Aktuell debatt om säkerhetsläget inom kriminalvården

Fru talman! Vi kan aldrig skapa en kriminalvård helt fri från rymningar. Däremot måste vi se till att inga ansvariga för dagens brister i säkerhet och innehåll rymmer från sitt ansvar. Det gäller anstaltschefer, säkerhetschefer, generaldirektörer och utskottsordföranden. Det gäller inte minst att regeringen inte rymmer från sitt ansvar, att inte justitieministern rymmer från sin grundlagsstadgade skyldighet att styra och ställa över svensk kriminalvård. Dagens debatt är inte till för Folkpartiet liberalerna, regeringen eller politiska kommentatorer. Debatten är inte heller till för att omedelbart utse en ny chef för den socialdemokratiska avdelningen på Justitiedepartementet. Debatten är till för alla de människor som är brottsoffer och för deras anhöriga. Debatten är till för de många människor som jobbar i kriminalvården och som känner att otryggheten växer. Debatten är till för alla de medborgare som faktiskt undrar vem som bestämmer vad och vad som görs inom kriminalvården i dag. Den är också självklart till för alla de människor som i dag avtjänar, ska avtjäna eller i framtiden kommer att avtjäna sina straff inom svensk kriminalvård. Den är vidare till för de intagnas familjer och för de intagna som känner att hopplösheten och desperationen växer. Debatten är till för en bättre politik. Det pratas ofta om att man kan välja mellan kvalitet och säkerhet i kriminalvården. Jag hävdar att man måste välja båda. Men det krävs också att man har ett ledarskap som tar ansvar för verkligheten. Kriminalvårdsfrågorna är svåra och målkonflikterna betydande. Men den som inte tar ansvar för dessa frågor kommer aldrig att kunna lösa dem. Vi kan inte fortsätta med snabba chefsbyten och snabbt hoprafsade program. Vi måste se till att ta dessa frågor på stort allvar och att beslut som diskuteras verkställs. Jag ska med intresse lyssna på regeringen när den nu ska redovisa hur den ser på sina insatser för svensk kriminalvård de senaste tio åren.

Fru talman! Ledamöter av Sveriges riksdag! Jag ska först säga att kriminalvården under många år till viss del har kommit i skymundan i den politiska debatten. Det har förändrats. Kriminalvården står nu i fokus. Det har ju bland annat skett för att de här uppmärksammade fritagningarna har varit i år. Det har varit bra med en debatt. Det är bra att vi får höra olika saker. Det är också naturligt att de borgerliga försöker utnyttja enskilda tillfällen - även om man kan ha synpunkter på vissa av dem när personer var tagna som gisslan. Men det är ändå bra att man riktar kritik mot regeringen och mot mig som justitieminister. Det som däremot kanske var lite märkligt var att man gjorde det just i fråga om rymningar. Det finns få saker som vi faktiskt har en så stor enighet om som kriminalvård. Det har ju visat sig när man ser på vilka förslag som har kommit från regeringen och samarbetspartierna och från de borgerliga partierna. Man kan se när man går tillbaka att det råder en väldigt stor samsyn. Det var också lite märkligt med tanke på att fokuseringen skedde just på rymningar och att man underförstått försökte säga att nu rymmer det fler och fler, ni har tappat greppet, när det sedan visade sig att det var precis tvärtom och att antalet rymningar har halverats sedan den borgerliga tiden. När det gäller de slutna avdelningarna har antalet gått till en tredjedel, och det är snart nere på en fjärdedel. Sedan dess har det dock kommit flera intressanta förslag, och jag tycker att vi har fått en bra och nyanserad debatt. För det är också så att även om antalet rymningar har gått ned har vi sett en förändring av brottsligheten i samband med rymningar. Det är inte så konstig i sig. Brottsligheten förändras, och vi kan nu konstatera att den har gjort det även i samband med rymningar. Formen är mer brutal, och vi har också sett att det har skett rymningar från anstalter som Kumla eller Hall, vilket tidigare inte har skett på 13 år. Det här måste naturligtvis samhället reagera på. Vi måste reagera från regeringen. Jag måste reagera som justitieminister. Riksdagen måste reagera, och många andra också. Inte minst gäller det förstås kriminalvården och dess reformarbete. Det har ju vidtagits flera olika åtgärder under det här året, kanske mer än någonsin i svensk historia när det gäller säkerhet på fängelser. Det görs också saker, och det behöver göras saker. Vi kan inte räkna med att det här var en isolerad företeelse. Vi måste vara beredda på att det kommer att göras nya försök. Därför är det naturligt att vi behöver en ny säkerhetsanstalt. Det är inte så märkvärdigt i sig. Vi har redan två stycken. Vi behöver ytterligare en, och då är det ganska naturligt att man gör på det här sättet, särskilt med tanke på att de tidigare är från 60-talet. Vi behöver förstärka och bygga ut de säkerhetsanstalter vi har. Det är därför som det nu ska byggas ut 120 platser på Kumla varav hälften är för dem som har särskilda psykiska problem. Vi behöver fortsätta satsa på utbildning av personal, och vi måste fortsätta se till att samarbetet mellan polisen och kriminalvården blir ännu bättre. Det som vi har gjort, och som vi också fått stöd för från riksdagen, är att vi har genomfört flera olika lagändringar. Det ska vi vara väldigt glada för i dag, för det är alltid lagändringar som tar längst tid. Men vi har sett till så att kriminalvården har möjlighet att använda larmbågar. Vi har sett till att kriminalvården har möjlighet att störa ut mobiltelefoner. Vi har sett till att man har en möjlighet att kartlägga intagnas förhållanden och kontakter med andra. Vi har också sett till att skyddet för personalen ökar. Nu måste reformarbetet fortsätta och säkerheten höjas. Det har kommit varningens ord om att detta skulle gå ut över behandlingen och den vård som de intagna naturligtvis behöver. För mig är det ganska självklart att det är precis tvärtom. Klarar vi inte av säkerheten kan vi inte heller ge en bra behandling. Det kan också alla de personer som nu sitter på fängelser och går igenom olika behandlingar vittna om. Det är självklart att det påverkar all behandling, allt arbete och hela den arbetsmiljö som finns ute på fängelserna när det sker sådana saker som det har gjort i år. Det kan inte accepteras. En bra säkerhet är en förutsättning för att vi ska kunna ha en bra behandling för dem som verkligen behöver det, och det arbetet måste fortsätta. Det finns ingen som helst motsättning i det. Tvärtom, fru talman, ligger det här helt i linje med det arbete som också påbörjades för ett par år sedan, en förändring av kriminalvården, en förändring av det ideologiska arbetet, en förändring mot en ökad individualisering. Det är en förändring jämfört med vad som har gällt tidigare. Det bygger på att de personer som sitter i fängelse ska få en möjlighet att påverka sin situation. Sedan är det en del människor som inte tar den här chansen. Men det innebär inte att man inte ska vara rättvis och ge dem den. Det här försöker vi på olika sätt se till att det ska kunna genomföras. En sak som tidigare har var kritiserad men där kritiken har blivit betydligt mindre, är detta med en så kallad fotboja när man sitter av ett längre straff. Det infördes på försök för tre år sedan för de personer som har ett fängelsestraff som är två år eller längre. Det har visat sig vara utomordentligt bra att de personerna får en chans att under de sista fyra månaderna ha så kallad elektronisk fotboja. Det är ett utomordentligt bra resultat av den försöksverksamheten. Nu vill vi gå vidare för dem som verkligen har möjlighet att återanpassa sig i samhället. Vi vill utvidga den här möjligheten på det sättet att vi sänker fängelsestraffets längd så att det ska gälla även för dem som har dömts till ett och ett halvt års fängelse. För dem som har dömts till två år och mer ska de sista sex månaderna kunna avtjänas med fotboja. Det innebär att det blir ett ökat tryck på andra delar av samhället att hjälpa personen och hjälpa till i den svåra övergången från kriminalvården till ett liv i frihet. Där ligger vi ganska bra till i Sverige. Men vi kan inte vara nöjda med att ungefär fyra av tio återfaller i brottslighet inom tre år. Kan vi bara sänka det talet lite har vi vunnit mycket. Det är ett bra sätt att minska brottsligheten. Det ligger i linje med den narkotikasatsning som påbörjades för tre år sedan och som vi nu fortsätter med. Det ska vara särskilda enheter och särskilda anstalter för dem som verkligen är motiverade att komma ifrån sitt missbruk. Samtidigt ökar vi kontrollen med fler hundar och andra möjligheter att hindra narkotika att komma in på anstalterna. Det bygger helt på den ideologi med individualisering som vi vill arbeta med. Individualiseringen går ut på att man ska ha en större möjlighet för dem som verkligen är skötsamma. Det är märkligt att det är så få människor som sitter i fängelse som lagar sin egen mat och städar. Det är fortfarande undantag. Självklart ska det vara precis tvärtom. Det ligger också i linje - och det är det stora arbetet - med den utredning om en ny kriminalvårdslag som nu är inne i sitt slutskede. Såvitt jag förstår har det rått en stor samsyn om att man ska kunna påverka sin egen situation. Samtidigt ska de personer som i varje fall under en viss period inte är beredda att återanpassas, och på olika sätt till och med planerar ny brottslighet inne från fängelset, kunna straffas hårdare. Det gavs också tilläggsdirektiv i våras om att det ska kunna påverka den tid på två tredjedelar som man avtjänar sitt straff. Det är utmärkt att till exempel personer som rymmer ska kunna avtjäna betydligt längre tid av sitt straff. På så sätt är de också motiverade att inte göra sådana saker. Det är ett fullt rimligt krav att vi kommer fram till en sådan ordning. Det är självklart att det på olika sätt ska bestraffas om man rymmer. Här har vi bra incitament för att förhindra det. Utredningen kommer med sina förslag i vår. Jag tror att det är en stor milstolpe på vägen mot en modern och ny kriminalvård. Jag ser i varje fall inte några hinder i att det råder stor enighet. Det finns oerhört många saker vi är oeniga om. Det finns oerhört många saker som vi diskuterar och debatterar och till och med grälar om. Det är naturligt och positivt. Men det är också bra när vi kan konstatera att det råder en stor samsyn i sådana frågor som är så viktiga som att ta hand om de personer som är mest utsatta men också mest farliga i vårt samhälle. Det är alltså inte på något sätt att gå mot en mer inhuman kriminalvård utan en mer modern kriminalvård som möter dagens brottslighet på det allra bästa sättet.

Fru talman! Det är glädjande att höra att det är lite annat ljud i skällan från justitieministern den här gången än när vi hade debatten i januari. Då var det mycket aggression från ministern. Han tyckte att det var jobbigt att vi tog upp de här frågorna. Sedan dess har det funnits anledning att återkomma till dem - tyvärr, vill jag understryka. Vi måste komma ihåg ansvarsfördelningen. Det är regeringen som med budget, regleringsbrev, utnämningar och informell styrning formar svensk kriminalvård. Vi är som riksdagsledamöter förhindrade att göra detta enligt svensk grundlag. Man har med rätta delegerat befogenheten att utöva själva verksamheten i praktiken. Det är väl bra. Men man får inte, kan inte och ska inte delegera ansvaret för resultatet. Det framgår lika tydligt av den grundlag som vi alla borde vara överens om. Nu verkar det som att man har en hel arsenal av åtgärder som ska påverka svensk kriminalvård framöver. Man vill satsa stort. Man talar om nya platser men säger inte att det på många av dessa nya platser blir permanent dubbelbeläggning. Det är en dubbelbeläggning som är mycket tveksam om man vill bekämpa narkotika, om man vill jobba med säkerhetsfrågorna och ur säkerhetssynpunkt för personalen. Det är också mycket tveksamt med tanke på de konventioner som Sverige har skrivit på vad gäller att visa respekt för de mänskliga rättigheterna även för dem som är intagna i kriminalvård. Det är inget snack om att det är svåra frågor. I mitt ordinarie arbete på Örebro tingsrätt får jag väldigt god insyn i hur det ser ut och vilka offer som finns i den ökande grova kriminaliteten i Sverige. Jag möter brottsoffer som får sina liv förstörda och deras familjer som är förtvivlade. Jag möter lika trasiga människor som kommer till domstolen och har begått brotten. De fälls. Man läser deras personalia som är en sorglig uppvisning i hur många föräldrar som inte har brytt sig, skolor som har blundat och socialtjänster som inte har agerat. Barnen har fått växa upp i en miljö präglad av missbruk, misär och våld utan att någon vuxen har gripit in. Men nu är inte debatten i dag till för att tala om det. Debatten handlar om hur det ser ut i kriminalvården i dag. Arbetslöshet på anstalten ska inte vara kriminaliserad. Men det borde vara en omöjlighet. Vi vet hur det ser ut. Det råder massarbetslöshet. Vi vet också att i tio års tid har tiden för arbete, behandling och utbildning - bra saker - minskat i kriminalvården. Man missar viktig tid för basal social träning. Man missar chansen att kanske få ett yrke att livnära sig på den dagen man släpps ut. Så ser det inte ut. Vi hade en debatt i utskottet för ett par år sedan med en generaldirektör - det var några stycken sedan. Den generaldirektören förklarade: Vi kan inte ha så mycket fysiskt arbete på anstalterna längre. De intagna är ju så klena. Då har man inte varit inne i många styrketräningsrum på anstalterna. Vi vet också att personer med funktionshinder som ADHD och DAMP inte får hjälp. De syns inte i skolan. De får inte hjälpen där, och problemen förvärras. När de kommer till en anstalt borde någon säga: Här måste vi hjälpa till - om man vill att personen ska ha ett annat liv när den kommer ut. Jag håller med justitieministern om att personer som sköter sig inte har någon möjlighet att få uppmuntran och att de som missköter sig i praktiken inte kan få särskilt mycket försämringar. Det måste vi jobba mycket mer med nu med dagens kriminalvårdslag. Det borde framgå av de regleringsbrev som regeringen ska skriva. Vi behöver bygga nya anstalter på rätt platser. Vi har i dag en platsbrist som är enorm. Regeringen har under de senaste tio åren lagt ned fungerande kriminalvårdsanläggningar trots att man vet att prognoserna för kriminalitet kommer att öka och fler kommer att hamna inne på anstalterna. Varför lägger man ned gamla fungerande anstalter? Riksdagshuset är ganska gammalt. Det är väl ingen som vill lägga ned det för att det finns någon takläcka någonstans. Man måste ha bra anstalter som fungerar. I dag byggs det baracker som människor onekligen kan rymma från alldeles för lätt. Det är ingen som tjänar på detta. I all modern verksamhet är dessutom mjukvaran viktig. Personalen på golvet inom kriminalvården har också i tio års tid minskat i antal. Antalet byråkrater har däremot ökat. Vi har hur många myndigheter som helst på kriminalvårdens område. Jag tror bestämt att det är 35. Men den personal som kan vara nära de intagna har blivit färre. Det finns färre personer som kan vara bra kontaktpersoner. Vidareutbildningen för personalen har fryst inne. Grundutbildningen har under nuvarande år minskat enligt kriminalvårdens halvårsrapport. Det är fundamentala säkerhetsfrågor. Så kan vi inte ha det. Jag vill påstå att ekonomin styrs av kvartalsinfall från regeringen. Verksamheten kan inte planeras. Statskontorets rapport som jag hänvisade till i debatten i januari, och som jag personligen överlämnade till justitieministern innan debatten, pekade på detta. Man kan inte leda en sådan verksamhet på detta sätt. År 2003 gick kriminalvården back med 466 miljoner kronor på den befintliga verksamheten. I år talar regeringen som satsningar. Men samtidigt finns det ett besparingsbeting på kriminalvården som innebär att det blir färre program för bland annat rehabilitering. Vi riskerar också att få se färre i personalen. Regeringens devis är tydligen väldigt klar: Vi har haft fel budgetstyrning, fel utnämningar, fel regleringsbrev, fel lagstiftning och fel arbete mot narkotikan. Vi har haft fel i tio år. Nu ska vi ändra på oss. Lita på oss.

Fru talman! Det snällaste jag kan säga om justitieministerns inledning är väl: Sent ska syndaren vakna. Vi fick höra att fokus nu har flyttats till en prioritering av säkerhetsfrågorna. Jag ska ärligt säga att det ibland känns som rena ketchupeffekten, och det gör väl att ett och annat stolpskott måste förlåtas. Vi har i utskottet till och med fått en lista i augusti från Kriminalvårdsstyrelsen över åtgärder som man ska vidta när det gäller säkerheten, detta efter det att man under månader har förhalat genomförandet av riksdagsbeslut om skärpt inpasseringskontroll. Visst händer det alltså saker, och det är väldigt roligt. Men vi är här för att tala de anstalter som har varit i centrum för spektakulära fritagningar och rymningar, alltså Kumla, Hall, Norrtälje och Mariefred. Notan för att leta rätt på dem som har farit i väg ligger någonstans runt 22 miljoner kronor. Det motsvarar 44 poliser ett helt år eller mer än Jämtlandspolisens årliga budget för att bekämpa våldsbrott eller ett helt års insatser mot narkotikabrott i Uppsala och Östergötland. Det är våldsamt mycket pengar i en ganska ansträngd budget för rättsväsendet totalt sett. Vad upplopp, förstörelse och andra incidenter på anstalterna kostar vet vi inte. Till det kommer den fara och otrygghet som våldet och oron i och vid våra anstalter innebär för intagna och personal, för poliser och för allmänheten. Det är Socialdemokraterna som har haft makten de senaste tio åren, och ni kan naturligtvis inte abdikera från ansvaret för att ha fört en kriminalvårdspolitik som inte fungerar. Justitieministern påpekade naturligtvis att antalet rymningar är mindre än för tio år sedan, och det är helt riktigt. Under hela 90-talet har vi faktiskt fått färre och färre rymningar, och den påtagligaste förbättringen skedde mellan 1994 och 1995 som en direkt följd av de insatser som den borgerliga regeringen gjorde. Jag är väldigt glad över att den utvecklingen fortsatte, men det hjälper ju inte. Det är för många dömda som är på fri fot, och dessutom har nya utmaningar tillkommit. Inte förrän i år har ju rymningar skett från anstalter med förhöjd säkerhet. Det är de här nya problemen som vi måste sätta fokus på och fundera över hur vi ska hantera. Jag tror att bakgrunden till bekymren är komplexa. Till en del handlar det om att antalet platser inom kriminalvården är för litet. Det är faktiskt så illa att chefen för Kronobergshäktet i Stockholm Lars-Åke Pettersson är mitt i en situation där han riskerar att bli dömd för arbetsmiljöbrott på grund av överbeläggning, fastän han bara gör sitt jobb. Och vad ska han göra med folk? Också på anstalterna tar man i anspråk varje utrymme som finns - duschrum och besöksrum och det ena med det andra. Rumsceller byggda för en person får sängar staplade på varandra. Möjligheter att flytta intagna, ordna specialavdelningar och så vidare undergrävs i den här situationen. En ansträngd budget gör dessutom att programverksamhet och behandling faktiskt går på sparlåga. Motivationen hos personalen sjunker. Den här utvecklingen kommer inte som en blixt från en klar himmel utan är naturligtvis en konsekvens av ett agerande under lång tid. Så sent som i våras arbetade Kriminalvårdsstyrelsen enligt direktiv från regeringen med sparbeting på 400-500 miljoner kronor. Och för bara två år sedan skrotade samma regering Kriminalvårdsstyrelsens långt gångna planer på en ny och modern anstalt, till vilken till och med mark var anvisad. Är inte det här beslut som justitieministern borde ångra i dag? Det är helt uppenbart, som nyss sades här, att säkerhetsfrågorna inte haft någon framträdande roll i den socialdemokratiska politiken, varken när det tidigare gällt chefsrekrytering eller när det gäller att få till stånd bättre inpasseringskontroller och annat. Men det har som sagt skett en ändring under sommaren. Men någon långsiktig tanke eller något bättre underlag om vad de nya förslagen innebär har vi däremot inte fått. När justitieutskottet ordnade ett möte i augusti framkom det ju att tanken på en säkerhetsbunker var en idé som man hade kommit på inom departementet och som inte hade stöd hos Kriminalvårdsstyrelsen. Det fanns ingen plan för när den skulle förverkligas och vad den skulle innehålla utan det gav man direktiv om när idén var presenterad för medierna. Från moderat sida anser vi att det är dags för både en mer kortsiktig insats och en långsiktig planering för att komma till rätta med säkerhetsproblemen. Det finns ju medel i åtgärdslistan och en del som regeringen har redovisat och som jag tycker är väldigt bra. Men om jag har förstått det hela rätt tänker sig regeringen att platsbristen inte ska vara ordnad förrän 2008. Det är fyra år dit! Hur mycket elände ska vi bevittna innan dess? Ska flera häkteschefer och anstaltschefer riskera att bli åtalade? Är det här en utveckling som justitieministern kan acceptera, eller har du i bakfickan några temporära insatser för att lindra effekterna av den felaktiga politik som hittills har förts? Ett väldigt allvarligt säkerhetsproblem på anstalterna är naturligtvis att de intagna fritt kan kommunicera med yttervärlden. Det görs nu en del åt det, men det kan göras mer. En fråga som jag vill ställa till justitieministern är vad man är beredd att göra för att förhindra korruption inom kriminalvården. Vi har nu ett antal mycket besvärliga exempel där det är uppenbart att risken för bestickning och mutor är alldeles för stor och där det finns personal som hjälper intagna att begå brott när de sitter inne. Det här är en situation som vi definitivt måste sätta stopp för, och det måste ske snabbt. Eftersom min talartid är ute vill jag till sist bara säga att det inte finns någon motsatsställning mellan att ha en höjd säkerhet och en bra inre kriminalvård. Tvärtom tror jag att de förutsätter varandra. Vi måste garantera tryggheten för intagna och personal och för allmänheten, och för det krävs det en hel del insatser de närmaste åren.

Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Kriminalvårdens uppgift är att verkställa påföljder, minska brottsligheten, förebygga återfall, upprätthålla en human människosyn och skapa ett tryggt samhälle. Det är uppgiften. När vi säger att kriminalvården i Sverige är i kris är vi inte ensamma om att påstå detta. Det är inte bara rymningar. Det är ett högt återfall i brottslighet, det är hårdare tag, superfängelser och så vidare. Det är ett misslyckande. Säkerhetsläget inom kriminalvården är ju fullständigt oacceptabelt. Som ganska ny politiker har jag svårt att förstå varför man, om man misslyckas - det gör vi i olika omfattning och på olika ställen - inte vill säga att man har misslyckats. Varför ska det vara så svårt även i de här kretsarna och inte bara i andra kretsar att erkänna någonting? Regeringen har inte någon anledning att vara vare sig nöjd eller stolt. Ansvaret vilar oerhört tungt på regeringen, som har haft många år på sig att vakna och återskapa eller reformera en kriminalvård värd namnet. Nu pratas det mycket om flera och säkrare fängelser. Ja, det är bra, men det minskar inte brottsligheten. Vad får hårdare tag i kombination med resursbrist för följd? Jo, spänningarna mellan de intagna och anställda kommer att öka. Det är i sig en säkerhetsrisk. Man skulle mycket enkelt kunna säga att det bästa skyddet mot kriminalitet är arbete, bostad och sociala relationer. Dessa får vi ta upp i ett annat sammanhang. Det som jag tycker är väldigt dystert är att Sverige för inte så länge sedan gick i spetsen för en modern kriminalpolitik med ett mänskligt ansikte och med en human syn. I dag har slentriantänkandet vuxit med hårdare kontroller, säkra bunkrar och superfängelser som dyker upp. Det är de besked som socialdemokratin har när det ska ges svar på frågor om människosyn, samhällssyn och en rimlig resursfördelning. De mest utsatta i samhället ska få en human kriminalvård. De ska bemötas med respekt, och det effektivaste sättet att skydda sig mot rymningar, fritagningar och hårdare tag är att ge de intagna en vård värd namnet. Men det förekommer, fru talman, ingen egentlig rehabilitering på anstalterna, varken för missbrukare eller för personer med psykiska störningar. Det finns inte heller eller i varje fall mycket lite innehåll i verkställigheten. Gå upp och titta på Kronobergshäktet! Där sitter snart chefen för häktet om han blir dömd för de brott han har begått. Men det finns nog inget rum för honom så jag vet inte vart han ska ta vägen. Det är närmast pinsamt att se dessa överbeläggningar, inte bara på anstalterna utan också på häktena. Arbetsmiljöinspektörer, häkteschefer, advokater och alla som kommer i närheten av detta är övertygade och säkra på att gränsen är nådd. Det ligger ju på en överbeläggning på 105 %. Det är toppar på 125 %. När man ska besöka någon på häktet kan man ta tre stycken på samma gång. De sitter ju tillsammans. Vad beror nu detta på? Det beror delvis på att polis och åklagare har blivit något effektivare och att domstolarna dömer till något längre straff. Men framför allt beror det på att man en gång i tiden demonterade anstaltsplatserna. 1998 avskaffades 500 platser. Man har inte återställt det. Nu pratar man om ett superfängelse. Lars Nylén, det nya stjärnskottet som Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör, sade att hans främsta uppgift var att få ned rymningarna. Hur ska det gå till? Vad har han för tankar? Var finns pengarna? Hur satsar han resurserna? Hur stoppar han rymningarna? En forskningsgrupp för samhälls- och informationsstudier har ställt frågan vad svenskarna tycker. Är det bara politikerna som står och gnäller? Vad tycker svenskarna om den svenska kriminalvården? 45 % är mer eller mindre negativa till den svenska kriminalvården. Kriminalvården ligger nästan sist bland de offentliga myndigheterna. Ett superfängelse kan möjligen lindra bristen på platser ett litet tag, men det kommer inte att hindra rymningarna. Ju hårdare tag, ju hårdare bunkrar, desto mer hopplöst för människorna och desto brutalare utbrytningsförsök. Kom ihåg slutligen i det här sammanhanget att alla som sitter på anstalt en gång ska komma ut! Syftet med kriminalvården måste ju vara att ge de intagna en möjlighet att återvända till ett socialt liv. Vad finns det för medicin mot det tillstånd som regeringen och Thomas Bodström har skapat? Vi måste förändra påverkandeprogrammen, behandlingsprogrammen, individuella handlingsplaner, motivationsanstalter, utbildning av personal. Det bästa och säkraste sättet att få en säker kriminalvård är att ge innehåll under verkställigheten för dem som är intagna. Då skapar man ett hopp och en möjlighet att fungera i framtiden. Den bästa och mest effektiva effekten på säkerheten är att ha ett innehåll i kriminalvården. Jag vill gärna se justitieministern komma med några snabba säkra förslag på hur man ska höja säkerheten. Om han inte har några egna förslag hänvisar jag till Kristdemokraternas motioner.

Fru talman! När man debatterar säkerheten på anstalter finns det en stor risk att man hamnar fel om man inte väljer att analysera varför situationen ser ut som den gör, varför vi har fått de spektakulära rymningarna, varför människor är beredda att rymma trots att de flesta av dem vet att de kommer att tas fast förr eller senare - nu har det visat sig att det oftast är förr än senare. Varför gör en människa det här och riskerar att få så långa fängelsestraff? Om man inte har den analysen tror jag inte heller att man kommer att vidta rätt åtgärder. Det som har skapat den situation som finns i dag är kanske inte bristen på säkerhet. Det är snarare att vi har fått ett sämre klimat på våra anstalter där vi har fått folk som sitter på längre och längre straff. Man hamnar fel om man inte analyserar situationen och ser att vi har fått fler livstidsdömda och att det har ökat dramatiskt de senaste tio åren. En annan utveckling är att det har blivit mycket svårare att komma tillbaka till samhället. Om vi tittar på statistiken som visar antalet före detta fångar som får jobb och bostad ser vi att vi har en dramatisk minskning där. De är utan möjlighet att komma tillbaka till samhället. Vi har också folk som sitter med längre och längre straff. Det skapar en hopplöshet som breder ut sig, där människor upplever att de inte har något att förlora. De har inget att komma tillbaka till, och samhället är inte motiverat att få tillbaka dem. Då får man en situation med människor som är desperata och beredda att göra vad som helst för att komma ut i frihet. Om man inte har den analysen är det ganska lätt att vidta åtgärder och säga att vi ska ha lite fler bågar, lite fler poliser utanför, fler hundar, säkrare lås och bygga bunkrar. Men då kommer man fortfarande inte att lösa grundproblematiken. Så det är den viktigaste debatten att föra. När man nu diskuterar de här händelserna är det självklart att man måste vidta åtgärder för att försöka förhindra rymningarna. Men det viktigaste är att diskutera hur vi ska kunna få ett bra innehåll i kriminalvården. Hur ska vi kunna skapa ett samhälle som är berett att ta tillbaka människor som har begått ett misstag och avtjänat sitt straff? De åtgärder som man nu behöver vidta rent konkret är byggandet av den nya anstalten som de flesta kallar superbunker och gärna gör sig lustiga över. Men om man inte ser den platsbrist som finns ser man inte behoven. De flesta ser att det finns en brist på platser, och alla tycker att det behöver finnas fler. Då behövs det också en ny anstalt. Det viktigaste med den nya anstalten hör faktiskt ihop med frågan om hopplöshet och möjlighet att komma tillbaka. Den grupp som vi i dag betraktar som svårast att handskas med inne på våra anstalter sätter vi i Kumlabunkern, på isoleringen på Tidaholm eller på Hall. Vi har människor som har suttit i isoleringen nästan fem år av sitt straff. Det är människor som sedan ska komma tillbaka och ut. När man sitter på isoleringen och i bunkern på Kumla får man ingen vård och ingen behandling. Det är ingen human verksamhet. Därför ser jag det som oerhört viktigt av säkerhetsskäl och för att förhindra sådana här saker att vi bygger en ny anstalt med ett bra innehåll, där vi måste ha andra personalkategorier och där vi faktiskt kan jobba med just de svåraste fallen för att de ska ha en möjlighet att komma tillbaka. Det är också viktigt att man fortsätter det arbete som man har påbörjat inom kriminalvården för att förbättra behandlingsprogrammen. En av orsakerna till att behandlingstiden har minskat inne på anstalterna är att man har tagit väck så många hemmasnickrade behandlingsprogram som inte gav något resultat över huvud taget. Man ska nu i stället införa mer vetenskapligt belagda behandlingsprogram som faktiskt fungerar. Det är också vår skyldighet att se till att inte bara ge behandlingstid utan behandlingen måste även vara effektiv och verksam. Fru talman! Den viktigaste frågan gäller dock personalen. Det handlar om att personalen får utbildning, att de får handledning och att deras lönenivå ses över. Vi måste inse att personalen varje dag ska arbeta med och försöka uppnå positiva resultat för just de personer som vi alla pratar om och inte vill få ut i samhället eftersom vi anser att de är farliga. Därför måste vi också inse att personalen är den viktigaste säkerhetsskapande åtgärden, och där anser Vänsterpartiet att det behövs stora förändringar. Vi behöver nog diskutera en högskoleutbildning eller specialutbildning för just kriminalvårdare. Vi måste även titta på lönenivån framöver samt se till att personalen får den handledning som de så väl behöver.

Fru talman! För ungefär åtta månader sedan hade vi i riksdagen en aktuell debatt med anledning av fritagningen från Kumlaanstalten. Då inriktade justitieministern sitt anförande på hur nöjd han var över att det på tio år inte förekommit en enda rymning från säkerhetsavdelningar, alltså inte förrän den från Kumlaanstalten i januari. Det tog bara sex månader och så var det dags igen. Med hjälp av två insmugglade pistoler rymde fyra intagna från isoleringen på Hall. Som om det inte var nog med dessa rymningar från landets två säkraste avdelningar blev några dagar senare tre intagna med långa straff fritagna från Norrtäljeanstalten. Och efter ytterligare en dryg månad var det åter dags. En livstidsdömd och en annan intagen rymde från Mariefredsanstalten genom att ta gisslan. Fortfarande säger justitieminister Thomas Bodström i riksdagens talarstol att han lyckats med sin kriminalvårdspolitik och att han tagit sitt ansvar, detta trots att vi under de senaste månaderna varit med om rymningar och fritagningar av mer brutalt slag än någonsin tidigare i Sverige. Jag är förvånad och besviken över att justitieministern tar så lätt på kriminalvårdens säkerhet. I samma debatt i januari ondgjorde sig justitieministern över att jag och mina borgerliga kolleger kom med förslag till ytterligare säkerhetsåtgärder, och han påpekade lite föraktfullt att det är Kriminalvårdsstyrelsen som har de bästa experterna. Det tycktes han dock ha glömt bort några månader senare när han i panik började ropa efter en nybyggd superbunker. Samtidigt som justitieministern presenterade förslaget till ett nytt superfängelse kom Kriminalvårdsstyrelsen med sin lokalförsörjningsplan för platsutbyggnad. I denna finns åtskilliga förslag till ombyggnader och nybyggnader av anstalter, men inte ett ord sägs om behovet av ett nytt superfängelse. Hur var det nu, Thomas Bodström, är det Kriminalvårdsstyrelsen som har de bästa experterna eller har de plötsligt flyttat till Justitiedepartementet? Från Centerpartiets sida vill vi ha säkra fängelser där rymningar är omöjliga, eller åtminstone mycket svåra, att genomföra. Vi föreslår att fängelserna Kumla, Hall och Tidaholm byggs om så att de får samma säkerhet som Thomas Bodströms enda superfängelse skulle få. Det blir billigare och dessutom får vi tre lika säkra fängelser i stället för ett. Det som behövs för att säkra ett fängelse är bland annat teknisk utrustning såsom metalldetektorer vid inpasseringskontroll och störningssändare för mobiltelefoner, men också fler narkotikahundar och mer personal. Under den senaste veckan har jag besökt fängelset i Gävle och Kirsebergsanstalten i Malmö. Personalen på anstalterna ger likadana svar på vad som behövs för ökad säkerhet. Teknik och bevakning kan öka säkerheten, men mest effektivt är att det finns tillräckligt med utbildad personal som kan finnas bland de intagna. Rymningar och fritagningar stoppas effektivast genom att personalen pratar med de intagna, och genom att vara närvarande upptäcker vårdarna signaler när något är på gång. Nästa viktiga åtgärd för att förhindra rymningar och öka säkerheten är att de intagna motiveras att sköta sig. Det behövs mycket mer belöningar och bestraffningar inom kriminalvården. Den som är intagen på anstalt har ju ett val, nämligen hur man använder sin tid. Huvudregeln är i dag att alla fängelsedömda friges villkorligt efter att de avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Hur de sköter sig i fängelset spelar ingen större roll. Visserligen kan de få några dagar extra om de brutit mot fängelsets regler, men det är uppenbarligen ingenting som avskräcker. Om de å andra sidan visar prov på ett exemplariskt beteende och gör allt för att återanpassa sig till ett laglydigt liv leder inte heller detta till någon förändring av straffet eller till belöning under strafftiden. Med andra ord lönar det sig inte i dag att bättra sig. Skötsamhet och vilja att förändra sig, från ett kriminellt till ett lagligt liv, betyder nästan ingenting i svensk kriminalvård. Centerpartiet menar att hur man väljer att spendera sin tid på anstalt ska ha direkt effekt på strafftiden. Att personligt engagemang och personliga ansträngningar belönas är oerhört viktigt för den intagnes motivation i strävan mot det laglydiga livet. På motsvarande sätt ska de som inte sköter sig på anstalten, och de som anses särskilt benägna att återfalla i brott, sitta av hela strafftiden och inte - som fallet är i dag - villkorligt friges efter två tredjedelar av tiden. De som fortsätter att begå brott inne på anstalten, försöker eller lyckas rymma, hotar eller misshandlar andra fångar eller personal ska sitta av hela straffet. De ska inte få fördelen att villkorligt friges efter två tredjedelar av tiden. Sverige behöver en ny regering för en ny kriminalvårdspolitik, en politik där säkerheten har mycket hög prioritet och de intagnas ansträngningar till förbättring belönas men också där misskötsamhet bestraffas.

Fru talman! Jag anser att kriminalvården är en del av det stora samhälle som har att ta hand om alla sina invånare. De interner vi har på anstalterna är en del av vårt ansvar. Det är hela samhällets ansvar att se till att dessa människor kan komma tillbaka till samhället som fungerande samhällsmedborgare. När jag lyssnar på debatten hör jag ofta tonlägen där det handlar om strängare straff, hårdare påföljder, man måste skydda samhället och låsa in de farliga. Jag ställer mig frågan: Vad är det som skapat dessa människor? Vad är det som gjort att de hamnat på den vägen? Jag medger att det finns människor med sådana störningar att de behöver speciell vård och inte i alla lägen kan umgås med resten av samhället, men de tillhör undantagen. Ibland får jag uppfattningen att man sätter ett mått på en lyckad fångvård genom antalet fångar i fängelser och anstalter. Jag ser det precis tvärtom. Ju färre fångar vi har, desto bättre samhälle. I Sverige har vi gått från 60 till 80 fångar per 100 000 invånare. Island har 40 och Ryssland 600 fångar per 100 000 invånare. Ryssland har mycket stränga straff, men jag tror inte särskilt mycket på straffens avskräckande verkan. Det är mest de laglydiga människorna som avskräcks av hårda straff. Jag delar inte uppfattningen att man ska ha hårdare straff och längre strafftider. Jag skulle vilja se det på samma sätt som den tidigare justitieministern Karl Schlyter, som menade att vi ska tömma fängelserna. Om vi kommer dithän har vi lyckats betydligt mycket bättre. Som situationen ser ut i dag behöver vi onekligen fler platser. Vi har fler interner än vi har utrymme för. Vi behöver alltså fler platser och mer utrymme för att kunna ge dem en meningsfull vård. Min målsättning är att människor ska kunna återbördas till fullgoda samhällsmedborgare. Jag är inte riktigt säker på att vi behöver ha en ny högsäkerhetsanstalt. Man skulle kanske börja bygga i den andra änden i stället och ha fler anstalter som koncentrerar sig på att den enda bojan som internen har är den egna viljan att avtjäna sitt straff och komma tillbaka till samhället. Jag vet att det låter ganska utopiskt, men jag tycker att vi ska kunna ta ut svängarna och försöka sätta målen långt bort. Behovet av flera platser behöver inte betyda ett byggande av nya stora säkerhetsbunkrar. Däremot behöver vi ha ett bättre liv inne på anstalterna. Vi behöver ha en bättre rehabilitering. Många fångar har vittnat om att situationen inne på anstalterna har blivit hårdare och svårare efter sommarens rymningar. Det är en olycklig väg att gå. Vårt misslyckande inom kriminalvården syns i återfallsprocenten. Hade vi kunnat ge dessa interner en bra rehabilitering hade den kunnat minskas. Jag ser det som en av de stora målsättningarna att minska återfallsprocenten från 85 % för de flergångsdömda till betydligt lägre tal. För att kunna klara det behövs en satsning på vården, personalen och verksamheterna inom anstalterna. Vi behöver också höja den allmänna utbildningen för väktare från dagens 16 veckor. Den måste bli betydligt mer omfattande. Var vi ska hamna där kan jag inte svara på, utan det vill jag låta sakkunskapen ta hand om. Att sitta instängd, inspärrad och att, som Alice Åström nämnde, sitta i en isoleringscell utan möjligheter till mänsklig kontakt skapar inte bra samhällsmedborgare. Därför är det viktigt att sysselsättningen på anstalterna blir betydligt mycket bättre. Jag skulle gärna vilja se att människor fick ta ett större ansvar för den produktion som finns inne på anstalter och att de blev delaktiga. Dessutom borde de få möjlighet att sträva mot ett normalt yrkesliv inom anstalten. Jag skulle vilja se att människor som döms arbetar upp sig så att de har en normal lön, visserligen begränsad, den sista tiden på fängelset och möjligheter att ta ansvar för sin ekonomiska situation. Under sista tiden skulle de få full lön men få betala för kost och uppehälle. Jag tycker att det skulle kunna vara en väg att gå. Det betyder att de som är positiva och vill arbeta får detta som en form av belöning. Säkerheten måste givetvis finnas. De beslut som är fattade och som nu håller på att genomföras kommer onekligen att leda till förbättrad säkerhet. Jag vill nämna en sak till. Det finns en del andra brister inom kriminalvården. Det finns en brist på kommunikationssidan, och där täcker vi upp det. Men det finns en annan brist också, och den gäller internernas egna ekonomiska tillgångar. Ibland kan det faktiskt vara frestande att använda en stor summa pengar för att köpa sig fördelar inom fängelset. Jag tycker inte att interner ska ha den möjligheten. Därför bör vi se över internernas ekonomiska tillgångar.

Fru talman! För ungefär åtta månader sedan hade vi i riksdagen en aktuell debatt med anledning av fritagningen från Kumlaanstalten. Då inriktade justitieministern sitt anförande på hur nöjd han var över att det på tio år inte förekommit en enda rymning från säkerhetsavdelningar, alltså inte förrän den från Kumlaanstalten i januari. Det tog bara sex månader och så var det dags igen. Med hjälp av två insmugglade pistoler rymde fyra intagna från isoleringen på Hall. Som om det inte var nog med dessa rymningar från landets två säkraste avdelningar blev några dagar senare tre intagna med långa straff fritagna från Norrtäljeanstalten. Och efter ytterligare en dryg månad var det åter dags. En livstidsdömd och en annan intagen rymde från Mariefredsanstalten genom att ta gisslan. Fortfarande säger justitieminister Thomas Bodström i riksdagens talarstol att han lyckats med sin kriminalvårdspolitik och att han tagit sitt ansvar, detta trots att vi under de senaste månaderna varit med om rymningar och fritagningar av mer brutalt slag än någonsin tidigare i Sverige. Jag är förvånad och besviken över att justitieministern tar så lätt på kriminalvårdens säkerhet. I samma debatt i januari ondgjorde sig justitieministern över att jag och mina borgerliga kolleger kom med förslag till ytterligare säkerhetsåtgärder, och han påpekade lite föraktfullt att det är Kriminalvårdsstyrelsen som har de bästa experterna. Det tycktes han dock ha glömt bort några månader senare när han i panik började ropa efter en nybyggd superbunker. Samtidigt som justitieministern presenterade förslaget till ett nytt superfängelse kom Kriminalvårdsstyrelsen med sin lokalförsörjningsplan för platsutbyggnad. I denna finns åtskilliga förslag till ombyggnader och nybyggnader av anstalter, men inte ett ord sägs om behovet av ett nytt superfängelse. Hur var det nu, Thomas Bodström, är det Kriminalvårdsstyrelsen som har de bästa experterna eller har de plötsligt flyttat till Justitiedepartementet? Från Centerpartiets sida vill vi ha säkra fängelser där rymningar är omöjliga, eller åtminstone mycket svåra, att genomföra. Vi föreslår att fängelserna Kumla, Hall och Tidaholm byggs om så att de får samma säkerhet som Thomas Bodströms enda superfängelse skulle få. Det blir billigare och dessutom får vi tre lika säkra fängelser i stället för ett. Det som behövs för att säkra ett fängelse är bland annat teknisk utrustning såsom metalldetektorer vid inpasseringskontroll och störningssändare för mobiltelefoner, men också fler narkotikahundar och mer personal. Under den senaste veckan har jag besökt fängelset i Gävle och Kirsebergsanstalten i Malmö. Personalen på anstalterna ger likadana svar på vad som behövs för ökad säkerhet. Teknik och bevakning kan öka säkerheten, men mest effektivt är att det finns tillräckligt med utbildad personal som kan finnas bland de intagna. Rymningar och fritagningar stoppas effektivast genom att personalen pratar med de intagna, och genom att vara närvarande upptäcker vårdarna signaler när något är på gång. Nästa viktiga åtgärd för att förhindra rymningar och öka säkerheten är att de intagna motiveras att sköta sig. Det behövs mycket mer belöningar och bestraffningar inom kriminalvården. Den som är intagen på anstalt har ju ett val, nämligen hur man använder sin tid. Huvudregeln är i dag att alla fängelsedömda friges villkorligt efter att de avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Hur de sköter sig i fängelset spelar ingen större roll. Visserligen kan de få några dagar extra om de brutit mot fängelsets regler, men det är uppenbarligen ingenting som avskräcker. Om de å andra sidan visar prov på ett exemplariskt beteende och gör allt för att återanpassa sig till ett laglydigt liv leder inte heller detta till någon förändring av straffet eller till belöning under strafftiden. Med andra ord lönar det sig inte i dag att bättra sig. Skötsamhet och vilja att förändra sig, från ett kriminellt till ett lagligt liv, betyder nästan ingenting i svensk kriminalvård. Centerpartiet menar att hur man väljer att spendera sin tid på anstalt ska ha direkt effekt på strafftiden. Att personligt engagemang och personliga ansträngningar belönas är oerhört viktigt för den intagnes motivation i strävan mot det laglydiga livet. På motsvarande sätt ska de som inte sköter sig på anstalten, och de som anses särskilt benägna att återfalla i brott, sitta av hela strafftiden och inte - som fallet är i dag - villkorligt friges efter två tredjedelar av tiden. De som fortsätter att begå brott inne på anstalten, försöker eller lyckas rymma, hotar eller misshandlar andra fångar eller personal ska sitta av hela straffet. De ska inte få fördelen att villkorligt friges efter två tredjedelar av tiden. Sverige behöver en ny regering för en ny kriminalvårdspolitik, en politik där säkerheten har mycket hög prioritet och de intagnas ansträngningar till förbättring belönas men också där misskötsamhet bestraffas.

Fru talman! Jag anser att kriminalvården är en del av det stora samhälle som har att ta hand om alla sina invånare. De interner vi har på anstalterna är en del av vårt ansvar. Det är hela samhällets ansvar att se till att dessa människor kan komma tillbaka till samhället som fungerande samhällsmedborgare. När jag lyssnar på debatten hör jag ofta tonlägen där det handlar om strängare straff, hårdare påföljder, man måste skydda samhället och låsa in de farliga. Jag ställer mig frågan: Vad är det som skapat dessa människor? Vad är det som gjort att de hamnat på den vägen? Jag medger att det finns människor med sådana störningar att de behöver speciell vård och inte i alla lägen kan umgås med resten av samhället, men de tillhör undantagen. Ibland får jag uppfattningen att man sätter ett mått på en lyckad fångvård genom antalet fångar i fängelser och anstalter. Jag ser det precis tvärtom. Ju färre fångar vi har, desto bättre samhälle. I Sverige har vi gått från 60 till 80 fångar per 100 000 invånare. Island har 40 och Ryssland 600 fångar per 100 000 invånare. Ryssland har mycket stränga straff, men jag tror inte särskilt mycket på straffens avskräckande verkan. Det är mest de laglydiga människorna som avskräcks av hårda straff. Jag delar inte uppfattningen att man ska ha hårdare straff och längre strafftider. Jag skulle vilja se det på samma sätt som den tidigare justitieministern Karl Schlyter, som menade att vi ska tömma fängelserna. Om vi kommer dithän har vi lyckats betydligt mycket bättre. Som situationen ser ut i dag behöver vi onekligen fler platser. Vi har fler interner än vi har utrymme för. Vi behöver alltså fler platser och mer utrymme för att kunna ge dem en meningsfull vård. Min målsättning är att människor ska kunna återbördas till fullgoda samhällsmedborgare. Jag är inte riktigt säker på att vi behöver ha en ny högsäkerhetsanstalt. Man skulle kanske börja bygga i den andra änden i stället och ha fler anstalter som koncentrerar sig på att den enda bojan som internen har är den egna viljan att avtjäna sitt straff och komma tillbaka till samhället. Jag vet att det låter ganska utopiskt, men jag tycker att vi ska kunna ta ut svängarna och försöka sätta målen långt bort. Behovet av flera platser behöver inte betyda ett byggande av nya stora säkerhetsbunkrar. Däremot behöver vi ha ett bättre liv inne på anstalterna. Vi behöver ha en bättre rehabilitering. Många fångar har vittnat om att situationen inne på anstalterna har blivit hårdare och svårare efter sommarens rymningar. Det är en olycklig väg att gå. Vårt misslyckande inom kriminalvården syns i återfallsprocenten. Hade vi kunnat ge dessa interner en bra rehabilitering hade den kunnat minskas. Jag ser det som en av de stora målsättningarna att minska återfallsprocenten från 85 % för de flergångsdömda till betydligt lägre tal. För att kunna klara det behövs en satsning på vården, personalen och verksamheterna inom anstalterna. Vi behöver också höja den allmänna utbildningen för väktare från dagens 16 veckor. Den måste bli betydligt mer omfattande. Var vi ska hamna där kan jag inte svara på, utan det vill jag låta sakkunskapen ta hand om. Att sitta instängd, inspärrad och att, som Alice Åström nämnde, sitta i en isoleringscell utan möjligheter till mänsklig kontakt skapar inte bra samhällsmedborgare. Därför är det viktigt att sysselsättningen på anstalterna blir betydligt mycket bättre. Jag skulle gärna vilja se att människor fick ta ett större ansvar för den produktion som finns inne på anstalter och att de blev delaktiga. Dessutom borde de få möjlighet att sträva mot ett normalt yrkesliv inom anstalten. Jag skulle vilja se att människor som döms arbetar upp sig så att de har en normal lön, visserligen begränsad, den sista tiden på fängelset och möjligheter att ta ansvar för sin ekonomiska situation. Under sista tiden skulle de få full lön men få betala för kost och uppehälle. Jag tycker att det skulle kunna vara en väg att gå. Det betyder att de som är positiva och vill arbeta får detta som en form av belöning. Säkerheten måste givetvis finnas. De beslut som är fattade och som nu håller på att genomföras kommer onekligen att leda till förbättrad säkerhet. Jag vill nämna en sak till. Det finns en del andra brister inom kriminalvården. Det finns en brist på kommunikationssidan, och där täcker vi upp det. Men det finns en annan brist också, och den gäller internernas egna ekonomiska tillgångar. Ibland kan det faktiskt vara frestande att använda en stor summa pengar för att köpa sig fördelar inom fängelset. Jag tycker inte att interner ska ha den möjligheten. Därför bör vi se över internernas ekonomiska tillgångar.

Fru talman! För ungefär åtta månader sedan hade vi i riksdagen en aktuell debatt med anledning av fritagningen från Kumlaanstalten. Då inriktade justitieministern sitt anförande på hur nöjd han var över att det på tio år inte förekommit en enda rymning från säkerhetsavdelningar, alltså inte förrän den från Kumlaanstalten i januari. Det tog bara sex månader och så var det dags igen. Med hjälp av två insmugglade pistoler rymde fyra intagna från isoleringen på Hall. Som om det inte var nog med dessa rymningar från landets två säkraste avdelningar blev några dagar senare tre intagna med långa straff fritagna från Norrtäljeanstalten. Och efter ytterligare en dryg månad var det åter dags. En livstidsdömd och en annan intagen rymde från Mariefredsanstalten genom att ta gisslan. Fortfarande säger justitieminister Thomas Bodström i riksdagens talarstol att han lyckats med sin kriminalvårdspolitik och att han tagit sitt ansvar, detta trots att vi under de senaste månaderna varit med om rymningar och fritagningar av mer brutalt slag än någonsin tidigare i Sverige. Jag är förvånad och besviken över att justitieministern tar så lätt på kriminalvårdens säkerhet. I samma debatt i januari ondgjorde sig justitieministern över att jag och mina borgerliga kolleger kom med förslag till ytterligare säkerhetsåtgärder, och han påpekade lite föraktfullt att det är Kriminalvårdsstyrelsen som har de bästa experterna. Det tycktes han dock ha glömt bort några månader senare när han i panik började ropa efter en nybyggd superbunker. Samtidigt som justitieministern presenterade förslaget till ett nytt superfängelse kom Kriminalvårdsstyrelsen med sin lokalförsörjningsplan för platsutbyggnad. I denna finns åtskilliga förslag till ombyggnader och nybyggnader av anstalter, men inte ett ord sägs om behovet av ett nytt superfängelse. Hur var det nu, Thomas Bodström, är det Kriminalvårdsstyrelsen som har de bästa experterna eller har de plötsligt flyttat till Justitiedepartementet? Från Centerpartiets sida vill vi ha säkra fängelser där rymningar är omöjliga, eller åtminstone mycket svåra, att genomföra. Vi föreslår att fängelserna Kumla, Hall och Tidaholm byggs om så att de får samma säkerhet som Thomas Bodströms enda superfängelse skulle få. Det blir billigare och dessutom får vi tre lika säkra fängelser i stället för ett. Det som behövs för att säkra ett fängelse är bland annat teknisk utrustning såsom metalldetektorer vid inpasseringskontroll och störningssändare för mobiltelefoner, men också fler narkotikahundar och mer personal. Under den senaste veckan har jag besökt fängelset i Gävle och Kirsebergsanstalten i Malmö. Personalen på anstalterna ger likadana svar på vad som behövs för ökad säkerhet. Teknik och bevakning kan öka säkerheten, men mest effektivt är att det finns tillräckligt med utbildad personal som kan finnas bland de intagna. Rymningar och fritagningar stoppas effektivast genom att personalen pratar med de intagna, och genom att vara närvarande upptäcker vårdarna signaler när något är på gång. Nästa viktiga åtgärd för att förhindra rymningar och öka säkerheten är att de intagna motiveras att sköta sig. Det behövs mycket mer belöningar och bestraffningar inom kriminalvården. Den som är intagen på anstalt har ju ett val, nämligen hur man använder sin tid. Huvudregeln är i dag att alla fängelsedömda friges villkorligt efter att de avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Hur de sköter sig i fängelset spelar ingen större roll. Visserligen kan de få några dagar extra om de brutit mot fängelsets regler, men det är uppenbarligen ingenting som avskräcker. Om de å andra sidan visar prov på ett exemplariskt beteende och gör allt för att återanpassa sig till ett laglydigt liv leder inte heller detta till någon förändring av straffet eller till belöning under strafftiden. Med andra ord lönar det sig inte i dag att bättra sig. Skötsamhet och vilja att förändra sig, från ett kriminellt till ett lagligt liv, betyder nästan ingenting i svensk kriminalvård. Centerpartiet menar att hur man väljer att spendera sin tid på anstalt ska ha direkt effekt på strafftiden. Att personligt engagemang och personliga ansträngningar belönas är oerhört viktigt för den intagnes motivation i strävan mot det laglydiga livet. På motsvarande sätt ska de som inte sköter sig på anstalten, och de som anses särskilt benägna att återfalla i brott, sitta av hela strafftiden och inte - som fallet är i dag - villkorligt friges efter två tredjedelar av tiden. De som fortsätter att begå brott inne på anstalten, försöker eller lyckas rymma, hotar eller misshandlar andra fångar eller personal ska sitta av hela straffet. De ska inte få fördelen att villkorligt friges efter två tredjedelar av tiden. Sverige behöver en ny regering för en ny kriminalvårdspolitik, en politik där säkerheten har mycket hög prioritet och de intagnas ansträngningar till förbättring belönas men också där misskötsamhet bestraffas.

Fru talman! Jag anser att kriminalvården är en del av det stora samhälle som har att ta hand om alla sina invånare. De interner vi har på anstalterna är en del av vårt ansvar. Det är hela samhällets ansvar att se till att dessa människor kan komma tillbaka till samhället som fungerande samhällsmedborgare. När jag lyssnar på debatten hör jag ofta tonlägen där det handlar om strängare straff, hårdare påföljder, man måste skydda samhället och låsa in de farliga. Jag ställer mig frågan: Vad är det som skapat dessa människor? Vad är det som gjort att de hamnat på den vägen? Jag medger att det finns människor med sådana störningar att de behöver speciell vård och inte i alla lägen kan umgås med resten av samhället, men de tillhör undantagen. Ibland får jag uppfattningen att man sätter ett mått på en lyckad fångvård genom antalet fångar i fängelser och anstalter. Jag ser det precis tvärtom. Ju färre fångar vi har, desto bättre samhälle. I Sverige har vi gått från 60 till 80 fångar per 100 000 invånare. Island har 40 och Ryssland 600 fångar per 100 000 invånare. Ryssland har mycket stränga straff, men jag tror inte särskilt mycket på straffens avskräckande verkan. Det är mest de laglydiga människorna som avskräcks av hårda straff. Jag delar inte uppfattningen att man ska ha hårdare straff och längre strafftider. Jag skulle vilja se det på samma sätt som den tidigare justitieministern Karl Schlyter, som menade att vi ska tömma fängelserna. Om vi kommer dithän har vi lyckats betydligt mycket bättre. Som situationen ser ut i dag behöver vi onekligen fler platser. Vi har fler interner än vi har utrymme för. Vi behöver alltså fler platser och mer utrymme för att kunna ge dem en meningsfull vård. Min målsättning är att människor ska kunna återbördas till fullgoda samhällsmedborgare. Jag är inte riktigt säker på att vi behöver ha en ny högsäkerhetsanstalt. Man skulle kanske börja bygga i den andra änden i stället och ha fler anstalter som koncentrerar sig på att den enda bojan som internen har är den egna viljan att avtjäna sitt straff och komma tillbaka till samhället. Jag vet att det låter ganska utopiskt, men jag tycker att vi ska kunna ta ut svängarna och försöka sätta målen långt bort. Behovet av flera platser behöver inte betyda ett byggande av nya stora säkerhetsbunkrar. Däremot behöver vi ha ett bättre liv inne på anstalterna. Vi behöver ha en bättre rehabilitering. Många fångar har vittnat om att situationen inne på anstalterna har blivit hårdare och svårare efter sommarens rymningar. Det är en olycklig väg att gå. Vårt misslyckande inom kriminalvården syns i återfallsprocenten. Hade vi kunnat ge dessa interner en bra rehabilitering hade den kunnat minskas. Jag ser det som en av de stora målsättningarna att minska återfallsprocenten från 85 % för de flergångsdömda till betydligt lägre tal. För att kunna klara det behövs en satsning på vården, personalen och verksamheterna inom anstalterna. Vi behöver också höja den allmänna utbildningen för väktare från dagens 16 veckor. Den måste bli betydligt mer omfattande. Var vi ska hamna där kan jag inte svara på, utan det vill jag låta sakkunskapen ta hand om. Att sitta instängd, inspärrad och att, som Alice Åström nämnde, sitta i en isoleringscell utan möjligheter till mänsklig kontakt skapar inte bra samhällsmedborgare. Därför är det viktigt att sysselsättningen på anstalterna blir betydligt mycket bättre. Jag skulle gärna vilja se att människor fick ta ett större ansvar för den produktion som finns inne på anstalter och att de blev delaktiga. Dessutom borde de få möjlighet att sträva mot ett normalt yrkesliv inom anstalten. Jag skulle vilja se att människor som döms arbetar upp sig så att de har en normal lön, visserligen begränsad, den sista tiden på fängelset och möjligheter att ta ansvar för sin ekonomiska situation. Under sista tiden skulle de få full lön men få betala för kost och uppehälle. Jag tycker att det skulle kunna vara en väg att gå. Det betyder att de som är positiva och vill arbeta får detta som en form av belöning. Säkerheten måste givetvis finnas. De beslut som är fattade och som nu håller på att genomföras kommer onekligen att leda till förbättrad säkerhet. Jag vill nämna en sak till. Det finns en del andra brister inom kriminalvården. Det finns en brist på kommunikationssidan, och där täcker vi upp det. Men det finns en annan brist också, och den gäller internernas egna ekonomiska tillgångar. Ibland kan det faktiskt vara frestande att använda en stor summa pengar för att köpa sig fördelar inom fängelset. Jag tycker inte att interner ska ha den möjligheten. Därför bör vi se över internernas ekonomiska tillgångar.

Fru talman! Jag tycker att det sägs väldigt många intressanta saker här i dag. Som jag sade tidigare är det uppenbart att det har blivit en bra och nyanserad debatt. Vi kan också konstatera att det finns en ganska stor samsyn. Till Johan Linander vill jag säga: Du får gärna citera mig, men om du citerar mig tycker jag att du ska citera mig rätt och inte lägga ord i min mun som jag inte har sagt. Däremot tycker jag att du sade sedan var väldigt intressant. Det är ju just detta som vi försöker bygga vår politik på. Det finns uppenbarligen en stor samsyn över blockgränserna om detta att man ska kunna påverka sin situation. Om man beter sig på ett sätt som står i strid mot en återanpassning till samhället, som till exempel planerar nya brott, rymmer och så vidare, ska det självfallet bestraffas. Det är utmärkt att den sista tredjedelen av den tid som man avtjänar sitt straff ska kunna användas till detta. Nu pratas det om fler platser. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att detta inte är någonting som har påbörjats nu. Detta var någonting som påbörjades redan 2003. Sedan är det så som Peter Althin säger att polis och åklagare har blivit mer effektiva och utreder fler brott, men framför allt har praxisen höjts väldigt mycket. Det har gjort att det har blivit väldigt svårt. Nu byggs det ordentligt med platser. 2 000 platser ska vara färdiga inom de närmaste åren. Det innebär inte att det inte byggs platser under den tiden. Redan i år kommer det att bli över 700 platser. Det är riktigt att det förekommer viss dubbelbeläggning på vissa håll. På vissa håll måste man se över den akuta situationen. Men det kommer att fortsätta att byggas i genomsnitt 400 platser per år. Det behövs naturligtvis ökade resurser till platsutbyggnad, för satsningar på personalen och för att kunna fortsätta den narkotikasatsning som har slagit så väl ut. Det är också därför som vi kan se i budgetpropositionen att ramen för de närmaste åren höjs med över 1 miljard kronor. Dessa pengar behövs. Dessutom måste kriminalvården, liksom alla andra myndigheter, försöka effektivisera sig. Vi har kunnat konstatera att man har gjort effektiviseringar som har blivit väldigt bra för verksamheten inom andra myndigheter inom rättsväsendet. Där har man också kunnat använda pengar till annat. Vi har sett hur polisen har gått från ungefär 125 olika enheter i Sverige till 21. Vi ser nu hur åklagarmyndigheten går från sex myndigheter till en. Nu finns det 36 olika myndigheter i kriminalvården. Det är klart att det finns väldigt mycket att tjäna på att låta det bli en myndigheten, och det arbetet pågår. Man måste alltså bedöma kriminalvården på precis samma sätt som alla andra myndigheter. Man måste kunna arbeta effektivt, ställa krav på en ökad effektivisering samtidigt som man måste kunna tillskjuta nya medel. Men man tillskjuter inte nya medel till en gammal modell som behöver effektiviseras, utan detta går hand i hand. Det är inget speciellt för kriminalvården, utan det gäller för alla andra myndigheter också. Med detta, tillsammans med det arbete som nu pågår, har vi som har möjlighet att arbeta med de här frågorna en unik chans att påverka kriminalvården för lång tid framåt mot den individualisering vi talade om tidigare, mot en höjd säkerhet och också mot en mer human behandling genom att man i ökad utsträckning kan påverka sin egen tillvaro och lättare kan återanpassas till samhället.

Fru talman! Jag har träffat många före detta kriminella som med rätt insatser, bra behandlingsprogram och hårt arbete faktiskt har kunnat ta sig ur sin kriminalitet och börjat ett nytt liv. Flera saker har då varit avgörande. Det har varit lugn och ro på anstalten och det har i stort sett varit narkotikafritt. Det handlar om rena säkerhetsfrågor med andra ord. Det har varit arbete i stället för sysslolöshet. Man har haft behandlingsprogram som har tagit sikte på både social träning och frihet från droger. Fokus har satts på framtiden i stället för att planera rymningar i brist på framtidstro. Personalen på anstalterna har haft kunskap, kompetens och kontinuitet. Eftervården, som Alice Åström talade så bra om, har varit värd namnet. Den har faktiskt planerats hela tiden. Den har faktiskt fungerat i stället för att, som det så ofta kan vara, den intagne släpps med en tågbiljett, ett par tusenlappar och en plastpåse i näven och ingenstans att ta vägen. Det gäller att fokusera på de stora utmaningarna. Jag medverkade förra lördagen vid föreningen Attentions femårsjubileum i Örebro. Det är en förening som jobbar med personer som till exempel har konstaterad ADHD eller DAMP. Många av de här personerna har haft mycket stora problem med kriminalitet och vill ta sig ur detta. I dag vill de komma in på anstalterna och hjälpa de personer som har de här problemen. Det är en förening som förtjänar allt stöd. Om man inte från regeringens sida satsar på de resurserna kommer problemen garanterat att fortsätta. Det handlar också om personalens utbildningsmöjligheter. Jag måste etsa fast att vi stod här i januari och pratade om vikten av en fungerande kriminalvård och att det då är mjukvaran som är det absolut viktigaste. Under hela det här halvåret satt departementets företrädare och tittade på när utbildningen till personalen skars ned. Vi pratar om utbildning som handlar om hur man ska möta farliga personer och hur man ska hjälpa svårt skadade personer. Lärdomen av debatten i januari blev för departementet och samarbetspartierna - Vänsterpartiet, Miljöpartiet - att titta på när man skar ned på utbildningen. Det blir inte riktigt trovärdigt att prata om kompetens och kunskap när man beter sig på ett sådan sätt efter en sådan debatt då alla larmklockor borde ha ringt. Vad är det för kunskap och kompetens man ska ha? Det är lite trist att konstatera att vi i Sverige har en bristfällig eller nästan ingen forskning alls på detta område: Hur fungerar rehabilitering i Sverige? Tänk om det var på samma sätt inom medicinen så att vi när vi skulle opereras kunde möta en läkare utan forskningsbaserad kunskap med bara lite hemsnickrade kunskaper från Kanada som han försökte anpassa till svenska förhållanden. Det skulle vi aldrig acceptera. Men vi tycker att det är helt okej att människor som jobbar i kriminalvården och människor som är intagna i kriminalvården befinner sig i en situation där man inte har någon svensk forskning om vad som fungerar i Sverige. Kanada, där man mest hämtar inspiration, är inte Sverige och tvärtom. Det finns en uppsjö av kriminologer här i landet som pratar om brottslighetens orsaker. Oftast talar de om att kriminaliteten inte har ökat och att den grova brottsligheten inte har ökat. Det är väldigt konstiga besked till dem som jobbar i den här verksamheten. Några av dessa personer skulle faktiskt kunna styras över till att jobba med verklig rehabiliteringsforskning och se vad som fungerar i kriminalvården i stället för att säga att kriminaliteten inte ökar. Se i stället till att den som finns minskar. Det tycker jag vore utmärkt, med regeringen som ansvarare. Vi pratar om hela samhällets framtid och om människor som ska komma ut. Vi pratar inte om 7 000 anställda och 5 000 intagna. Vi pratar om en samhällsfråga som påverkar oss alla - medborgare, brottsoffer och deras familjer. Jag hoppas att regeringen nu tar frågan på något större allvar vad gäller kunskap och personal och att basala säkerhetsfrågor sätts i centrum. Det finns ingen motsats mellan att behandla och att se till att de människor som ska vara inlåsta faktiskt är inlåsta.

Fru talman! Jag tycker nästan att debatten spårar ur. Vi har fått veta att många inte trivs i fängelse. Nej, det kanske inte heller är meningen. Ingen tar upp att skälet till att det sitter fler långtidsdömda i fängelse är att de har begått mycket grova brott. De människor som har drabbats av dessa kriminella är nog evinnerligt tacksamma om de vet att de åtminstone sitter inne den stund domstolen har bestämt. Det är faktiskt vår skyldighet att se till att det fungerar. Det är också en myt som sprids och som alltid dyker upp i de här debatterna att alla som sitter i fängelse är offer för olyckliga omständigheter. Det är tragiska livsöden. Ja. Man får naturligtvis aldrig ge upp. Men många av de allvarligast kriminella är målmedvetna intelligenta personer som lever efter sina egna regler. De skrattar åt oss. De skrattar åt kriminalvården. De struntar fullständigt i behandling och vård. Det är som om det vore dagisbarn vi pratar om. De sitter på fängelserna och fortsätter att bedriva brottslighet. Vi får i tidningarna läsa sådana pinsamheter som: Vårdarna var Olssons betjänter. Det var det jag frågade: Vad är vi beredda att göra för att motverka korruption och sådant? Jag har hört många som säger att vi ska utbilda personalen bättre. Ska vi se till att de får bättre löner, kanske, så att det inte är lika effektivt att muta dem med pengar från brottslighet? Är regeringen beredd att säga ja till bättre personalkontroll? Jag vet att Kriminalvårdsstyrelsen har velat ha bättre befogenheter att kontrollera personal. Jag tror att vi måste diskutera sådana saker. Jag tror mycket väl att vi med bättre behandlingsprogram och annat kan få huvuddelen av internerna att gå en bättre väg. Men jag tror att det är farligt att vara naiv och inte se de målmedvetna grova kriminella, ofta med kontakter både i och utanför Sverige, som saboterar rättsväsendet. Det är dags att välja sida. Jag hoppas att justitieministern och andra är beredda att ställa sig på det hederliga Sveriges sida och stå upp för rättsväsendet och rättssamhället och ta ansvar för de medborgare som vill att lagen ska gälla. (Applåder)

Fru talman! Det är självklart att vi ska stå på de hederligas sida. Det är så självklart så det ska vi inte ta upp tid med. Det är inte det som den här debatten handlar om. Den handlar om hur vi ska förhindra att människor gör sig skyldiga till brott och kommer på anstalt och hur vi ska förhindra att de återfaller i brott. Överbeläggningarna på häktena och anstalterna gör det fullständigt omöjligt att ge vård och innehåll på anstalten och under den tid man sitter där. Jag kan tala om för Beatrice Ask att jag har träffat hundratals, ja tusentals, som sitter på anstalt. De flesta skrattar verkligen inte. De vill ha ett innehåll. De vill ha ett innehåll eftersom de annars känner en hopplöshet som skapar apati och frustration och som skapar våldshandlingar och rymningar. De allra flesta vill ha ett innehåll. Det måste vi se till att de får. För några veckor sedan kallades jag till Norrtäljeanstalten mitt i natten. Vi åkte i 200 knyck - det var inte jag som körde - från Stockholm till Norrtälje för att försöka få en gisslantagare att släppa gisslan. De som var inlåsta hade slagit sönder hela avdelningen. De skrek: Det finns ingen vård. Vi får ingen hjälp. Kriminalvården har havererat. För att säkerheten inte bara i kriminalvården utan även i samhället i övrigt ska bli bättre behövs det helt nya och övergripande åtgärder. Det behövs en kriminalpolitik med kristdemokratisk bakgrund och en familjepolitik med kristdemokratisk bakgrund. Det är nödvändigt att byta ut den här regeringen om vi vill få en bättre kriminalvård. Jag ber alla som har möjlighet att så snart det går hjälpa till så att sossarna kan rymma fältet för en bättre kriminalpolitik och kriminalvård. (Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att kommentera det som Beatrice Ask sade. Det är den farligaste inställningen av alla att säga att det finns folk som är farliga, som begår brott och som skrattar åt oss och som man inte kan göra något åt och att säga att vi ska stå på de hederligas sida och låsa in brottslingarna. De här människorna ska ut i samhället. Det är definitivt vår skyldighet att göra vad vi kan för att återanpassa människor. Att säga att det skulle vara naivt och blåögt tycker jag snarare är tragiskt. Fru talman! I den här debatten är det kanske ändå på sin plats att lyfta fram något om vad till exempel Moderaterna, som är så oerhört kritiska till den kriminalvård som finns och till resurser och platser, själva är beredda att satsa. I Moderaternas budgetförslag ser jag att man lägger 151 miljoner kronor mer än regeringen. Det är egentligen inga nya pengar. Samtidigt säger man att dessa pengar kommer från att de unga som i dag döms och blir placerade på Statens institutionsstyrelse ska flyttas till kriminalvården. Man vill också skärpa straffen, vilket gör att vi får ännu mer överfulla fängelser. Jag tror att den väg vi måste gå nu är att försöka förbättra vården och innehållet, men vi måste också se till att det finns ett samhälle som är berett att ta emot människor när de kommer ut från kriminalvården. Vi måste satsa på personalen. Men vi måste också ställa oss frågan vad kriminalvården kan klara av. Det samhället har misslyckats med i kanske 20 eller 30 år ska kriminalvården lösa under ett par korta år. Det går också, men man måste ha rimliga förväntningar på vad som är möjligt. Annars sätter man kriminalvården i en helt omöjlig situation. (Applåder)

Fru talman! Först vill jag säga till justitieministern att han kan gå tillbaka och läsa protokollet från debatten vi hade i januari. Det har jag gjort. Centerpartiet står utan tvekan, tydligen till skillnad från Miljöpartiet och Vänsterpartiet, för att de i vårt samhälle som begår grova brott som mord, våldtäkt och grova narkotikabrott ska dömas till långa fängelsestraff. Vi har även föreslagit straffskärpningar för dessa brott - inte för att vi tror att straffskärpningar hindrar kriminella från att begå brott, utan för att den person som till exempel vid en grov våldtäkt förstör en annan människas liv för lång tid också ska få ett mycket kännbart straff. Centerpartiet anser också att det bör vara ett brott att rymma från kriminalvårdsanstalt - inte för att vi tror att det kommer att stoppa de intagna från att rymma, utan för att det är principiellt rätt att samhället markerar att det inte är okej att rymma från ett fängelse. Centerpartiet har år efter år satsat mer resurser till kriminalvården än vad regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjort. Det är inte för att de intagna generellt ska få en bättre levnadsstandard inne i fängelserna, utan det är för att personalen ska få bättre möjligheter att jobba med programverksamheten. Med enbart förvaring av de intagna blir det inga laglydiga människor som kommer ut. Det krävs ett aktivt motiverings- och programarbete. Många kommer ändå att fortsätta begå brott när de kommer ut. Men varje intagen som omvänds till ett laglydigt liv betyder färre brott som drabbar dig och mig.

Fru talman! Det skrämmer mig att höra Beatrice Asks och Johan Linanders primitiva inställning. Lås-in-och-kasta-bort-nyckeln-inställningen är ju att erkänna ett misslyckande. Vi människor kan skicka andra människor till månen, men vi tycks inte klara av att rehabilitera kriminella. Erkänner man detta genom att bara låsa in dem och spika igen dörren har man gett upp, och det tycker jag är ett absolut felaktigt sätt. Johan Linanders inställning att straffet ska vara en hämnd från samhället i stället för att korrigera människor kan jag verkligen inte dela. Jag tycker snarare att från första dagen en påföljd börjar verkställas ska fokus sättas på den framtid denna intern har att möta den dag han kommer ut. Det måste vara målsättningen. Det ska också handla om individuella behov. Det är stor skillnad på mäns och kvinnors verklighet på andra sidan muren. Jag skulle vilja att det fanns en skillnad på insidan av muren också. Det finns väldigt stora och olika behov. Vi behöver ha ett större utbyte inom kriminalvården. Vi behöver ha ett utbud av fler alternativ. Vi behöver få fram flera olika pedagogiska inriktningar. Friskolorna har betytt en hel del. Jag skulle vilja att delar av vår kriminalvård som är lämpliga kunde läggas ut på entreprenad för att ge utrymme för en ökad mångfald.

Fru talman! Lika illa som det är för hela advokatkåren när en advokat begår ett brott, lika illa är det naturligtvis för de anställda inom kriminalvården när personer inom kriminalvården begår brott. Det innebär inte att det är någon utbredd korruption. De enskilda ska straffas för detta, inte de övriga 9 000 människor som arbetar inom kriminalvården. Det tycker jag är oerhört viktigt att lyfta fram en sådan här dag. Däremot kan det finnas all anledning att se till att förhindra och minska riskerna för att ytterligare brottslighet sker. Det arbetet pågår. Vi väntar på förslag bland annat om hur man ska kunna öka kontrollen av de anställda utan att det kränker deras personliga integritet. Där är naturligtvis också den fackliga representanten SEKO:s uppfattning oerhört viktig. Men som sagt: Varje person man kan se till att han inte begår brott i framtiden är naturligtvis en stor vinst för alla personer som jobbar hederligt inom kriminalvården. Glöm som sagt inte bort att det är 9 000 personer. Sedan kan jag säga, som har träffat i alla fall hundratals människor på fängelser som advokat, att jag aldrig har träffat en enda människa som skrattar, Beatrice Ask. Jag har däremot träffat personer som faktiskt inte varit intresserade av behandling och vård, i varje fall inte vid den tiden. Det är ju på det sättet vi måste arbeta. Vi måste se att det finns personer som är i olika situationer. Det finns personer med narkotikamissbruk som till varje pris vill komma ifrån sitt missbruk, som sitter och förbannar denna drog som har förstört deras liv, gjort så att de inte kan träffa sina barn, ruinerat deras ekonomi och fått dem att förlora sitt jobb. Samtidigt finns det andra personer som i varje fall inte just då är motiverade att komma ifrån sitt missbruk, och de personerna kan man inte behandla på samma sätt. Jag kan dock konstatera att Peter Althin och Beatrice Ask har diametralt olika åsikter. Det tycker jag är intressant med tanke på att ni nu hela tiden försöker vara så eniga. Jag tror att det är den största skillnaden vi har sett här. Ni får väl låna Maud Olofssons tunna igen och bada lite tillsammans så kanske ni kommer överens, även om utsikterna inte är så goda efter vad vi hört här. Men som sagt: Vi vill inte ha Moderaternas slänga-bort-nyckeln-politik. Man får uppfattningen att de personer som sitter i fängelse har det så bra, skrattar och så vidare - absolut inte! Vi tar bestämt avstånd från det. Men vi är också realistiska och vet att det finns personer som är beredda att begå brott och, i varje fall under vissa perioder, måste behandlas på ett sådant sätt att de inte kan planera nya brott, rymma och så vidare. Det innebär inte på något sätt att man ska ge upp behandlingen av dessa personer, men man måste utgå från den verklighet vi befinner oss i. Vi vill alltså fortsätta det här arbetet. Det har gjorts många saker. Det har gjorts saker under det här året, och när man ser tillbaka på 2000-talet kan man se en rad olika lagändringar som trätt i kraft, bland annat i år men också tidigare. Man kan se att kriminalvården har gjort stora förändringar, och det kommer också att ske stora förändringar i framtiden.

Fru talman! Tomma tunnor skramlar mest, Johan Pehrson. Men jag vill faktiskt också säga att jag tycker att det har varit en bra debatt. Vi kan konstatera att det här har varit en debatt där vi har kunnat se flera olika konkreta förslag presenteras. Vi har kunnat se idéer som kan komma att förverkligas. Men framför allt kan vi konstatera att kriminalvården också är inne på en ny väg där den säkert kommer att formas de närmaste åren, och sedan kommer vi att ha en kriminalvård som kommer att stå sig i många år framöver. Men på den konkreta fråga som Johan Pehrson ställer vill jag svara att det i budgetpropositionen som vi har lagt fram tillsammans med samarbetspartierna finns en konkret höjning av anslagen till kriminalvården med 1 miljard 40 miljoner kronor. Efter att ha tittat på de andra motionerna kan vi konstatera att det är ganska lika förslagen i de motioner som har väckts från de borgerligas håll; med det undantaget att om de skulle välja Moderaternas politik skulle det behövas ett tredubblat anslag med tanke på att man vill att personer som döms för tredje gången ska sitta inne på maxstraff. Det skulle ge en helt annan situation i Sverige och börja närma sig den mer amerikanska modellen där man just har det här straffet och som man har hämtat sina idéer ifrån. Så ska vi inte ha det. Låt oss i stället ta fasta på den enighet som finns. Låt oss hoppas att den kriminalvårdsutredning som arbetar kan ta hand om alla de förslag, både från vår sida och från den borgerliga sidan, där det ändå finns en stor och bred överensstämmelse, så att vi kan se den nya moderna kriminalvården växa fram och fortsätta att utvecklas på samma sätt som under de senaste åren.

Fru talman! I måndags inledde Dagens Nyheter en serie som kallas Vardagsbrott. Jag ogillar benämningen vardagsbrott. Att utsättas för brott borde inte tillhöra vardagen. Men i socialdemokraternas Sverige år 2004 har risken att utsättas för brott blivit en del av vardagen för väldigt många människor. I Stockholms län råkar, enligt Dagens Nyheter, vart femte hushåll ut för stöld eller skadegörelse varje år, brott som innebär en stor kränkning av den drabbade. Sannolikheten att någon grips för de här stölderna är låg. Även fall med kända gärningsmän läggs ned. Under första halvåret 2004 har bostadsinbrotten i Stockholms län ökat med 57 % jämfört med samma tid förra året. Tre av fyra anmälda bostadsinbrott skrivs av direkt. Rent statistiskt räknar man med att det varje månad kommer att begås ungefär 290 sådana här inbrott i Stockholm. Rent statistiskt kommer bara 16 av dem att klaras upp, alltså bara strax över 5 % uppklaring. Fru talman! Till detta kommer de brutala våldsbrott och mord som skakat oss den senaste tiden. Många av de här gärningsmännen är mycket unga. Ungdomar beväpnar sig och drar sig inte för att använda sina vapen, både för att försvara sig och för att begå brott. Fru talman! Det är naturligtvis inte bara i Stockholms län som människor råkar ut för brott. Stora delar av vårt land har blivit vad man brukar kalla för laglöst land. Det är långt till polisen. Om det finns någon patrull i tjänst är den oftast på annat håll, hinner inte fram eller anser sig inte kunna prioritera just den brottsligheten, trots att det faktiskt många gånger både finns spår och vittnen. Människor känner med rätta maktlöshet och känner sig ofta tvingade att gå samman för att bevaka sin egendom och sina egna hem. I den lilla byn Hallabro, som ligger i norra Blekinge, startade så sent som i förra veckan en grupp som ska patrullera bygden nattetid. Det är inget ovanligt i dagens Sverige, bra eller dåligt. Syftet med nattpatrulleringen är att få stopp på den brottslighet som länge drabbat invånarna i dessa bygder. Man upplever med rätta att polisens knappa resurser inneburit att kriminella element ofta har fritt spelrum. Det här, fru talman, är totalt oacceptabelt. Jag höll på att använda samma uttryck som Beatrice Ask: Sent ska syndarn vakna. Men jag måste säga att jag tycker att syndaren inte riktigt har vaknat. I så fall är han mycket övervaken. Jag tycker att uttrycket "Som man bäddar får man ligga" passar in på hur rättsväsendet fungerar i dagens Sverige. Polisstationer läggs ned. Fångar rymmer eller fritas. Tingsrätterna flyttar allt längre bort. Fängelser och häkten är överfulla. Grova brottslingar döms till vård och icke frihetsberövande påföljder. Och de allra flesta fängelsestraffen ligger i den undre delen av den möjliga straffskalan. Rättsväsendet som helhet dras med stora underskott och måste ägna kraft och tid åt besparingar. Förlorarna, fru talman, är alla de brottsoffer i Sverige som aldrig får se brotten uppklarade. Fru talman! Justitieministern tillsätter utredare och, som han brukar säga, "följer utvecklingen". Han lovar i all hast ett nytt superfängelse. Men han verkar inte förstå att det är han som har det yttersta ansvaret, att han och hans företrädare har bäddat för det som nu händer. Ni socialdemokrater försöker förtränga att det är ni som har haft ansvaret för rättsväsendet i Sverige under de senaste tio åren. Ingen annan. Ni har haft det. Ni upprepar gärna mantrat om hur många poliser som utbildats. Men ni glömmer hur många som har slutat eller som är sjukskrivna. Ni undviker att nämna att ni stängde Polishögskolan under fem terminer. Och i årets budget påstår ni att ni satsar på polisen. Ni lägger 100 miljoner. Men det mesta, fru talman, är redan öronmärkt och bestämt vad det ska gå till. Det ni kallar för satsning blir i stort sett plus minus noll, och det är verkligen inte vad Sveriges poliser och svenska folket behöver just i dag. Vi moderater är allvarligt bekymrade över bristen på polisiär närvaro på många håll i dagens Sverige. Därför föreslår vi moderater att rättsväsendet tillförs en ekonomisk ram på ytterligare 700 miljoner kronor de kommande tre åren. Fru talman! Avslutningsvis vill jag citera ur ett debattinlägg som en advokat i Blekinge, Björn Lindmar, publicerat i Blekingetidningarna i slutet av förra veckan. Han skriver så här: "Ett fungerande rättsväsende innebär emellertid också att alla människor i vårt land skall ha tillgång till och möjlighet att utnyttja rättsväsendet för tvistelösningar. Ett fungerande rättsväsende skall inom rimliga tider kunna slita och avgöra tvister och meningsskiljaktigheter mellan människor." Längre fram i artikeln finns ett exempel från dagens verklighet: "Ingen människa skall behöva vänta i två, tre eller flera år på att det i första instans avgörs om en husaffär skall återgå eller om man till en motpart skall behöva betala 100 000-tals kronor på grund av ett påstått fel i ett hus." Domstolarna måste kunna klara både brott- och tvistemål i rimlig tid. I vårt budgetförslag, fru talman, gör vi i år en kraftig satsning på domstolarna. Det behövs i ett rättssäkert samhälle. För oss moderater är ett fungerande rättsväsende en av de allra viktigaste grundpelarna i ett fungerande samhälle. För oss är ett fungerande rättsväsende en välfärdsfråga. Tio år av socialdemokratisk rättspolitik har urholkat rättsväsendet i Sverige.