Adoptioner
Svar på skriftlig fråga 2015/16:456 besvarad av Statsrådet Åsa Regnér (S)
Svar på skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Dnr S2015/07909/FST | ||
Socialdepartementet |
Barn-, äldre- och jämställdhetsministern |
Till riksdagen
Svar på fråga 2015/16:456 av Lotta Finstorp (M) Adoptioner
Lotta Finstorp har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att antalet adoptioner – såväl utländska som svenska – ska öka och i så fall vilka åtgärder?
Barnets bästa är det centrala vid adoptioner. Inga andra intressen får gå före när ett beslut om adoption fattas. Enligt artikel 9 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ska staten säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då ett åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Artikel 20 stadgar att ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö ska ha rätt till särskilt skydd och bistånd från staten. Sådan omvårdnad kan innefatta placering i familjehem eller adoption.
När barn är långvarigt placerade utanför det egna hemmet brukar i första hand en vårdnadsöverflyttning prövas innan en adoption. Vid långvariga placeringar ska socialnämnderna verka för att barnet växer upp under trygga och goda förhållanden. Den s.k. återföreningsprincipen genom-syrar den familjerättsliga och socialrättsliga regleringen då den i de flesta fall anses vara det bästa för barnet. Huvudregeln är att den som är under 18 år inte får adopteras utan samtycke av en förälder som har del i vårdnaden om barnet. Om barnet är över 12 år krävs som regel även barnets samtycke.
För en begränsad grupp barn kan en adoption vara ett alternativ. Enligt Socialstyrelsens återrapportering av ett regeringsuppdrag om nationella adoptioner (S2014/2097/FST), handlar det främst om barn som saknar föräldrar i livet samt barn som placerats i familjehem som mycket små och som med mycket stor sannolikhet inte kommer att kunna återvända till sina biologiska föräldrar. En av slutsatserna i rapporten är att socialtjänsten inte alltid uppmärksammar att undantag kan behöva göras från lagstiftningens princip om återförening mellan barn och föräldrar. Det konstaterades att det behövdes en fördjupad analys av hur långsiktighet och stabilitet i högre utsträckning ska kunna tillförsäkras barn som inte kan leva med sina föräldrar.
Mot bakgrund av Socialstyrelsens rapport har Utredningen om tvångsvård för barn och unga haft i uppdrag att ytterligare belysa frågan (SOU 2015:71). Utredaren har bl.a. haft i uppdrag att analysera orsakerna till att vårdnadsöverflyttningar och adoptioner används i relativt liten utsträckning, samt överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att socialnämnden ska uppmärksamma dessa möjligheter i högre grad. Utredningen redovisade sitt betänkande i juni 2015 men lämnade inget förslag på lagändringar rörande adoptioner.
För de barn och unga som under många år eller kanske hela sin uppväxt behöver ett annat hem än sina föräldrars, är detta en helt livsavgörande fråga. Alla barn har rätt att känna sig trygga och i synnerhet de barn som samhället tagit på sig ett särskilt ansvar att skydda. En adoption kan i vissa situationer öka förutsättningarna för stabilitet och kontinuitet för barnet. Men en adoption är också oåterkallelig varför det fordras att även andra lämpliga insatser noggrant har övervägts innan. Detta gäller även i förhållande till ensamkommande flyktingbarn.
Individuella bedömningar behöver göras i varje enskilt fall utifrån barnets bästa och det är av stor vikt att utreda de blivande adoptiv-föräldrarnas vilja och lämplighet. Vid en placering kan familjehems-föräldrar vara beroende av råd- och stödinsatser från socialnämnden, något de kan vara rädda att bli utan om placeringen leder till en adoption.
Det finns inga uttryckliga hinder mot att socialnämnden överväger frågan om adoption. Det finns heller ingen skyldighet att väcka frågan. En sådan skyldighet riskerar att inte tillräckligt ta hänsyn till omständig-heterna i det enskilda fallet. Det är dessutom ingen målsättning i sig att antalet adoptioner ska öka. Det handlar i stället om att ge adekvat stöd i socialtjänstens handläggning så att frågan om adoption uppmärksammas och övervägs i de fall då detta bedöms vara det bästa för barnet, i syfte att skapa stabila och trygga uppväxtförhållanden. Utgångspunkten är att alla internationella adoptioner ska ske utifrån barnets behov och bästa. I takt med att den ekonomiska och sociala situationen har förbättrats i de länder som förmedlar barn för adoption till Sverige har följaktligen färre barn i dessa länder behov av att adopteras internationellt.
Stockholm den 16 december 2015
Åsa Regnér
Skriftlig fråga 2015/16:456 av Lotta Finstorp (M) (Besvarad 2015-12-07)
Fråga 2015/16:456 Adoptioner
av Lotta Finstorp (M)
till Statsrådet Åsa Regnér (S)
Antalet barn som adopteras från länder utanför Sverige fortsätter att minska visar nya siffror. Till detta kommer att få svenska barn adopteras. Detta samtidigt som många barn skulle behöva ett tryggt hem och en bra uppväxt – inte minst gäller det många av de familjehemsplacerade barnen. Man ska heller inte glömma att det också finns många mycket kompetenta föräldrar som inget hellre vill än att få ett barn men som av olika anledningar inte kan.
Ca 15 000 barn i Sverige lever i familjehem eller under andra liknande förhållanden till följd av att de inte kan vara kvar hos sin biologiska familj. I många fall är separationen kortvarig och ca 60 procent av de barn som familjehemsplaceras är över tolv år. Under senare år har dessutom efterfrågan på familjehem ökat eftersom vi får allt fler ensamkommande flyktingbarn, där kommunerna arbetar för att de yngre barnen ska placeras i familj snarare än på institution.
Det finns många barn som sedan väldigt unga år har bott i familjehem och naturligt kommit att uppfatta den familj de lever i som sin egen. Ett barn som varit långvarigt placerat hos en familj och vars biologiska föräldrar bedöms ha små möjligheter att kunna ta hand om sitt barn, kan komma i fråga för adoption. I praktiken sker det relativt sällan och under de senaste åren har antalet adoptioner av barn i familjehem legat på under 20 per år. Något vanligare är det att enbart flytta över den permanenta vårdnaden av barnet, vilket sker i drygt 100 fall per år.
Fler barn än de som faktiskt adopteras lever under omständigheter där en adoption skulle vara önskvärd för såväl barnet som familjehemsföräldrarna. Vi moderater menar att vi ska verka för att fler barn kan få uppleva den trygghet som en fast familj innebär och att fler barn i praktiken ska kunna komma i fråga för adoption, när den samlade bilden tyder på att de biologiska föräldrarna inte kommer att kunna ta hand om sitt barn.
En adoption är naturligtvis inte en lösning för alla familjehemsplacerade barn. Men fler barn än i dag bör få chansen att växa upp i ett hem där de fullt ut kan ingå i en familj med band som sträcker sig livet ut.
Mycket talar för att barn som adopterats av familjehemsföräldrarna på sikt får färre sociala problem, än i de fall där familjehemsföräldrarna endast fått vårdnaden om barnet i fråga. Man tror att det beror på att adoption ger barnet en större juridisk och social trygghet. Barnet behöver inte leva i ovisshet. Barnet vet att det inte kan tvingas bort från familjehemmet och det leder till en tryggare anknytning mellan barnet och familjehemsföräldrarna.
Därtill har vi fler ensamkommande flyktingbarn som placeras i familjehem. Många av dessa barn har inga anhöriga i livet, andra har inte några vuxna i sitt nätverk som vill eller kan ta ansvar. För dessa barn är anknytning och trygghet mycket viktigt och adoption skulle bidra till en mer stabil uppväxt.
För att fler ska kunna få växa upp i stabila miljöer hos familjer som kan möta barnets alla behov bör de rutiner som tillämpas på området ses över för att underlätta adoptionen av barn i familjehem.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Åsa Regnér:
Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att antalet adoptioner – såväl utländska som svenska – ska öka och i så fall vilka åtgärder?
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Svar på skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.