Äktenskap, partnerskap och samboende

Fru talman! I dag ska vi debattera och besluta om lagutskottets betänkande 14. Det handlar om äktenskap, partnerskap och samboende. De här frågorna engagerar många människor. I betänkandet behandlar utskottet drygt 60 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2004. Motionerna gäller främst lagstiftningen om äktenskap, partnerskap och samboende. Med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete och tidigare ställningstaganden här i riksdagen avstyrker utskottet samtliga motionsyrkanden. I betänkandet finns det 15 reservationer och tre särskilda yttranden. Fru talman! Med denna korta inledning vill jag nu lämna över ärendet till debattörerna.

Fru talman! Det här betänkandet är i stort sett kongruent med det som vi hade för ett år sedan. Det är inte bara motioner som vi känner igen och som är ett år gamla, utan många av de här motionerna är sådana som har återkommit år efter år. I år avstyrks, som Christina Nenes sade, samtliga motioner, en del med motiveringen att utrednings- eller beredningsarbete pågår. Jag står naturligtvis bakom alla våra sju reservationer. En reservation handlar om ersättning till vigsel- och registreringsförrättare. En annan reservation handlar om förutsättningar för sambolagens tillämpning. Vi har också en reservation om en översyn av samäganderättslagen och en om tidsfrist för bodelning. Ytterligare en reservation handlar om bodelningskostnader. Vidare har vi en reservation som handlar om egendomsförhållanden. Till slut har vi en reservation som handlar om äktenskap och partnerskap. Denna reservation är den enda av våra reservationer som jag yrkar bifall till. Den här reservationen ser ut som vår reservation för ett år sedan, och då fattade vi beslut gemensamt i utskottet. Det blev ett tillkännagivande om att regeringen borde tillkalla en parlamentarisk utredning för att utreda frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning. Där var vi eniga, och det blev också riksdagens klara beslut. Men den 27 januari i år beslutade regeringen att tillsätta inte en parlamentarisk utredning utan en särskild utredare biträdd av två referensgrupper. Det var alltså inte riksdagens beslut. Det här uppdraget ska redovisas i mars 2007. Detta att ändra riksdagens beslut från att tillsätta en parlamentarisk utredning till att tillsätta en särskild utredare har gjort oss bestörta och besvikna. Vi tycker att de här frågorna är omfattande och svåra. De engagerar, som Christina Nenes sade, många människor. Vi hade utgått från att företrädare för alla partier på sedvanligt sätt skulle kunna framföra sitt partis åsikt. Det kan man visserligen göra i en av de referensgrupper som nu kommer att tillsättas. Men alla vet vi att den politiska betydelsen och möjligheten att påverka från en referensgrupp är alldeles minimala. Det skrivs inga protokoll, och man kan inte lägga fram reservationer om man inte gillar ett beslut. På det sättet tycker vi att den demokratiska påverkan har beskurits. Utskottet har haft en särskild debatt om just denna fråga, och vi känner väldigt väl till varandras åsikter. Därför ska jag i dag inte ta kammarens tid i anspråk med att fortsätta den diskussionen, utan jag säger endast att jag beklagar att regeringen inte har följt riksdagens beslut i frågan. Detta framgår också av vår reservation 1, som jag alltså yrkar bifall till.

Fru talman! I mitt anförande kommer jag att uppehålla mig vid frågor som rör punkterna 1 och 2 - äktenskap och partnerskap med tillhörande frågeställningar. Min partikollega Jan Ertsborn kommer lite längre fram i debatten att ta upp andra frågor som ligger inom detta betänkande. I detta betänkande berörs ett mycket stort antal frågor på familjerättens område - frågor som är ideologiskt laddade och frågor som är väldigt bärande för vilken syn vi vill att samhället ska ha på människors samlevnad. Jag vill, fru talman, börja med att läsa ur Justitiedepartementets verksamhetsplan för 2005, där man lägger fast ett antal målsättningar och grundprinciper för Justitiedepartementets arbete på det här området. Där står det först och främst: Regler som rör barn ska se till barnens bästa och särskilt ta hänsyn till utsatta barns behov och till önskemålet att barn får tillgång till båda föräldrarna. Det är en utmärkt målsättning. Nästa målsättning är: De familjerättsliga lagarna ska inte innebära en omotiverad särbehandling av homosexuella. En sådan formulering förpliktar, fru talman. Det hade varit välkommet om det parti som i dag innehar regeringsmakten och sätter upp en sådan princip i sin verksamhetsplan också kan svara på ifall man anser att de familjerättsliga lagarna innebär en omotiverad särbehandling eller om den särbehandling som finns är motiverad. Jag har stor respekt för att debatten om hur man ska se på frågan om till exempel en gemensam äktenskapslagstiftning för alla par oavsett sexuell läggning har nått olika långt i olika partier. Självklart engagerar den diskussionen många inom de olika partierna. Vissa har haft frågan uppe till beslut i sitt högsta bestämmande organ, och vissa kanske kommer att ta det lite senare. Som sagt, fru talman, förpliktar den här formuleringen. Det är lite förvånande att man är beredd att uttrycka en så klar principståndpunkt, som vi från Folkpartiet liberalerna helhjärtat ansluter oss till, och samtidigt ber att få vänta ytterligare ett par år innan man vet vad man drar för slutsatser om den lagstiftning vi har i dag. För ungefär ett år sedan beslutade riksdagen med en bred majoritet att man skulle tillsätta en parlamentarisk utredning för att åstadkomma en bred belysning av de olika frågeställningar som rör den gällande äktenskapslagstiftningen och partnerskapslagstiftningen och om det var tid att gå till handling och slå ihop dessa lagar till en gemensam äktenskapslag för alla par och hur den i så fall skulle se ut. Som min utskottskollega tidigare har belyst i denna debatt har regeringen nu beslutat att tillsätta en särskild utredare i stället. Från Folkpartiets sida anser vi att detta är förvånande med tanke på att den riksdagsmajoritet som ställde sig bakom beslutet, en riksdagsmajoritet bestående av fem partier, tillsammans motsvarande 75 % av kammarens ledamöter, var mycket tydlig med sitt önskemål om att det skulle vara en parlamentarisk utredning. Dessa principiellt viktiga frågor behöver beredas i en utredning som har en god parlamentarisk kontaktyta. Vi beklagar därför att regeringen nu har valt att tillsätta en ensamutredare. Vi tycker i och för sig att de frågeställningar som formuleras i direktiven är tillfredsställande belysta. Vi tycker att direktiven ger en tillräckligt bred beskrivning av vad det är för frågor som man behöver gå igenom. Vi hade som sagt ännu hellre sett att denna utredning hade skett i parlamentarisk form. Vi noterar också att det har uttryckts en förvåning från olika håll om att det inte finns någon referensgrupp som företräder olika frivilligorganisationer för till exempel homo- och bisexuella. Beträffande de frågor som denna utredning ska ta ställning till är Folkpartiet liberalernas ståndpunkt tydlig. Vi anser att det är dags att åstadkomma en reform av den familjerättsliga lagstiftningen som gör att äktenskapet blir gemensamt för de par som vill få den formen av samhällelig legalisering av sin relation, det vill säga att det ska vara en gemensam äktenskapslagstiftning för både par där personerna är av olika kön och par där personerna är av samma kön. Det finns ingen anledning att samhället, genom att ha särlagstiftningar som placerar olika samlevnadsformer i olika fack, ska gradera olika former av samlevnad enbart på grund av könet på de inblandade. Det är en viktig princip som handlar om att det inte är samhället, inte staten, som ska bestämma vilken samlevnadsform som är önskvärd för den enskilde. Den enskilde äger sitt eget liv och ska själv ha största möjliga frihet att forma sin framtid tillsammans med de människor som man vill leva med. Därför bör äktenskapslagstiftningen vara gemensam för alla par. Det finns ett antal frågor som hade kunnat få en snabbare lösning även i avvaktan på en reform som åstadkommer en jämlik äktenskapslagstiftning lika för alla par. Så länge vi har ett system med separata lagstiftningar för äktenskap respektive partnerskap kvarstår också de juridiska problem som följer av skillnaderna mellan dessa olika lagstiftningar. Gång på gång har Socialdemokraterna lovat att agera för att utjämna dessa skillnader. Vi anser att resultatet på detta område är ganska nedslående. Jag ska ge några exempel, fru talman. Fortfarande är det vanligt att kommunernas förrättare av borgerlig vigsel inte förrättar partnerskapsceremonier. Folkpartiet liberalernas ståndpunkt är att funktionen som förrättare av borgerlig vigsel och förrättare av partnerskapsceremoni borde slås ihop till ett gemensamt uppdrag. Redan våren 2000 tillkännagav riksdagen att regeringen borde agera i denna fråga för att se till att det finns partnerskapsförrättare i hela landet. Regeringen har inte agerat. Det har inte kommit något lagförslag. Enligt en undersökning från riksdagens utredningstjänst är det fortfarande 29 % av landets förrättare av borgerlig vigsel som inte åtar sig partnerskapsceremonier. Nu vill Socialdemokraterna lyfta fram att man är beredd att slå samman förrättaruppdragen. Det är i så fall inte en dag för tidigt med tanke på att regeringen under en följd av år inte har lyssnat på de tydliga önskemål som har framförts från riksdagen. Ett annat exempel, fru talman, är att det fortfarande är mycket svårare att ingå partnerskap på en svensk ambassad än det är att ingå äktenskap på en svensk ambassad. Först den 28 maj 2003 fick tre ambassader regeringens tillstånd att förrätta partnerskapsceremonier. Det uttrycktes då från regeringens sida att det fanns ett starkt svenskt intresse att vigselförrättare vid svenska utlandsmyndigheter också har bemyndigande att förrätta registrering av partnerskap. I dag skriver vi mars 2005, och fortfarande är det bara på dessa tre ambassader som man kan ingå partnerskap. Ett ytterligare exempel, fru talman, är översynen år 2000 av de regler som gäller utländska medborgares möjlighet att ingå partnerskap. Regeringen tog då inte tillfället att avskaffa den särbehandling som gör att utländska medborgare har svårare att ingå partnerskap än att ingå äktenskap. Avskaffandet är den linje som Folkpartiet förespråkar. Det finns med andra ord, fru talman, en lång rad åtgärder som regeringen hade kunnat agera med om den hade levt upp till sina egna åtaganden och till de principdeklarationer som man slår fast i sin egen verksamhetsplan för sitt eget arbete. Vi från Folkpartiet följer med stor förväntan det viktiga arbete som kommer att ske i denna utredning. Men vi vill samtidigt att regeringen ska ta tillfället i akt att agera i de frågor där det finns möjlighet att gå fortare fram. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom Folkpartiets alla reservationer i detta betänkande, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till någon av dem. Min partikollega Jan Ertsborn återkommer senare i debatten.

Fru talman! Jag vill allra först yrka bifall till reservation nr 2, men jag står självfallet bakom övriga reservationer som Kristdemokraterna har i betänkandet. När jag hörde på det tidigare anförandet satt jag och undrade om vi är här för att diskutera och debattera en samhällstendens eller om det gäller det som intresseorganisationers företrädare står för. Jag ska försöka att anlägga en bred aspekt på det betänkande som vi har framför oss i dag. En del har ni hört tidigare. Annat har jag kanske inte varit tydlig med när jag har hållit anföranden i dessa frågor. Ett av äktenskapets ursprungliga ändamål är omsorgen om barnen. Alla barn har en naturlig rätt att bli omhändertagna och omvårdade av sina biologiska föräldrar, alltså de som är orsaken till och ansvariga för barnets tillblivelse och existens. Vi Kristdemokrater hävdar med bestämdhet att barn behöver och har rätt till en manlig och kvinnlig förebild samt till sina biologiska föräldrar. Även om inte alla barn har kontakt med både sin mamma och sin pappa ska staten inte medverka till familjebildningar där barn från början berövas rätten till en av sina föräldrar. Att bli förälder är ett starkt behov, men det är ingen rättighet. De flesta vuxna känner en längtan efter att ha barn att vårda och vara förebilder för. Behovet av att ge det mest värdefulla i livet till nästa generation är så starkt att det ofta blir en del av identiteten. Det är därför naturligt att ofrivillig barnlöshet kan bli nästan outhärdligt för många människor. Det skapar en känsla av att det viktigaste i livet saknas. Ändå tror vi kristdemokrater på devisen om rätten till förälder och inte rätten att bli förälder. Vi sätter barnet i främsta rummet. Enligt barnkonventionens inledning är familjen den grundläggande enheten i samhället. Familjen är den naturliga miljön för alla dess medlemmar och särskilt för barnets utveckling och välfärd. Därför ska familjen ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta sitt ansvar i samhället. Fru talman! Jag anser att vi inte med tillräcklig tydlighet har lyft fram familjens ansvar och betydelse. Många av de problem som vi ser i samhället i dag - däribland ungdomsbrottsligheten - är ytterst ett resultat av en familjepolitik som har förts av det maktbärande partiet Socialdemokraterna. Barn har rätt att få växa upp i en trygg familjemiljö som är präglad av lycka, kärlek och förståelse. Av all tillgänglig statistik vet vi i dag att äktenskapet är den bästa förutsättningen för familjestabilitet. Den nära relationen i en familj är en god förutsättning för att barnet ska uppnå en harmonisk utveckling av sin personlighet. Frågan är varför vi i varje parti i dag ska ge så mycket kraft - trots allt är jag glad över att Socialdemokraterna har en viss tröghet, lite betänksamhet och reflexioner i den här frågan - åt en fråga som i realiteten ändå fungerar bra i relation till andra frågor i samhället. Men hur mycket arbetar vi med frågan på vilket sätt vi ska stödja och hjälpa familjerna så att de blir en ännu bättre organisation för den unga generationens uppväxande? Under de senaste decennierna har man i stället försvagat familjens betydelse i samhället. Jag har aldrig krävt något från den här talarstolen, men i dag kräver jag en utvärdering av vad de senaste fattade besluten inom familjepolitiken har inneburit för det goda samhället där alla människor är trygga. Har människor fått det bättre i vårt samhälle för att vi har gjort dessa ingripande förändringar när det gäller människors livsförhållanden, familjesituationer och annat? Eller kan det rentav vara så att en hel del människor har fått det sämre, om man ser till det breda spektrumet? Vi behöver ta reda på det. Fru talman! Jag protesterar mot alla förändringar som görs för att ändra det som fungerar bäst samtidigt som vi åsidosätter ansträngningar mot det som inte fungerar i vårt samhälle. Jag har ägnat mig åt en del studier på området. Jag vet till exempel att barn som växer upp med stabila relationer i familjen har större möjligheter till framgång i skolan och att klara vuxenlivets utmaningar. Jag vet också att barn som kommer från splittrade familjebildningar har större tendens att utsättas för risker att till exempel hamna i kriminalitet. Jag var nyligen på ett besök i Rio i Brasilien. Jag vill verkligen inte lyfta fram Brasilien som ett föregångsland för Sverige, det är inte det jag avser. Men på en punkt tyckte jag att det var intressant. När barn och ungdomar hamnade i kriminalitet dömdes föräldrarna att aktivt delta i de åtgärdsprogram som upprättades för dessa barn. Därmed lyckades man åtminstone - om än i liten skala hitintills - få ihop familjerna och få familjemedlemmarna att känna ansvar för varandra. Vi behöver fri- och rättigheter i en familj. Familjerna måste ha större möjligheter att bestämma. De måste också få lov att ta ett aktivt ansvar i samhället för att man ska råda bot på en hel del av de problem som finns i dag. Min mor är tyvärr väldigt sjuk. Vi är många i familjen som tar ansvar för henne. Men det hade kanske inte varit lika enkelt om vi inte hade levt i en familj under många år. Människor som lever alltför splittrade liv med kanske 10-15 familjebildningar kan av självklara skäl inte ta det ansvaret, inte ens på ålderns höst. Till varje barn som ser dagens ljus skulle jag vilja säga: Här får du en familj att växa upp i och leva med. Den kommer att finnas i ditt liv som en trygghet när allt möjligt annat förändras. Vi kommer aldrig att nå det samhället. Det kommer alltid att finnas situationer där familjer av skilda skäl inte kan hållas samman, men det hindrar inte att vi har en bild av vad som behöver stärkas för att man ska få en ökad trygghet i de nära relationerna. De flesta av oss kan bara gå till oss själva. Vad har det betytt i vårt liv att vi har haft trygga, nära relationer? Barnkonventionen talar om att man ska ge familjer nödvändigt bistånd och nödvändig trygghet. Det behöver inte barnkonventionen göra, för det kan jag och många andra också göra. Det behöver vi alla göra. Vi kan ge unga föräldrar och familjer betydligt bättre förutsättningar att klara av sina relationer än vad vi gör i dag. Fru talman! Vi bör ägna oss åt att stärka familjerna, att hitta lösningar på problemet med de många splittrade tendenser som finns, snarare än att ge oss på grundelementa som ger trygghet i samhället. På grund av det jag nu har sagt är det av stor vikt, anser jag, att äktenskapsbalken lämnas orörd i nuvarande form, så att äktenskap även fortsättningsvis ska ingås av man och kvinna. Kristdemokraterna har röstat emot en utredning. Nu kommer en utredning till stånd. Jag vill med intresse följa den, och jag hoppas att man i ett bredare perspektiv lyfter fram vad det här betyder för familjebildande, vad det betyder för barnen. Är det bara i vissa sammanhang som vi ska sätta barnen i främsta rummet? För samhället finns det starka skäl att göra allt för att stärka äktenskapet som en varaktig relation mellan en man och en kvinna och utgångspunkt för familjen. Det gör vi för barnens skull. Det finns en rad andra ställningstaganden som Kristdemokraterna har gjort både när det gäller vigselrätten och när det gäller andra delar. Det finns tydligt beskrivet i vår reservation nr 2 i betänkandet, som jag också har yrkat bifall till. Men här i dag vill jag särskilt lyfta fram det angelägna i att stärka det som behöver vara starkt för att vi i framtiden ska få ett så bra samhälle som möjligt.

Fru talman! Jag vet inte om det är ett privilegium att få komma upp i talarstolen direkt efter Yvonne Anderssons och Kristdemokraternas anförande i den här debatten, men nu gör jag det. Först till sakfrågan, fru talman. Det är ju många olika frågor som behandlas i det här betänkandet, men den centrala är just den som handlar om en könsneutral äktenskapslagstiftning eller ej. Det råder ingen tvekan om vad vi i Vänsterpartiet tycker i den här frågan. Vänsterpartiet har under många år drivit frågan om ett civiläktenskap, som innebär en könsneutral äktenskapslagstiftning som samhället tar hand om. De juridiskt bindande vigslarna sköts av samhället och den religiösa delen är skild från det som samhället har att lägga sig i genom lagstiftningen. Efter det att man vigts på civil väg av en bland olika samhällsinstanser utvald förrättare, till exempel en förrättare från kommunen som länsstyrelsen har givit ett förordnande, får man själv välja om man ska ha en ceremoni av religiös art eller inte. Det ska vara upp till de enskilda att bestämma det. Alltså vill Vänsterpartiet ha en könsneutral äktenskapslagstiftning. Hade vi i Vänsterpartiet själva fått bestämma hade vi tillsammans med Folkpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och andra goda krafter i den här kammaren, förhoppningsvis också Socialdemokraterna, beslutat här och nu att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Men nu kräver vår lagstiftningsprocess i Sverige att vi utreder frågor, remissbehandlar dem och sedan återkommer till riksdagen med konkreta lagförslag, och så ska också ske i den här frågan. Jag kan än en gång beklaga att det inte blev en parlamentarisk utredning, som flera talare tidigare har berört här. Men för oss i Vänsterpartiet var överenskommelsen med regeringen en kompromiss, som överenskommelser ofta är, och vi står fast vid överenskommelsen. Vi tycker ändå att det är oerhört viktigt att den här frågan nu kommer att belysas på ett bra sätt genom utredningen. Vi skulle gärna vilja att utredningen kom fram med sitt förslag mycket tidigare än vad den gör. Men nu är det två år som har bestämts, och då är det två år som gäller. Fru talman! Det som jag inte kan låta bli att beröra är Kristdemokraternas ståndpunkt, som också är känd. Lika känd som Vänsterpartiets strävan efter och krav på en könsneutral äktenskapslagstiftning är Kristdemokraternas ståndpunkt genom deras motstånd mot att alla människor ska behandlas lika och behandlas lika inför lagen i det här landet. Fru talman! Jag satt och läste Kristdemokraternas reservation. Jag har ju många gånger tagit upp hur moraliserande Kristdemokraterna är i sina uttalanden och ståndpunkter, framför allt hur tydligt diskriminerande de är. Jag tog och bytte ut några ord i Kristdemokraternas reservation. Till exempel bytte jag ut "homosexuella" mot "svarta och judar". "Man och kvinna" bytte jag ut mot "vita personer". Då blev innehållet i deras reservation kanske än mer tydligt. Det är inte alla människors lika värde som Kristdemokraterna pläderar för i den här kammaren och i talarstolen, utan det man pläderar för är en ordning där en viss form, en viss familjegemenskap som Kristdemokraterna tycker är naturlig, är den som ska råda. Det är den som också ska vara den ledande, och det är den som ska stärkas av samhället och det är den som ska få allt stöd. Men hör inte Yvonne Andersson och Kristdemokraterna att de säger emot sig själva? Ge familjer bättre förutsättningar, säger Kristdemokraterna. Men, Yvonne Andersson, det finns ju många olika familjeformer i vårt avlånga land. Varför är det bara de familjer som består av man, kvinna och barn som ni väljer att lyfta fram? Familjer som består av två män med barn eller två kvinnor med barn eller varför inte ensamstående med barn är också familjer. Varför ska ni nedvärdera de familjerna? Varför ska inte de få lov att åtnjuta samma rättigheter och samma juridiska skydd i lagstiftningen? Varför vill ni framhålla den heterosexuella familjen framför andra familjer? Och talet om barn kan man ju inte låta bli att bli upprörd över, för det Yvonne Andersson gör, fru talman, är att hon osynliggör alla de barn som växer upp med ensamstående föräldrar, alla de barn som växer upp med föräldrar som inte är deras biologiska föräldrar och alla de barn som växer upp med föräldrar av samma kön. Vart tar alla de barnen vägen, Yvonne Andersson och Kristdemokraterna? Varför lyfter ni aldrig fram deras rättigheter? Naturliga rättigheter, säger Yvonne Andersson, och tar Brasilien och Rio som exempel. Brasilien är på ett sätt ett föregångsland och ett av de länder som väldigt tydligt i FN-sammanhang har krävt en HBT-konvention, alltså en konvention i FN för homosexuellas rättigheter, men har blivit nedröstade av en majoritet som har samma ståndpunkter som Yvonne Andersson. Men det är bra att Yvonne tar Rio och Brasilien som exempel. Just när vi debatterar den här frågan passar Yvonne Andersson på att prata om splittrade familjer. Men det är inte enbart heterosexuella familjer med man, kvinna och barn som inte är splittrade - tvärtom, Yvonne Andersson. Det finns många andra familjeformer där man inte är splittrade och där man väljer att leva efter samma norm som Yvonne Andersson eftersträvar, nämligen att man ska leva i en parrelation tillsammans med sina barn. Varför slåss inte Yvonne Andersson även för de kärnfamiljer som kanske inte är heterosexuella utan kärnfamiljer som består av andra föräldrar som kanske är av samma kön? I själva verket, fru talman, är Kristdemokraternas tal om barn i det här sammanhanget ett sätt att vifta bort korten, ett sätt att spela bort korten och framför allt ett sätt att försöka skyla sin diskriminerande synpunkt. Det ser man väldigt tydligt när de raljant i sin reservation skriver: "Man kan inte heller anse det diskriminerande att heterosexuella inte får registreras som partner." Nej, men det är ju inte det som frågan handlar om. Det är ungefär lika raljant som när Länsstyrelsen i Västra Götaland skriver att det ur jämställdhetssynpunkt inte är jämlikt att homosexuella män inte får tillgång till insemination. Hur ska det gå till? Det har för övrigt er egen partiledare lyft upp i olika debattsammanhang, att han tycker att även homosexuella män ska få tillgång till insemination. Det är nu, när vi kommer så här långt i de här frågorna, som Kristdemokraternas rop blir mer och mer ihåliga. Det har de för övrigt varit hela tiden, men det är nu de känner att de har nästan alla emot sig. Till och med Moderaterna har ju ställt upp på en bred översyn av lagstiftningen. Det är bara Kristdemokraterna som står ensamma i den här kammaren och vill tillbaka. De vill tillbaka till någonting som står för patriarkala maktstrukturer, tillbaka till någonting som står för diskriminering och förtryck, förtryck av kvinnor, förtryck av minoriteter av olika slag. Yvonne Andersson frågar: Vad är det vi diskuterar? Är det här en samhällsdiskussion? Ja, självklart är det vad det handlar om. Det är en strukturell fråga. Precis som den strukturella rasismen finns den heteronormativa strukturen i samhället som inte inkluderar alla som bryter mot den vita, medelålders heterosexuella mannen som norm. I det här betänkandet finns ju en rad olika frågor, och Vänsterpartiet har reserverat sig till förmån för bland annat att vi ska avskaffa betänketiden vid äktenskapsskillnad, att vi ska ta bort rätten att överklaga domar som innebär att man har bestämt om en äktenskapsskillnad eller att ett partnerskap ska upplösas. När lagutskottet var i Hovrätten för Nedre Norrland fick vi reda på att de flesta fall som de avgör där rör personer som i tingsrätten har skilt sig men sedan vill dra tillbaka sin skilsmässa. Det tycker vi inte att samhället ska stå för. Fru talman! Vänsterpartiet står bakom alla de reservationer som vi har avgivit och även de särskilda yttranden som vi har lyft upp. Jag tycker också att det är glädjande att vi i utskottet är överens om att frågan om att slå samman så att partnerskapsförrättare och vigselförrättare blir ett uppdrag ska lösas innan nästa val, alltså att det inte är med i den här utredningen. Eftersom min talartid är slut sedan en och en halv minut vill jag med det här yrka bifall till reservation nr 5. I övrigt står jag bakom Vänsterpartiets reservationer. I de fall där jag står bakom utskottsmajoriteten stöder jag denna.

Fru talman! Tasso Stafilidis tar upp riktigt grundläggande saker, så det finns all anledning att ta replik. Alla människor är lika och alla människor ska vara lika inför lagen. När jag talar om familjen talar jag om en liten organisation. Jag talar om en kärnpunkt. Olika organisationer har olika uppgifter. Då talar vi om en uppgift som är att ta hand om barnen. Det kanske man kan ha speciella namn för, eller hur? Man är inte olika inför lagen för att man har olika namn på saker. Kristdemokraterna har varit tydliga om att den lagstiftning som handlar om den juridiska samlevnadsformen mellan människor som är av samma kön mycket väl kan utvecklas och bli ännu mer lik den som gäller för äktenskap. Men det behöver inte heta samma sak, absolut inte. Det är inget diskriminerande att inte alla har samma namn. Det är inte diskriminerande att det är olika. Sedan väljer Tasso att skriva om vår reservation. Det är väl inget svårt att skriva om reservationer. Det går att skriva om Vänsterpartiets reservationer i vissa sammanhang så att de blir rent fascistiska. Men det är väl inte sådant vi ska ägna oss åt i parlamentet? Det är det väl ändå inte? Jag sade också med väldigt stor tydlighet att jag inte tog Brasilien som ett exempel. Det här var en händelse som jag mötte i Brasilien. Jag tyckte på en punkt att det här var en viktig grej, att också föräldrar tar ett ansvar för att deras barn ska komma tillbaka och inkluderas i samhället. Det tycker inte jag är knäppt på något sätt. Man osynliggör väl ändå inte, Tasso Stafilidis, för att man anlägger ett brett perspektiv? Vi har inte osynliggjort några barn för att vi talar om vad som kan vara den del som man vill utveckla ytterligare för att det ger ökad styrka. Det måste vara något fel när Tasso läser detta, för det är inte ens logiskt.

Fru talman! Jag tror inte att Yvonne Andersson har hört vad hon själv har sagt i sitt anförande. Det verkar över huvud taget inte som om Yvonne Andersson har läst sin egen reservation, för jag kan inte hitta något ställe i denna reservation på s. 27-29 där det står att ni lyfter fram och värnar om de här barnen. Jag försöker läsa om och om igen men det är helt omöjligt att hitta någonstans där Yvonne Anderson och Kristdemokraterna lyfter fram alla barn som lever med en annorlunda familjeform än den som Yvonne Andersson så starkt står och slår sig för bröstet för. Var, Yvonne Andersson? Var i ditt anförande lyfter du fram barnen som växer upp tillsammans med två pappor eller två mammor eller alla de barn som växer upp med ensamstående föräldrar? Var? Visa det! Vi kan leta i protokollet i morgon också. Det finns ju ingenstans. Jag tycker att det är bra att ni är tydliga i den här frågan, men från och med nu ska vi andra också vara väldigt tydliga i den här frågan. Det ni gör är att ni försöker komma in i något som ni egentligen inte står för. Ni skriver i er reservation om lagen om registrerat partnerskap som tillkom 1994 och trädde i kraft 1995. Ni lyfter upp den som likabehandling och lika rättigheter. Men när var det som Kristdemokraterna på något sätt tillförde något eller hjälpte till för att den lagen skulle komma till? Ni har ju varit motståndare till varenda en av de reformer som har kommit sedan urminnes tider i den här kammaren! Det är nu ni försöker tala väl om partnerskapslagen, när ni ser att vi vill få bort den eftersom den är diskriminerande. Varför säger ni inte som det är? Varför försöker ni lyfta upp alla människors lika värde när ni inte tycker så?

Fru talman! Jag tycker att Tasso Stafilidis faktiskt gör sig skyldig till något som är mycket osmakligt. Det är när man hela tiden anmärker på det som inte finns med. Jag har i många sammanhang, i debattartiklar och annat, framfört att det är väldigt viktigt att vi ser till alla barn. Men det innebär inte att man vid varje enskilt tillfälle kan lyfta fram allt samtidigt. Det finns väldigt mycket som saknas också i Tassos anförande som jag skulle kunna framhålla: Varför säger man inget om det, det och det? Nu säger jag att jag lyfter fram en grundidé om vad som behövs i ett samhälle för att det ska gå framåt. Sedan kommer det alltid att finnas andra former, andra situationer och andra människor där vi alltid naturligtvis behöver stötta. Vi behöver alltid stötta våra barn. Vi behöver alltid stötta familjebildningar och nära relationer. Men man kan ändå lyfta fram vad som över tiden i all tillgänglig statistik har visat sig vara det som är mest stabilt. Vi kan lyfta fram detta som det vi ska jobba vidare med. Så gör man ju i alla byggprocesser och allt kunskapsskapande. Man bygger vidare på det som visat sig vara stabilt. Det är vad vi försöker göra. Det innebär inte att man inte också försöker med något annat. På samma sätt är det om jag berömmer en kollega för tydlighet. Det kan jag göra med Tasso. Ni har aldrig varit otydliga i den här frågan. Det har jag aldrig beskyllt er för. Men jag har för den skull inte sagt att Moderaterna är otydliga, även om jag kanske i dag tycker att de är otydliga i den här frågan. Man säger inget om någon annan för att man säger något om det här fenomenet. På samma sätt har jag gjort i anförandet i dag. Jag har lyft fram något som jag tycker är väldigt viktigt. Men för den skull har jag inte åsidosatt några andra relationer eller barn.

Fru talman! Nu har inte Yvonne Andersson någon repliktid kvar. Men hon har möjlighet att sätta upp sig på talarlistan och kanske ge oss ytterligare svar och förklaringar. Problemet med Kristdemokraternas ställning i den här frågan är att Yvonne Andersson påstår att man ser även till andra barn men att man här inte har tagit med dem. Jag har försökt att leta, leta och leta. Jag har inte hört Yvonne Andersson säga det i någon debatt. Jag har inte sett en enda motion från Kristdemokraterna i den här frågan. Det finns ingenting. Hur kan Yvonne Andersson ändå stå här och påstå att Kristdemokraterna stöder alla andra former och alla andra situationer som kan stärka barn när de aldrig någonsin har lyft fram dem? Det är vad jag tycker är allvarligt. När Yvonne Andersson använder barnen som slagträ i debatten får Kristdemokraterna också stå till svars för att de inte lyfter fram alla barn. Ni har inte lyft fram alla barn i ett enda annat sammanhang. Ni lyfter enbart fram de barn som tillkommer i heterosexuella familjer och de barn som har en mor och en far. Alla andra barn glömmer ni bort. Ni synliggör dem inte. De finns inte för er. Alltså ska de inte ha samma juridiska skydd och sociala skydd som andra barn har som har föräldrar som i dag skyddas i lagstiftningen. Det är ett problem att Kristdemokraterna utger sig för att vara någonting men i stället visar att de är någonting helt annat. De är inte barnens beskyddare number one . Det är tvärtom. De är vissa barns beskyddare medan de struntar i alla andra.

Fru talman! Det är heta känslor i de här frågorna. Rubriken är Äktenskap, partnerskap och samboende . Det finns många historier att berätta om de frågorna. Vi kan se på äktenskapets historia. Äktenskapet är väl inte någonting som från början kom till för att beskydda några barn. Det handlade snarare om att slå ihop egendomar och se till att behålla makten inom vissa klaner, familjer eller vad det nu var. Äktenskap handlade länge om makt över pengar eller makt över kvinnor. Trots dess mindre trevliga historia är familjen ett bra forum för barn att växa upp i. Därför tycker Centerpartiet att det är väldigt bra att öppna den möjligheten för fler. Centerpartiets ståndpunkt när det gäller könsneutral äktenskapslagstiftning har vi väl beskrivit i vårt särskilda yttrande nr 1 i betänkandet. Det hade vi också till grund när vi för ett år sedan beslutade här i kammaren att tillkännage för regeringen att man skulle tillsätta en parlamentarisk utredning. Vi var många som var glada den dagen och tänkte: Yes! nu har vi kommit en bit på vägen. Man kan fundera så här inte riktigt ett år men ett bra tag efteråt: Vad hände sedan? Vart tog det vägen? I slutet av januari hade Bodström kommit till skott såtillvida att han tillsatte en ensamutredare som har ett uppdrag som ska presenteras våren 2007. Det var inte riktigt i linje med vad lagutskottet hade tagit ställning till och sagt att regeringen skulle göra. Då tänker man: Självklart kommer det en enig reaktion från ett enigt lagutskott som säger: Nu var det detta vi sade. Självklart måste regeringen också följa det. Men så var inte fallet. Det var snarare tvärtom. Vi har två som har reservationer i dag. Men i deras reservationer handlar det mer om synpunkter på utredningen över huvud taget. Centerpartiet har tillsammans med Folkpartiet ett särskilt yttrande. Vi påpekar där att direktiven är i linje med hur vi tycker att det ska vara. Men regeringen har inte följt det uppdrag som riksdagen, Sverige högsta beslutande organ, har gett om hur det ska vara. Man blir lite fundersam. Jag har tagit fram anförandena från förra årets debatt för att se lite grann vad Socialdemokraterna sade i debatten. Det var väldigt mycket. Mina åtta minuters talartid räcker inte till att ta upp hela anförandet. Vi diskuterade bland annat hur lång tid det skulle ta. Vi hade lite diskussioner om att vi hade lite olika synpunkter. Det var viktigt att ha debatt i de olika partierna för att komma fram till ett ställningstagande. De allra flesta partier är rätt tydliga i sina ställningstaganden, utom ett parti som både vill ha kakan och äta upp den. Det är Socialdemokraterna. Samtidigt som man var med på att man skulle ha en utredning vill man ändå inte riktigt se till att det blir någon fart i det. Det vittnar Bodströms agerande om när han tillsätter en ensamutredare som har drygt två år på sig. När vi diskuterade tidsperspektiv sade Marianne Carlström i sin replik: Självklart kan man inte hasta i ett sådant arbete och göra det hur fort som helst, men det här är inte ett arbete som behöver ta åratal som skedde förr. Våren 2007 räknat från våren 2004 är tre år. Till det kommer sedan remisstider för att därefter lägga fram ett förslag. Självklart blir man lite fundersam. Vi var eniga för ett år sedan om att vi skulle ha en parlamentarisk utredning. Skillnaden mellan en ensamutredare och en parlamentarisk utredning är att i en parlamentarisk utredning finns alla partier representerade. Man måste någonstans ta till sig den erfarenhet och kunskap som finns och lagstiftningen runtomkring. Men man måste också ta ställning. Där kan man inte gömma sig undan. Det finns också protokoll och en offentlighet om hur processen går framåt. Med en ensamutredare har man möjligheten att hela tiden hänvisa till det och säga: Vi har tillsatt en utredning. När man i de sammanhangen påstår sig vara progressiv, med och framme har man utredningen att hänvisa till. Å andra sidan kan man också gömma sig bakom: Men vi har ju en utredning, och det tar lite tid. Hur känns det att sitta där som socialdemokrat och känna att man har Kristdemokraternas stöd i att det tar lite tid och att det är lite trögt? Jag har tonårsbarn hemma. Min bild av hela det här agerandet går att jämföra med en dokusåpa. Regeringen kan jämföras med tävlingsledningen som själv bestämmer och sätter regler. Den kastar in lite nya bollar lite här och där allteftersom spelet fortgår. När man känner: Whoops , nu är det på väg lite där! då kan man kasta in något lite här i stället. Inte var det riktigt det jag tänkte mig den första tisdagen jag gick igenom draperiet in till kammaren och tog plats i Sveriges högsta beslutande organ. Jag ser fram emot lite svar från Marianne Carlström på det här området om hur man har resonerat och varför man gömmer sig bakom detta. I betänkandet har jag också en del motioner som handlar om bland annat bankers möjligheter att vara en del i ett förtryckande samhälle. I det har jag inte lyckats komma fram. Jag har förstått att det är motioner som har väckts många gånger, och de kommer säkert att väckas fler gånger. Den reservation jag vill yrka bifall till är nr 8. Den handlar bland annat om människor som i dag har gemensamma lån men ändå väljer att skiljas. Då är det banken som avgör om de har rätt att skiljas från lånen eller inte. Jag har ett exempel på en kvinna som som tur var i gott samförstånd skiljde sig från sin man. Banken vägrade trots bodelning att skilja lånen åt. I sex år stod hon kvar som borgensman för lånet. När hon tillsammans med sin nya man ville bygga hus fick hon ordna fram en ny borgensman som gick in i hennes ställe för det förra lånet. Jag vet att det inte är helt enkelt och att det också får andra effekter. Men det skulle ha känts bra om man åtminstone börjat plocka upp frågorna och sett på vilket sätt man ska kunna gå in för att stärka den svagare parten i en sådan situation. Det ligger i sakens natur i det maktspel som finns mellan kvinnor och män, där kvinnor kanske har varit mer utsatta, att också ekonomin har en betydande del i det fortsatta förtrycket. Trots skilsmässa kommer man inte ifrån den biten.

Fru talman! Vi människor är olika; det är det som gör livet spännande och oväntat. Vi väljer också att leva våra liv på olika sätt. Samhället förändras hela tiden, och vår syn på livet och våra värderingar ändras. Det är vår uppgift i riksdagen att anpassa lagstiftningen till dagens värderingar. I dag ska vi debattera äktenskap och partnerskap - ett ämne som väcker känslor hos de flesta. Regeringen har nu beslutat om den utredning som vi debatterade här i kammaren för snart ett år sedan. Utredningen kommer att arbeta under två år med frågan. Under den tiden är det viktigt att vi alla deltar i de diskussioner som kommer att föras. Vi har ju också möjligheter att bidra till opinionsbildningen. Det finns en stor majoritet för att utreda och gå vidare med denna fråga. Men det finns också en avvikelse från den linjen, och en hel del detaljsynpunkter. Flera här har tagit upp att det blev en enmansutredning. Om det vill jag bland annat säga att det kommer att vara två olika referensgrupper. Det kommer ju också, som alltid när det gäller en enmansutredning, att finnas sakkunniga och experter som kan knytas till utredningen. Jag tror att det här kan bli väldigt bra. Är två år mycket? Vi vet ju alla att det tar tid med utredningar. Riksdagen kritiseras ofta för att vi har för kort tid numera. Förr satt utredningar väldigt länge - kanske alldeles för länge många gånger. Men det är bra att det tar lite tid och att man får tillfälle att diskutera, debattera och driva opinion medan utredningarna pågår. Det finns en massa reservationer - 15 stycken - till betänkandet. Jag ska inte kommentera alla i det här första anförandet. Moderaterna har synpunkter på direktiven till utredningen. De vill inte pröva att civiläktenskap ska inrättas. De har också andra utgångspunkter för utredningen än vad majoriteten har. Kd har sin utgångspunkt i FN:s barnkonvention, och försöker i vanlig ordning ta monopol på begreppet barnens bästa. Det begreppet är inte entydigt. Vi vill alla barnens bästa, men vi agerar på olika sätt för att uppnå det. Ingen har tolkningsföreträde. Det är så lätt att säga barnens bästa. Men vad menar vi egentligen, och varför kan vi inte vara överens? Att vi alla vill barnens bästa kan ingen tvivla på. Det är viktigt hur vi ordnar det bra för barnen. Det finns inte en lösning, utan det finns många. Jag tror att det viktigaste är att vara älskad för den man är och att också få vara den som man är. Det är viktigt att få leva i trygghet, både emotionellt och materiellt, att ha bra vuxenkontakter, goda förebilder och god omvårdnad och att inte bli diskriminerad. Den sexuella läggningen gör inte att barn mår dåligt. Vi vet också att barn till skilda föräldrar inte mår sämre än andra barn. Vad är en familj för kd? Det har jag funderat på mycket. För mig ser en familj väldigt olika ut. Jag har runtomkring mig människor - homosexuella, vanliga familjer och splittrade familjer. Men i de allra flesta fall mår barnen väldigt bra. De har någon som bryr sig, och de har trygghet. För oss socialdemokrater är alla barn lika viktiga. Det är självklart att vi slår vakt om familjen och om äktenskapet. Det gör alla goda medmänniskor. Men som politiker kan vi inte blunda för hur världen ser ut. Alla barn och alla vuxna har rätt till ett gott liv, och vi har rätt att bli respekterade för det sätt som vi väljer att leva våra liv på. Så är ju också kd ensamma i sin reservation. Jag yrkar avslag på den. Det finns också en massa andra reservationer som jag väljer att inte kommentera här. Nästan alla reservationer var uppe förra gången som vi debatterade frågan. Vi har också gjort det hela ganska kort i betänkandet, och svarar med samma motivering som vi hade för ett år sedan. Jag avslutar med att yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Vi lever väl alla i det här samhället med olika typer av vänner och olika typer av familjer omkring oss. Jag har flera vänner och nära släktingar som har separerat, och jag har också flera vänner som lever i samkönade relationer med barn. Det är inte det som jag talar om. Jag uppskattar dem alla, och jag tror att det är viktigt att vi säkrar de nära relationerna på många olika sätt. Men när vi talar om familj så talar vi om många olika familjer. Familjebegreppet är ett intressant begrepp som jag tror behöver problematiseras. Det är rätt komplext i det samhälle som vi lever i. Förr var en familj automatiskt de biologiskt kopplade banden mellan biologiska föräldrar och deras barn. Nu är det inte på samma sätt längre när vi använder familjebegreppet. Det gäller kanske snarare de relationer där folk lever tillsammans. Jag vet faktiskt inte, för jag har upptäckt att människor i samhället väljer sin familj. Det kan mycket väl vara föräldrar som lever på olika ställen och som är biologiskt förankrade. Andra kanske väljer att kalla det hushåll som man lever i för sin familj. Det är väldigt olika. När jag i mitt anförande försökte sikta in mig på familjer och barnens bästa så var jag inte så ensidig att jag valde bort några barn eller vissa familjebildningar. Det är möjligt att mina meningsmotståndare i begreppet äktenskapsfrågan av hävd och gammal vana väljer att se med fördomar på mitt anförande. Men jag valde faktiskt inte att se det så. I vilket fall som helst tror jag - och det vill jag slå fast - att en familj med biologisk förankring är oerhört viktigt för en människa. Jag tror också att det är viktigt med nära relationer.

Fru talman! Det blev inte tid till någon riktig fråga här. Förr var det familjer, säger Yvonne Andersson. Om jag ser tillbaka på hur det ser ut i min släkt kan jag säga att det i min pappas familj fanns tre bröder. Så sades det, men de var inte biologiska bröder. Det var inte den biologiska mamman och så vidare. Det var alltså en väldig röra, men det var en familj. Det var en bra familj, och det har gått bra för samtliga barn. Så kan det se ut i en familj. I den här familjen har man slagit vakt om sina barn. Titta på hur det såg ut på landet! Man tog hand om varandras barn. Det kunde vara oäkta barn, som man sade på den tiden. Någon granne avled, och så tog man hand om det barnet också. Det fanns fosterbarn som så småningom räknades som biologiska barn. I dag, när vi har en helt annan familjebildning, så är det ännu viktigare att man fortsätter på samma sätt och slår vakt om barnen och skapar en trygghet för dem. Man måste ta hand om alla.

Fru talman! Nu har vi ju inte så väldigt många samhällen där alla tar hand om alla. Marianne Carlström säger här från talarstolen att det inte är så att barn från splittrade förhållanden mår sämre än barn från stabila familjer. Då frågar jag: Var finns den kunskapen? Var finns den statistiken? Var finns den forskningen?

Fru talman! För ett år sedan, samma dag som vi hade den här debatten i kammaren, kom det en utredning som visade att barn till skilda föräldrar inte mår sämre än barn i familjer. Under den tid som jag satt i utredningen om huruvida homosexuella skulle få adoptera barn läste jag att det inte finns något som entydigt säger att barn till skilda föräldrar eller i splittrade familjer mår sämre. Det är inte familjebildningen som har betydelse, utan det är relationen, hur man tar hand om varandra, vilket stöd man får i familjen och i samhället. Nu handlar det om att tillåta ytterligare en typ av familjebildning som ska göra att man skapar en trygghet för barnen. Det tycker jag är viktigt. Det viktiga för de här barnen är ju att ha en rättslig trygghet samtidigt som man har en emotionell trygghet. Den kan bara vi här i Sveriges riksdag ge dem.

Fru talman! Detta är mycket intressant. Föregående replikskifte klargjorde en hel del. Det känns som om Marianne Carlström är rätt på det klara med vad hon tycker i den här frågan. Nu är det inte bara du som står för ert partis ståndpunkt. Någonstans känner jag att det är där som frågan fortfarande ligger. De allra flesta partier har tagit ställning för vad man tycker i den här frågan. Förra året fanns det inget klart ställningstagande. När kommer ett klart ställningstagande från Socialdemokraterna i frågan?

Fru talman! Jag sade redan förra året att vi inte har diskuterat färdigt i den frågan. Det räcker inte att vi i vår riksdagsgrupp har en diskussion. Det här är en fråga för hela partiet. Vårt högsta beslutande organ är partikongressen. Vi har kongress i november. Nu har jag inte sett några kongressmotioner ännu. Det arbetar man med just nu, men jag kan nästan lova att den frågan kommer upp på kongressen. Man kan kanske vänta sig ett avgörande efter det. Det är vad jag hoppas på.

Fru talman! Det var intressant. Då avvaktar vi det. Den andra biten som jag tog upp handlade om ekonomiska frågor som slår extra hårt mot kvinnor som har varit utsatta för misshandel, som behöver skilja sig eller lämna maken. I en motion har jag tagit upp försäkringar och skadestånd. Nu har vi tagit ställning för att skadeståndet inte ska vara med i bodelningen, och där har vi också en utredning som är på gång. Det känns mycket bra. Det var väldigt många motioner och väldigt många som tryckte på i den här frågan. I den här motionen tog jag också upp bankväsendet, och det har jag också en reservation om. Så fort man lyfter upp den frågan säger man: Oh, det är civilrättsliga avtal. Och det kan man inte göra någonting i, om, för, med och så. Jag tycker att det är lite spännande när man hör att det inte går att göra någonting åt saker och ting. Det är klart att det gör. Det är rätt intressant att fundera på vad det är som gömmer sig bakom när man säger att det inte går att göra någonting åt det. Ofta finns det en hel del strukturer i samhället som vi alla är uppväxta med och uppfostrade utifrån. Vi vet vår plats, och vi vet vad som gäller eller inte. Jag kanske inte har exakt rätt lösning på hur det ska se ut, även om jag har målat upp det i min motion. Det borde ändå vara av intresse att titta på de här frågorna och se över det här. Jag möter många kvinnor. Jag tror att vi skulle kunna ha en heldag här där de paraderar förbi och talar om hur detta har fungerat för deras del. En sak är om man tittar på lagen och säger att det finns saker och ting som ska göra att kvinnor inte ska behöva hamna snett på grund av detta. Men när man möter alla kvinnor som trots allt gör det får man ju fundera på om det är kartan eller verkligheten vi ska gå efter för att försöka göra någonting åt detta. Hur ser du på det?

Fru talman! Svaret har ju Annika Qarlsson redan läst förstås. Det är samma som förra gången. Jag ska ärligt säga att det inte är någon fråga som jag har engagerat mig jättemycket i. Men trots allt har jag också varit ute mycket på kvinnojourer och träffat många kvinnor. Jag har aldrig mött någon som personligen har tagit upp detta med mig. Men jag kan lova att om det väcks ytterligare en motion i denna fråga, och det kan man nog lita på, ska jag titta på frågan lite noggrannare för egen del och se om jag kommer att övertygas ännu mer av experterna eller om jag kommer att följa Annika Qarlssons linje.

Fru talman! Jag vill ta vid där Annika Qarlsson inledde. Det gäller Socialdemokraternas syn på de olika konkreta frågorna som vi ska diskutera i detta betänkande. Jag citerade tidigare vad som står i Justitiedepartementets verksamhetsplan, nämligen att de familjerättsliga lagarna inte ska innebära en omotiverad särbehandling av homosexuella. Det är en princip som rimligtvis borde vägleda den nu sittande regeringen i dess arbete, får man förutsätta. Annika Qarlsson tog upp Socialdemokraternas ståndpunkt i själva huvudfrågan om man ska ha en gemensam äktenskapslagstiftning eller inte. Den frågan tänker jag inte upprepa. Men, fru talman, vi har ju ett antal andra frågor som är mycket viktiga så länge vi har separata lagstiftningar för äktenskap respektive partnerskap. Det gäller till exempel frågan om att det finns ett separat uppdrag för förrättande av borgerlig vigsel och ett annat av förrättande av partnerskap. Vi vet att nästan 30 % av dem som är borgerliga vigselförrättare fortfarande inte förrättar partnerskapsceremonier tio år efter att partnerskapslagen kom till stånd. Vad anser Socialdemokraterna? Anser Socialdemokraterna att de olika bestämmelserna som i dag åstadkommer rättslig särbehandling när det gäller formerna och villkoren för ingående av partnerskap i förhållande till äktenskap ska utjämnas eller inte? Varför har Socialdemokraterna dröjt med att titta på denna fråga i fem år efter riksdagens tillkännagivande 2000?

Fru talman! Jag håller med om att detta har tagit tid. Det var en rad omständigheter som gjorde att det här inte kom fram i tid. Det måste ske i samband med ett nytt val. Det är ju då vi väljer partnerskaps- och vigselförrättare. Det borde ha gjorts före 2002 om det skulle ha gällt i det valet. Nu gjorde det inte det, men nu kommer det, Martin Andreasson. I nästa val kommer det bara att utses vigsel- och partnerskapsförrättare. Det blir ett enda uppdrag. Där är vi helt eniga med departementet. Frågan är på väg till riksdagen, och det ser ut som om det finns en enighet hos en majoritet i lagutskottet och, förmodar jag, även hos riksdagens ledamöter.

Fru talman! Den här frågan är ju en följetong. Riksdagens tillkännagivande kom 2000, men redan sommaren 2003 meddelade justitieminister Thomas Bodström i ett frågesvar till riksdagen att han hade tagit initiativ till en lagändring för att göra partnerskapsförrättare och vigselförrättare till ett gemensamt uppdrag. Han räknade med att en departementspromemoria om denna fråga skulle vara färdig före 2003 års utgång. Det står att läsa i detta frågesvar som överlämnades för nästan två år sedan. Nu är det tredje gången som Socialdemokraterna säger att det har tagit lite tid, men nu lovar man att man äntligen ska komma till skott. Frågan är vad det är som gör att det här beskedet är mer värt än de två tidigare. Och förresten, Marianne Carlström, vart tog den där departementspromemorian vägen?

Fru talman! 2003 hände det ändå ingenting, för det är ju inte förrän 2006 som det ska utses nya förrättare. Det är ju fyraårsmandat för dem också. Och som jag sade: Lagändringen är på väg! Den kommer att ligga på riksdagens bord i dagarna, och vi får möjlighet att besluta om den frågan. Det finns ju enighet om den. Att det har tagit så här lång tid kan också bero på att varje gång vi står här i lagutskottet så talas det om nya utredningar, och man vill i princip ha allt nu. Men vi har inte de resurserna. Departementet har inte de resurserna att man kan ta fram varenda lagstiftning direkt. Det innebär ju ganska mycket arbete, och vi har en hel del stora ärenden. Då räcker varken tiden eller pengarna till.

Fru talman! Miljöpartiet har inte några särskilda yttranden eller reservationer i betänkandet, vilket vi troligen hade haft om vi hade haft den möjligheten, men det beror ju på att vi inte har någon ordinarie ledamot i utskottet. Rätten att ingå äktenskap är en mänsklig rättighet. Det kan man se i artikel 12 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Då är det ganska självklart att vissa människor inte ska undantas på grund av sexuell läggning. Från Miljöpartiets sida tycker vi att det är bra att det nu äntligen tillsatts en utredning om en könsneutral äktenskapslag. Vårt parti har redan tagit ställning, också på partikongresser, för flera år sedan. Sedan går jag över till den fråga som har debatterats ganska mycket av tidigare talare. Jag tycker att det borde ha varit en parlamentarisk utredning, men nu är det viktiga att utredningen kommer fram med resultat. Formerna för utredningens tillsättande får tas upp i KU. Många av de motionsyrkanden som betänkandet behandlar kommer upp i den här utredningen, men låt mig ändå peka på några av Miljöpartiets ställningstaganden. För Miljöpartiet är den enda skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella att homosexuella föredrar en person av samma kön. Det är samma form av kärlek, vänskap, respekt, omsorg, lojalitet och ömhet i ett sådant förhållande som när det gäller heterosexuella. Att i lagstiftningen ha äktenskap och registrerat partnerskap är en diskriminerande skillnad, och det är det vi vill få bort, förhoppningsvis ganska snart. Som ett led i strävan att nå en icke-diskriminerande lagstiftning är det i dag fullt berättigat att kräva en äktenskapslag som gäller lika för alla, oavsett sexuell läggning och könstillhörighet. Partnerskapslagen var ett historiskt viktigt stort steg i arbetet, men fyller i dag inte samma funktion. Den blir i stället en tydlig fingervisning om hur lagstiftningen skiljer på heterosexuella och homosexuella. Partnerskap ses ju alltjämt som ett andra klassens äktenskap, och så ska det inte vara. Miljöpartiet anser att det inte finns några sakliga motiv längre att behålla nuvarande ordning. Partnerskapslagen bör därför avskaffas, och i stället bör en könsneutral äktenskapslag införas. Människor med samma kön får i dag inte manifestera sin kärlek eller ge varandra ett löfte med åtföljande rättsligt skydd som andra i lika stor utsträckning. Svenska kyrkan viger inte homosexuella på samma sätt som heterosexuella. Detta system är förlegat. Staten och kyrkan är numera skilda från varandra, och det är dags att ta konsekvenserna av detta fullt ut. Att införa lagar mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet är bara meningsfullt till en viss gräns om man samtidigt har kvar system som är institutionellt eller strukturellt diskriminerande, och det menar vi att dagens system är. Barn som växer upp i stabila relationer, talar Kristdemokraterna om. De stabila relationerna finns oavsett föräldrarnas sexuella läggning. Varför lyfter kd upp stabila relationer i detta sammanhang när det handlar om könsneutralt äktenskap? Alla barn har lika värde, oavsett vilken familjeform de lever i! Miljöpartiet vill införa ett system med borgerlig vigsel: Två människor som vill vigas ska få samma civilrättsliga vigsel oavsett kön. Svenska kyrkans och andra samfunds vigselförrättande ska inte ha civilrättslig följd. Om enskilda trots allt vill ha en särskild ceremoni i samfund ska de naturligtvis få det, men det är deras ensak. Det ska inte hänga ihop med skapandet av ett civilstånd. Både 2003 och 2004 har majoriteten i utskottet avslagit motioner men håller med om att det finns anledning att överväga frågan om huruvida samäganderätt borde kunna upplösas i en bodelning. Jag delar synen på att det behövs en översyn av samäganderättslagstiftningen. Det står också i betänkandet att det ska göras. Men vad har hänt, trots regeringens positiva uttalande? Jag ger en sista chans, men har det inte hänt något nästa år blir det en skarp votering. Det gäller även frågan om tidsfrist för bodelning. Det är mycket viktigt att när man väl har bestämt sig så ska inte den ena parten kunna obstruera. Jag stöder även det Vänsterpartiet och Centern fört fram i reservation om att det alltid ska göras en uppdelning av lån som tagits för gemensamt bruk och att personligt betalningsansvar ska gälla för den make eller sambo som utnyttjar en gemensam kredit efter att äktenskapsskillnad har registrerats. Jag yrkar alltså bifall till reservation 8. Det är bra att Marianne nu öppnar för gehör för dessa synpunkter, för det är en viktig fråga. Många kommer till skada på grund av att man inte har haft möjlighet att bestämma att dela på dessa lån. Det är inte rimligt att vi i dagens Sverige ska ha ett system som värnar om de patriarkala strukturerna. Vidare anser jag att de socialt konstruerade könsrollerna hämmar både kvinnors och mäns möjligheter att forma sina liv. För att förändra detta anser jag att det krävs en ständigt pågående fri diskussion, inte minst här i riksdagen, och ett medvetandegörande om könsrollerna i skolan, familjen och samhället i stort. Kvinnor och män bemöts olika utifrån konstlade krav och förväntningar på sig själva och på varandra, bland annat på grund av stereotypa uppfattningar om könen. Detta försvårar för människor att utvecklas som fria individer. Den ojämställdhet vi ser i samhället i dag, där mannen är strukturellt överordnad kvinnan, beror bland annat på konstruerade könsnormer. Jämställdhet är när alla människor, oavsett kön, är fria att göra sina livsval utan att begränsas av könsnormerna. Det krävs radikala förändringar i samhället och ökad acceptans för människor som utan att skada andra väljer att bryta mot normer och konventioner. Därutöver anser jag att sexifieringen i medier och reklam måste stoppas. Det tror jag vi alla kan vara överens om i den här kammaren. Det schabloniserade skönhetsideal för kvinnor och män som förmedlas via medierna och modeindustrin behöver ifrågasättas och diskuteras. Det kan göras dels genom konsumentmakt och upplysning, dels genom att ge granskning av reklam och medier hårda och klara direktiv.

Fru talman! Varför lyfter Kristdemokraterna upp stabila relationer enbart i detta sammanhang? frågar Gunvor G Ericson. Hur kan man ställa en sådan fråga? Lyfter vi inte upp vikten av stabila relationer i väldigt många sammanhang? Det är viktigt för oss. Vi talar om stabila relationer, och man talar om diskriminering och så vidare. Det är inte diskriminering för att man vidhåller att det finns vissa fenomen som kan ha olika namn och olika innehåll. Vi talar om stabila relationer. Jag tycker att det helt enkelt är önskvärt att en man och en kvinna som förorsakar ett barns tillblivelse också gemensamt tar ansvar för barnet. Det tycker jag är önskvärt. Sedan går det inte alltid av skilda anledningar, och då får man självklart lösa det och stödja de möjligheter som finns för att hitta det som är bäst för barnet. Det är dock ingenting som hindrar att man i dessa sammanhang har ett önskestråk om stabila relationer som ger trygghet. Nu sade Marianne Carlström, och jag befarar att Gunvor Ericson tycker detsamma, att det inte är familjerna som ger barnet trygghet utan att det är riksdagen och annat. Men vi tror på familjens uppgift, och vi kommer att säga det om och om igen. Jag tror också på den forskning som kommit fram till att familjen har ett oerhört stort ansvar för den grundtrygghet som ett barn får med sig. Vad menar Gunvor Ericson egentligen? Vad ska människor ha för ansvar för de barn de sätter till världen? Ska människor ha något ansvar över huvud taget?

Fru talman! Det är intressant att höra hur ord läggs i ens mun. Yvonne väljer att ta upp ordet "enbart", men så sade jag inte. I stället frågade jag varför man i just detta sammanhang väljer att lyfta upp stabila relationer. Eftersom det handlar om könsneutrala äktenskap är det som att indirekt säga att könsneutrala äktenskap inte är stabila relationer. För mig handlar det om relationer människor emellan, och det måste den sociala familjen kunna ta ansvar för. Men i juridisk mening, vilket är det som vi diskuterar här och nu, handlar det om lagstiftningen, och i den juridiska meningen har det, precis som Marianne också lyfte fram, inte funnits något säkerställt skydd utan man har behandlat människor olika beroende på sexuell läggning. Självklart finns det barn även i homosexuella familjer, och de måste även ha ett starkt juridiskt skydd. De har alldeles säkert en relation i familjen som gör att det finns en trygghet för barnet. När Yvonne Andersson sade att det är önskvärt att de som bildar familj och skapar dessa barn tar ansvar, tänkte jag för en kort stund: Oj, nu kanske Yvonne Andersson kan tänka sig att ett barn kan ha fler än två föräldrar. Detta har också diskuterats, alltså att det kan finnas fler än två juridiska föräldrar. I ett barns liv kan det nämligen även finnas sociala föräldrar, som tar minst lika stort ansvar som de biologiska föräldrarna, om inte mer.

Fru talman! Jag anser att de biologiska föräldrarna har ett ansvar för barnet som står över annat ansvar. Och jag anser fortfarande att man inte bara kan åsidosätta den biologiska kontakten och den biologiska familjen och säga att den ersätts av en social familj. Jag säger också att det kan vara önskvärt att den biologiska familjen även är den sociala familjen. Sedan säger Gunvor Ericson att man ska göra uppdraget till ett enda. Det har även andra anfört. Den diskussionen får vi ta senare, men jag kan redan nu presentera vår syn som är att man självklart ska respektera den religionsfrihet som finns i det här landet, som finns i vår grundlag. Den ska respekteras också när man har uppdrag som vigselförrättare eller partnerskapsförrättare. Därför ska detta naturligtvis inte göras till ett enda uppdrag, utan det ska finnas möjligheter att välja för den som förrättar uppdraget. Det hela beror ju på hur man ser på dessa frågor. För många har relationen mellan människor också ett slags andlig eller religiös innebörd, och då måste man ta hänsyn till det. Det är inte bara att driva frågan utifrån en enda linje. Man måste se bredden i frågorna, och då kan jag inte förstå varför vi från riksdagens sida ska komma med bestämmelse efter bestämmelse om hur det ska ske, i stället för att möta de problem och ändamål som behövs. Slutligen vill jag säga att det är lätt att stå och tala om respekt för uppfattningar och respekt för människor. Jag skulle önska att vissa partier i kammaren också visade respekt för dem som inte står för de dominerande uppfattningarna.

Fru talman! Efter det inlägget, när det talas om biologiskt ansvar, kan man ju fundera på om det även gäller adoption. Jag tror inte att Kristdemokraterna tycker det. Yvonne Andersson talar om särregler, att man inte ska behandlas lika beroende på om de som ingår ett äktenskap är av samma kön eller om de är av olika kön. Det är den juridiska frågan riksdagen har att besluta om. Om människor sedan på grund av sin tro vill låta viga sig i ett visst samfund ska de självfallet få göra det, men det är ingenting som vi behöver skapa juridiska regler för i riksdagen. Det juridiska äktenskapet ska vi besluta om genom lagar, och det har vi uppenbarligen väldigt olika uppfattningar om.

Fru talman! Jag ska gå över till att tala lite ekonomi och juridik. I min advokatbyrå fick jag för ungefär tre år sedan besök av Berit, en 35 år gammal kvinna som varit gift i sju år och nu hamnat i en skilsmässosituation. När hon var 20 år gammal avled hennes far i en trafikolycka, och hon kom då att ta över faderns fritidshus i Bohuslän - för övrigt byggt av farfar. Där hade hon lekt som barn och vistats varje sommar under ungdomsåren. När hon sju år tidigare gifte sig handlade det om kärlek, lycka och passion, men inte om ekonomi och juridik. Ingen tog upp frågan om äktenskapsförord; det skrevs alltså inget äktenskapsförord. Hennes fråga till mig var: Måste jag nu i samband med skilsmässan dela med mig av fritidshuset till min man? Med dagens lagstiftning var det mycket enkelt för en advokat att svara på: Ja, den måste delas i två lika delar. Hon hade en fråga till. Hennes man hade studerat vid Chalmers och blivit färdig precis innan de gifte sig. Han hade en studiemedelsskuld på ungefär 200 000 när skilsmässan kom. Hennes fråga var om de också måste dela på skulden. Även på den frågan var svaret från advokaten enkelt: Ja, mannen har rätt att kräva täckning för sin skuld med de 200 000 kronorna. Vi tar det ur fastigheten, för det är den dominerande tillgången. Resten av värdet av fastigheten delas i två lika delar. Hon fick alltså inte ens behålla hälften av sin farfars stuga. Jag tror att alla som hör detta inser att vi måste ändra reglerna om hur man delar egendom i samband med skilsmässa. Jag läser också in det i utskottsmajoritetens svar på motionen, där man hänvisar till en arbetsgrupp bestående av professorer i juridik som har ett uppdrag av Nordiska rådet att harmonisera lagstiftningen på det här området. Men hur länge ska vi vänta? Hur många Berit ska behöva dela med sig av sin egendom på det viset? Jag hade hoppats på en annan behandling av motionen och att vi nu åtminstone skulle kunnat gå in i en utredning om att ändra på likadelningsprincipen eller ändra på reglerna kring enskild egendom. Tyvärr får vi väl vänta något år till, eller kanske handlar det om flera år. En annan sak jag tänkte ta upp gäller tidsfristerna vid bodelningar. För ett antal år sedan kom en man och begärde att få en bodelningsförrättare utsedd 26 år efter det att skilsmässan var ett faktum. Ärendet drevs till Högsta domstolen som sade nej. Det hade gått för lång tid. Det var naturligtvis bra att de kom till det resultatet. En tid därefter kom en annan man, och då hade det endast gått nio år efter skilsmässan. I det fallet sade Högsta domstolen okej och tillsatte en bodelningsförrättare. Det blev alltså en bodelning. Som alla känner till finns det inga lagregler om den här tidsgränsen, men praxis har alltså visat att någonstans mellan 9 och 26 år är vad som gäller. Vi måste som lagstiftare bestämma oss och lägga in en tidsfrist. Var den sedan ska ligga har jag själv ännu inte tagit ställning till. Vi kan jämföra med sambolagstiftningen. Där har vi lagt in en tidsfrist på ett år efter upphörandet av samboendet. Det är en ganska kort tid, men att i äktenskap ha nio år eller mer tycker jag är lång tid. Tyvärr får vi väl inte igenom den här reservationen heller. Jag förstod inte riktigt Miljöpartiets inställning i detta, men Vänsterns och Socialdemokraternas känner vi till. Jag hoppas att Miljöpartiet tänker stödja den här reservationen. Jag avslutar med att yrka bifall till reservation nr 10 om tidsfrister för bodelning och reservation nr 14 om egendomsförhållanden.

Fru talman! Jag tänkte bara kommentera den viktiga fråga som Jan Ertsborn tar upp, nämligen tidsfristerna vid bodelning. Jag gör mig till språkrör för majoriteten i utskottet: Vi tycker faktiskt precis så som Jan Ertsborn lyfter fram. Det står också tydligt i utskottets betänkandet att utskottet inte har någon annan uppfattning än motionärerna vad gäller den frågan. Vi förutsätter att man från departementet kommer att vidta åtgärder. Jag tycker att det är viktigt att Jan Ertsborn lyfte upp jämförelsen med sambolagen. Där finns det en sådan tydlig bestämmelse. När man läser i utskottets betänkande ser man att majoriteten inte har någon annan uppfattning.

Fru talman! Det är naturligtvis mycket glädjande att konstatera att vi är på samma linje, att vi har samma mål. Den fråga som kvarstår gäller medlet. Vi har sett ett antal skrivningar i olika betänkanden där utskottet förutsätter att regeringen gör vissa saker. Från oppositionens sida är vi inte nöjda med de skrivningarna. Vi vill ha till stånd tillkännagivanden, och vi vill faktiskt också att regeringen följer dem.

Fru talman! Självklart vore det bra om regeringen kunde följa alla tillkännagivanden och uppmaningar som riksdagen lämnar till regeringen. Men om vi skulle få igenom alla våra krav tror jag att vi skulle få se inte bara delar av Drottninggatan och Rosenbad som departement utan kanske hela Stockholms innerstad som utredningsdepartement. Jag håller i sak med Folkpartiet och Jan Ertsborn. Men till saken hör det jag lyfte upp i en tidigare debatt i förra veckan. När vi som ingår i ett samarbete med regeringen ser vilken enorm dagordning som finns och hur många punkter det är som ska utredas har vi full förståelse för att en prioritering måste göras. Det är med den utgångspunkten som vi från Vänsterpartiet inte har velat gå fram med ett tillkännagivande i frågan, trots att vi tycker att den är så otroligt viktig. I det här fallet tror jag dessvärre inte att ett tillkännagivande skulle snabba på det hela. Tyvärr.

Fru talman! Jag är tacksam för att vi har samma mål. Vi får väl diskutera medlen fortsättningsvis. Det är inte bara denna fråga, utan det här är en allmängiltig fråga.

Fru talman! Att jag går upp i talarstolen beror på att när Tasso Stafilidis hade sin sista replik med Yvonne Andersson sade han att Yvonne inte kunde svara, men han tyckte att det skulle vara intressant att få något ytterligare sagt i den här frågan. Jag har tittat i arkivet och tagit fram mitt anförande från den 9 februari då betänkandet Barn och föräldrar var uppe. Någon har sagt att lögnen är ett utmärkt propagandavapen om man upprepa den tillräckligt ofta. Tyvärr verkar det vara så att Tasso Stafilidis har kört fast i tanken att Kristdemokraterna osynliggör homosexuella familjer och barn i dessa sammanhang. Det förekommer ofta. Gång på gång hör vi detta sägas. Jag vill läsa upp några få rader ur ett anförande jag hade den 9 februari: "Låt mig slå fast, för undvikande av missförstånd, att det inte finns några fullkomliga eller perfekta förhållanden i heterosexuella sammanhang. Säkert finns det heterosexuella föräldrar som är mindre lämpliga i sin föräldraroll. Dessa har på ett naturligt sätt blivit föräldrar och måste, för barnens skull, få den hjälp och det stöd de behöver." Nu är det meningen att Tasso ska lyssna lite extra: "Det är inte obekant för någon att det i homosexuella sammanhang, i homosexuella familjer, finns barn. Oavsett om de har kommit till genom insemination utomlands eller på annat sätt och oavsett vem som råkar vara mamma, pappa eller vårdnadshavare ska givetvis dessa barn ha samma stöd och hjälp som alla andra barn." Sedan nämnde jag följande: "Det är stor skillnad mellan att hjälpa och stödja olika sorters existerande familjer och att vara med och med lagens hjälp skapa familjer i vilka vi vet att det är större risk för barnen att de inte får den trygghet och stabilitet som de behöver för att utvecklas och mogna." Fru talman! Jag vill mena att i det anförandet den 9 februari lyfte Kristdemokraterna fram det faktum att det finns homosexuella familjer och att det finns barn i homosexuella familjer. Det har förts till riksdagens protokoll. Vem som helst kan läsa där.

Fru talman! Det var kvickt av Ingemar Vänerlöv att springa upp på sitt rum och hämta sitt anförande. Det är överraskande att Ingemar Vänerlöv tar över frågan från Yvonne Andersson, som jag ställde frågan till. Vi kommer dock inte ifrån att oavsett vad Ingemar Vänerlöv sade i sitt anförande - jag kommer ihåg vad Ingemar Vänerlöv sade: samma stöd och hjälp, med lagens hjälp och så vidare - har ni dock inte lagt fram ett enda förslag i riksdagen som bevisar att ni faktiskt står för det som ni tar upp. Kan Ingemar Vänerlöv peka på det i stället? I vilket motionsyrkande har Kristdemokraterna lyft upp barnen som lever med homosexuella föräldrar? I vilket motionsyrkande har Kristdemokraterna lyft upp de barn som tillkommer genom insemination med till exempel lesbiska kvinnor? Ni har inte lyft upp ett enda sådant konkret förslag. Det var det jag anmärkte på i Yvonne Anderssons anförande, Ingemar Vänerlöv, nämligen att ni fortsättningsvis inte kan använda barnen som ett slagträ och hänvisa till att ni faktiskt tycker att homosexuella ska ha lika rättigheter, att de är lika mycket värda, men att ni sedan i praktiken motarbetar vartenda ett de av förslag om likhet inför lagen som läggs på riksdagens bord. Fru talman! Jag vill också lyfta fram det Ingemar Vänerlöv tar upp, nämligen att vi inte med lagens hjälp ska skapa fler familjebildningar än de som vi redan har, alltså att vi inte med lagens hjälp ska tillåta homosexuella att prövas för adoption och lesbiska att få lov att inseminera. Men, Ingemar Vänerlöv, detta sker ändå. Vår skyldighet som lagstiftare är att se till att skapa en lagstiftning som ger de barn som ändå kommer till stånd, oavsett vad ni tycker, rätt och juridisk trygghet.

Fru talman! Att jag gick upp, Tasso, beror endast på att det var jag som råkade hålla anförandet den 9 februari. Därför kändes det bra att läsa direkt ur det. Vi har olika syn på familj och barn. När vi pratar om barnen är det barnens bästa vi utgår från. Det är från ett rent barnperspektiv. Vi utgår alltid från barnens bästa. Väldigt många debattörer här - och dit hör även Tasso Stafilidis - pratar hela tiden om vuxnas rättigheter och vuxenperspektivet. I betänkandet Barn och föräldrar var vi emot insemination, som det pratades om. Vi hävdar att vi inte vill lagstifta bort pappan. Man lagstiftar faktiskt bort pappan om man ska ha en sådan här lagstiftning som är föreslagen. Då säger någon: Det måste inte vara pappan, utan det kan vara en manlig förebild. Men man lagstiftar bort en manlig förebild också. Det är så otroligt märkligt. Tasso Stafilidis parti är väl det enda parti som begär kvotering när det gäller föräldraförsäkringen, pappaledighet och så vidare. Då är det plötsligt otroligt viktigt att pappan finns med. Men när det gäller insemination av lesbiska par verkar det som att det inte betyder någonting.

Herr talman! Jag har inte lyft upp frågan ur ett vuxenperspektiv. Jag kan återigen påtala att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn. Men det är inte ur den vinkeln som vi i Vänsterpartiet ser på frågan, utan vi öppnar våra ögon och öron, öppnar fönstret och tittar ut: Hur ser det ut? Jo, där ser vi mammor och pappor med sina barn, ensamstående med sina barn, två kvinnor med sina barn och två män med sina barn. Barns rättigheter måste gälla alla dessa barn. Utifrån det säger vi: Öppna ögonen, även ni kristdemokrater, och lyft fram även de barnen och de barnens rättigheter! Det handlar inte om att vi i lagstiftningen skapar några möjligheter som inte redan finns - tvärtom. Människor skaffar barn på olika sätt, men det handlar inte om att det är en mänsklig rättighet att skaffa barn utan om att människor gör det oavsett vad jag eller Ingemar Vänerlöv tycker. Då är det vår förbannade skyldighet här i riksdagen att se till att alla barn får ett likvärdigt skydd, ett likvärdigt socialt skydd, en social trygghet, med de föräldrar som barnen växer upp med. Det är det som ni motarbetar. Att Vänsterpartiet slåss för en kvotering i föräldraförsäkringen och så vidare är självklart, för vi vill att de människor som finns i barns omgivning också ska vara delaktiga så mycket som möjligt. Den frågan handlar om något mycket svårt för Kristdemokraterna. Den handlar nämligen om en feministisk analys, som ni har väldigt svårt att begripa er på.

Får jag bara erinra om att svordomar bör undvikas i replikerna.

Herr talman! Eftersom jag fick frågan av Jan Ertsborn vad Miljöpartiets ståndpunkt var, tänkte jag att jag skulle förtydliga det som jag tog upp i mitt anförande tidigare. Jag delar uppfattningen att det behövs en översyn av samäganderättslagstiftningen och tidsfrist vid bodelning. Nu finns det positiva uttalanden i betänkandet, och jag delar reservanternas syn. Det gör även utskottsmajoriteten, i och med att man säger att man förväntar sig att regeringen åtgärdar detta. Som jag sade förut, ger jag nu detta en sista chans, men har det inte hänt någonting till nästa år blir det skarp votering.

Herr talman! Det är med anledning av Kristdemokraternas påståenden som jag känner mig tvungen att gå upp. Kristdemokraterna påstår att Vänsterpartiet skulle lagstifta bort pappor. Det är ett mycket märkligt påstående. Jag tror inte att Kristdemokraterna har läst den motion som Vänsterpartiet lade i samband med allmänna motionstiden förra året och den motion som vi debatterade för några veckor sedan här i kammaren, nämligen den som handlar om assisterad befruktning. Där har Vänsterpartiet som enda parti under allmänna motionstiden på ett tydligt sätt skrivit ned hur vi vill att frågan ska regleras. Det förslag som nu läggs på bordet i slutet på veckan, när regeringen kommer att besluta om det, handlar om att man tar ett första steg i den frågan. Och fortfarande, Kristdemokraterna och Ingemar Vänerlöv, ingår inte Vänsterpartiet i regeringen. Det är inte jag som är justitieminister. Hade jag fått lägga fram förslaget hade det kanske sett annorlunda ut. Jag tycker att det viktiga är att vi tar det steget och att det är ett första steg. Vill man veta vad Vänsterpartiet tycker i frågan ska man läsa våra förslag och inte titta enbart på de kompromisser som vi kommer fram till tillsammans med regeringen, som jag tycker är mycket bra kompromisser, i stället för ingenting alls.