmärkning drabbar alla lika vad orsaken än må vara. Jag vill betona vikten av att alltid se till återbetalningsförmågan och möjligheten att fullfölja ingångna avtal. Ibland överskuggas detta av tidigare eventuella tillkortakommanden. Den tillsyn och transparens systemet ska tillhandahålla för en säkrare och mer gynnsam ekonomisk aktivitet får inte riskera att i stället hämma ekonomisk utveckling. Lösningen är dock inte att försöka dölja eller finna särlösningar. Lösningen måste i stället vara en större mångfald och mer konkurrens, och i det stycket är jag övertygad om att exempelvis de lokala sparbankerna fyller en viktig funktion. Det är i den lilla världen vi finner de stora och verklighetsförankrade lösningarna. Större öppenhet och god konkurrens gynnar oss alla.

Fru talman! Jörgen Andersson har gjort grovjobbet här, och vad jag kommer att göra blir att göra några randanmärkningar. Jag kan instämma i mycket av det som Bo Bernhardsson sade i sin inledning - allmänna synpunkter och resonemang om nuvarande situation, vårt arbete att förstärka banksektorn och säkra oss mot framtida bankkriser. Det är det första. Det andra är betalningsanmärkningar. Där finns ett exempel i reservationen om en god man som inte sköter sitt uppdrag. Jag håller med om det, men jag tror inte att ett ingripande på försäkringsmarknaden är den rätta åtgärden, utan det är ett mycket större och bredare problem att tillsynen och kriterierna för gode män är dåliga. Tillsynen är usel i många kommuner. Detta är ett stort problem, och det är det problemet som vi ska angripa. Jan Ertsborn till exempel har tagit upp den här frågan vid åtskilliga tillfällen, och jag tycker att det snarare är att stödja den typen av åtgärder som är metoden i det här fallet. Beträffande Ulla Anderssons resonemang om sparbankerna instämmer jag naturligtvis i att det är bra med många banker. Vi får bättre konkurrens, och banker som är lokalt väl förankrade kan, om de sköts rätt, ta mindre risker. De har en bättre personkunskap och en bättre kunskap om det lokala näringslivet. Nu vill jag säga att det inte bara är sparbanker som kan fixa detta, utan det finns också affärsbanker som har den så kallade kyrktornsprincipen som en viktig princip för sin kreditgivning. Jag tycker att Ulla Andersson ändå gör det för lätt för sig därför att vi har ett problem med sparbankerna. Jag är absolut inte någon motståndare till sparbankerna, men man kan inte komma undan att det kanske inte är en tillfällighet att sparbankerna har varit centrala vad gäller de problem som har varit på svensk bankmarknad både i början av 1990-talet och nu med Swedbank i Baltikum och Ukraina. Det finns ett problem med sparbanker som inte gäller alla men som är tillräckligt allvarligt för att tas upp i en sådan här debatt, och det är att det är svaga ägare. Nu kan man säga att också SEB har ägare, och om dem kan man inte tro att de är svaga. Problemet kan även uppstå i banker med starka ägare, men det återkommande har ändå varit att mycket kapital har förlorats i sparbanker, en del i de stora sparbankerna, en del små har klarat sig. Det här är en viktig fråga att diskutera både här i kammaren och framför allt inom sparbanksrörelsen själv för att förhindra att det sker nya katastrofer med delar av sparbankerna och sparbanksväsendet. Det kräver självrannsakan, och den självrannsakan tror jag kommer därför att nu kommer Basel 3, det vill säga strängare kapitalkrav. Finansutskottet hade en diskussion om det i går. Det kommer att bli betydligt strängare krav på stamkapital beträffande bankerna. Då kommer en fråga att dyka upp bland annat i sparbankerna: Hur ska man finansiera detta baskapital? Därför har jag kanske något mindre positiv syn på sparbankernas framtid och vill betona vikten av god konkurrens, och jag hoppas verkligen att lokala sparbanker fortsätter att utvecklas och tar till vara de lokala kundernas och företagens behov. Samtidigt vill jag peka på att här finns problem som jag hoppas att vi slipper möta i finansutskottet. De har funnits i många decennier. Det är i grunden ett problem att det ibland funkar bra trots att man har svaga ägare, ibland funkar det inte på grund av att det är svaga ägare.