Industrigaskrediter i det svenska utsläppsmålet

Svar på skriftlig fråga 2012/13:734 besvarad av Miljöminister Lena Ek

den 17 september

Svar på fråga

2012/13:734 Industrigaskrediter i det svenska utsläppsmålet

Miljöminister Lena Ek

Matilda Ernkrans har frågat mig varför jag och regeringen räknar in industrigaskrediter i redovisningen över gjorda utsläppsminskningar via de internationella klimatinsatserna.

För att lösa klimatfrågan krävs globalt samarbete. Internationella klimat-investeringar under FN:s överinseende är ett konkret exempel på inter-nationellt klimatsamarbete som har varit mycket lyckosamt för att åstad-komma bl.a. verkliga utsläppsminskningar i utvecklingsländer samt viktig tekniköverföring. Sverige engagerade sig tidigt i utvecklingen av mark-nadsbaserade instrument i enlighet med klimatkonventionens och Kyotoprotokollets principer. Sverige är nu ett av de länder som är en-gagerade i flest CDM-projekt och har därigenom stor erfarenhet att bidra med i förhandlingarna om nya marknadsbaserade mekanismer och fortsatt utveckling av CDM.

Projekt som minskade utsläpp av biprodukter (som HFC-23) från industrigastillverkning utvecklades tidigt under CDM. Anledningen var att HFC-23 är en mycket potent växthusgas med en växthusverkan på nästan 12 000 gånger koldioxidens och man kunde med relativt enkel och billig teknik åstadkomma stora utsläppsminskningar. Från att tidigare ha släppt ut biprodukterna vid tillverkning av köldmedium (HCFC-22) rakt ut till atmosfären (gratis) installerades destruktionsanläggningar vars merkostnad finansierades av CDM. Man åstadkom på detta sätt stora reella och verifierbara utsläppsminskningar som annars inte skulle ha skett.

Inget enskilt (bilateralt) projekt som destruerar HFC-23 eller andra industrigaser ingår i de svenska internationella klimatinvesteringarna. Det finns dock ett mindre innehav av HFC-krediter som härstammar från Världsbankens pilotfond Prototype Carbon Fund (PCF) som 2005 investerade i två stycken HFC 23 projekt i Kina. PCF var den första fonden för Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer och har haft som medveten strategi att ha många olika typer av projekt för att därigenom skapa en bred erfarenhet. HFC-projekt ingick då som en naturlig del. Beslutet att Sverige skulle investera i PCF togs av den då-varande regeringen 1999. De två HFC projekten i PCF har sammanlagt levererat ca 250 000 utsläppsminskningsenheter. Köpeavtalen har nu avslutats och inga fler utsläppsrätter kommer att utfärdas, men enligt avtalet ska destruktionen av HFC-23 fortsätta fram till de ursprungliga kontraktens slutdatum.

Det svenska förvärvsprogrammet för CDM och JI omfattade vid års-skiftet 2012/2013 nästan 70 olika projekt i 42 länder. Statens energi-myndighet ingår avtal om enskilda projekt samt deltar i sju multilaterala fonder. Den sammanlagda kontraktsvolymen var vid årsskiftet ca
19 miljoner utsläppsminskningsenheter (ton koldioxidekvivalenter) med målsättningen att förvärva 40 miljoner ton till 2020. Efter hand som marknaden har utvecklats och den institutionella kapaciteten i värdländer har byggts upp så har den geografiska inriktningen för programmet för-ändrats. De första enskilda CDM-projekten som Energimyndigheten kontrakterade fanns i Brasilien, Indien och Kina, där det tidigt fanns institutionell kapacitet för CDM. Därefter har satsningar gjorts i Sydost-asien och Afrika för att åstadkomma en bred geografisk spridning i pro-grammet och särskilda satsningar genomförs nu på minst utvecklade länder och små ö-nationer under utveckling som till exempel Rwanda, Tanzania och Uganda och Mauritius.

De 250 000 krediterna från HFC projekt utgör således för närvarande en dryg hundradel av de internationella klimatinvesteringarna, en andel som kommer att halveras när målet för insatserna uppnås. De utgörs av ut-släppsminskningsenheter som har kontrollerats och verifierats av obero-ende granskare och FN i enlighet med det detaljerade regelverk som formulerats och godkänts av alla klimatkonventionens parter. Utsläppsminskningarna är verkliga även om CDM projektens lämplighet kan ifrågasättas och det är angeläget att värdländer som Kina själva tar ansvar för denna typ av åtgärder. Regeringen har därför tagit ställning mot att tillåta nya HFC projekt inom CDM och stött det arbete inom FN som tagit fram regelverk som minskar krediteringen från pågående projekt men samtidigt bevarar incitament att destruera biprodukterna. Regering-en stödde även de beslut som togs inom EU att utesluta denna typ av krediter från handelssystemet och har tydligt tagit ställning mot att använda denna typ av krediter till vårt åtagande för den icke-handlande sektorn.