farligt miljöavfall

Svar på skriftlig fråga 1997/98:1095 besvarad av , ()

Svar på fråga 1997/98:1095 om farligt miljöavfall

Miljöminister Anna Lindh

den 7 oktober

Marianne Samuelsson har frågat mig hur jag avser att agera för att företag som lämnat miljöfarligt avfall efter sig tvingas till sanering.

Enligt 5 § miljöskyddslagen (1969:387) är den som utövar en miljöfarlig verksamhet skyldig att vidta de försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa en olägenhet. Skyldigheten att avhjälpa en skada gäller även efter det att verksamheten upphört. Med andra ord är verksamhetsutövaren skyldig att sanera de miljöproblem som kan uppkomma kring anläggningen. Detta avser enskildas skyldigheter mot det allmänna eller med andra ord vad tillsynsmyndigheten och andra offentligrättsliga organ kan kräva av förorenaren oberoende av vem som äger den mark där olägenheten uppkommit.

Det finns också en civilrättslig skyldighet (enskildas skyldigheter inbördes) i miljöskadelagen (1986:225) som innebär att om verksamhet på en fastighet orsakat skada, t.ex. genom förorening, på någon annans fastighet så kan den som fått sin fastighet skadad begära ersättning eller att skadan avhjälps av verksamhetsutövaren. När det gäller föroreningar är detta ansvar strikt och det behöver således inte visas att den skadeståndsansvarige orsakat skadan med uppsåt eller av oaktsamhet.

Med miljöbalken blir lagstiftningen ännu tydligare genom att ett solidariskt ansvar för alla verksamhetsutövare vid anläggningen från år 1969 införs.

Inom EU finns ett nytt direktiv (96/61/EG) om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Direktivet är från 1996 och skall ha införlivats i nationell lagstiftning senast under 1999. Enligt direktivet är en verksamhetsutövare skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga olyckor och begränsa följden av olyckor. Verksamhetsutövaren skall också vidta nödvändiga åtgärder när verksamheten upphör för att undvika alla föroreningsrisker och för att återställa platsen i ett tillfredsställande skick.

När det gäller Adakgruvan är det ett enskilt ärende som står under länsstyrelsens tillsyn. Det skulle därför vara fel av mig att kommentera det fallet särskilt. Däremot har jag upplysningsvis inhämtat från Naturvårdsverket att den metod för att motverka avfallets miljöpåverkan som används är att täcka över sandmagasinen med ett skyddande jordtäcke. Syftet är att förhindra att vatten och syre kan komma åt den deponerade sanden och erodera den eller laka ut metaller. Den olycka som skedde vid Adak orsakades av att vatten från en snabb snösmältning och tjällossning brutit igenom en fördämning som vallade in gruvan. Läckan i fördämningen tätades och förstärktes för att bättre tåla påfrestningar i framtiden. Därefter påbörjades saneringsarbete som bl.a. innebar att 650 ton kalk spreds ut över det område som berörts av det förorenade vattnet. Kalken motverkar effekterna av det sura gruvvattnet. Gruvan är, och har alltid varit, statligt ägd, varför staten står för saneringskostnaderna. Länsstyrelsen är således tillsynsmyndighet och följer aktivt återställningsarbetet.

Min bedömning är således att lagstiftningen på detta område är tillfyllest.