Anslag inom utgiftsområde 8 Invandrare ochflyktingar

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 av Bo Könberg och Linnéa Darell samt till reservation 10 av Bo Könberg och Linnéa Darell. "Men jag kan ju inte engelska." "Ja, det är väl inga problem, du är väl apotekare." Denna konversation utspelades när en man som fått sin utbildning i Sverige till apotekare hade flyttat till England och sökte arbete som chef för ett apotek. Han fick jobbet. Man sade: Du är väl apotekare, språ- ket kommer senare. Så där kan man önska sig att det var i Sverige, att man såg människor som kommit hit som möjligheter och inte som problem. För den migrations- och integ- rationspolitik som den här regeringen, den socialde- mokratiska, bedriver är väldigt inriktad på problemen. I flyktingpolitiken har vi en minister som ägnar stora delen av sin tid åt att berätta att det kommer så oer- hört många asylsökande till Sverige, när det historiskt sett är ganska få som kommer jämfört med till exem- pel 90-talet. Integrationspolitiken domineras av ett uppifrån- perspektiv där politiken ska lägga livet till rätta. Man tilltror inte människor möjligheter. Det finns ett antal saker som man ta upp i budget- debatten på integrations- och migrationsområdet. Till att börja med skulle jag vilja ägna någon stund åt handläggningstiderna. Vi har handläggningstider i asylärenden i Sverige som gör att folk får vänta i månader eller år. Det finns undersökningar som till och med visar att den här väntan skapar större psy- kiska problem än vad man varit med om innan man kom till Sverige. Vi kan läsa om det i tidningar och se rapporter om barn som försöker begå självmord i sin desperation. Vi ser hur människor i denna väntan faktiskt ofta förvandlas till mänskliga vrak. Det är ett slöseri med mänskliga resurser att ha den längd på handläggningstiderna som vi har i Sverige. Det är inhumant, och det är också ett slöseri med ekonomis- ka resurser. Detta kostar pengar. Det kostar pengar dels i den ersättning som utgår medan man väntar på att få sin asylansökan behandlad, dels i form av att de människor som slits i systemen har betydligt svårare att komma in i samhället efteråt. Folkpartiet föreslår därför - nu har ramarna fallit - att vi ska ha mer resurser till att behandla asylan- sökningarna för att kraftigt kunna korta handlägg- ningstiderna. Den andra fråga om är mycket aktuell är frågan om Utlänningsnämndens framtid. Om en person är misstänkt för snatteri i Sverige är det för oss alla fullständigt självklart att den som är misstänkt ska ha möjligheten att inför en domstol få föra sin talan. Men det är inte självklart för den som söker asyl i Sverige. Det är inte självklart att de som ska fatta beslut ska träffa den personen och lyssna till vad hon eller han har att säga. Det är inte självklart att den perso- nen ska få möjlighet att få insyn i processen. Det är det som är kärnan i varför det är så oerhört viktigt att gå från den utlänningsnämnd som vi har i dag till en domstolsprocess. Med detta sagt förnekar inte Folkpartiet de pro- blem som kan finnas när man ska gå över från en utlänningsnämnd till ett domstolsförfarande. Det var några år sedan Instans- och processordningsutred- ningen kom med sitt förslag som sedan försinkades av regeringen för att man egentligen inte gillade att föra över dessa ärenden till ett domstolsförfarande. Till slut presenterade regeringen en lagrådsremiss som vi som följt debatten vet att den har fått ganska mycket kritik. Det är egentligen ingen förvånande kritik. Det som Lagrådet säger i första hand att vi har en utlänningslagstiftning som ofta leder till sköns- mässighet i de enskilda fallen. Vi har en utlänning- slagstiftning som lite grann riskerar att bli ett lotteri för den enskilde. Folkpartiet har under många år kritiserat att vi har en så pass dålig utlänningslagstift- ning. Sedan finns det ett antal andra juridiskt tekniska invändningar mot det förslag till ny domstolsreform som finns. Folkpartiet vill att vi snabbt får till stånd de la- gändringar som krävs när det gäller humanitära skäl och andra punkter i lagstiftningen för att kunna gå över till ett domstolsförfarande. Vi måste samtidigt göra något åt balanserna, det vill säga de som väntar på beslut i dagens system. Om vi har problem i dag är det klart att om vi sjösätter en reform med ett dom- stolsförfarande och har väldigt långa väntetider kommer dessa problem att bli ännu värre i morgon. Man måste också i övrigt beakta Lagrådets kritik. När det är gjort vill vi så snabbt som möjligt se en propo- sition från regeringen om att föra över ärendena till ett domstolsförfarande. Den som söker asyl ska fak- tiskt ha rätt att föra sin talan inför dem som ska be- sluta. En tredje fråga när det gäller migrationspolitiken som jag snabbt vill beröra är frågan om kvotflykting- arna. Kvotflyktingar är de människor som inte kan ta sig till Sverige eller till något annat land för att söka asyl, som sitter på flyktingförläggningar runtom i världen. Det kan vara i Pakistan, Iran eller någon annanstans. Dessa människor är de som kanske drab- bas allra hårdast av konflikter, av förtryck och av naturkatastrofer. Dessa människor använder Sverige som en budgetregulator. Under 2001 hade riksdagen beslutat att vi skulle ta emot 1 840 kvotflyktingar. Vi klarade av att ta emot 1 279. Om världen var så bra att det bara fanns 1 279 kvotflyktingar att ta emot hade det väl varit utmärkt. Men vi vet ju alla att det inte är så. Vi vet alla att det fanns många fler som behövde skydd. Folkpartiet anser att Sverige ska höja ambitionsnivån kraftigt när det gäller att ta emot kvotflyktingar och verka på den internationella are- nan för att andra länder ska följa vårt exempel. På s. 10 i utskottets betänkande kan man läsa: "Enligt regeringens bedömning finns det inga skäl till förändringar av den huvudsakliga inriktningen på integrationspolitiken." Efter drygt åtta år vid makten och en fullständigt misslyckad integrationspolitik finns det inga skäl till omprövningar. Detta måste innebära att regeringen är nöjd, att regeringen och Socialdemokraterna tycker att vi lyck- as i Sverige med integrationen, trots att det går sämre för Sverige än för de allra flesta jämförbara länder, trots att vi nu ser att när sysselsättningen går ned lite grann i Sverige är det framför allt invandrargrupperna som får betala när arbetslösheten har skjutit i höjden på bara några månader och trots att vi vet att massor av människor i Sverige som har kommit från andra länder är fast i utanförskapet. Folkpartiet tror inte på det uppifrånperspektiv med integrationsverk och särskilda projekt som poli- tiker beslutar ska lösa dessa problem. Vi tror att en- skilda människor som har kommit till Sverige har oerhört goda möjligheter att komma in i det svenska samhället om de får möjlighet till jobb genom jobbga- ranti och om de får möjligheter till kunskaper i svenska språket.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservationerna 11 och 12. Det här utgiftsområdet är inte det största inom vårt utskottsområde vad gäller antalet kronor. Men det tar ett betydande utrymme i den politiska debat- ten. Frågorna väcker starka känslor hos många. Det gäller både migrationspolitiken och integrationspoli- tiken. Denna politiska debatt behöver föras med tyd- lighet och med öppenhet. Samtidigt tror jag att den grundläggande värdegemenskap som finns mellan riksdagens partier också bör leda till att vi söker bre- da lösningar på ofta svåra frågor. Det är en styrka när vi tillsammans ska möta de stämningar och krafter utanför detta parlament som står för andra värdering- ar. Av och till är vi med om att enskilda händelser och företeelser sätter fokus på de former som flyk- tingpolitiken bedrivs inom. I dagarna matas vi åter- igen av sådana bilder i medierna från flyktingförlägg- ningen i Säffle. Det är inte alltid som dessa konkreta exempel på enskilda och utsatta människors möte med svensk flyktingpolitik känns riktigt bra. Trots goda målsättningar om humanitet, rättssäkerhet och ett förhållningssätt som sätter den enskilda människan i centrum brister det ibland. Det kan handla om re- sursbrist, en pressad arbetssituation och den mänskli- ga faktorn. Men på detta område kan vi inte hålla oss med någon toleransnivå mot felhantering. Människo- liv går inte i repris. För några veckor sedan sade jag i denna talarstol att den svenska flyktingpolitiken behöver kvalitets- säkras. I det instämde den ansvarige ministern, och säkert gör vi alla det. I det arbetet behöver naturligt- vis Migrationsverket känna ett särskilt ansvar men också alla andra aktörer i samhället, inte minst vi i denna kammare som har att sätta ramar och sätta verktyg i händerna på den personal som ska hantera dessa ofta svåra ärenden och svåra beslut. Herr talman! Det finns två skäl att kritisera hante- ringen av asylansökningar i dag. Bland annat tar hanteringen oacceptabelt långt tid. Under 2001 av- gjordes bara hälften av ärendena inom det som var Migrationsverkets verksamhetsmål, nämligen sex månader. Detta är naturligtvis oacceptabelt, men det har varit en verklighet för asylsökande och för en hårt pressad personal på Migrationsverket. Med de till- skott som verket har fått och får måste ambitionsni- vån enligt regleringsbrevet kunna följas. Men det finns skäl att påminna om att det finns en ärendeba- lans som måste arbetas ned innan man når ett nor- maltillstånd. Det finns också skäl att påminna om att prognosen för asylansökningar under detta år landar på 33 000 mot 24 000 år 2001. Även om regeringen nu skjuter till resurser för att arbeta ned ärendeberget är det en senkommen åtgärd. Herr talman! Det som jag har sagt om långa handläggningstider gäller inte minst barnen, främst de barn som har kommit ensamma till Sverige. Det är svårt att föreställa sig det trauma som det innebär att barn under 18 år är på flykt utan sina föräldrar. Redan ett barn är ett för mycket, men nu ser vi att strömmen till Sverige av ensamkommande asylsökande barn har ökat från 90-talet och framåt. Vi måste självkritiskt konstatera att vi inte har klarat av att ta emot dessa barn på ett acceptabelt sätt. Aktuell statistik visar att ensamkommande får vänta på beslut i närmare åtta månader. För ett år sedan var tiden sex månader, och utvecklingen går alltså åt fel håll. Vi borde gemensamt arbeta för att tidsfristen för beslut som gäller ensamma barn sätts till det som Rädda Barnen har föreslagit, nämligen tre månader. För att nå dit krävs förvisso resurser, men om några ska prioriteras så är det väl barnen. Barnombudsmannen har föreslagit att ensamma asylsökande barn ska få en företrädare utsedd inom 24 timmar efter det att barnet har anlänt och att denna person ska få en form av vårdnadsansvar för barnet. Kanske kan vi gå ännu längre genom att snabbt fa- miljehemsplacera i varje fall vissa av dessa barn. Ett familjehem skulle till exempel knappast dröja med att anmäla ett försvinnande. När svenska barn far illa griper sociala myndig- heter in omedelbart - samma dag om det behövs. När svenska barn försvinner spårlöst organiseras skall- gångskedjor samma dag. Jag hoppas att vi tycker att alla barn i Sverige är lika skyddsvärda. Läget för flyktingbarnen är akut. Den första kritiken gäller alltså den långa hand- läggningstiden för vuxna och inte minst för barnen. Den andra kritiken gäller processordningen. Den så kallade NIPU-kommittén lämnade sitt betänkande redan 1999, alltså för tre år sedan. Någon proposition har inte kommit från regeringen, men förra året fatta- de riksdagen ändå beslut om att lägga ned Utlän- ningsnämnden och att enskilda ärenden ska prövas av förvaltningsdomstolar. Regeringens lagrådsremiss har i princip sågats av Lagrådet, och därefter har det inträtt ett slags dödläge. Nu ser det ändå ut som att det ansvariga statsrådet har lagt i en högre växel och är beredd att hitta en bred politisk lösning. Jag hoppas att de samtal vi nu har fört från partiernas sida med det ansvariga statsrådet snabbt ska leda vidare. Vi har inte råd med långbänk i den här frågan. Jag hoppas att det finns en ambition om snabba och gärna breda lösningar. Vi kristdemo- krater intar en konstruktiv hållning på den punkten. Med all respekt för Lagrådet gäller det nu att hitta en lösning som inte bara tillgodoser hållbara juridiska krav utan främst skapar rättstrygghet och anständiga handläggningstider för utsatta människor. Vi kristdemokrater vill, som riksdagen för övrigt beslutat, lägga ned Utlänningsnämnden och ha en ordning där Migrationsverket gör en grundlig utred- ning och fattar ett första beslut. I den mån beslutet är negativt för den sökande ska ärendet gå vidare till en av de länsrätter som har getts en förstärkt kompetens för utlänningsärenden. Därefter ska beslut kunna överklagas till Kammarrätten. Det finns naturligtvis risk för att en ny ordning, i varje fall inledningsvis, förlänger handläggningsti- derna. Därför är det extra angeläget att vi så snart som möjligt, och när vi går in i en ny ordning, också når ned till en anständig balansnivå när det gäller ärenden. Det kommer bara att lyckas till priset av en medveten satsning på att minska ärendeberget hos Migrationsverket. Herr talman! Varje år beslutar regeringen om en flyktingkvot. Kvoten är till för personer som befinner sig i en särskilt svår situation och som bäst kan lösas genom överföring till tredje land. De här flyktingarna har ett permanent skyddsbehov. Uttagningen och resan till Sverige organiseras av Migrationsverket i samarbete med UNHCR. År 2001 togs 1 279 flykting emot för vidarebo- sättning i Sverige inom ramen för flyktingkvoten. Samtidigt har riksdagen bestämt att Sverige kan ta emot 1 840 kvotflyktingar årligen. Så många kvot- flyktingar har dock inte tagits emot under något av de senaste sex åren. År 1999 fick regeringen kritik för att det användes medel till att ta emot massflyktingar i stället för redan avsedda kvotflyktingar. Kristdemokraterna anser att det i framtiden bör finnas resurser inom ramen för budgeten som medger mottagande av akuta flyktingströmmar utan att flyk- tingkvoten blir lidande. Samtidigt är det viktigt att Sverige tar emot det antal kvotflyktingar som man åtagit sig och som riksdagen beslutat om. Eventuella hinder som gör att platserna inte utnyttjas måste un- danröjas. Herr talman! Avslutningsvis står jag självfallet bakom alla våra reservationer i betänkandet, men som jag sade inledningsvis yrkar jag här bifall endast till reservationerna 11 och 12.

Herr talman! Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld, krig och politiskt förtryck. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor lämnat sina hem är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Dessa konflikter utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i den rika västvärl- den. Sverige bidrar aktivt till att människor tvingas fly genom att exportera vapen till länder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Jordens råvaror är en annan orsak till att männi- skor flyr sina hemländer. Maktkorrumperade regimer krigar sinsemellan om bland annat olja. Denna jakt på råvaror bidrar till att förlänga och förvärra krig och till folkfördrivning. Det är viktigt att ha dessa fakta i minnet när vi i Sverige pratar om vikten av att före- bygga uppkomsten av så kallade flyktingströmmar. En annan vanlig orsak till att människor flyr är konflikter mellan folkgrupper och förföljelse av folk- grupper. Ett rent inhemskt förtryck där grundläggan- de mänskliga rättigheter sätts ur spel, ofta med poli- tiska strider och inbördeskrig som följd, tvingar män- niskor på flykt. De allra flesta människor som flyr sina hemländer flyr till ett närliggande land. Sålunda tar Sverige endast emot en bråkdel av alla människor som är på flykt världen över. Det är något som kan tyckas märkligt med tanke på att vi exporterar vapen till krigförande länder, är med i jakten på mineraler och lämnar folkgrupper som förföljs utan stöd. Herr talman! Den senaste tiden har vi mött alltfler protester runtom i Sverige - protester mot en allt hårdnande praxis som tillämpas av svenska migra- tionsmyndigheter som innebär att vi utvisar barn som farit illa innan de kom till Sverige, barn som farit illa i den svenska asylprocessen och barn som skickas tillbaka till sina hemländer där de inte kan få den hjälp eller det stöd som de behöver. Vi drar oss inte längre för att skicka en nioårig romsk flicka tillsammans med sin mamma till Norge med stöd av Dublinkonventionen. Och vad skulle sägas om att för en gångs skull göra något med stöd av Barnkonventionen? Svetlanas pappa dog i Tysk- land, dit familjen flytt och där de fick nej på sin asy- lansökan. De skickades tillbaka till Kroatien där poli- sen tog deras pass och hotade dem. Mor och dotter flydde över gränsen till Serbien, där de fick hjälp av en präst i åtta månader innan de kunde ta sig till Nor- ge. Svetlana har varit på flykt i nästan hela sitt nioåri- ga liv. Utlänningsnämnden hävdar att de i sitt beslut vad gäller henne och hennes mamma har beaktat principen om barnets bästa så som det står i portalpa- ragrafen. När migrationsmyndigheterna hade beaktat Svetlanas bästa, beslutade man att hon skulle avvisas till Norge enligt Dublinkonventionen, trots att Sveri- ge har möjlighet att själva pröva ärendet. Svetlana är apatisk, deprimerad och vägrar att prata. Hon har varit på flykt i sju av sina nio levnadsår. Hennes bästa är enligt Utlänningsnämnden att skickas ut på flykt igen, först till Norge, sedan till Kroatien. Vem i Kroatien kommer att bry sig om en romsk nioårig flicka som är djupt deprimerad och som vägrar att prata? Vem tar ansvar för denna lilla världsmedbor- gare? Vem säger att nu får det vara slut, nu ska bar- nens bästa innebära barnens bästa? Vem ska säga att principen om reglerad invandring är just bara en prin- cip och underordnad principen om barnens bästa? Kommer migrationsminister Jan O Karlsson att säga det, eller möjligtvis barnminister Andnor? Vem tar ansvaret för barn på flykt och ser deras små och korta liv i en helhet? Våra förläggningar är fulla med deprimerade barn, barn som inte får behandling för de trauman som de varit utsatta för, barn som inte blir tillfrågade om hur de mår och vad de har upplevt. Jag mötte ett sådant barn. Han kom från Gambia. Han hade sett hur mili- tären drog ut hans far- och morföräldrar ur hyddan och dödade dem mitt framför hans ögon och hur militären sedan gick vidare från hydda till hydda, drog ut släkt och vänner och slaktade dem. Det var först under ett raseriutbrott i hans klass som någon frågade honom vad han hade varit med om och satte hans tidigare upplevelser i samband med hans raseri- utbrott. Varför frågade inte någon på förläggningen där han hade befunnit sig? Varför överlät man åt hans föräldrar, som hade precis lika traumatiska upplevel- ser - det var ju faktiskt deras föräldrar som dödades framför sonens ögon - att lösa situationen? Vem tar ansvaret för barn på flyktingförläggningarna, ser till att de får hjälp att bearbeta sina trauman och ger dem möjligheter att få vara barn? Är det migrationsminis- tern eller barnministern? Herr talman! Den senaste tiden har det också framförts kritik mot Migrationsverket och den organi- serade verksamheten på förläggningarna. Ett av syf- tena med den är att förbereda den asylsökande för ett liv i Sverige, det vill säga att förbereda integrationen när uppehållstillståndet väl beviljats. Riksrevi- sionsverket har gjort en granskning och funnit mycket som brister i den organiserade verksamheten. Rege- ringen har nu tillsatt en utredning som ska se över mottagningssystemet, och det är bra. Låt mig ta tillfället i akt att säga att Vänsterpartiet tar avstånd från de förslag till organiserad verksamhet för asylsökande från Migrationsverket i Västra Göta- land, där man föreslagit att flyktingarna skulle utföra det arbete i kommunerna som inte annars blev utför- da. Vad Migrationsverket avser är sopsortering och städning i kommunen. Det hade varit bättre om Migrationsverket hade föreslagit demokratiutbild- ning, språkundervisning och andra förberedelser för att kunna leva i Sverige. Jag hoppas också att utredningen ser över boende- och dagersättningen. 1994 sänktes dagersättningen och frikopplades från Socialstyrelsens norm med motiveringen "att asylsökande mer sällan är bundna av ekonomiska åtaganden på längre sikt och som regel inte har så stora ekonomiska förpliktelser jäm- fört med dem som bor här stadigvarande". Med tanke på de långa väntetiderna innebär det att den asylsökande nu faktiskt har ekonomiska förplik- telser. I dessa ca 50 kr per dag ligger också kostna- derna för medicin, där den asylsökande betalar 50 kr per recept. Detta innebär att man inte har råd att köpa medicin som inte skrivs ut på recept. På en förlägg- ning som jag besökte hade barnen fått skabb. Efter- som en behandling med Tenutex, som vi behandlar svensksvenska barn med när de får skabb, kostar ett par hundra kronor leder detta till att föräldrarna i stället behandlar barnen med en i detta fall värdelös cortisonsalva som de får på recept. Herr talman! Jag har gått från orsaker till flykt till kostnaden för behandling mot skabb. Men det är dessa storheter vi faktiskt rör oss med när vi talar om migrationspolitiken. Tyvärr räcker inte en behandling med Tenutex mot förtryckarregimer. Det krävs soli- daritet mellan världens folk. Det krävs att vi ser sam- banden mellan vapenexport och orsaker till krig. Det krävs att vi ser sambanden mellan handelsavtal och förtryck. Det krävs att vi ser människors lika värde. Det krävs framför allt att vi ser barnen. Herr talman! Jag står självklart bakom Vänster- partiets reservationer men yrkar för tids vinnande endast bifall till reservation 3 under punkt 4 och re- servation 7 under punkt 9.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag gläder mig över det humanitära engagemang som Ulla Hoffmann ger uttryck för. Men låt mig också säga att jag tycker att trovärdigheten i Vänsterpartiets politik bleknar något eftersom man är så ensidigt fixerad vad gäller flyktingpolitiken. Man ser bara den ena sidan av politiken. Man är väldigt kritisk till de insatser som de europeiska länderna gemensamt kan göra för att avvärja och hindra situationer som driver människor på flykt. Det är det första vi måste göra, se till att det inte längre är acceptabelt till exempel att Europa är en flyktingproducerande kontinent. Då är det sådana faktorer som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som spelar in. Där kan Europas demokratier verka tillsammans för att stabili- sera närområdet - inte minst - men också andra delar av världen. Det handlar om diplomati. Det handlar om tydliga krav på demokrati och mänskliga rättig- heter. Det handlar om handel för att utvidga mark- nadsekonomi och tillväxt och ta bort grunden för social oro. Det handlar om utvidgningen av gemensa- kapen. Det handlar om gemensamma biståndsinsater. Men det handlar också om mycket konkreta, och i det här fallet oerhört relevanta, gemensamma freds- bevarande insatser, och till och med om fredsskapan- de insatser när konflikter går över styr. Det handlar om att skapa safe havens i närområdet för att skydda människor i samband med krisers omedelbara ut- veckling. Det handlar också om att bygga ett gemen- samt system för asylmottagande inom EU, där Sveri- ge bör driva på för högre miniminormer. Allt detta är Vänstern kritisk till. Allt detta förne- kar Vänstern effekterna av. Det är därför det engage- mang som jag vet att Ulla Hoffmann har för humani- tära frågor inte blir fullt ut trovärdigt i den praktiska politiken. Vänstern motsätter sig allt det som kan vara med och undanröja grunden för att människor drivs från sin hem och in i armod och problem. Det behövs en dubbelriktad flyktingpolitik, Ulla Hoffmann, som både ser till att undanröja problemen gemensamt och också är humanitär i mottagningen här i Sverige.

Herr talman! Ja, det är väl glädjande, tycker jag, att Sten Tolgfors tycker likadant som Vänsterpartiet, att det är många saker som måste göras samtidigt, bland annat se till att skapa fred på jorden. Det kan- ske är så att vi har olika vägar dit och olika syn på hur det ska göras. Jag håller med när det gäller det här med han- delsavtalen, som jag tog upp. Men då ska man se till att vi inte till exempel har ett handelsavtal med Peru som innebär att vi inte godkänner att det finns en politisk förföljelse i Peru och ställa de villkoren. Vi kan inte ha handelsavtal som innebär att det byggs stora dammar där man utplånar folkgrupper och så vidare. Vänsterpartiet är ju för utvidgningen av Europa. Där finns också flyktingskapande länder, det vet vi. Vi hoppas att moderaterna också inser det och därför ser till att inte stödja detta att en människa som söker asyl i Sverige från ett av ansökarländerna inte skulle kunna få asyl eftersom man säger att deras ansökan skulle vara uppenbart ogrundad. Vad gäller den gemensamma flyktingpolitiken i EU säger jag bara: transportörsansvaret! Visa på en enda punkt där Sverige har lyckats höja nivån på flyktingpolitiken inom EU! Det har så här långt bara handlat om repression, om att vi ska bestraffa och om att vi ska bygga en mur runt EU.

Herr talman! Bortsett från att det kan förefalla närmast parodiskt att Ulla Hoffmann pratar om en mur kring EU samtidigt som EU genomgår den största utvidgningsprocessen i modern tid finns det också en rad andra motsägelser i hennes argumenta- tion som är värda att lyfta fram. Hon säger att det är bra att andra också vill flera saker samtidigt. Men det är ju precis det Vänsterpartiet inte vill. Man är ju emot hela EU-projektet. Man är emot den gemen- samma utrikes- och säkerhetspolitiken. Man är emot fredsbevarande, fredsskapande, gemensamma insat- ser. Man motverkar och kritiserar det ständigt. Det är det som är problemet. Ska vi kunna hindra att människor drivs från sina hem, ska vi kunna stop- pa det faktum att Europa fortfarande är en flykting- producerande kontinent, då krävs det mer av detta samarbete, inte mindre. Det hjälper inte att Vänster- partiet sitter på sin kulle i Sverige och pekar finger ut över världen. Det handlar om att också agera gemen- samt. Problemet är att Vänsterpartiet inte förmår att dri- va flera saker samtidigt. Man är isolationister i utri- kespolitiken men man är för rörlighet och internatio- nalism när det gäller flyktingpolitiken. Jag är gene- rellt för internationalism och generellt för rörlighet. Sedan är det väl ändå så att vi måste föra en djup diskussion om den gemensamma politiken inom EU. Jag talade tydligt om att vi ska försöka arbeta för höjda miniminivåer inom EU. Jag talar också gärna om delat ansvar och inte om delad börda, som en del politiker, de flesta, föredrar att utrycka det när man diskuterar den här saken. Men det är klart att kan vi få ett gemensamt ansvarstagande från alla EU:s med- lemmar blir det en helt annan situation för asylpoliti- ken, asylrätten, sett över kontinenten, inte minst från flyktingarnas utgångspunkt. De mänskliga rättigheterna är universella, Ulla Hoffmann, och jag är faktiskt ganska glad att jag tillhör ett parti som inte har en historia där man ha kompromissat i synen på de mänskliga rättigheterna i relationerna till - säg - närstående partier runtom- kring i världen. Men nu handlade det om det gemen- samma agerandet inom EU. De mänskliga rättighe- terna är universella och kompromisslösa, och det bör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fokusera på. Vänsterpartiet är välkomna där om man vill ha en mer helhetspräglad syn på flyktingar, im- migration och asylfrågor.

Herr talman! Den sista kommentaren, om mänsk- liga rättigheter, tänker jag över huvud taget inte be- möta. Låt mig återigen säga att jag tycker att det är glädjande att Moderaterna anser att vi ska arbeta för att höja nivån inom flyktingpolitiken, den gemen- samma flyktingpolitiken inom EU. Vi gör vad vi kan för att påverka för att se till att den nivån ska höjas. Men säg mig ett enda fall där Moderaterna har gått emot alla de sänkningar och alla de repressionsförslag som finns. Det gäller till exempel det som ska disku- teras i kammaren efter det här, massflyktssituationen. Var har Moderaterna sina reservationer där? Vad jag vet har inte Moderaterna i EU-nämnden, och inte heller i socialförsäkringsutskottet för den delen, gått emot ett enda förslag som har inneburit repression. Ni stöder i stället detta. Vi är emot vapenexport. Vad säger Sten Tolgfors om det? Vi tycker inte att Sverige ska exportera till exempel kikarsikten till Turkiet - som sedan kan gå över gränsen och skjuta ihjäl kurder inne i irakiska Kurdistan. Vad gäller handeln tycker vi inte heller att Sverige ska bidra till exempel på det sätt som vi gjor- de med Lundin Oil för att kunna utvinna olja. Det ledde faktiskt till en folkfördrivning som berörde många människor. Vi har en helt annan syn på det här. Jag skulle tycka att det var bra om Sten Tolgfors kunde ställa sig upp och svara på detta. Nu har Sten Tolgfors tyvärr ingen replik kvar, men vi kan diskutera det här sena- re. Hur ser ni egentligen på vapenexporten? Tycker ni att det är riktigt att man ska kunna exportera vapen till krigförande länder eller till länder som kontinuer- ligt kränker de mänskliga rättigheterna?

Herr talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till reservation 9. När vi debatterar ett av riksdagens mindre utgifts- områden, Utgiftsområde 8, Invandrare och flyktingar, är det frågor som intresserar väldigt många. Att migrations- och integrationsfrågor är frågor som berör eller upprör många människor bevisar alla de mejl, brev eller telefonsamtal som kommer oss till del som jobbar med de här frågorna i riksdagen. I förra veckan ringde en lärare från en kommun i södra Sverige. Han hade tillsammans med sin klass, som bestod av asylsökande personer, hört debatten om asyl- och flyktingpolitiken. Läraren berättade att hela den klass han har på ca 30 elever består av väl- utbildade personer som deltar i undervisning under tre timmar per dag. Nu är de snart klara med sin ut- bildning och redo för den svenska arbetsmarknaden. Men det råder total avsaknad av initiativ från sam- hällets sida för att ta till vara denna arbetskraft! Några i klassen har själva ordnat arbete, men läraren menade att vi måste samarbeta mycket bättre med arbetsför- medlingarna för att få ut dessa personer i arbete. De flesta är högutbildade, och skulle vara en stor resurs om vi bara tog vara på dem. Varför ska det vara så trögt och svårt att komma med förslag från regeringen som ställer större krav på samordning mellan just Migrationsverket och Ar- betsmarknadsverket? Samma vecka ringde en person från en kommun i norra Sverige. Personen i fråga var mycket besviken över hur vi hanterar asylsökande personer. Det gällde en familj som hade bott i hans kommun i flera år. Familjen hade barn som gick i skolan, och det gick bra för dem där. Pappan i familjen hade arbete i ett företag, och han var kunnig och skicklig och hade etablerat sig väl på arbetsplatsen. Företaget hade fått en order, som man tack vare denna nya arbetskraft hade tackat ja till. Men nu hade mannen i fråga fått avslag på sin asylansökan, och då fick han inte fort- sätta att arbeta utan bara passivt vänta på besked om när han skulle utvisas. På arbetsplatsen behövdes han. Nu var det tveksamt om det lilla företaget skulle klara av den order som det fått. I kommunen, som hade ett vikande befolkningsunderlag, ville man gärna behålla den här barnfamiljen. Varför tas det så liten hänsyn till de faktiska omständigheterna? Familjen vill stan- na, kommuninvånarna vill ha familjen kvar och före- taget är i behov av arbetskraften. Ingen, utom möj- ligtvis Migrationsverket och Utlänningsnämnden, vill bli av med de här personerna. Herr talman! För knappt två veckor sedan förde vi två särskilda debatter här i kammaren - först en om asyl- och flyktingpolitiken och sedan en om integra- tionspolitiken. Dessa debatter är resultat av att vi är många som inte är nöjda med regeringens politik inom det här området. Vid dessa tillfällen och i många debatter tidigare har vi i Centerpartiet påtalat vikten av att vi i Sverige har en human och generös asyl- och flyktingpolitik. Att personer från olika länder söker sig till vårt land är ingen ny företeelse. Historiskt sett har vi un- der många århundraden haft en invandring till Sveri- ge. Jag tror att det är bra att vi påminner varandra om vad den invandring som vi under tidigare århundra- den eller årtionden har haft har betytt för vårt lands utveckling. Det är alltifrån tyska och engelska mun- kar på 1100 och 1200-talet till 1800-talets invandring med många oerhört skickliga hantverkare. På senare tid, under 1960- och 1970-talet hade vi en stor arbets- kraftsinvandring. Behovet av arbetskraft var så stort att vi i många kommuner inte hade haft den goda utveckling som vi har haft om inte möjligheten till arbetskraftsinvandring hade funnits. Många av de personer som har kommit hit har så småningom kommit att bli delar av det svenska samhället, och de ses som en stor tillgång genom den insats som de har gjort i samhällsbygget Sverige. Dessutom är det in- tressant och lärorikt med ett mångkulturellt samhälle. Herr talman! Under de senaste årtiondena har si- tuationen successivt helt förändrats. Nu har vi ett ganska stort antal personer som av olika anledningar söker sig till vårt land och söker en fristad här. Men från att ha varit ett land som hälsar dem välkomna som vill komma hit har Sverige blivit ett land som starkt ifrågasätter och på olika sätt försvårar möjlig- heterna för dem som kommer hit att få stanna här. Alldeles för många invandrare och flyktingar som vistas här behandlas på ett sätt som inte är värdigt ett land som Sverige. Att omhändertas och vistas i olika flyktingförläggningar under lång tid - ibland flera år, som många gör i dag - skapar ingen bra grund att stå på inför framtiden. Det gör det inte heller att passivt vänta, vänta och åter vänta på att få besked om man får uppehållstillstånd eller om man ska få avslag på sin ansökan för att utvisas och åka tillbaka till det land som man lämnat därför att man inte kan eller vill bo där. Herr talman! De asylsökande personer som kom- mer till vårt land har många gånger lämnat sitt land på grund av krig, förföljelser eller andra försvårande levnadsförhållanden. Många är i behov av hälso- och sjukvård när de kommer hit. För att de snabbt ska få rätt hjälp är det viktigt att en hälsoundersökning sker direkt vid ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Det är av yttersta vikt att asylsökande som har haft traumatiska upplevelser erhåller den behandling som de behöver. Det är orimligt att personer som söker asyl blir utsatta för ytterligare påfrestningar genom att förvägras psykisk vård. Tidiga psykiska insatser ökar möjligheterna till ett aktivt deltagande i det svenska samhället. Man tillgodogör sig svenskundervisningen och är bättre rustad för det kommande arbetet eller ett eventuellt avslag på sin asylansökan. Att kunna försörja sig själv och att ta ansvar för sig själv och för sin familj är något som de allra flesta personer drömmer om när de kommer hit. Men efter dessa långa vistelser i förläggningar utan meningsfullt arbete eller sysselsättning är det många som har svårt att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Många invandrare är skickliga i olika hantverk och skulle om möjligheten fanns starta egna företag. Men svårigheten att erhålla F-skattsedel har satt många käppar i hjulet för invandrare. Regeringen måste komma med förslag som underlättar för dem som vill starta egna företag. Det är viktigt med mins- kad byråkrati och enklare regler för dem som vill driva egna företag - detta oberoende av var man har sitt ursprung. Herr talman! Centerpartiets förslag är att personer som kommer hit snabbt ska ut i reguljära boenden, och samtidigt som man börjar med svenskundervis- ning ska man erbjudas arbetspraktik. Här skulle den offentliga sektorn - både kommuner, landsting och stat - kunna ha ett mycket större ansvar. Vi i Center- partiet anser att man i varje kommun ska inrätta så kallade jobbpooler där den offentliga, privata och ideella sektorn kan hjälpas åt redan när människor kommer hit som flyktingar. Det finns massor av upp- gifter som vi behöver få utförda i Sverige i dag. Många som kommer hit skulle vara glada över att kunna hjälpa till med det. Det här är en möjlighet, men det måste också vara ett krav. Vi erbjuder möjligheten till jobb men vi förväntar oss också att människor ska ta den möjlig- heten oavsett om de råkar vara födda i Sverige eller i något annat land. Herr talman! Sammanfattningsvis vill vi i Center- partiet att de personer som söker sig till vårt land i så stor utsträckning som möjligt ska placeras ute i kom- munerna i reguljära boenden. Direkt när de kommer hit ska de genomgå hälsoundersökning och samtidigt som de börjar sin utbildning i bland annat det svenska språket ska de ha möjlighet till arbetspraktik. Vi är övertygade om att det skulle innebära att man skulle kunna göra avsevärda besparingar på detta utgiftsom- råde genom att betydligt fler människor skulle kom- ma ut på arbetsmarknaden och genom det klara sitt eget uppehälle.

Herr talman! I dag är det den 10 december. Det är den dag som FN har proklamerat som mänskliga rättigheters dag. Ingen dag kan vara lämpligare för att debattera de ärenden som står på dagordningen. För några veckor sedan hade riksdagen öppet hus. Då pratade jag med en man som hade sitt ursprung i Irak. Han hade varit här i Sverige i 14 år. Jag frågade hur han trivdes här. Hans svar var: I Sverige är det lugnt - det pågår ju inga krig. Ett sådant svar borde få oss alla att tänka till. Vi lever i ett land som är förskonat från krig, torka och svält. Det är vanliga katastrofer som vi dagligen ser på TV och läser om i tidningar. Vi som bor i Sve- rige riskerar inte heller att bli fängslade och torterade om vi ger uttryck för personliga åsikter. Många män- niskor som kommer hit har varit med om mycket svåra händelser i sitt liv. De har varit med om trauman som vi inte ens kan förstå vidden av. Tillit till andra människor finns inte längre, och kanske får man aldrig tillbaka den. Människor som varit med om sådant behöver hjälp och stöd innan de över huvud taget kan börja ta till sig undervisning och annan information om det svenska samhället. Riksrevisorerna har i sin rapport RRV 2002:19 tittat på hur asylsökande tas emot när de kommer till Sverige. Det sägs bland annat att Migrationsverket påpekat att Dublinkonventionen leder till förlängda handläggningstider på flera månader. Dessutom sägs att dessa tider är svåra att påverka. Man hänvisar till att det bland annat beror på handläggningstider i andra länder. Handläggningstiderna är långa, och många asylsökande åker, eller rättare sagt skickas, från land till land under många år. Nu är det så att det inte finns något laga hinder här i landet för att pröva ärenden som är berörda av Dublinkonventionen, men det görs inte i tillräcklig utsträckning. Vi måste uppnå målet att behandla asylprövningar inom sex månader. Mil- jöpartiet lämnar tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ytterligare resurser till Migra- tionsverket för att korta väntetiderna, men det räcker inte. Under veckan har vi hört hur de asylsökande på förläggningen i Säffle har blivit behandlade. Där är det inte bara pengar som hjälper, utan det handlar om synen på människor över huvud taget. Miljöpartiet anser vidare att Utlänningsnämnden snarast ska läggas ned och ersättas med en två- partsprocess i en civil domstol. Vi ser därför fram emot de förhandlingar och utredningar i ärendet som har startats och som alla partier deltar i. I punkt 6 om barnens rättigheter i FN- konventionen om mänskliga rättigheter står det att regeringar som har ratificerat konventionen erkänner att de till det yttersta av sina resurser ska stödja bar- nets rättigheter som bland annat omfattar barnets rätt till liv, barnets rätt till att utveckla sina anlag genom bland annat utbildning och barnets rätt att skyddas mot våld och missbruk. Vi politiker måste se till att våra utfästelser om att barn ska stå centrum för våra beslut verkligen gäller alla barn. Vi måste självfallet även ge de asylsökande barnen rätt till en trygg barndom. Man kan fråga sig hur vi i dagens Sverige kan låta ensamma asylsökan- de barn försvinna utan att veta vart de tar vägen. Nyheterna meddelade i helgen att en asylsökande 11- åring som försvunnit i Sverige blivit tvingad till pro- stitution. Hur kan detta hända i Sverige år 2002? Vi har också via TV sett hur barn blivit psykiskt sjuka och helt apatiska på grund av långa handlägg- ningstider och därmed press på hela familjer. I punkt 1 i FN:s konvention om mänskliga rättig- heter, konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, står det bland annat att rege- ringar som ratificerat konventionen erkänner sitt ansvar för att förbättra samhällets hälsovård, att för- hindra uppkomsten av epidemier, folk- och yrkes- sjukdomar samt andra sjukdomar. Riksrevisionsverket har sett brister i hälsounder- sökningar för asylsökande. I Stockholm hade endast 9 % fått en sådan undersökning. Vi måste bli bättre på att ge adekvat vård, exempelvis genom möjligheter till bearbetande samtal för att underlätta den kom- mande introduktionen i det svenska samhället. Miljöpartiet anser att personer som söker asyl ska ges adekvat hälso- och sjukvård även om de inte är folkbokförda. Hälso- och sjukvården har problem med att definiera vad som ska klassas som akut sjuk- vård. Det bör därför tydligt anges under vilka förut- sättningar vård ska ges till asylsökande. Under tiden man söker asyl bör även vård eller rehabilitering som kan anstå ges till funktionshindrade, personer med svåra traumatiska upplevelser eller personer som utsatts för andra former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Miljöpartiet anser att rörelsehindrade barn som lever på flyktingförläggningar har svårt att få tillgång till den habilitering och rehabilitering som de behö- ver. Vi anser att regeringen snarast bör återkomma med hur detta ska uppnås. I en annan av punkterna i FN:s konvention om mänskliga rättigheter beskrivs rätten för var och en att ha en tillfredsställande levnadsstandard, det vill säga tillräckligt med mat och kläder och en lämplig bostad. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i dagens be- tänkande reserverat sig när det gäller beslut om bi- dragsnivåerna för asylsökande. Nuvarande regler antogs 1994 och har inte förändrats sedan dess. Vi anser att nivåerna på bostadsersättning och dagersätt- ning bör ses över. Asylsökande som inte deltar i Migrationsverkets organiserade verksamhet utan giltiga skäl riskerar att få en reducerad dagersättning. Tolkningen av giltiga skäl är problematisk då reduktionen ibland sker vid sjukdom eller vård av sjukt barn. Ett annat problem jag mött är att verksamheten inte upplevts som meningsfull. Verksamheten bör i högre grad fokusera på förberedelser för att leva i det svenska samhället, på språkundervisning och på de- mokratiskolning. Miljöpartiet anser att innehållet i den organiserade verksamheten och hanteringen av dagersättningen bör ses över. Regeringen föreslår i budgetpropositionen att be- greppet tolerans tas bort för att tydligare markera att olikheter ska respekteras på lika villkor. Miljöpartiet anser att antidiskrimineringsbyråer ska inrättas i hela landet under mandatperioden. Nu finns lokala och regionala diskrimineringsombud endast på försök. Vi hoppas att vi ska få fler antidiskrimineringsbyråer under mandatperioden. I punkt 1 i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter sägs också att regeringar som ratificerat konventionen erkänner rätten för var och en att förtjäna sitt uppehälle genom arbete. Riksrevisorerna har i sin rapport även påpekat brister när det gäller samarbete mellan Migra- tionsverket, kommuner, länsarbetsnämnder och ar- betsförmedlingar. Om detta samarbete förbättras kan även möjligheterna att infria konventionen förbättras. Därmed yrkar jag bifall till reservation 7 och 8.

Herr talman! Jag och Folkpartiet delar mycket av den syn på flyktingpolitiken som Miljöpartiet har. Jag tänkte ställa en konkret fråga. Den gäller frågan om arbetskraftsinvandring. För en månad sedan träffade jag en syrisk läkare som skulle kastas ut ur Sverige trots att han har jobb här. Han ansågs inte ha tillräckliga skäl för att få sin asylansökan prövad. Mamman till Rebeca i Hagfors, som har varit väldigt omskriven i tidningarna, arbetar som lärare i Sverige. Det finns en rad exempel på människor som har ett jobb i Sverige, som väntar på att få sin asylansökan prövad och som skulle kunna få stanna i vårt land om vi öppnade Sverige för arbets- kraftsinvandring. I stället kastas de ut ur Sverige. Min konkreta fråga till Miljöpartiet är om man är beredd att söka en lösning över blockgränserna för att öppna Sverige för arbetskraftsinvandring. Problematiken är ju tyvärr sådan att Socialdemo- kraterna och den regering som Miljöpartiet nu samar- betar med gick till storms mot Folkpartiets förslag om arbetskraftsinvandring under valrörelsen, och det låste frågan. Men det finns ju möjligheter här i kam- maren om Miljöpartiet är beredda att öppna för ar- betskraftsinvandring till Sverige.

Herr talman! Jag anser att det ger fel signaler om man bara pratar om arbetskraftsinvandring och att ta in dem som är högutbildade. Vi måste se till så att alla har möjlighet att komma hit, och inte bara de som vi behöver här i Sverige.

Herr talman! Detta är precis den argumentation som fördes i valrörelsen och som var så tråkig. Den konkreta frågan handlar om att om vi öppnade Sveri- ge för arbetskraftsinvandring skulle den här syriske läkaren som ska kastas ut från Sverige få stanna. Jag tycker att det vore rätt att han fick stanna när han har ett jobb i Sverige. Den konkreta frågan handlar om de sjuksköterskor som jobbar runtom i Sverige och som nu ska kastas ut, trots att de kan bygga en framtid här och skapa välfärd. Tycker du att de ska få stanna eller inte?

Herr talman! Jag anser att alla som har behov ska få stanna här i Sverige. Jag kan inte diskutera kon- kreta fall här och nu. I princip tycker jag att männi- skor som vi har användning för här och som har skäl att stanna här ska få göra det.

Herr talman! Socialförsäkringsutskottets betän- kande SfU2 behandlar utgiftsområde 8 i budgeten, som omfattar integrationspolitik, storstadspolitik, migrationspolitik och minoritetspolitik. Det är frågor som ständigt är under debatt i media och här i kam- maren, frågor som vi ständigt måste förhålla oss till eftersom människor ständigt kommer att söka sig mellan olika länder. Motiven kan skifta, och tyvärr lämnar många inte sina hemländer frivilligt utan är på flykt. Hur ska vi då här i Sverige, med en human och rättssäker migrationspolitik och en träffsäker integra- tionspolitik, kunna möta människors drömmar om ett bättre liv? Vi är överens i den här kammaren om att vi ska ha en reglerad invandring, där Migrationsverket och Utlänningsnämnden är de myndigheter som prövar och beslutar om uppehållstillstånd. Vi är också över- ens om att detta under de kommande åren ska föränd- ras. Men det är naturligtvis omöjligt att veta hur värl- den kommer att utveckla sig och hur flyktingström- marna kommer att gå. Det har de senaste årens ut- veckling visat. För några år sedan kom det ca 12 000 asylsökande medan det nu kommer ca 30 000 på ett år. Det ställer mycket stora krav på mottagningssys- temet att kunna anpassa sig till dessa stora föränd- ringar, och i årets budget möts detta av att ytterligare resurser tillförs Migrationsverket och Utlännings- nämnden. Utskottet utgår vid sin bedömning av ramen från 27 000 asylsökande 2003, men förutsätter att medel anvisas på tilläggsbudgeten redan våren 2003 om dessa antaganden inte håller. Det är intressant och ger lite olika dimensioner att titta bakåt i tiden för att se och förstå hur Sverige har utvecklats i samverkan med övriga världen. Vi har haft folkräkning en längre tid i Sverige, och i SCB:s volym för folkräkningen den 31 december 1910 heter det att Sverige fortfarande är ett av de länder i Europa "där främlingarnas antal är lägst, vilket väl delvis är att tillskriva vårt lands avlägsna läge". Men i och med andra världskriget övergick Sverige från att vara utvandrarland till att bli ett invandrarland. Sedan 1930 har Sverige, förutom ett par år på 70-talet, alltid haft större årlig invandring än utvandring. I slutet av 2001 bodde det människor här från 203 nationer. Det pågår ett stort arbete för att utveckla migra- tionspolitiken. Det har varit särskilda debatter i flera omgångar här i kammaren, och under året får vi om några veckor en skrivelse om migrationspolitiken som vi kommer att debattera här i kammaren. Jag kommer därför i huvudsak nu att kommentera integ- rationspolitiken. Integrationspolitiken är tvärsektoriell, och åtgär- der som sker inom andra politikområden är avgöran- de för att de integrationspolitiska målen ska uppnås. Efter den integrationspolitiska debatten som var här för några veckor sedan kunde jag konstatera att det råder stor samstämmighet mellan de olika partier- na. Alla partier talar om vikten för den invandrade av att komma in i arbetslivet, vikten av att ta vara på varje enskild persons kunskaper och erfarenheter, vikten av att ha respekt för individens förutsättningar, alla människors lika värde och att motverka alla for- mer av diskriminering. Detta är förutsättningar som är grundläggande för att de som invandrar till Sverige ska få en bra start i sitt nya hemland. Denna sam- stämmighet är mycket glädjande och bäddar för en konstruktiv politik. Vad som däremot inte är konstruktivt är när de borgerliga partierna staplar sina politiska klyschor på varandra om misslyckad eller lyckad integrationspo- litik, eller om hur socialdemokratisk politik skapar bidragsberoende. Den typen av uttalanden leder ing- enstans och riskerar bara att späda på politikerförak- tet. Tyvärr har debatten alltför ofta handlat om att invandrare inte arbetar, inte kan försörja sig och inte kan svenska, men det är en lika felaktig som farlig bild. Sanningen är att de flesta invandrare arbetar och kan prata bra svenska. I dag ser vi främlingsfientliga krafter som spelar på människors rädsla för det man tycker är främman- de eller annorlunda. Kampen mot kränkningar av människovärdet måste vi föra tillsammans här i kammaren, på alla andra fronter och på alla nivåer i samhället. Världen förändras. Så sent som 1997 bytte vi per- spektiv: Invandringspolitiken blev integrationspolitik, en politik som är generell och som ska genomsyra alla samhällsområden och alltså gäller oss alla. Integ- rationspolitiken ställer höga krav på var och en av oss att vara förändringsbenägna och nyfikna på det som är nytt omkring oss, oavsett om ens släkt har bott i Sverige i generationer eller om man kom i går. Det är inte bara de nya svenskarnas ansvar att integrera sig med sitt nya samhälle. Det är i lika hög grad infödda svenskars ansvar att visa respekt för dem som kom- mer hit. Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att begreppet tolerans tas bort för att tydligare markera att olikheter måste respekteras på lika villkor. En utgångspunkt måste självfallet vara att samhällets grundläggande värderingar ska gälla alla och att den yttersta gränsen sätts av våra lagar. Många invandrare möts i dag av den strukturella diskrimineringen. Alla som är demokratiskt sinnade tycker att integration är något positivt och något som man bör jobba med. Men det kräver att var och en måste arbeta för att få bort sina egna förutfattade meningar och dela med sig av sitt eget liv och sin egen tid. Det är i de lägena som problemen börjar synas på allvar. Det är då arbetsgivare tvekar att an- ställa någon som bryter på spanska eller som bär huvuddok. Det är då fastighetsägare inte vill låta någon hyra en bostad av honom för att personen har ett utländskt namn. Jag blir både upprörd och ledsen när jag läser reportage i tidningen om människor som delar med sig av sina erfarenheter av hur arbetslivet stänger ute. Senast i söndags läste jag i tidningen om en kvinna som varit i Sverige i tolv år, läst företags- ekonomi och sökt mängder av jobb, men aldrig ens har blivit kallad till en anställningsintervju. Hennes alternativ för att kunna försörja sig blev att öppna en restaurang. De högt satta målen med integrationspolitiken är alltså inte uppnådda. Alla människor i vårt land har samma rättigheter och skyldigheter, men inte samma möjligheter. Diskrimineringen är tyvärr vardag för många. Men även om vi nu alla är otåliga över att integrationen går för långsamt görs det en hel del som kommer att leda till förbättringar på sikt. Vi ser nu över alla diskrimineringslagstiftningar för att de ska bli ännu vassare. Anslaget till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering tillförs 2 miljoner kronor under 2003. Antidiskrimineringsbyråer kommer att stödjas med 4 miljoner kronor. Arbete och möjlighet till egen försörjning står i blickpunkten genom storstadssatsningen, arbetsmark- nadspolitiken och utbildningspolitiken. Arbetslöshe- ten bland medborgare med utomnordiskt ursprung har sjunkit stadigt under de senaste åren. Sedan 1997 har arbetslösheten i denna grupp minskat från 32 % till 12 %, och sysselsättningen har ökat i samma grad. Skillnaderna i sysselsättning mellan svenskfödda och utrikesfödda är dock fortfarande stora. Arbetsför- medlingarna får därför mer pengar till personalför- stärkningar så att de kan ge varje arbetssökande indi- viduella handlingsplaner och jobba mer flexibelt. Satsningar på validering av utländska utbildningar och arbetslivserfarenheter från andra länder kommer att öka i omfattning. Vi förnyar sfi-undervisningen och förbättrar asylprocessen. 2003 kommer ett brett åtgärdsprogram om 100 miljoner kronor för att bland annat satsa på utbildning inom bristyrken för personer med utländsk högskoleexamen och för att öka sam- verkan mellan kommuner, AMS, näringsliv och Migrationsverket så att introduktionen för nyanlända ska bli bättre och för att invandrares kompetens ska tas till vara på ett bättre sätt. Alla de här åtgärderna är bättre än att luckra upp arbetsrätten, sänka skatten eller införa sfi-checkar, som de borgerliga partierna förespråkar. "Kampen för demokratin och människovärdet och mot rasism och annan intolerans måste ständigt pågå - i vardagen, i diskussion och reflexion." Så står det i regeringsförklaringen. Därför kommer insatserna mot rasism och främlingsfientlighet att stärkas. Forum för levande historia kommer att fortsätta sitt viktiga ar- bete och får myndighetsstatus från och med nästa år. Under 2003 anslås 2 ½ miljoner för att etablera ett fristående centrum mot rasism och andra former av intolerans. Respekten för mäns och kvinnors lika rättigheter är viktig i integrationsarbetet. Jämställdhetsperspekti- vet ska därför förstärkas bland annat när det gäller introduktion av nyanlända invandrare. Unga flickor som lever under hot eller tvång måste få ett snabbt och kunnigt bemötande av skola, polis och social- tjänst - och skyddat boende om de behöver det. Vi ska stödja opinionsbildning och utbildning. Naturligtvis finns många fler exempel, inte minst lokalt, som visar hur man blir alltmer medveten och kunnig i att arbeta för en bättre integration. Flera av reservationerna till betänkandet tillgodoses med de åtgärder som redan vidtagits eller som kommer att vidtas under de närmaste åren. Det finns dock några som jag skulle vilja kommentera lite närmare. Vänsterpartiets reservation om att det i dag finns stora skillnader mellan kommunernas benägenhet att ta emot flyktingar berör viktiga frågor som kräver en lösning. Det är inte acceptabelt att segregationen ökar som den gör, när vissa kommuner tar emot många flyktingar och andra inga alls. Utskottet är väl med- vetet om problematiken, men det pågår en utredning om översyn av mottagande av och introduktion för flyktingar där bland annat denna fråga berörs. Ett förslag ska lämnas under våren. Folkpartiet har en reservation om att andelen kvotflyktingar bör öka kraftigt för att vi ska möta behoven något mera. Sverige omvärderar regelbundet hur många kvotflyktingar vi kan ta emot och har ett nära och bra samarbete med UNHCR. Det antal som beräknas i budgeten, drygt 1 800, utgår från vad som är rimligt i dag och kan naturligtvis omprövas om förutsättningarna förändras. En ständigt återkommande fråga är Integra- tionsverkets vara eller inte vara. Vi anser att Integra- tionsverket har en viktig roll i att mobilisera alla de aktörer som har möjlighet att förändra och bidra till mångfald och integration. Integrationsverkets uppgift är bland annat att vara både en kunskaps- och en påverkansmyndighet. Herr talman! Socialförsäkringsutskottet skriver i betänkandet att integrationspolitiken är ett långsiktigt arbete som kräver att de olika åtgärderna och insat- serna prövas och utvärderas efterhand. Ja, integration är en långsam process och den ska pågå samtidigt som omvärlden snabbt förändras. Den segregation och det utanförskap som vi ser i dag kan inte bara beskrivas i etniska termer utan är också en klassfråga. Det handlar om verkliga möjlig- heter till deltagande och delaktighet i alla delar och på alla nivåer i samhället. Integration är i högsta grad en fråga om makt och inflytande. Lyckas vi med integrationen ligger vi långt framme i den gränsöver- skridande värld vi lever i. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Mot slutet var Anita Jönsson inne på att integration är en långsam process. Det är alldeles sant i socialdemokratins Sverige. Jag blir inte klok på vare sig Anita Jönsson eller Mona Sahlin när de pratar integrationspolitik. Å ena sidan säger man att allt är frid och fröjd men att vi inte riktigt har nått målen. Å andra sidan blir man upprörd över att oppositionen pekar på de mål som inte har nåtts. Om det nu är så att allt går bra med integrations- politiken, har då Ilmar Reepalu i Malmö fel när han säger att den socialdemokratiska regeringen har misslyckats med integrationspolitiken? Har då Anita Jönssons partikamrat Göran Johansson i Göteborg fel när han säger att integrationspolitiken har gått åt helt fel håll? De hundratals människor som har skaffat en utbildning i Sverige och blivit tandläkare eller apote- kare och som säger att de inte kan få jobb i Sverige och därför flyttar till Storbritannien och får jobb där, har de fel när de röstar med fötterna och säger att integrationspolitiken har misslyckats? De flyttar till ett annat land och bidrar till välfärden där. Det finns en annan sak som är mycket problema- tisk med socialdemokratin för närvarande. Jag var inne på det i mitt anförande. Man fokuserar hela tiden på problemen med invandringen och migrationspoli- tiken. Anita Jönsson påpekar att 30 000 människor har kommit till Sverige som asylsökande i år och målar upp det som en enorm siffra. I början på 90- talet när det var en liberal migrationsminister i landet kom det 80 000 från Bosnien under ett år. Tror inte du, Anita Jönsson, att det finns ett pro- blem när du står i riksdagens talarstol och säger att det kommer en massa asylsökande till Sverige? Tror du inte att medborgarna i Sverige då uppfattar att det är ett problem som man vill göra något åt? Har du inte en uppgift att stå upp för att Sverige faktiskt inte tar emot speciellt många jämfört med andra länder i världen?

Herr talman! Mot slutet var Anita Jönsson inne på att integration är en långsam process. Det är alldeles sant i socialdemokratins Sverige. Jag blir inte klok på vare sig Anita Jönsson eller Mona Sahlin när de pratar integrationspolitik. Å ena sidan säger man att allt är frid och fröjd men att vi inte riktigt har nått målen. Å andra sidan blir man upprörd över att oppositionen pekar på de mål som inte har nåtts. Om det nu är så att allt går bra med integrations- politiken, har då Ilmar Reepalu i Malmö fel när han säger att den socialdemokratiska regeringen har misslyckats med integrationspolitiken? Har då Anita Jönssons partikamrat Göran Johansson i Göteborg fel när han säger att integrationspolitiken har gått åt helt fel håll? De hundratals människor som har skaffat en utbildning i Sverige och blivit tandläkare eller apote- kare och som säger att de inte kan få jobb i Sverige och därför flyttar till Storbritannien och får jobb där, har de fel när de röstar med fötterna och säger att integrationspolitiken har misslyckats? De flyttar till ett annat land och bidrar till välfärden där. Det finns en annan sak som är mycket problema- tisk med socialdemokratin för närvarande. Jag var inne på det i mitt anförande. Man fokuserar hela tiden på problemen med invandringen och migrationspoli- tiken. Anita Jönsson påpekar att 30 000 människor har kommit till Sverige som asylsökande i år och målar upp det som en enorm siffra. I början på 90- talet när det var en liberal migrationsminister i landet kom det 80 000 från Bosnien under ett år. Tror inte du, Anita Jönsson, att det finns ett pro- blem när du står i riksdagens talarstol och säger att det kommer en massa asylsökande till Sverige? Tror du inte att medborgarna i Sverige då uppfattar att det är ett problem som man vill göra något åt? Har du inte en uppgift att stå upp för att Sverige faktiskt inte tar emot speciellt många jämfört med andra länder i världen?

Herr talman! Det är viktigt att man håller en ton i det politiska samtalet som gör att man är tydlig och inte använder en massa retoriska ordval i de här frå- gorna. Jag förutsätter att alla vi som sitter i den här kammaren har ett starkt samhällsengagemang. Vi tror på demokratins möjligheter att förändra samhället. Vi vet också klart och tydligt att ett samhälle aldrig blir färdigt. Integrationspolitik är precis som skolpolitik, arbetsmarknadspolitik och ekonomisk politik - det blir aldrig färdigt. Vi kommer hela tiden att arbeta för att det ska bli bättre. Ett samhälle blir aldrig färdigt. Vi kommer aldrig att veta vilken framtid vi kommer att möta. Vad jag tycker är viktigt att säga är följande. Vi ser i dag tydliga tecken på att fler människor som kommer från ett annat land har arbete. Jag tror att det beror på den ekonomiska politik som socialdemokra- terna har arbetat för, för att få ned arbetslösheten. Jag tror också att det beror på de satsningar vi har gjort i speciella storstäder. Jag tror på politikens förmåga att minska segregationen, men vi kommer alltid att ha den här debatten i kammaren. Erik Ullenhag tar upp antalet asylsökande. Jag nämnde siffran men inte för att jag tycker att den är för hög eller för låg. Jag hade inget sådant perspektiv. Mitt perspektiv är att det för några år sedan var 12 000 som kom. I dag är det 30 000 som kommer. Jag sade att det ställer stora krav på oss här i kamma- ren och på de myndigheter som har att hantera de snabba förändringarna.

Herr talman! Till att börja med vill jag instämma i att det är viktigt vilken ton man för det politiska samtalet i. Därför har jag vid ett par tillfällen här i kammaren blivit ganska upprörd när statsministern i Sverige har sagt att Folkpartiet blinkade med högerö- gat i den senaste valrörelsen. Samtidigt säger Anita Jönsson att det finns en stor samstämmighet om in- tegrationspolitiken. Man vill sitta på två stolar samti- digt. Å ena sidan utmålar man en politisk fiende som ett eländes elände. Å andra sidan låtsas man som om det råder en samstämmighet. Det här med siffror är viktigt. Det är också viktigt att se bakåt. När Anita Jönsson från socialdemokra- tins sida säger att det tas emot ungefär 30 000 asylsö- kande i år och att det för några år sedan bara var 12 000 sänder det naturligtvis en signal. Hon hade kunnat välja en annan siffra. Hon hade kunnat säga att vi i början på 90-talet tog emot 80 000 på ett år och att det i dag bara är 30 000. Men hon väljer den lägre siffran. Det sänder en signal om att det skulle välla in asylsökande i Sverige, och det är inte sant. Det är inte sant att det kommer så oerhört många asylsökande till Sverige. Jag vill ställa en fråga, om vi nu ska tala om reto- risk ton i den politiska debatten. Folkpartiet gick ut i valrörelsen och öppnade för arbetskraftsinvandring. Vi har under ett antal år slagits för en mer generös flyktingpolitik. Tillhör du, Anita Jönsson, den grupp av socialdemokrater som på allvar håller med stats- ministern och partiledaren i ditt parti om att Folkpar- tiet bedrev en valrörelse där man blinkade med höge- rögat?

Herr talman! Jag blir väldigt fundersam över den här diskussionen om siffror. 30 000 är väl de som kommer i dag. Av Erik Ullenhags replik kan man få uppfattningen att jag har tagit siffran någon annan- stans. Men det är så att det kommer 30 000 i dag. Jag har inte i mitt anförande gett några signaler eller värderat det, om det är för lite eller för mycket. Det är viktigt att vi har öppna gränser så att människor kan söka sig till Sverige för att ansöka om uppehållstill- stånd. Trots allt tal om att det skulle vara ganska besvär- ligt i det här landet för dem som invandrar så är Sve- rige, om vi ser det i ett europeiskt perspektiv, i dag det land som i princip tar emot flest invandrare. Om man är på flykt från sitt eget land ser man alltså Sve- rige som ett bra land att komma till och skapa en ny tillvaro i.

Herr talman! Jag vill börja med att fråga Anita Jönsson om en skrivning i betänkandet. Det står där att "storstadspolitiken är en viktig del i arbetet att bryta segregationen". På vilka grunder påstår majori- teten detta? I betänkandet redovisas också att till exempel In- tegrationsverket menar att det är alldeles för tidigt att se några effekter av storstadspolitiken. Den politiska majoriteten påstår dock annorlunda, och jag vill där- för fråga Anita Jönsson: På vilka grunder påstår man detta? För det andra skulle jag vilja veta hur Socialde- mokraterna egentligen förhåller sig till särlösningar i integrationspolitiken. Om jag har tolkat Mona Sahlin rätt flaggar hon för att det, precis som borgarna säger, handlar om generella lösningar. Hon är tveksam till särlösningar, eftersom alla ska behandlas lika. Samtidigt ser vi i det aktuella betänkandet en lång rad särlösningar, som majoriteten är ytterst positiv till. Jag nämnde storstadspengarna, vi har Integra- tionsverket och dess verksamhet, man flirtar med positiv särbehandling inte minst från regeringens sida. Det är renodlade säråtgärder. Hur ser Socialde- mokraterna egentligen på avvägningen mellan det generella, som vi borgare talar för, och det särbe- handlande? Anita Jönsson sade att borgarna for med klyschor vad gäller ifall politiken är misslyckad eller inte. Men smaka på den här: Integrationspolitiken har inte misslyckats, men vi har inte nått målen. Det var Mo- na Sahlins sammanfattning. I stället för att erkänna att man inte har kontroll över situationen och problemen har det handlat om att man inte har nått målen. Låt mig ge några exempel. 90 % av svenskfödda har arbete, och snittinkomsten för män är 200 000 kr. 75 % av utlandsfödda har arbete, och snittinkomsten är 135 000 kr. Är det inte ett misslyckande att det skiljer så mycket? Fyra av tio barn med utländsk bakgrund går ut skolan utan fullständiga betyg jäm- fört med 25 % totalt. Är inte det ett misslyckande? Hälften av de barn som kommer till Sverige efter tio års ålder går ut skolan utan fullständiga betyg. Är inte det ett misslyckande, Anita Jönsson?

Herr talman! När det gäller storstadspolitiken har Moderaterna och Socialdemokraterna ända från bör- jan haft helt olika ståndpunkter. Vi tyckte att det var viktigt att satsa på områden där vi direkt kunde se att det fanns stora problem. Med det som utgångspunkt har vi skrivit avtal med sju kommuner. Man ska se till att de åtgärder och insatser som görs växer fram bland de människor som bor i områ- dena. Vi tycker att just det är det viktiga, alltså un- derifrånperspektivet. Detta har nu pågått i tre år, det ska utvärderas, och så småningom kommer en propo- sition om hur vi ska gå vidare. Det är för tidigt att dra alltför långtgående slutsat- ser, vilket betänkandet ger uttryck för. Vi kan dock se skillnader i till exempel andelen människor som har arbete i de områden som har fått ta del av storstads- satsningen i förhållande till dem som icke har fått ta del av den. När det gäller frågan om särlösningar kan jag ibland tycka att debatten blir lite fel. Vi socialdemo- krater tycker nämligen att det är viktigt att de insatser som görs för barn och ungdomar, eller för människor som står utanför arbetsmarknaden, ska göras där behoven är störst. Alltså säger vi till exempel att vi ska tillsätta extra resurser i de skolor med en stor andel barn med invandrarbakgrund som har svårt att nå upp till de mål som vi har satt upp för skolan. För mig är detta ingen särlösning, utan det är en politik som handlar om att jämna ut mellan människor med olika behov.

Herr talman! Svaret är alltså att majoriteten saknar grund för sitt påstående att storstadspolitiken är en viktig del i att bryta segregationen. Det finns helt enkelt ingen utvärdering man kan stödja sig på. Det blir alldeles uppenbart, bakom ridåerna, att det är på det sättet. Man kan fundera vidare på detta att jobba med områden i sju kommuner - områden alltså. I samma inlägg använder Anita Jönsson ordet underifrånpers- pektiv. Det här är ju motsatsen. Det är ett ovanifrån- perspektiv på tillvaron. Man kan ställa sig följande fråga: Är det bara i dessa områden, i dessa sju kommuner, som proble- men finns, och har alla i dessa områden samma pro- blem? Det är klart att de inte har. De här problemen finns över hela landet, inte bara i några områden, och alla människor i dessa områden har verkligen inte samma problem. Integrations- och segregationsfrågorna handlar om en social situation, inte ett etniskt ursprung. Därför måste vi göra insatser på individnivå. Det är inte skolor som inte kan läsa och skriva, utan det är barn. Vi måste därför se till individens kunskaper och språkutveckling, individens möjligheter till arbete och kontakter. Då kan man inte klumpa ihop människor i grupper, med det ovanifrånperspektiv som ni har misslyckats med i alla år, och tro att man har samma behov och samma problem. Det är alldeles fel. Jag fick inget svar av Anita Jönsson huruvida man ska kunna erkänna att man har misslyckats. Till och med regeringens företrädare Mona Sahlin har kommit längre än riksdagsledamöterna i den insiktsfullheten. Vi har alltså en situation där hälften av alla barn som kommer hit i tioårsåldern inte lär sig läsa och skriva ordentligt. Det är klart att det är ett fundamen- talt misslyckande för deras nya land. Då krävs insat- ser, till exempel i form av en skolpeng, som ger varje barn de resurser barnet behöver för att kunna få till- räckligt med stöd så att just det barnet kan utvecklas. Det hjälper inte att ge resurser till områden; det är barnet som ska ha dem. Detta är bara ett exempel. Vad gäller siffrorna om arbete säger socialdemo- kraterna hela tiden att utvecklingen vänt och att allt är på väg att bli bra. Men vi ser att siffrorna den senaste tiden vänt nedåt igen. Arbetslösheten ökar och det blir svårast för dem som kommer in sist på arbets- marknaden, det vill säga de nyanlända - invandrarna. Låtsas alltså inte som om det regnar. Alla i kammaren vet att problemen ökar igen, och därför måste vi ta tag i dem. Red ut detta med särlösningar, och red ut detta med misslyckandena, Anita Jönsson!

Herr talman! När det gäller storstadssatsningarna utgår de från att det är människorna som bor i de olika områdena som ska vara med i de insatser som behöver göras. Det handlar om skolan, om förenings- liv, om inflytande över boendet och så vidare. Sedan skriver kommunen avtal med staten och bidrar med en lika stor del som staten. Jag har dels läst en hel del om det som görs i de olika områdena, dels träffat människor som fått ta del av dessa resurser. De kan verkligen vidimera att sats- ningen i dessa områden gett dem möjlighet att växa. Jag har sett exempel på hur man har kunnat ut- veckla sfi:n. Dessa pengar har gett den möjligheten. Sedan försöker kommunen att få in detta i sin vanliga verksamhet. Meningen med storstadssatsningen är ju att det inte ska vara fråga om projekt som blommar upp och därefter försvinner, utan en naturlig del i att utveckla de olika stadsdelarna. Jag tycker att det här är en bra satsning i områden som behöver lite extra resurser. När det gäller skolan blir jag väldigt konfunderad över Sten Tolgfors sätt att dra slutsatser när han pra- tar om att resurserna ska satsas på individnivå. Själv- klart! Vi satsar pengarna på skolan för att de ska komma eleverna till del. Sten Tolgfors recept på en bättre skola är att sänka skatterna och ha någon form av skolpeng. Vi socialdemokrater tror att det krävs mer resurser.

Herr talman! Anita Jönsson sade i sitt anförande att vi är överens om reglerad invandring, och att vi är överens om att Migrationsverket och Utlännings- nämnden är de instanser som hanterar ärendena. Vi är också överens om att införa en ny ordning. Frågan blir då vilken denna nya ordning är. Nu har ministern haft samtal med partierna. Den här frågan kanske skulle ställas till det ansvariga statsrådet, men jag ställer den till majoritetsföreträda- ren Anita Jönsson. Vad händer nu? Håller vi på att tappa tempo i den här frågan? Är socialdemokraterna i utskottet beredda att höja ambitionsnivån så att vi kommer vidare? Nu har riksdagen redan beslutat att Utlännings- nämnden ska läggas ned. Vi befinner oss i något slags politiskt vakuum i den här frågan, och en stor osäker- het råder om vad som kommer närmast framför oss. Vill Anita Jönsson här uttrycka någon ambitionsnivå när det gäller hur vi snabbt kommer vidare och var vi kommer att landa i frågan om en ny processordning?

Herr talman! Jag förutsätter att det arbete som nu pågår och som Jan O Karlsson har tagit initiativ till sker i ett tempo som vi känner ändå ger möjlighet att bereda frågorna på ett ordentligt sätt. Min personliga uppfattning är att det är viktigare att vi får ett bra färdigt förslag på en ny process- och instansordning än att ge något besked om att det ska komma i de- cember eller i februari. Det sättet som man hitintills har arbetat med frå- gan ger möjlighet att vi ska få lov att vara med i pro- cessen. Dessutom har vi fått besked om att lagstift- ningen ska ses över. Det måste naturligtvis också ta den tid som behövs för att det ska bli så bra som möj- ligt. Det är det svar jag kan ge just nu.

Herr talman! Jag tackar för det svaret som kanske ändå inte var något svar vad gäller ambitionsnivån från socialdemokraterna i utskottet. Man kan ha olika uppfattning om vad som är rim- lig och lämplig tid. Jag vill bara påminna om att det är tre år sedan NIPU lade fram sitt betänkande. Be- handlingen av den här frågan har knappast gått i nå- gon speciellt hög takt. Jag skulle lite grann vilja fråga Anita Jönsson om ambitionsnivån när det gäller barnens situation. De ensamkommande flyktingbarnen har hamnat i fokus i debatten, och det med all rätt. Det är väldigt viktigt att vi fokuserar på deras situation. Nu har Rädda Barnen föreslagit att man i utlän- ningslagen borde reglera att barn ska tillförsäkras beslut om sina personliga ärenden inom tre månader. Jag som kristdemokrat är beredd att ställa mig bakom Rädda Barnens krav. Jag vill ställa frågan till Anita Jönsson vilken am- bitionsnivå hon och socialdemokraterna i utskottet har när det gäller barnens situation.

Herr talman! Det är självklart viktigt att vi sätter barnen i centrum. Vi har många gånger här i kamma- ren haft diskussioner om FN:s barnkonvention. Vi tycker över alla partigränser att den ska genomsyra de beslut som fattas inom migrationsområdet och integ- rationsområdet. När vi nu ser över den nya instans- och proces- sordningen är ambitionsnivån naturligtvis att få ett rättssäkert och bra system så att de som kommer till Sverige och vars fall blir prövade enligt lagstiftningen känner att de har blivit behandlade på ett respektfullt och rättssäkert sätt. Däremot kanske inte tiden har lika stor betydelse som just vad slutprodukten blir. Det är viktigt att man hittar bra lösningar när det gäller framför allt de ensamkommande barnen. Det finns nu ett förslag hur man ska kunna göra i förhål- landet mellan Migrationsverket och Kommunförbun- det. I det ligger också att man eventuellt behöver fler anslag. Förslaget ligger nu för beredning. Jag förut- sätter att vi alla ska bli nöjda när det färdiga resultatet kommer.

Herr talman! Att Anita Jönsson rosar regeringens politik är inte förvånande. Men att påstå att anled- ningen till ökat politikerförakt skulle vara att de bor- gerliga partierna kritiserar politiken inom detta områ- de tycker jag är lite väl magstarkt. Jag skulle vilja ställa en fråga till Anita Jönsson. Kan man anse att det är tillfredsställande när det bara är 1 ½ % av alla asylsökande i Sverige som arbetar? I Norge är siffran ändå 10 %. Det är 1 ½ % av alla asylsökande i Sverige som arbetar enligt den rapport som vi fick för några veckor sedan från Riksrevi- sionsverket. Det är inte de borgerliga partierna som har tagit fram de siffrorna. Det är inte vi som har framfört den kritiken, utan det är andra som gör det. Det är viktigt att man kan vara självkritisk i frågor som denna. Personer ute i samhället genomskådar och ser mycket mer än vad vi många gånger tror. Om vi försöker att skyla över och låtsas som att det är mycket bättre än vad det är menar jag att det är en mycket större risk att det ger ett politikerförakt.

Herr talman! Jag tycker att socialdemokraterna alltid vågar se problemen genom att ständigt vara i samhällsdebatten. En av våra viktigaste frågor är att se till att människor har ett arbete. Det är genom arbete som vi skapar utrymme för att göra olika val beroende på vilken ålder, vilka förutsättningar och vilka möjligheter vi har. Naturligtvis kan man inte vara nöjd om inte alla människor som vill ha ett ar- bete har ett arbete. Det är vad politiken syftar till. När det gäller frågan om politikerförakt är det viktigt att vi beskriver de problem som finns. Det är också viktigt att vi visar att det inte finns några enkla lösningar. Jag kan instämma med Mona Sahlin som i slutet av förra veckan gav uttryck för att det är bra att vi i den här kammaren har en nivå på debatten som gör att vi kan hålla de främlingsfientliga strömning- arna borta från kammaren.

Herr talman! Den uppfattningen delar jag helt. Så länge vi slipper de främlingsfientliga åsikterna här i kammaren kan vi känna oss glada och lyckliga över det. Man kan uppleva det som byråkratiskt och mycket krångligt. Jag beskrev tidigare familjen från Norrland. Det är en familj som har varit i Sverige i mer än två år med flera barn. Barnen går i svensk skola och har anpassat sig till detta. De bor i ett samhälle i Norrland som ligger i avfolkningsbygder. Pappan i familjen har ett arbete och fungerar bra på arbetsplatsen och vill inget hellre än att fortsätta att arbeta. Men han får avslag på sin ansökan. Genom det får han inte arbeta. Arbetsplatsen behöver hans arbetsinsats, och han vill arbeta. Men därför att han har fått avslag på sin ansökan får han inte arbeta. Är det rimligt att vi har ett så stelbent och byrå- kratiskt system att man inte kan anpassa sig bättre till den verklighet som den här familjen befinner sig i? Vi Centerpartiet tycker att det borde vara en själv- klarhet att en familj som har vistats i Sverige och etablerat sig på det sättet och bor ute i landet som den gör med automatik skulle få stanna. Sådant kan vara mycket upprörande. Det gäller även alla de personer som jag nämnde i skolklassen nere i Småland i södra Sverige. Där fanns också många familjeförsörjare. Man arbetade inte på något sätt för att få ut dem i arbete. De var tre timmar om dagen i arbete. Många av dem hade varit 15-24 må- nader i Sverige. Det tycker jag inte är rimligt. Det finns mycket att göra för att få ut människor i arbete. Det har vi i Centerpartiet verkligen pekat på. Människor ska ut i reguljära boenden och få ar- betspraktik parallellt med svenskundervisningen. Det är jätteviktigt om vi ska komma till rätta med dessa problem.

Herr talman! Jag är alldeles överens med Birgitta Carlsson om att de långa handläggningstiderna är ett stort problem. I de långa handläggningstiderna ligger också möjligheten att låta ompröva sitt beslut flera gånger. Människor som kommer hit har ju en innersta längtan. De ser att deras värld kanske skulle bli bättre i det svenska samhället. Samtidigt har vi en reglerad lagstiftning som gör att deras fall måste prövas för att se om de verkligen har rätt att stanna i Sverige. De som får ett avslag blir naturligtvis besvikna. Men under den tid som de väntar på besked om uppehålls- tillstånd ska de ha möjlighet att gå i skola och att arbeta. När de fått denna möjlighet och sett att det gått bra i det svenska samhället får de beskedet om att inte få stanna. Vi får tyvärr leva med denna svårighet så länge vi har en reglerad utlänningslagstiftning.

Herr talman! Det betänkande som nu ska behand- las rör ett förslag som följer av ett direktiv från den europeiska gemenskapen. För Folkpartiet är det centralt att vi kommer fram- åt med den gemensamma asyl- och migrationspoliti- ken i Europa. Om vi inte försöker tackla dessa frågor gemensamt är risken stor att länder börjar tävla om vem som har hårdast mottagningsvillkor och svårast asyllagstiftning för att försöka driva flyktingströmmar någon annanstans. Mot den bakgrunden behövs det en gemensam reglering i händelse av en massflyktssitu- ation. Det finns dock på ett antal punkter kritik att rikta mot det förslag som nu ligger på bordet. Man kan säga två saker om den gemensamma flykting-, asyl- och migrationspolitiken. Det ena är att arbetet går mycket trögt. Det tar tid att komma fram i det europeiska samarbetet på detta område. Det andra är att de flesta beslut som man har landat i hittills har varit av restriktiv karaktär. Humaniteten har inte signerat de förslag som man har kommit fram till. Innan jag går in på kritik vill jag för en gångs skull från Folkpartiets sida säga någonting snällt om den närvarande migrationsministern Jan O Karlsson. Sverige har under ett antal år varit alltför passivt, menar Folkpartiet, och inte satt klackarna i backen när den gemensamma asylpolitiken gått åt fel håll. Mot den bakgrunden såg jag med glädje hur migra- tionsministern för ett par veckor sedan reserverade sig till förmån för bättre mottagningsvillkor och för att även sexuell läggning ska omfattas av det nya flyktingdirektivet. Ett fortsatt sådant arbete efterlyser vi från Folkpartiets sida. Sverige ska vara den kraft som står emot en mer restriktiv politik i Europa. När det konkret gäller förslaget om uppehållstill- stånd med tillfälligt skydd vid massflykt är det stora problemet att definiera vad en massflyktssituation är. Vid vilken situation menar man att detta ska tilläm- pas? När detta förslag tillämpas får de som söker skydd i Sverige eller i ett annat land en sämre situa- tion än vad de får i andra fall. Vid en större flykting- katastrof är det dock självklart att man måste kunna ha speciella lösningar. Regeringen har en gång tidigare, våren 2000, för- sökt komma fram med en proposition om tillfälligt skydd vid massflykt. Den gången fick man kraftig kritik från UNHCR och från riksdagens samtliga övriga partier. Regeringen blev tvungen att dra tillba- ka propositionen. Bakgrunden till detta var att man från övriga partier och från UNHCR:s sida inte ansåg att regeringen hade tänkt färdigt vad gäller den mass- flyktssituation som skulle regleras. När man funderar över vad en massflyktssituation är kan det vara ganska bra att ta ett konkret exempel som Kosovo. Kosovo blev oroligt efter 1989, då Mi- losevic upphävde provinsens autonoma ställning. Under 1999 drabbades Kosovo av ett 80 dagar långt krig, och under denna period flydde en halv miljon människor. De flydde till Albanien och Makedonien som var de närmaste länderna att ta sig till. Dessa två länder fick under ett par veckors tid ta emot ett antal människor som motsvarade 15-20 % av deras befolkning. Det är lika mycket som om Sve- rige hade tagit emot en och en halv miljon asylsökan- de på ett par veckor eller om Tyskland hade tagit emot 12 miljoner asylsökande. Detta är ganska viktigt att komma ihåg. Man säger att det är många asylsö- kande i Sverige i dag när det har kommit 30 000 i år. Vad gjorde Sverige? Sverige sade att det var en massflyktssituation. Med tanke på Sveriges höga svansföring när det gäller internationell solidaritet hade man kunnat hoppas att Sverige skulle ha tagit ett gediget ansvar i situationen. Medan en halv miljon människor hade flytt till Albanien och Makedonien sade Sverige att vi klarade att ta emot 5 000 personer. Göran Persson sade ungefär så här: Vi tog emot så många förra gången det var kris på Balkan. Den här gången klarar vi inte mer än 5 000 personer. Vi har nog med problem hemma. Till slut blev det 3 500 personer som kom. Var detta en massflyktssituation? Det är klart att det var en massflyktssituation i Albanien och Make- donien dit människorna kom. Men var det en mass- flyktssituation för Sverige? Det är den frågan som ska ställas. Om det utbryter ett större inbördeskrig någon- stans i Afrika och ett par miljoner människor flyr, till exempel till Sudan, är det en massflyktssituation. Men om hundra av dem kommer till Sverige är det då en massflyktssituation för oss? År 1999 sade man också att de kosovoalbaner som redan befann sig i Sverige skulle omfattas av massflyktsregleringen och få ett sämre skydd än övri- ga asylsökande. Det var egentligen väldigt märkligt. De hade dykt upp i Sverige innan den större flykting- katastrofen inträffade. Folkpartiet har reservationer på ett antal punkter i detta betänkande. För det första gäller det situationen när ministerrådet ska fatta beslut om huruvida det föreligger en massflyktssituation eller inte. Vi menar att UNHCR:s synpunkter ska tas in. Om UNHCR riktar kritik ska man rätta sig efter den. För det andra ska regeringen inte kunna låta fler omfattas av regle- ringen om massflykt än dem som rådet fattar beslut om. För det tredje är det viktigt att slå fast att varje asylsökande alltid har rätt till en individuell prövning. Vi håller med om att man i en massflyktssituation ska kunna skjuta upp en individuell prövning av asylan- sökan, men då ska det råda synnerliga skäl i stället för särskilda skäl, som regeringen föreslår. För det fjärde ska man utöver den prövning av flyktingstatus enligt Genèvekonventionen som föreslås i betänkandet kunna pröva även övriga skyddsgrunder om någon är förföljd i en massflyktssituation. Denna möjlighet finns inte nu. Vi är kritiska mot att regeringen vill undanta folk- bokföring för dem som befinner sig här för tillfälligt skydd. Det är vi eftersom det kommer att försvåra integrationen för de människor som har tillfälligt skydd om de inte kan få tillgång till sjukvård för att de inte kan folkbokföras i Sverige. Om det ändå är så att man landar på att de inte ska folkbokföras här är det oerhört viktigt att garantera sjukvård för de män- niskor som befinner sig här, i synnerhet barn. Det behövs en reglering av vad man gör i en massflyktssituation. Regeringen har valt att göra detta mer omfattande än vad som behövs enligt EG- direktivet. Det tycker vi är fel. Jag står självklart bakom Folkpartiets samtliga re- servationer men yrkar i detta sammanhang bifall till reservation nr 1 och reservation nr 13.