Fru talman! Precis som Raimo Pärssinen säger kastar vi oss mellan olika ämnen. Även om det här betänkandet är litet och tunt är det mycket viktigt och berör människors vardag, framför allt när de är väldigt utsatta. I svensk arvsrätt har kusiner inte någon arvsrätt. Det finns egentligen inte några sakliga grunder för att begränsa arvsrätten för kusiner och låta staten överta egendomen utan det bygger på rättspolitiska överväganden för många år sedan. På den tiden ifrågasattes hela arvsrätten. Familjen är den mest grundläggande gemenskapen, och ett återinförande av arvsrätten för kusiner kan stärka denna gemenskap. I det globala samhälle vi i dag lever i har man ofta en annan syn på omfattningen av familjen, vilka som tillhör den och vilka som ingår i familjen och släkten. Vi anser att det är principiellt felaktigt att staten går in som arvinge när det finns andra nära släktingar i livet, som kusiner. Det kan vara särskilt stötande när Allmänna arvsfondens medel används till ändamål som varit helt främmande för den avlidne. För oss är det därför naturligt att arvsrätten utvidgas till att även gälla kusiner. Fru talman! Jag går över till en helt annan fråga. Att en efterlevande ärver sin avlidne make eller maka är en relativt ny företeelse i svensk rätt. Denna huvudregel infördes 1988. Tidigare var huvudregeln att bröstarvingarna ärvde sin avlidne förälder. Genom lagändringen 1988 ärver den efterlevande om det finns endast gemensamma barn. Den avlidnes egna barn, så kallade särkullbarn, ärver således direkt. Detta är i sig en sympatisk ordning. Det finns inte någon anledning att ändra på den utom vad gäller en form av egendom, nämligen så kallad enskild egendom. Enskild egendom är i dessa sammanhang egendom som någon erhållit i arv eller gåva med en föreskrift om att den ska vara enskild. Makarna kan också själva genom avtal under eller före äktenskapet bestämma att viss egendom ska vara enskild. Syftet med en sådan föreskrift eller sådant förordnande är att skydda egendomen vid en äktenskapsskillnad från den andre makens krav. Vi anser att det finns liknande skäl för att enskild egendom inte ska ärvas av den efterlevande maken. Låt mig ta ett exempel. Den avlidne maken eller makan har ärvt en släktgård som har varit i hans eller hennes familjs ägo mycket lång tid. Fastigheten är enskild egendom. Paret har bara gemensamma barn. Efter ett dödsfall ärver den efterlevande makan fastigheten med fri förfoganderätt, vilket innebär att han eller hon kan sälja fastigheten, leva upp pengarna eller ge bort dem utan att de gemensamma barnen kan påverka detta. Det anser vi vara fel. Det naturliga vore att den enskilda egendomen ärvs direkt av bröstarvingarna oavsett om det är egna eller gemensamma barn till den avlidne. Naturligtvis ska alla ha rätt att genom testamente förordna på annat sätt. Fru talman! Som vanligt står vi bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till endast reservation 1 under punkten 2.

Fru talman! Lagutskottets beredningsområde är mycket brett och varierande. Det visar inte minst dagens tre ärenden. Vi går från sjöfylleri till immaterialrätt, och nu övergår vi till utskottets betänkande nr 9 som ägnas åt ett antal motionsyrkanden från allmänna motionstiden angående arvsrättsliga frågor. Yrkandena rör Allmänna arvsfonden, arvsrätt för kusiner, efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt samt efterarvingars rätt till arv. Majoriteten i utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden med hänvisning till tidigare ställningstaganden och pågående beredningsarbete. I betänkandet finns tre reservationer.

Fru talman! Låt mig inleda inlägget om arvsrätt med ett fall ur verkligheten. Erik och Karin hade bott i ungefär 30 år i en villa när Erik under förra året dog. Han hade varit gift tidigare och efterlämnade därför två barn, så kallade särkullbarn. Villan var deras i stort sett enda tillgång. Värdet var ett par miljoner, och villan var i stort sett obelånad. Erik och Karin hade inte tänkt på att upprätta testamente. När då Erik avled hade hans två barn rätt att få ut sin arvslott. Det är betydande belopp som ska betalas ut. För att Karin ska kunna bo kvar undersöker man först möjligheten att låna pengar i bank och betala ut arvslotterna kontant. Villan är en utmärkt säkerhet. Det borde gå att låna. Men, Karin har så låga pensionsinkomster att det är omöjligt att förränta ett lån. Hon kan alltså inte ta upp något lån utan hon blir tvungen att acceptera att villan säljes för att Eriks särkullbarn ska få ut sina arvslotter. Från olika håll i landet, från tid till annan, hör vi liknande berättelser. Jag tror att det är ganska vanligt, framför allt i storstadsområdena där värdena på fastigheterna har blivit ännu högre. Den fråga vi ställer oss är om det är rimligt att ha en lagstiftning som inte hjälper till att se till att den efterlevande maken får möjlighet att bo kvar i sin bostad i den här situationen. Sedan många år finns en regel till skydd för efterlevande maka i vår lagstiftning, den så kallade basbeloppsregeln som gäller för mindre bon. Den gäller tillgångar upp till i storleksordningen 150 000 kr. Men vi har inga regler till skydd för möjligheten att bo kvar i den situation jag beskrev. När vi nu har motionerat om att titta på frågan hänvisar utskottsmajoriteten till utredningen SOU 1998:110 Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring . Jag trodde faktiskt att jag skulle finna några överväganden och funderingar i den utredningen om makes möjligheter att kunna bo kvar i sin villa i den här situationen, men det finns det faktiskt inte. Däremot finns det ett helt kapitel som handlar om särkullbarnens skydd mot att personer planerar bort deras rätt till arv. Det är klart att det finns motstående intressen mellan särkullbarnen och efterlevande make. Tyvärr kan relationerna ofta vara dåliga. Men att enbart se till särkullbarnens rättigheter i sammanhanget är en felaktig avvägning. Det är rimligt att tänka sig att den efterlevande maken ska ha en reell chans att få bo kvar i sitt hem. Det är det som vår motion går ut på. Det är det som vi vill lyfta upp och som vi vill att regeringen ska titta på i samband med att man förbereder en proposition i anledning av utredningen. Det tror jag i dagsläget inte att departementet gör. Följaktligen vill vi alltså ha ett tillkännagivande från riksdagen om att man ska se på även den efterlevandes situation i den angivna situationen. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till vår reservation nr 2.

Fru talman! Precis som Raimo Pärssinen säger kastar vi oss mellan olika ämnen. Även om det här betänkandet är litet och tunt är det mycket viktigt och berör människors vardag, framför allt när de är väldigt utsatta. I svensk arvsrätt har kusiner inte någon arvsrätt. Det finns egentligen inte några sakliga grunder för att begränsa arvsrätten för kusiner och låta staten överta egendomen utan det bygger på rättspolitiska överväganden för många år sedan. På den tiden ifrågasattes hela arvsrätten. Familjen är den mest grundläggande gemenskapen, och ett återinförande av arvsrätten för kusiner kan stärka denna gemenskap. I det globala samhälle vi i dag lever i har man ofta en annan syn på omfattningen av familjen, vilka som tillhör den och vilka som ingår i familjen och släkten. Vi anser att det är principiellt felaktigt att staten går in som arvinge när det finns andra nära släktingar i livet, som kusiner. Det kan vara särskilt stötande när Allmänna arvsfondens medel används till ändamål som varit helt främmande för den avlidne. För oss är det därför naturligt att arvsrätten utvidgas till att även gälla kusiner. Fru talman! Jag går över till en helt annan fråga. Att en efterlevande ärver sin avlidne make eller maka är en relativt ny företeelse i svensk rätt. Denna huvudregel infördes 1988. Tidigare var huvudregeln att bröstarvingarna ärvde sin avlidne förälder. Genom lagändringen 1988 ärver den efterlevande om det finns endast gemensamma barn. Den avlidnes egna barn, så kallade särkullbarn, ärver således direkt. Detta är i sig en sympatisk ordning. Det finns inte någon anledning att ändra på den utom vad gäller en form av egendom, nämligen så kallad enskild egendom. Enskild egendom är i dessa sammanhang egendom som någon erhållit i arv eller gåva med en föreskrift om att den ska vara enskild. Makarna kan också själva genom avtal under eller före äktenskapet bestämma att viss egendom ska vara enskild. Syftet med en sådan föreskrift eller sådant förordnande är att skydda egendomen vid en äktenskapsskillnad från den andre makens krav. Vi anser att det finns liknande skäl för att enskild egendom inte ska ärvas av den efterlevande maken. Låt mig ta ett exempel. Den avlidne maken eller makan har ärvt en släktgård som har varit i hans eller hennes familjs ägo mycket lång tid. Fastigheten är enskild egendom. Paret har bara gemensamma barn. Efter ett dödsfall ärver den efterlevande makan fastigheten med fri förfoganderätt, vilket innebär att han eller hon kan sälja fastigheten, leva upp pengarna eller ge bort dem utan att de gemensamma barnen kan påverka detta. Det anser vi vara fel. Det naturliga vore att den enskilda egendomen ärvs direkt av bröstarvingarna oavsett om det är egna eller gemensamma barn till den avlidne. Naturligtvis ska alla ha rätt att genom testamente förordna på annat sätt. Fru talman! Som vanligt står vi bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till endast reservation 1 under punkten 2.

Fru talman! Jag vill på alla sätt instämma i Jan Ertsborns anförande. Den reservation som tas upp står även vi från Vänsterpartiet bakom. Jag tänker inte upprepa de argument som har tagits upp mer än att än en gång tydliggöra att det är ett problem. Det är inte tillfredsställande som det är i dag. Det måste göras en vägning gällande särkullbarnens rätt till laglott. Den får inte heller äventyras. I de motioner som Vänsterpartiet tidigare har lyft fram framkommer det att det finns många andra möjligheter, lösningar, som man skulle kunna använda sig av. Vi vill helt enkelt att regeringen tittar på detta. Det ska då inte innebära att särkullbarnens rätt till laglotten äventyras. Tvärtom ska man hitta en lösning för att bibehålla värdet men också ge möjlighet till den efterlevande maken att bo kvar i bostaden. Med det vill jag yrka bifall till reservation nr 2.

Fru talman! Låt mig inleda inlägget om arvsrätt med ett fall ur verkligheten. Erik och Karin hade bott i ungefär 30 år i en villa när Erik under förra året dog. Han hade varit gift tidigare och efterlämnade därför två barn, så kallade särkullbarn. Villan var deras i stort sett enda tillgång. Värdet var ett par miljoner, och villan var i stort sett obelånad. Erik och Karin hade inte tänkt på att upprätta testamente. När då Erik avled hade hans två barn rätt att få ut sin arvslott. Det är betydande belopp som ska betalas ut. För att Karin ska kunna bo kvar undersöker man först möjligheten att låna pengar i bank och betala ut arvslotterna kontant. Villan är en utmärkt säkerhet. Det borde gå att låna. Men, Karin har så låga pensionsinkomster att det är omöjligt att förränta ett lån. Hon kan alltså inte ta upp något lån utan hon blir tvungen att acceptera att villan säljes för att Eriks särkullbarn ska få ut sina arvslotter. Från olika håll i landet, från tid till annan, hör vi liknande berättelser. Jag tror att det är ganska vanligt, framför allt i storstadsområdena där värdena på fastigheterna har blivit ännu högre. Den fråga vi ställer oss är om det är rimligt att ha en lagstiftning som inte hjälper till att se till att den efterlevande maken får möjlighet att bo kvar i sin bostad i den här situationen. Sedan många år finns en regel till skydd för efterlevande maka i vår lagstiftning, den så kallade basbeloppsregeln som gäller för mindre bon. Den gäller tillgångar upp till i storleksordningen 150 000 kr. Men vi har inga regler till skydd för möjligheten att bo kvar i den situation jag beskrev. När vi nu har motionerat om att titta på frågan hänvisar utskottsmajoriteten till utredningen SOU 1998:110 Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring . Jag trodde faktiskt att jag skulle finna några överväganden och funderingar i den utredningen om makes möjligheter att kunna bo kvar i sin villa i den här situationen, men det finns det faktiskt inte. Däremot finns det ett helt kapitel som handlar om särkullbarnens skydd mot att personer planerar bort deras rätt till arv. Det är klart att det finns motstående intressen mellan särkullbarnen och efterlevande make. Tyvärr kan relationerna ofta vara dåliga. Men att enbart se till särkullbarnens rättigheter i sammanhanget är en felaktig avvägning. Det är rimligt att tänka sig att den efterlevande maken ska ha en reell chans att få bo kvar i sitt hem. Det är det som vår motion går ut på. Det är det som vi vill lyfta upp och som vi vill att regeringen ska titta på i samband med att man förbereder en proposition i anledning av utredningen. Det tror jag i dagsläget inte att departementet gör. Följaktligen vill vi alltså ha ett tillkännagivande från riksdagen om att man ska se på även den efterlevandes situation i den angivna situationen. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till vår reservation nr 2.

Fru talman! Jag vill på alla sätt instämma i Jan Ertsborns anförande. Den reservation som tas upp står även vi från Vänsterpartiet bakom. Jag tänker inte upprepa de argument som har tagits upp mer än att än en gång tydliggöra att det är ett problem. Det är inte tillfredsställande som det är i dag. Det måste göras en vägning gällande särkullbarnens rätt till laglott. Den får inte heller äventyras. I de motioner som Vänsterpartiet tidigare har lyft fram framkommer det att det finns många andra möjligheter, lösningar, som man skulle kunna använda sig av. Vi vill helt enkelt att regeringen tittar på detta. Det ska då inte innebära att särkullbarnens rätt till laglotten äventyras. Tvärtom ska man hitta en lösning för att bibehålla värdet men också ge möjlighet till den efterlevande maken att bo kvar i bostaden. Med det vill jag yrka bifall till reservation nr 2.

Fru talman! Jag vill också lyfta fram frågan vad gäller efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt. Kraven på förändringar har funnits under flera år, och frågan har varit föremål för övervägande, bland annat i den utredning som kom 1998. Men fortfarande saknas ett förslag från regeringen. Med anledning av detta vill jag yrka bifall till reservation 2. Reglerna i ärvdabalken behöver förändras vad gäller just särkullbarns arvsrätt. Det gäller särskilt när tillgångarna i ett dödsbo är begränsade och enbart består av bostaden, som man kan läsa i en av motionerna. Det är en viktig medmänsklig handling att agera för att den efterlevande inte ska tvingas från sitt hem ut på gatan för att särkullbarnet omgående ska kunna utkräva sin laglott ur dödsboet. Det är viktigt att vi har en lagstiftning som är balanserad och tar hänsyn till båda parter. Ingen efterlevande ska behöva avyttra bostaden om bostaden är den enda tillgången i dödsboet. Den som mister sin livskamrat måste ges möjlighet att behålla en del av sin trygghet, i detta sammanhang den tidigare gemensamma bostaden. Samtidigt tycker vi att det är viktigt att man även ser till att särkullbarnets intresse fastställs i lagen och att en senare utbetalning av laglotten säkerställs så att den inte förvanskas. Det är vår förhoppning att regeringen snarast återkommer med ett förslag i enlighet med de här framförda kraven. Jag tycker att det är djupt tragiskt att nuvarande lagstiftning så demonstrativt tar parti bara för den ena parten. Det är viktigt att se till helheten och försöka respektera den efterlevande så att denne kan vara kvar i sin bostad. Jag känner till en äldre kvinna som blev ensam. Hon hade bara ett litet hus som inte var av något större värde, kanske omkring 200 000 kr, och hon hade bott i huset i nästan 40 år. Hon blev tvingad att sälja sitt hus efter att hennes make hade dött därför att särkullbarnet krävde sin lott. Det handlar inte om mycket pengar, men det berör väldigt många i den närmaste omgivningen att vi har en lag som är så utformad att den inte respekterar denna äldre dam så att hon kunde bo i sitt hus de år som hon hade kvar - hon var i hög ålder. Jag hoppas verkligen att regeringen gör någonting i den här frågan.

Fru talman! Under allmänna motionstiden väcktes flera motioner om olika arvsrättsliga frågor, bland annat arvsrätt för kusiner och efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt. Lagutskottet föreslår i betänkande LU9 att riksdagen avslår samtliga yrkanden, och jag kommer att argumentera för vårt ställningstagande. När våra närmaste och käraste dör grips vi av sorg, och oftast kommer familjemedlemmarna närmare varandra. Men döden kan även väcka till liv de mörka sidorna hos oss och lyfta fram de ouppklarade, infekterade familjerelationerna. Döden kan påminna oss om släktbandet eller brister i släktrelationerna. Arvstvister är laddade och har genom tiderna varit ett tacksamt ämne för flera författare. Shakespeares Kung Lear eller August Strindbergs Hemsöborna är några av dem. Den senaste var en av de första böcker som jag läste på svenska. Arvstvister behöver inte handla enbart om ekonomiska intressen. Det kan handla om tillhörighetskänslan och om behovet att vårda minnet av den avlidne. Att juridiskt reglera sammansvetsade känslomässiga och ekonomiska intressen är inte den lättaste uppgiften för lagstiftaren. Svensk arvsrättslagstiftning bygger på släktskapet, dock inte endast det biologiska eftersom adoptivbarn är likställda med andra arvsberättigade barn. Arvsordningen omfattar tre arvsklasser, och ordningen mellan dem bygger på den allmänna uppfattningen om släktskapets närhet. Kusiner och avlägsnare släktingar uteslöts från arvsrätt 1928. När arvsberättigad släkting saknas tillfaller arvet Allmänna arvsfonden. Moderata riksdagsledamöter föreslår i en motion att man ska återinföra kusiners rätt till arv. Den frågan väcktes även förra mandatperioden, och jag tänker inte vara särskilt originell. Avslagsmotiveringen blir densamma. För det första är det ganska sällsynt att en person helt saknar närmare anhöriga än kusiner. För det andra finns det alltid en möjlighet att testamentera. För det tredje kan Allmänna arvsfonden i vissa fall avstå från arv eller försäkringsbelopp till arvlåtarens släkting eller någon annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses skäligt eller stämmer överens med arvlåtarens yttersta vilja. Begäran om att fonden ska avstå från arv ska ges in till Kammarkollegiet senast tre år efter dödsfallet. Till exempel kom det under år 2000 in 70 ansökningar om avstående. Egendom till ett bouppteckningsvärde av ca 10 miljoner kronor avstods. Förändringar i svensk arvsrättslagstiftning har varit socialt motiverade och handlat om att förbättra skyddet för den svagaste partnern i arvstvister. Mannens tidigare förmyndarskap över kvinnan och hans privilegierade ställning i arvsrätten har upphävts. Den andra makens ställning i förhållande till arvlåtarens släktingar och särskilt bröstarvingar har under senaste tiden stärkts. Sedan 1987 ärver efterlevande maken före makarnas gemensamma bröstarvingar. Det enda undantaget gäller så kallade särkullbarn - bröstarvingar som är avkomlingar till den avlidne. Särkullbarn har rätt att få ut sin laglott direkt. Det finns tydliga förklaringar till det undantaget. Oftast har särkullbarn inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande maken som makarnas gemensamma barn har. Det föreligger en risk att det efter den andre makens död inte finns något arv kvar för dessa barn. Situationen kan bli otillfredsställande om bostaden är den enda förmögenheten i kvarlåtenskapen och den överlevande måste sälja sin bostad. Jan Ertsborn har målande beskrivit den situationen. Frågan kan behöva ses över i det framtida lagstiftningsarbetet. Men det är en svår avvägning. Precis som motionärerna så riktigt understryker får de ändringarna inte åsidosätta särkullbarns rätt till sin laglott. Reglerna måste utformas så att de skyddar både den efterlevandes och särkullbarnens arvsrätt. Frågan om lagändringarna gällande efterlevande makes och särkullbarns rätt till arv har varit föremål för överväganden av Ärvdabalksutredningen, och ärendet bereds nu inom Justitiedepartementet. Med hänsyn till det arbetet yrkar jag avslag på motionerna.

Fru talman! Jag måste säga att det är sällan som jag har suttit och lyssnat på ett anförande inom ett sådant här område och varit så förundrad som jag är i dag. Vi talar om någonting som gäller oss alla. Livets pris är döden - det vet vi. Det enda riktigt säkra vi vet är att vi ska dö. De flesta av oss har en och annan krona, några kvadratmeter bostad och lite ringar och sådant som ska fördelas på dem som är kvar. Vi har vår fria vilja - det är vi riktigt säkra på. Inte ens att vi sitter här nästa mandatperiod eller i morgon kan vi vara säkra på, men att vi ska dö kan vi vara säkra på. Är det inte rimligt att vi planerar hur det ska fördelas? Är det inte rimligt att vi får ha en egen vilja att teckna avtal, testamente och lite av varje när vi vill någonting? Jag kan känna att det är väldigt märkligt i detta betänkande. Det finns så många områden där vi lyfter upp vikten av människors egen vilja, egen planering och eget val. Här har vi ett val. Vi har val som kan regleras via testamenten. Vi har val om vad vi vill att barn och den som finns kvar i livet efter oss ska ha och inte ha. Det måste vi tillåtas ta på allvar. Det är möjligt att det måste uppmärksammas ännu mer - vad vet jag? Men här tror jag att vi inte får gå in så hårt i lagstiftningen att vi tar bort de egna valen. När det gäller det här betänkandet, som rör en rad frågor, måste jag säga direkt att jag bifaller utskottets ställningstagande i samtliga dessa frågor. Men jag känner att jag vill kommentera några grejer. En av de sakerna är att det väl ändå är knepigt att politiska partier med god sakkunnig expertis talar om vikten av att komplettera lagreglerna samtidigt som vi kan läsa i utskottet - och jag har full tillit till vår kanslipersonal - att man faktiskt kan klara de här bitarna inom nuvarande lagrum. Då måste man fråga sig: Är informationen otydlig? Kanske är det där vi ska gå ut lite tydligare. Jag menar att vi inte ska ha lagar som människor inte förstår eller kan hantera. Efterlevande makes och särkullbarns rätt till arv har varit föremål för övervägande i Ärvdabalksutredningen. Det har vi hört tidigare, och det står i betänkandet, och det remissbehandlas. Vi kan naturligtvis avvakta vad som kommer fram innan vi tar ställning i den frågan. När det gäller kusiners arvsrätt är det fullt möjligt att låta en kusin få företräde i fråga om laglotten. När det gäller särkullbarn och medföljande och bostadsfrågan måste jag säga: Visst kan man reglera det i testamentet - och det tycker jag att man ska kunna göra - men vi som lagstiftare måste väl tala för de svagastes intressen, barnens. Vi säger i alla andra sammanhang att det är deras rätt som vi ska sätta i första rummet. Är det då inte viktigt att deras rätt är mest tydlig och skyddas i lagstiftningen? Det finns naturligtvis en huvudregel i alla de här sammanhangen, och det är att det sunda förnuftet ska råda när lagtexten ska tolkas. Det ska man inte behöva säga i ett sådant här sammanhang, men jag känner lite grann efter den här debatten att vi nog ändå måste lyfta upp de här delarna. Med det tackar jag för ordet.

Fru talman! I det exempel som jag tog fram för en stund sedan nämnde jag särskilt att man inte hade skrivit ett testamente. Det är den faktiska verkligheten. Men om nu de två makar som jag berättade om hade skrivit ett testamente hade man ju inte kunnat skriva bort laglotten för särkullbarnet. En villa som är värd 3 miljoner ger 25 %, en fjärdedel, till särkullbarnen. Det måste alltså efterlevande make kunna låna upp på något sätt. Det är i den situationen som jag vill att vi ska hjälpa den efterlevande maken. I mitt fall var makarna alltså i 80-årsåldern och särkullbarnen i 50-årsåldern. Det är kanske inte barn i 50-årsåldern som vi i första hand tänker på när vi i olika avseenden här i riksdagen vill lyfta fram barnens intressen. Min fråga till Yvonne Andersson är: Är det inte så att det är en laglott som vi måste beakta, och hur ska den efterlevande maken som har låga pensioner klara att betala ut halvmiljonbelopp till barn i 50-årsåldern?

Fru talman! Jag tycker i så fall att exemplet är dåligt även om det existerar. Har man en villa när man är 80 år som är värd 3 miljoner är den ju inte upplånad till 3 miljoner. Den har kanske kostat 600 000 i inköp eller något sådant. Det är kanske lån på det. Sedan gäller det de här 50-åringarna. Jag talar om barn; det är helt riktigt. Men situationen kan ju lika gärna inträffa när föräldrar är i 40-50-årsåldern. Barn kan förlora stöd och hjälp vid studier. De har ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden och är kanske i högre grad beroende av ekonomisk hjälp och så vidare. Här finns alltså två olika intressen. Det handlar om särkullbarnen och om partnern, naturligtvis. Jag menar att om man är äldre så borde man kunna skriva fram detta i testamentet, och är man inte det måste särkullbarnens intresse stå i första rummet.

Fru talman! Vi har varit väldigt noga med att formulera oss i motionerna. Det handlar inte om att särkullbarnen ska bli förlorare i det här sammanhanget. Det handlar om att hitta en teknisk lösning så att den efterlevande maken kan bo kvar under ytterligare ett antal år i den bostad som maken kanske har haft under en väldigt lång tid. Det är det som vi tycker är ett socialt skäl för att lagstiftaren ska ingripa i det här sammanhanget. Det trodde jag faktiskt att vi var ganska överens om. Det är glädjande för mig att notera att vi tycks vara överens med Socialdemokraterna i den frågan, för så tolkar jag Maria Hassans inlägg. Men, Yvonne Andersson, finns det inte ett skäl när det gäller den efterlevande maken för att vi lagstiftningsvägen ger den efterlevande maken rätt att kunna bo kvar i sin bostad?

Fru talman! Jo, visst finns det skälet. Det håller jag till fullo med om. Jag är inte advokat eller jurist, men det har framställts för oss inom den ram där vi har berett det här ärendet i lagutskottet att det finns utrymme för att göra det som behövs inom det här området. Och om det finns kan jag inte se att lagen måste ändras. Därmed kan jag inte ställa upp på Folkpartiets reservation i det här avseendet. Om det skulle visa sig att det inte går att göra dessa hänsynstaganden är jag också beredd att göra ett annat ställningstagande i frågan.

Fru talman! Det är Folkpartiets, Vänsterpartiets och Centerpartiets reservation, Yvonne Andersson. Jag vet inte varifrån Yvonne Andersson har fått sin kunskap, men jag tycker att Jan Ertsborn har varit väldigt tydlig. Och det som Jan Ertsborn har fört fram rent faktamässigt är också det som stämmer överens med de regleringar vi har i lagstiftningen. Man kan inte, Yvonne Andersson, testamentera bort laglotten. Och jag måste också påtala än en gång att det är de svagas intressen i varje enskilt fall som vi ska titta på. Vi kan inte, som Yvonne Andersson gör, bara lyfta upp barns intresse och barnets bästa och generalisera och inte se till det enskilda barnets bästa. Det kan ju finnas enskilda barn som är mångmiljonärer som tvingar ut änkor på gatan genom att begära sin laglott. Vi i Vänsterpartiet har tagit upp att man till exempel genom lagstiftningen, precis som i vårt skapande i konkurslagstiftningen och företagsrekonstruktioner och de frågorna, skulle kunna ha en bankgaranti även i den här frågan. De som inte har medel att, så att säga, köpa ut särkullbarnen skulle då kunna ha ett skydd så länge de har möjlighet att bo kvar i den bostaden. Då kastar man inte ut dem på backen som Yvonne Andersson tydligen verkar vilja.

Fru talman! Nej, jag vill inte alls kasta ut någon på backen. Skulle det visa sig att det behövs en förändring i det här fallet är jag beredd att ställa mig bakom den. Men jag säger återigen att beroende på hur de här ärendena har föredragits för oss och hur det är skrivet i betänkandet har man bedömt att den här förändringen inte behövs, att detta inte är aktuellt i dagsläget. Sedan vill jag ändå påpeka att det är oerhört viktigt att vi jobbar ännu mer i hela samhället, i familjer och överallt, med frågor om moral och etik, för jag tror inte att det är många barn som i själ och sinne är beredda att slänga ut sina gamla mödrar eller fäder på backen för att de ska ha ut sin laglott. Det tror inte jag.

Fru talman! Yvonne Andersson! Jag beklagar, men du blandar ihop de olika arvsfrågorna. Just i den fråga som vi diskuterar just nu, som handlar om efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt utifrån de motioner som Folkpartiet och Vänsterpartiet bland annat har lyft upp, finns det inte någon motivering eller bakgrund i utskottets betänkande som säger att det går att lösa inom ramen för den lagstiftning som finns i dag. Tvärtom hänvisar man ju till pågående beredning, precis som Maria Hassan tog upp på ett väldigt bra sätt. Yvonne Andersson kan slå upp på s. 12 i betänkandet och läsa i första stycket andra meningen under Ställningstagande i vår reservation där det står: "Ur den efterlevandes perspektiv får detta anses otillfredsställande samtidigt som en lagstiftning inte får öppna för att den efterlevande skall ges möjligheter till sådana dispositioner att särkullbarnets rätt till laglott äventyras." Vi är väldigt tydliga på den punkten, precis som Jan Ertsborn har tagit upp. Visst ska man kritisera förslag som kommer som man inte håller med om, men då får man också hålla sig till de fakta som står nedskrivna i betänkandet. Man kan inte anklaga oss reservanter för att vi inte har varit tydliga med att värna de så kallade barnen oavsett deras ålder, deras rätt till sin laglott och att den inte ska äventyras.

Fru talman! När det gäller just den frågan så remissbehandlas den just nu och är under utredning. Där avvaktar vi kristdemokrater tills vi får fram utredningsresultaten.

Fru talman! Kristdemokraterna talar ofta om värdet av familjen och slår vakt om familjen. Det är därför lite märkligt att inte Kristdemokraterna och Yvonne Andersson applåderar vårt förslag att kusiner ska ärva. Varför ska kusiner inte få ärva som ändå måste stå familjen närmare än staten? Jag tycker att det är märkligt att Yvonne Andersson inte accepterar att kusiner får ärva. När det gäller den andra frågan om enskild egendom talar Yvonne Andersson om de egna valen och det egna ansvaret, att man genom testamenten ska förordna, men här är ju frågan vad som ska vara huvudregel. Det är inte fråga om de egna valen utan om vad som ska vara huvudregel. Varför ska enskild egendom som under hela äktenskapet är den avlidnes egendom och vid en skilsmässa inte ska ingå i bodelningen ärvas när man är borta? Vi tycker att huvudregeln bör vara att den enskilda egendomen inte ska ärvas av efterlevande make.

Fru talman! Det har funnits anledning till att det togs bort och att kusiner inte skulle ärva. Vi lever i ett samhälle i dag där familjer med kusiner som nära anhöriga inte är lika vanligt längre. Visst nämner motionärerna från den moderata sidan vikten av att det är familjer med starka band till kusiner bland de invandrargrupper som vi har. Det tror jag säkert. Många familjer har starka band till kusiner. Men då kan man välja testamente. I andra familjer känner man knappt igen sina kusiner. Att då ha en automatik kan ju närmast bli bekymmersamt. I det här fallet har vi gjort ställningstagandet att ha kvar de regler som gäller i dag och inte låta kusiner automatiskt ärva. Däremot har man möjlighet att skriva fram det. Vi måste lita till människors syn på sina ägodelar och vad som ska hända med dem när de har gått bort. Det gör vi ju alla, som jag nämnde i mitt anförande.

Fru talman! När man tog bort arvsrätten för kusiner var det en tid när hela arvsrätten var ifrågasatt. Det var en tid när socialismen bröt fram och rätten till ägande ifrågasattes. I dag är arvsrätten helt odiskutabel. Kusiner måste ändå anses stå människorna närmare än staten. Även om jag har kusiner över hela världen tycker jag nog att det vore betydligt smakligare om de fick ärva mig än om staten tog över pengarna och genom Allmänna arvsfonden slussade dem vidare till Unga Örnar eller något annat socialdemokratiskt projekt. När det gäller den enskilda egendomen tycker jag att den ska ärvas av barnen och inte av hustrun.

Fru talman! Det här replikskiftet har visat att det finns skillnader i vad Kristdemokraterna och Moderaterna står för när det gäller just de här två frågorna. Vi har inga invändningar mot de regler som gäller i dag.

Fru talman! Jag tänker också ta upp efterlevande makes och särkullbarns arvsrätt. Jag instämmer mycket i det som Jan Ertsborn, Tasso Stafilidis och Viviann Gerdin har anfört. Mycket klokt har sagts, och därför tänker jag hålla mig kort. Miljöpartiet de gröna delar uppfattningen att det behövs en ändring i lagstiftningen så att den efterlevande partnerns intresse bättre tas till vara i förhållande till särkullbarns rätt att få ut sin laglott. Vi stöder reservationen från Folkpartiet, Centern och Vänstern. Det behövs en balans i skyddet för den efterlevande, därmed inte sagt att särkullbarnen inte ska få ut sin lott. Det är inte det som jag läser in i den reservationen, utan vi delar det som har framförts här från Centern, Folkpartiet och Vänstern. Bostad är i mångt och mycket en trygghet. Det är en turbulent tid när någon har gått bort. Att det då ytterligare läggs en börda på den efterlevande genom att hon eller han tvingas att sälja sin bostad är inte acceptabelt. Det är bra att Socialdemokraterna och Maria Hassan nu säger att frågan behöver ses över. Men att då inte bifalla motionen utan vänta på ärvdabalkens utredning känns lite konstigt. Jag tycker att man borde ha kunnat bifalla motionerna såsom reservationen anför. Jag blir väldigt förvånad när jag hör Yvonne Andersson säga att lag ska värna den svaga och kopplar det till barnen. Vem är den svaga parten? Jag har själv erfarenhet av ett förhållande där barn mister sina föräldrar i tonårsåldern. Det är inte en självklart enkel situation för någon part. Man måste göra en bedömning. Lagstiftningen ska skydda den svagare parten, ja, men barn under 18 år omfattas oftast av försäkringar som de flesta har via kollektivavtal. Därigenom skyddas det som Yvonne tog upp, rätt stöd så att man inte förlorar möjligheten till utbildning och liknande. Det finns andra sätt att skydda yngre barn och barn under 18 år. När det gäller lagstiftningsfrågan handlar det om att få till en rimlig balans som vi inte anser finns i dag. Så jag stöder reservationen 2 och yrkar bifall till reservation 2 av Folkpartiet, Vänstern och Centern.