rehabilitering på lika villkor

Svar på skriftlig fråga 1996/97:826 besvarad av

Svar på fråga :826 om rehabilitering på lika villkor

Statsrådet Maj-Inger Klingvall

Gullan Lindblad har frågat mig vilka åtgärder jag avser att företa för att effektuera riksdagsbeslutet från våren 1995 vad avser rehabilitering på lika villkor för kvinnor och män.

Som Gullan Lindblad säkert känner till har regeringen i april 1997 i sin proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration, m.m. till riksdagen lagt fram förslag om vissa riktlinjer för samverkan inom rehabiliteringsområdet fr.o.m. år 1998. I beredningen av regeringsförlaget har bl.a. ingått utvärderingen av det samordningsförsök som Gullan Lindblad hänvisar till, den s.k. FINSAM-modellen.

Regeringen poängterade i propositionen att en fortsatt och permanentad lokal samverkan blir effektivare om ett genomtänkt könsperspektiv präglar verksamheten. Det innebär att hänsyn tas till att kvinnor och män ofta har olika livserfarenheter och olika villkor och attityder i t.ex. arbetslivet. Liksom att sjukdomsmönstret ser olika ut mellan kvinnor och män.

Regeringen anförde vidare att det i uppdragen till de samverkande myndigheterna och förvaltningarna särskilt bör framgå kravet på att ett könsperspektiv skall prägla arbetet. I utbildningar och exempelspridning bör könsperspektiv ges särskilt utrymme. Det är även viktigt att de olika rehabiliteringsinsatserna redovisas separerade för män och kvinnor.

Socialförsäkringsutskottet, som tillstyrkte regeringens förslag till inriktning av samverkan, ansåg att förslagen öppnar för ett effektivare utnyttjande av samhällets samlade resurser och att människors behov av stödåtgärder därmed bättre kan tillgodoses än för närvarande.

Utskottet noterade vidare med tillfredsställelse vad regeringen hade anfört beträffande kravet att ett könsperspektiv skall prägla arbetet. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att bl.a. en motion av Gullan Lindblad om olika villkor för kvinnors och mäns rehabilitering i vart fall huvudsakligen fick anses tillgodosedd. Riksdagen hade inget att invända mot detta (bet. 1996/97:SfU12, rskr. 1996/97:273).

Jag är övertygad om att de riktlinjer för samverkan inom rehabiliteringsområdet som gäller fr.o.m. år 1998 kommer att medföra en förbättring vad gäller frågan om lika villkor för kvinnors och mäns rehabilitering.

I samverkansprojekt finns betydligt större förutsättningar att anlägga ett könsperspektiv på rehabiliteringen än om man arbetar sektorsvis. Ett viktigt syfte med en ökad och bättre samverkan skall därför vara att finna åtgärder som är mer ändamålsenliga utifrån kvinnors och mäns olika önskemål, möjligheter, behov och förutsättningar.