Ansökan om resning i valbesvärsärende angående riksdagsvalet. Fråga om jäv för ledamot i valprövningsnämnden.

Valprövningsnämndens beslut 1983:16

I en ansökan till regeringsrätten anhöll AA om resning i ett av valprövningsnämnden den 8 december 1982 avgjort ärende angående AAs besvär över riksskatteverkets beslut den 28 december 1982, vari verket fastställt utgången av riksdagsvalet den 19 september 1982. I ansökningen hemställde AA att beslutet skulle undanröjas eftersom riksdagsledamoten BB varit jävig. Till stöd för sin ansökan anförde AA bl.a. följande. Nämnden hade vid besvärsprövningen att ta ställning till behandlingen av s.k. blankröster vid 1982 års riksdagsval. Frågan gällde tillämpningen av regeln i 3 kap. 7 § regeringsformen om fyraprocentig spärr. Frågeställningen var om de fyra procenten skulle beräknas på antalet giltiga valsedlar eller om procenten i stället skulle beräknas på antalet avgivna röster. Frågan hade varit föremål för debatt under valrörelsen. BB hade därvid uttalat sig i pressen och förklarat att han ansåg att blankrösterna skulle behandlas som tidigare dvs. inte räknas in i det totala antalet avgivna röster. BB var därför inte behörig att delta i nämndens prövning av de anförda besvären som gällde just denna fråga. Valprövningsnämnden har inte iakttagit grundlagens krav på opartiskhet för förvaltningsmyndigheter när den tillät BB att delta i avgörandet av besvärsrnålet.

Genom remiss anmodade regeringsrätten valprövningsnämnden att inkomma med yttrande till regeringsrätten med synpunkter på tillämpligheten av 4 § första stycket 5 förvaltningslagen med avseende på de partipolitiskt engagerade nämndledamöternas ställning.

Valprövningsnämnden anförde: Valprövningsnämnden vill till en början slå fast att jävsreglerna i förvaltningslagen - och inte reglerna om domarjäv är tillämpliga på nämndens handläggning av valbesvärsmål. Detta hänger samman med att lagstiftaren avsiktligt valde att inte reglera förfarandet i nämnden i domstolsmässiga former (jfr bl.a. prop. 1974:35 s. 77 f. och 15 kap. 8 § tredje stycket vallagen).

Innan nämnden redovisar sin inställning i den fråga som ställts i remissen vill nämnden kort beröra innebörden av förvaltningslagens jävsregler i stort.

Allmänna föreskrifter om jäv infördes på förvaltningsområdet först i och med tillkomsten av förvaltningslagen. Bestämmelserna i förvaltningslagen är över huvud taget avsedda att täcka ett vitt och mångsskiftande fält och har på olika punkter inte alldeles samma inriktning som bestämmelserna i rättegångsbalken och förvaltningsprocesslagen. Jävsreglerna i förvaltningslagen är allmänt sett mindre stränga än reglerna om domarjäv (jfr prop. 1971:30 del 2 s. 339-340).

Det sagda kan belysas med ett par exempel. Gamla länsstyrelseinstruktionen av 1958 innehöll i 37 § en hänvisning till reglerna om domarjäv. Beträffande mål och ärenden av allmän beskaffenhet gjordes ett undantag på det sättet att jäv inte skulle anses föreligga därför att den som deltog i handläggningen hade del i saken såsom samhällsmedlem. Denna princip är, ehuru inte direkt uttryckt i lagtexten, inbyggd i gällande jävföreskrifter i förvaltningslagen (jfr prop. 1971:30 del 2 s. 336, 340). Ett annat exempel erbjuder föreskriften om s.k. tvåinstansjäv (4 § första stycket punkten 3). Förarbetena visar tydligt att lagstiftaren menat att i det fallet - där fråga är om samverkan mellan två skilda myndigheter som båda representerar samhälleliga intressen - effektivitetshänsyn m.m. motiverar en regel som är mindre långtgående än vad som är fallet i en rättegång där fråga är om kvalificerad rättskipning mellan två fristående parter (se bl.a. prop. 1971:30 del 2 s. 341-342, 356).

En allmän slutsats av det anförda är enligt valprövningsnämndens mening att generalklausulen (punkten 5) i förvaltningslagen måste tolkas utifrån övriga jävsgrunder och med beaktande av lagens allmänna syften.

Vad så gäller de partipolitiskt engagerade nämndledamöternas ställning drar nämnden vidare den slutsatsen, att dessa inte bör betraktas som jäviga i förvaltningslagens mening enbart på grund av sin politiska gärning. Detta skulle för övrigt äventyra nämndens funktion och kan i vart fall inte ha varit lagstiftarens avsikt när valprövningsnämnden inrättades (jfr bl.a. prop. 1973:90 s. 255 och KU 1973:26 s. 27-28). Det förutsattes nämligen då att det skulle vara möjligt att tillföra det nya organet inte bara juridisk expertis utan även valteknisk sakkunskap samt personer som besitter erfarenhet av valarbetet och som representerar ett allmänt medborgaromdöme. Även inom ramen för en rättslig valbesvärsprövning ansågs det finnas utrymme för synpunkter där en mera allmän erfarenhet och en uppfattning om vad som är rimligt spelar in. Detta betyder i praktiken att man skulle vända sig utanför ämbetsmännens krets och låta politiskt engagerade personer delta i nämndens arbete. Det kan tilläggas att de sex ledamöterna i nämnden och deras suppleanter - vid sidan av ordföranden och dennes ersättare - utses enligt de regler som gäller beträffande riksdagens organ i allmänhet, dvs. efter nomineringsförfarande på parlamentarisk grund.

Som framgår av det anförda vill valprövningsnämnden inte se något motsatsförhållande mellan förvaltningslagens jävsgrunder och förutsättningarna för nämndens sammansättning och verksamhet. För att gå närmare in på det aktuella fallet innebär valprövningsnämndens grundsyn i frågan om grannlagenhetsjävets tillämplighet, att enbart ett allmänt uttalande av en politiker i en debatt i en valrörelse om innebörden av gällande rätt i och för sig inte bör diskvalificera denne från att delta i prövningen av ett efter valet anhängiggjort valbesvärsmål där samma rättsfråga uppkommer. Det förhåller sig annorlunda, om en ledamot av valprövningsnämnden gör ett direkt uttalande om vilken ställning ledamoten avser intaga vid nämndens behandling av ett konkret ärende. I sådant fall kan punkten 5 komma att bli tillämplig.

Regeringsrätten yttrade: Valprövningsnämnden, som tillkom genom 1974 års regeringsform, har bl.a. enligt 3 kap. 11 § RF till uppgift att pröva besvär över riksdagsval. Nämnden är härvidlag första och sista instans.

För valprövningsnämnden är förvaltningslagens jävsbestämmelser tillämpliga. I nu förevarande fall är fråga om tillämpningen av 4 § första stycket 5.

Regeringsrätten finner att BBs uttalande inte är av beskaffenhet att rubba förtroendet för hans opartiskhet vid behandlingen av besvärsärendet. Skäl för resning av valprövningsnämndens beslut föreligger därför inte.

Regeringsrätten lämnar AAs resningsansökan utan bifall.