Beslut

Herr talman! Det här betänkandet innefattar 59 reservationer och 72 punkter, så man skulle egentligen behöva mycket mer tid och vi skulle behöva många fler här i kammaren, för det finns väldigt mycket att ta upp. Anledningen till att jag går upp nu är att Karin Åström pratade om det tragiska fallet med pojken Bobby, och Kerstin Lundgren nämnde tidigare reservation 16. Då kände jag att jag måste gå upp och säga någonting om värdet och vikten av att skydda barn och värna barns rättigheter. Jag uppfattade det så att vi alla anser det vara en prioriterad uppgift dels i vårt land, dels i världen i övrigt. Då vill jag passa på att säga någonting om den rapport som Rädda Barnen har presenterat och som handlar om barns utsatta situation. Den har presenterats helt nyligen och lett till medial uppmärksamhet i tidningar, tv och ett debattprogram så sent som i går om barns utsatta situation. Det finns väldigt många barn och unga som lever med våld under hela uppväxten. Enligt Rädda Barnens tidigare uppgifter är det mellan 100 000 och 200 000 barn i Sverige som bevittnar våld, som lever med eller upplever våld i hemmet dagligen. Det finns många barn som lever i familjer där våld är en del av deras vardag. Många får se och bevittna hur den ena föräldern misshandlas av den andra, vilket gör att de far väldigt illa. Jag tror att det är lätt för oss alla att föreställa sig vilken hemsk situation det är för barn och vilken rädsla det innebär att leva med våld under hela sin uppväxt. Det finns barn som ser sina mammor misshandlade. De är ofta en bortglömd grupp. I många fall får de inte den hjälp de behöver. Det har pågått ett flerårigt forskningsprojekt vid Göteborgs universitet. Under våren 2004 presenterades resultatet av projektet, som visade att hela 95 % av barnen som ingick hade varit hemma i lägenheten när deras mamma hade blivit misshandlad, 77 % av barnen befann sig i samma rum och nästan hälften hade varit inblandade i misshandeln i den meningen att de hade försökt bryta det hela. Då tänkte jag komma till det som är anledningen till att jag går upp, och det är reservation 16, som jag också passar på att yrka bifall till. Hela rättssystemet är i grunden anpassat för vuxna. Eftersom barn ofta far illa är det viktigt att det specifika med barn lyfts fram i samband med rättsliga utredningar, förhandlingar och processer, detta beroende på att det behövs särskild kompetens för att möta barn som har varit utsatta för det som jag just har beskrivit. Därför anser vi, vilket också står i reservationen, att barn som har blivit utsatta för brott eller bevittnat brott måste behandlas extra varsamt och med rätt kunskap genom hela rättskedjan. Både i brottsutredningar som gäller barn och när barn har blivit utsatta för sexuella och andra typer av övergrepp måste det finnas särskild kunskap och kompetens hos polis, åklagare, advokater, domstol och socialtjänst. Nu vet jag att det har kommit en proposition från regeringen som handlar om att stärka barn som har blivit utsatta för brott. Propositionen kommer att behandlas i riksdagen den 19 maj, och den tar inte upp det som behandlas i reservationen, nämligen värdet och vikten av rätt kompetens. Det är det som reservationen handlar om.

Herr talman! Barnfrågorna är jätteviktiga. Jag jobbade länge som socialsekreterare innan jag kom till riksdagen, och jag kan titta i backspegeln och säga tack och lov för att vi har gått framåt i barnrättsfrågor och barnrättslagstiftning. Det har gått otroligt mycket framåt i ett tioårsperspektiv. Så ser det ut. Detta är tack vare att vi har jobbat med frågorna om mänskliga rättigheter. Vi har jobbat med att stärka barnperspektivet i olika sammanhang. Ändå räcker det inte ända fram. Så är det. Vi kan se det tragiska fallet med Bobby. Vi får hoppas att det är ett udda fall. Men vi räcker inte till. Det är min bestämda uppfattning att hur mycket vi än kommer att lagstifta och reglera när det gäller skydd för barn, att barn inte ska utsättas för misshandel etcetera, kommer vi aldrig att få en nollgräns. De kommer ständigt att finnas kvar, men förhoppningsvis i mindre omfattning. Det handlar om att vi människor är olika. Vi ser olika på frågorna. Jag vill kort beröra barns rätt att vara målsägande. Det gäller den propositionen som läggs fram för behandling den 19 maj. Den är jättebra. Eftersom jag har så knappt med tid här hinner jag inte gå in på den, men alla formuleringar är jättebra. Utbildning och kompetensutveckling har funnits och fortsätter. Regeringen har bra skrivningar när det gäller den fortsatta kompetensutvecklingen inom särskilt barnrättsområdet.

Herr talman! Det Karin säger och jag har sagt tidigare är riktigt. Den proposition som lades fram den 16 mars för riksdagen hanteras parallellt av justitieutskottet. Den kommer upp för behandling i kammaren den 19 maj. Det har säkert gått framåt, och går framåt, när det gäller att stärka barns ställning. Påtryckningarna från de borgerliga partierna har lett fram till en proposition. I det betänkande vi debatterar i dag finns en motion som handlar om att stärka kompetensen hos de människor i hela rättskedjan som möter barn som har blivit utsatta för våld. Den motionen bemöts över huvud taget inte i utskottstexten, och frågan finns inte med i den proposition som Karin Åström hänvisar till. Det är där det brister. Det finns fortfarande en möjlighet att ställa sig bakom reservationen. Vi kan få majoritet eftersom jag uppfattar det som att Karin tycker att det här är så viktigt. Vi vill markera med hjälp av reservationen att det saknas en bit. Det ska finnas rätt kompetens när det gäller att möta barn. Barn är speciella. Barn ska inte behandlas som vuxna eftersom barn inte är vuxna. Det är vad reservationen handlar om. Det är inte heller bemött i utskottets ställningstagande. Motionen är inte bemött i den delen, därav anledningen till reservationen. Men det finns möjlighet att ställa sig bakom reservationen så att vi kan vinna majoritet för frågan i kammaren.

Herr talman! Jag har läst regeringens skrivelse. Jag kanske läser lite mer om detta område än om andra områden eftersom barnperspektivet är en jätteviktig fråga för mig. Regeringen säger i skrivelsen att man satsar på kompetensutveckling och utbildning särskilt för åklagarväsendet, domstolar etcetera. Fokus i handlingsplanen ligger på kompetensutveckling. Jag kan inte exakt säga hur skrivningarna ser ut i den proposition som ska läggas fram när det gäller brott som barn kan se begås mot närstående. Det finns en motion som handlar om att barn ska ses som målsägare i en brottmålsprocess där exempelvis mamman har blivit utsatt för misshandel. Det är för att barnet ska få rätt till skadestånd. Men enligt brottsbalken går det aldrig att säga att ett barn är målsägande. Rättsväsendet fungerar inte så. I propositionen föreslås att frågan ska hanteras i socialtjänstlagen. Där ska finnas skrivningar om att barnet ska anses som offer. Därmed går det att via socialtjänstlagen föra en civilrättslig talan och barnet kan få skadestånd för att barnet har lidit men och skada av att se sin mamma eller pappa fara illa.

Herr talman! Det är intressant vad Karin Åström säger om vad som står i brottsbalken och vad det finns för möjligheter. Karin säger faktiskt att rättssystemet är formulerat så att det inte fungerar att se barn på samma sätt som vuxna. Det intressanta är att vi sitter på den lagstiftande makten. Det är här vi beslutar hur lagarna ska se ut. Vill man förändra, kan man förändra. Nu är vi på väg att komma bort från ämnet. Ämnet handlar ändå om ökad kompetens i hela rättskedjan för åklagare, polis, domare och andra som kommer i kontakt med barn. Karin är stolt över att det har gått framåt, men jag menar att det fortfarande finns mycket att göra. Det verkar som att vi är helt överens. Som jag ser det borde det inte vara något problem för Karin att ställa upp på de skrivningar som finns i reservationen. Är Karin beredd att ställa upp på reservationen eftersom vi nu är så överens om att det är så värdefullt och viktigt att människor med rätt kompetens möter barn i utsatta situationer?

Herr talman! Jag kan börja med att kommentera det senaste replikskiftet. Det är inte så som Liselott Hagberg säger, att vi inte bemöter motionen. Vi hänvisar till vad som finns i skrivelsen och vad som finns i justitieutskottets betänkande. Vi har läst reservationen och hört vad Liselott Hagberg säger. En kollega undrade vem som är emot. Om vi är överens är det väl lika enkelt att stryka reservationen och säga att det man förespråkar i reservationen är på gång genom regeringens initiativ. Det är väl precis lika lätt att se det som att säga att vi ska rösta för en reservation som vi anser är alldeles onödig. Helena Höij förespråkar ett interreligiöst råd som tydligen ska jämka mellan olika religiösa grupper. Jag förmodar att det gäller hela den intressanta skalan av religiösa grupper och samfund som finns i Sverige. Men alldeles innan debatten började röstade Helena Höij och de borgerliga för att skolans värdegrund ska vara den kristna traditionen. Hur hänger det ihop? Är det den kristna traditionen som staten ska ställa upp på och främja gentemot andra religiösa samfund i samhället, eller ska staten hålla sig fri, neutral, i förhållande till olika konfessioner och det ska vara en interaktion mellan de olika religiösa samfunden? Egentligen begärde jag ordet, herr talman, för att ställa en fråga till utskottets ordförande samt till Helena Höij och andra som förespråkar att Europakonventionen till skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ska inkorporeras, eller upphöjas, till grundlag. Utgångspunkten för detta är att det i den nuvarande svenska grundlagen finns brister i skyddet för de mänskliga rättigheterna, vilka skulle kunna avhjälpas om Europakonventionen gavs en ännu starkare ställning än den redan har, alltså som grundlag eller vad man nu tänker sig. Därför vore det intressant att få veta vilka brister i det nuvarande skyddet för mänskliga rättigheter som skulle kunna avhjälpas med en sådan operation. Alliansföreträdarna kan kanske uttala sig i frågan. Alltså: Vilka brister i det nuvarande skyddet för mänskliga rättigheter - enligt den svenska grundlagen - skulle avhjälpas genom att Europakonventionen inkorporerades? Jag tycker inte att det i ett sådant här publikt sammanhang räcker att bara säga att det finns brister och att de skulle kunna avhjälpas. Den intressanta demokratiska diskussionen vore ju att ha ett tankeutbyte om vilka brister som finns och på vilket sätt de i så fall kan avhjälpas.

Herr talman! Utskottets vice ordförande Göran Magnusson blandar verkligen ihop korten. Vi har under många år levt med en värdegrund för skolan, och vi ska vara tacksamma för att vi fick en värdegrund som gjorde upp med den värdeneutrala skolan. Jag tror att vi alla i dag är överens om att vi behöver en gemensam värdegrund, att det är dessa värden vi vill bygga vårt samhälle på, att det är de värdena som även skolan ska förmedla och stå upp för. Det handlar om de demokratiska värderingarna, värderingar kring jämställdhet, människolivets okränkbara värde och så vidare. Det finns självklart många sätt att beskriva de värdena på. Vi kan räkna upp dem, och vi kan skriva avhandlingar om dem. Vi kan också formulera oss såsom man har gjort när det gäller skolans värdegrund, nämligen att det är värden som förvaltats av den kristna traditionen. Det görs för att tala om vilka värden det är. Det har ingenting att göra med något slags konfession, med religiös tro. Jag tror att Göran Magnusson är klart medveten om detta. Om han inte är det tycker jag att det i så fall är mycket anmärkningsvärt. Det handlar om väsensskilda saker. Det är också anmärkningsvärt att konstitutionsutskottets vice ordförande försöker blanda ihop korten för dem som lyssnar på debatten och föra in sådant, som diskussionen om ett interreligiöst råd, som inte finns där. När det gäller skolan ska vi ha en värdegrund, och vi är alla överens om och, tror jag, tacksamma över att vi lämnat den värdeneutrala skolan bakom oss. När det gäller det interreligiösa rådet handlar det om andra saker. Det handlar om respekten för varandra. Vad är heligt för dig? Vad är heligt för mig? Det handlar om att vi ökar kunskapen om detta, att vi för en dialog om hur vi får ett verkligt mångkulturellt samhälle med respekt för varandra, vår bakgrund och vår religiösa tro.

Herr talman! När Helena Höij påstår att vi lämnat den värdeneutrala skolan skulle det vara intressant att veta när det lämnandet i så fall inträffade. Jag har alltid föreställt mig - det är möjligt att det är naivt - att skolan förmedlat de värden och värderingar som återspeglas i den svenska grundlagen om humanism och alla människors lika värde och rättigheter, kort sagt om det som i dessa avseenden finns i den svenska grundlagen. Det är väl det som skolan stått för och fortfarande står för. Det vore intressant att veta när vi lämnade den värdeneutrala skolan. Låt mig också säga något om detta med humanism och, framför allt, kristen grund. Det är inte så enkelt som Helena Höij här framställer det. När jag arbetade i EU med den konvention för grundläggande rättigheter och friheter som arbetades fram av EU stod det länge i preambeln, ingressen, att den grundades på de kristna värdena. Det stod kvar tills man insåg att det inte var alldeles sant beträffande den historiska kristna traditionen. Man kom nämligen på att i bland annat Spanien hade morerna haft stort inflytande. Den muslimska tankevärlden hade haft stort inflytande, och då ändrade man i preambeln så att det uttrycktes på ett något annorlunda sätt. Det är här jag tycker att Kristdemokraterna och Helena Höij missar poängen. De tror att den kristna traditionen är oomtvistad, men om man tänker efter är det faktiskt inte så. Därför måste uppgiften för skolan uttryckas inte utifrån enbart den kristna värderingen utan också utifrån vad som faktiskt återspeglas i den svenska grundlagen.

Herr talman! Det inte nådigt vilka frågor Göran Magnusson nu drar in här, bland annat det som vi voterade om tidigare i dag. Det jag reagerade mot i Göran Magnussons huvudanförande, och som gjorde att jag begärde replik, var sammanblandningen av det som är en värdegrund och det som vi måste hitta en gemensam plattform kring för att kunna bygga samhället på. Vi måste ha gemensamma grundläggande värderingar - ett handslag är ett handslag; jag har respekt för din religiösa övertygelse och du har respekt för min eventuella religiösa övertygelse. Det finns vissa grundläggande värderingar, och de kommer i mycket till uttryck i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och de andra konventioner som ligger till grund för den handlingsplan som nu är uppe för debatt. Där är religionsfriheten väldigt grundläggande, och jag saknade den i handlingsplanen. Lite diffust tar då utskottets vice ordförande det till intäkt för att det är något slags trosuppfattning, tillsammans med det interreligiösa rådet, som ska ligga till grund för det här samhället. Det kan inte vara mer fel. Om vi ska ha en fredlig samexistens mellan olika religioner, mellan olika trosuppfattningar, måste den bygga på åtminstone två saker. Vi måste ha en gemensam värdegrund. Vi måste bygga på några grundläggande värderingar - det här bygger vårt samhälle på; det här måste vi från alla håll och kanter ha respekt för. Det andra är en dialog, vilket vi i detta betänkande försökt föra fram, mellan olika trosuppfattningar, bland annat i syfte att stärka den enskildes religionsfrihet men också i syfte att gemensamt ta spjärn mot extremism, att gemensamt skapa en opinion mot sekterism och allt detta. Man kan inte blanda ihop dessa två. De är väsensskilda, men vi är i behov av dem båda.

Herr talman! Vi är alldeles överens om att vi behöver ha en gemensam värdegrund. Det är bra att vi är överens om det, men både Helena Höij och jag vet att så fort vi börjar diskutera vad denna gemensamma värdegrund ska bestå i uppstår skillnader. Om jag åter tillåts referera till arbetet i konventet om konventionen om mänskliga rättigheter i EU vill jag säga att vi hade långa diskussioner exempelvis om hur tanken kring när livet uppstår skulle formuleras. Jag tycker att det tillhör den gemensamma värdegrunden och borde finnas med där, men det är inte alldeles enkelt att komma överens om när livet uppstår, för att nu ta ett mycket konkret exempel på en fråga där motsättningarna är tydliga. Det är bra att vi är överens om att vi ska ha en gemensam värdegrund. Den behöver emellertid bli ganska minimalistisk eftersom man måste kunna vara överens. Vad som är det grundläggande uttrycks ju väl i många dokument. När det gäller det interreligiösa rådet undrar jag varför staten måste blanda sig i det. Kan inte de som är intressenter på området själva bilda ett interreligiöst råd? Möjligen skulle det stärka den civila sektorn. Jag har ingenting emot att staten stimulerar detta, men varför ska staten tillsammans med olika religiösa samfund bestämma vad som är det goda i de olika samfunden? Jag tycker att man i de resonemangen kan se avsevärda svårigheter. Det är en bra tanke, och jag tror att det är viktigt att det här kommer till stånd. Men jag är inte så säker på att staten måste blanda sig i detta, utan staten får förhålla sig fri, obunden, till de olika religiösa uppfattningarna. Det finns ju ekumeniska råd och annat, men det vore jättebra att bygga vidare på det. Den diskussionen är viktig, enligt min uppfattning.

Herr talman! Jag konstaterar bara att debattvilligheten i fråga om Europakonventionen var mycket begränsad. Det finns alltså inget intresse av att klargöra vad det finns för brister när det gäller mänskliga rättigheter i den nuvarande svenska grundlagen och vad som skulle avhjälpas om man inkorporerade Europakonventionen. Jag noterar att man för närvarande är svarslös på den punkten.