Avstående från besittningsskydd

Herr talman! Det här betänkandet rör inskränkning av besittningsskyddet. Tyvärr har inte detta lett till någon större debatt runtom i samhället, inte ens i riksdagen, vilket det borde ha gjort. Besittningsskyddet innebär att man har rätt att bo kvar i sin lägenhet efter det att kontraktet har gått ut, det vill säga efter att man har betalat sin hyra bland annat. Varför skulle debatten om det här vara viktig? Skälen är flera, men framför allt handlar det om maktförhållandet på bostadsmarknaden. Om man är hyresgäst i första eller andra hand utgår den makt man utövar i två delar, nämligen den fria förhandlingsrätten, med bruksvärdet som bas, och besittningsskyddet. När vi ändrar i de här systemen ruckar vi också på maktförhållandet på bostadsmarknaden. Då kan vi välja antingen att låta det vara som det är, vi kan förstärka för hyresgästen eller vi kan förstärka för hyresvärdarna. Om vi förstärker för hyresvärdarna förstärker vi ägandets makt i förhållande till konsumenternas makt. I det här betänkandet har majoriteten valt att förstärka ägandemakten på bekostnad av konsumenterna. I betänkandet finns två förslag. Det första handlar om en anpassning av regelverket till rådande praxis. I betänkandet har regeringen och utskottsmajoriteten utgått från den praxis som kommit att bli hyresnämndens beslut avseende avstående av besittningsskydd som avtalas mellan hyresvärd och hyresgäst. Förslaget från regeringen innebär att avtal om avstående under längre tid än nuvarande två år under vissa omständigheter ska kunna tecknas utan prövning av hyresnämnden. Även om detta faktiskt innebär en försämring av hyresgästens position på bostadsmarknaden är det lite svårt att argumentera för att hyresnämnderna ska belastas av ärenden som i praktiken redan är avgjorda. Därför har vi ingen reservation avseende möjligheten till förlängning av avtalstiden för avstående av besittningsskydd i de delar som omfattas av regelförändringen. Däremot har vi mycket svårt att förstå majoritetens och regeringens förslag att utsträcka tiden längre än vad som kommit att bli praxis. Därför, herr talman, föreslår vi att riksdagen vid morgondagens votering ändrar liggande förslag från högst fyra år till högst tre år och på det viset anpassar regelverket till gällande praxis. Med detta yrkar jag bifall till vår reservation nr 1. Herr talman! I den promemoria som har föregått regeringens proposition och betänkandet togs också fram ett förslag om att besittningsskyddet i andra fall än de som finns uppräknade i betänkandet skulle gälla från första dagen och att avståendet per automatik skulle prövas av hyresnämnderna. Detta skulle främst omfatta andrahandshyresgäster, som i dag saknar besittningsskydd de två första åren. Jag menar att promemorians förslag i grunden är alldeles riktigt och skulle stärka de svagaste grupperna på hyresmarknaden. Kritiken mot förslaget har inriktats på svårigheten att få fram så kallade provboenden och försöksboenden för kommunernas socialtjänst. Vi inser att det inte skulle vara helt oproblematiskt att ändra från nuvarande två år utan besittningsskydd till besittningsskydd från första dagen och föreslår därför, och egentligen med mycket stor tvekan, att sex månader borde gälla som gräns för när andrahandshyresgästerna ska kunna bo utan besittningsskydd. Herr talman! Den förändring som vi föreslår skulle kraftigt förstärka för de grupper som i dag brukar benämnas hemlösa och som oftast utsätts för kränkningar och diskriminering på bostadsmarknaden. För oss vänsterpartister är rätten till egen bostad för individerna en möjlighet för individerna att förverkliga sina egna livsprojekt. I takt med att alltfler har fått det svårare att komma in på den reguljära bostadsmarknaden har andrahandsuthyrningen ökat och alltfler riskerar att komma in under socialtjänstens olika sekundära bostadsuthyrningar. Kontrakten som skrivs har ofta mycket speciella regler för upplåtelse av bostaden, ofta är det mycket korta avtal, ibland bara en vecka eller två. Syftet blir oftast en fråga om att uppfostra individen till ett normalt beteende, där bostaden blir en underordnad del i en så kallad vårdplan. Brott mot vårdplanen leder till att man förlorar sitt boende. När jag var ledamot i Hemlösekommittén hade jag det tvivelaktiga nöjet att läsa och få redovisat en rad sådana krav och kunde konstatera att villkoren inte handlade om att skydda övriga hyresgäster utan hade ett ur socialtjänstens perspektiv betydligt ädlare mål, nämligen underkastelse och normalisering. Kontrakten kunde innehålla krav på nykterhet, inga husdjur, inga övernattningsgäster, fri tillgång för socialtjänsten och kommunen att göra oanmälda inspektioner, urinprovsinlämning och så vidare. För alla andra är det störande av grannar eller att vi underlåter att betala hyran som leder till att vi förlorar vårt kontrakt. För den här gruppen, som står längst ned på bostadsmarknaden, är det helt andra omständigheter som avgör om man har rätt att bo eller inte. Den goda tanken som trots allt kanske finns är att man efter två år av bevisning ska kunna komma in på den reguljära bostadsmarknaden. Men tyvärr är resultaten mycket, mycket skrala. Många fastnar på den sekundära bostadsmarknaden eller hoppar in och ut från trappa 1 i den så kallade boendetrappan. Herr talman! Det finns också exempel på att det är fullt möjligt att göra tvärtom, det vill säga ha ett eget kontrakt med besittningsskydd som norm och att regelverket är lika för alla. I Hannover har man med mycket gott resultat valt att ge de hemlösa en bostad och därefter erbjudit den boende rätten att själv identifiera vilket eventuellt stöd som hon behöver. Det här handlar i huvudsak om kvinnor. Jag har till de olika partierna lämnat över en bok som redovisar sju års erfarenhet i Hannover. Jag föreslår att ni som inte redan har läst den förgyller julhelgen lite grann med att läsa boken och fundera på likheterna med Josefs och Marias vandring för att få övernattning i samband med Jesu födelse. Likheterna är stora. Herr talman! När andrahandskontraktet blir norm för bostadslösa är syftet med denna upplåtelseform helt förfelad. Lagstiftningen utgår från att den som hyr ut en lägenhet i andra hand tillfälligt upplåter sin privata bostad och därmed måste ha skydd för att inte förlora den. Detta problem har vi löst i första delen av betänkandet. På den sociala bostadsmarknaden har andrahandskontrakten, och därmed bristen på besittningsskydd, endast till syfte att begränsa den boendes rättigheter. När utskottsmajoriteten väljer att inte stärka rättigheten för dem som lever på den sekundära bostadsmarknaden, som promemorian faktiskt föreslog, har man aktivt valt att inte öka den gruppens makt på bostadsmarknaden. Vi är i dag alltså inte beredda att öka makten för de hemlösa och bostadslösa. Detta är ett svek mot de svagaste grupperna på bostadsmarknaden. Men det finns faktiskt, herr talman, fortfarande möjlighet att rätta till denna underlåtenhet genom att vid morgondagens votering ställa sig bakom vår reservation 2, som jag också nu yrkar bifall till. Om ni gör det har ni ställt er bakom principen att andrahandsboende utan besittningsskydd ska vara kortvarigt. De som bor på sådana kontrakt ska kunna se ljuset i tunneln och därmed känna att möjligheten finns till bostad med förstahandskontrakt som för de flesta andra i samhället. Med det, herr talman, tackar jag för mig.

Herr talman! I dag ska vi debattera en proposition från regeringen som heter Avstående från besittningsskydd . Innehållet i propositionen kan kortfattat beskrivas så här: Kravet på att avtal om avstående från besittningsskydd ska godkännas av hyresnämnden för att vara gällande ska tas bort för vissa slag av upplåtelser. Jag återkommer till vilka dessa "vissa slag av upplåtelser" är. Vidare föreslås att de nya bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2006. Historien kring denna proposition började i 1997 års Hyreslagstiftningsutredning, som dessutom 1999 lämnade ett delbetänkande, Nytt system för prövning av hyres- och arrendemål . Där fanns bland annat förslaget om att kravet på att avtal om avstående från besittningsskydd ska godkännas av hyresnämnden för att vara gällande tas bort för vissa typer av upplåtelser. Vidare processades dessa frågor via en promemoria från BAHS, Bostadsdomstolens, arrendenämndernas och hyresnämndernas samarbetsorgan, som i sin tur remissbehandlades. Nåja, det var lite historik bakom denna proposition. Vad innehåller då propositionen för konkreta förslag, och hur motiverar vi i majoriteten vårt förslag om bifall till propositionen? Första förslaget handlar om bostadslägenheter och lyder så här: En överenskommelse om avstående från besittningsskydd ska inte behöva godkännas av hyresnämnden, om innebörden i överenskommelsen är att hyresgästen inte ska ha rätt till förlängning i fråga om en bostadslägenhet i ett en- eller tvåfamiljshus, som inte ingår i affärsmässigt bedriven uthyrningsverksamhet, om hyresvärden ska bosätta sig i lägenheten eller överlåta huset i fråga om en bostadslägenhet som upplåts i andra hand om hyresvärden ska bosätta sig i lägenheten eller, när hyresvärden innehar lägenheten med bostadsrätt, bosätta sig i den eller överlåta den. Men om överenskommelsen, som jag just redogjorde för, ska gälla längre än fyra år ska hyresnämnden alltid lämna sitt godkännande. Viktigt är också att poängtera att dessa överenskommelser ska vara undertecknade på ett godkänt formulär. När det gäller besittningsskydd i så kallade kategoriboenden, till exempel studentbostäder, har både Svea hovrätt och Hyresgästföreningen ifrågasatt en sådan regelförändring. Vi i majoriteten kan bara konstatera att det i dag inte finns någon anledning att ändra på de regler som finns för dessa boendeformer. Att skapa en regel som inte nämnvärt gynnar hyresgästens ställning, utan kanske bara i sig skapar mer byråkrati och tvister i hyresnämnderna, verkar för oss inte logiskt. Vi i majoriteten anser inte heller att det ska införas något besittningsskydd för upplåtelser i andra hand som det är meningen ska upphöra innan hyresförhållandet har varat två år. Hur har vi i majoriteten resonerat i de här frågorna då? När det gäller förslaget som handlar om att förenkla hanteringen av avstående från besittningsskydd upp till fyra år är det vår avsikt att förenkla ärendehanteringen både för hyresnämnderna och för inblandade parter. Med ett fastställt och godkänt formulär borde ärendehanteringen hos hyresnämnderna minska. Det minskar också byråkratin för blivande hyresgäst och hyresvärd. Det finns heller ingen anledning att tro att hyresgästens ställning i dessa frågor skulle bli sämre. Något sådant har Hyresgästföreningen inte antytt. Nej, tryggheten för både hyresgäst och hyresvärd finns i det fastställda formuläret, som faktiskt leder till enklare hantering och mindre byråkrati. När det gäller antalet år för avstående från besittningsskyddet föreslår vi en utökning från nuvarande praxis på tre år till fyra år. Det känns som en rimlig och naturlig ökning med tanke på dagens situation för många människor, med studier och arbeten på andra orter och kanske till och med arbete i andra länder. När det slutligen gäller kortvariga andrahandsupplåtelser finner vi i majoriteten inget argument för en förändring av de regler som gäller i dag. När avtal om kortvariga andrahandskontrakt ingås är nog de berörda införstådda med att de just är kortvariga. Ett antal remissinstanser har dessutom pekat på vikten av att kunna få tillgång till kontrakt från hyresvärdar som man sedan kan använda för till exempel försöksboenden eller träningslägenheter. Det finns ett värde i att faktiskt värna om möjligheten att hyra ut sin lägenhet i andra hand, helt enkelt om man vill testa nya saker i sitt liv. Lika värdefullt kan det vara för en hyresgäst att faktiskt få komma in i ett boende även om första steget kanske är ett andrahandskontrakt. Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på de två reservationer som finns.

Herr talman! Jag skulle vilja fråga Maria Öberg om hon delar min uppfattning att besittningsskyddet är en del av den makt som man kan utöva som hyresgäst i förhållande till hyresvärden och att om man ruckar på regelverket och besittningsskyddet flyttar man över maktförhållandet från hyresgäst till hyresvärd. Sedan skulle jag vilja fråga, eftersom det inte blev så klart utrett i Maria Öbergs huvudanförande, vad skälen är till att förlänga från tre år till fyra år, det vill säga längre än vad praxis är.

Herr talman! Anledningen till att man väljer att gå längre än praxis på tre år är precis det jag sade, att livet ändras och att dagens samhälle också förändras. I dag lever vi i en värld där vi förväntas studera på annan ort eller söka jobb på annan ort eller kanske, som jag sade, prova att jobba i annat land. Då tycker jag att det är viktigt att ge människor den möjligheten. I dag finns det en hel del utbildningar och möjligheter till jobb som sträcker sig längre än tre år. Det i sin tur ska inte innebära att man måste lämna sitt hus och hem. När det gäller makt i besittningsskyddet är det så att när man innehar ett förstahandskontrakt är det i sig ett jättestort värde för mig som enskild. Men det kan inte innebära att man inte har möjlighet att studera på andra orter eller prova andra jobb.

Herr talman! Den regelförändring som föreslås - från tre år till fyra år - innebär inte att man inte kan förlänga tiden för avståendet av besittningsskyddet. Det handlar bara om att man i så fall måste vända sig till en hyresnämnd som ska bedöma skäligheten i förlängningen. Själv anser jag att man ska vara ganska restriktiv. Ett självklart skäl är att man studerar utomlands och ska fortsätta med det ett år till. Det är helt okej. Det gläder mig lite grann att Maria Öberg har samma uppfattning som Vänsterpartiet, att besittningsskyddet är en del av den makt man kan utöva som hyresgäst. Det blir lite märkligt om man har den inställningen och samtidigt inte är beredd att utöka den makten för de människor som är de mest maktlösa i samhället. Jag trodde att det var arbetarrörelsens gamla hederliga tradition att se till att de maktlösa får mer makt. Man väljer i det här betänkandet att inte göra det. När det gäller så kallat försöksboende skulle jag vilja veta om Maria Öberg kan redovisa någon som helst positiv effekt av det system som nu tillämpas alltmer. Finns det någonting som visar att människor, som redan är helnyktra och skötsamma men ändå underkastas dessa regelverk, kommer vidare. Med tanke på exemplet från Hannover, som jag föreslår att Maria Öberg studerar, kan det konstateras att om man får ett förstahandskontrakt från början och man känner att det här är min bostad, ökar förutsättningarna för att man ska förändra sitt beteende på sådant sätt att man kan bo kvar, framför allt om man själv identifierar vilket stöd man behöver i boendet och inte låter andra identifiera det. Tycker Maria Öberg att det är rimligt med de kontraktsskrivningar som finns på den sekundära bostadsmarknaden, sociala och kommunala kontrakt, med urinprovstagning, förbud mot övernattningsgäster, förbud att ha sina egna barn hemma i sin egen lägenhet mer än på dagtid och så vidare? Tycker Maria Öberg att det är rimligt? Det är följden av avståendet från besittningsskyddet. Att förkorta den tiden till sex månader skulle ge folk en förutsättning att faktiskt känna att det här kommer att bli mitt kontrakt.

Herr talman! När det gäller att utöka praxis, som är tre år, till fyra år utan att man ska behöva ha ett godkännande från hyresnämnden handlar det om att minska byråkratin och att både hyresgäst och hyresvärd ska känna en trygghet i det formulär och den överenskommelse som man har skrivit under. Det är lite intressant hur man använder ord, om den som har ett förstahandskontrakt med besittningsskydd då i sin tur utövar makt över andra. Man kan vända på det och säga så här: För många människor innebär ett förstahandskontrakt att man slutligen kan få en form av trygghet i livet. Vi vet att livet förändras. Jag tror att många kommuner i dag använder just detta, att inneha egna kontrakt som de upplåter till försöksboende eller träningsboende. Jag tror också att det är ett viktigt steg för dessa människor att komma in på den reguljära bostadsmarknaden, för att i slutändan kunna få ett förstahandskontrakt. Både du, Sten, och jag vet att det finns intolerans, att grannar kanske tycker både det ena och det andra och sätter press på sina hyresvärdar. Det finns en poäng i att kommuner ska kunna få tillgång till hyreskontrakt hos hyresvärdar. Precis som vi har börjat, eftersom vi samarbetar, tror jag att en lösning på problemet när det gäller bostadsbrist, hemlösa och människor som inte har något eget boende i slutändan är att vi producerar och bygger nya lägenheter. Det har vi tillsammans under innevarande mandatperiod visat att vi klarar bra.