Utvisning av barn som omhändertagits av socialtjänsten
Skriftlig fråga 2011/12:21 av Kakabaveh, Amineh (V)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-09-30
- Anmäld
- 2011-10-03
- Besvarad
- 2011-10-05
- Svar anmält
- 2011-10-10
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 30 september
Fråga
2011/12:21 Utvisning av barn som omhändertagits av socialtjänsten
av Amineh Kakabaveh (V)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Det har under flera år uppmärksammats fall där barn utvisas tillsammans med föräldrar som av sociala myndigheter i Sverige har bedömts brista så pass mycket i omsorg att barnen blivit placerade utanför hemmet. Det kan exempelvis handla om psykisk ohälsa hos föräldrarna, att föräldrarna använder våld mot barnen eller att det finns hedersproblematik i familjen.
2008 fick socialministern frågan i riksdagen om han avsåg att vidta åtgärder gällande barn som utvisas trots att de är omhändertagna enligt LVU. Svaret då var att den undantagsparagraf som finns i utlänningslagen innebär ett tillräckligt skydd för dessa barn.
Nu uppmärksammar medierna frågan igen, i fallet där två barn, två och fyra år gamla, utvisades tillsammans med sina föräldrar till Azerbajdzjan. Barnen hade varit placerade hos en annan familj enligt LVU på grund av att föräldrarna hade använt våld mot dem.
Det här är ett enskilt fall, men det visar på en problematik som drabbar flera barn. När utlänningslagen blir överordnad socialtjänstlagen och lagen om vård av unga finns risk för att principen om barnets bästa också underordnas.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att skydda de barn som riskerar utvisning trots att de har omhändertagits av socialtjänsten på grund av bristande omsorgsförmåga hos föräldrarna?
Svar på skriftlig fråga 2011/12:21 besvarad av Statsrådet Maria Larsson
Svar på fråga
2011/12:21 Utvisning av barn som omhändertagits av socialtjänsten
Statsrådet Maria Larsson
Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att skydda de barn som riskerar utvisning trots att de har omhändertagits av socialtjänsten på grund av bristande omsorgsförmåga hos föräldrarna.
Jag kan inte kommentera omständigheterna i det enskilda ärendet som omnämns, men vill lämna följande svar gällande regeringens syn på barnets rättigheter och några generella kommentarer om den aktuella lagstiftningen. Låt mig för det första säga att barnrättsfrågorna är en prioriterad fråga och regeringen fäster stor vikt vid en dialog om barnets rättigheter och hur dessa kommer till uttryck såväl i lagstiftning som i praxis. Inom kort kommer en kartläggning att vara klar av hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med de rättighetsartiklar som finns i barnkonventionen. Regeringen kommer då att föra ytterligare dialog med frivilligorganisationer och myndigheter kring dessa viktiga frågor.
Som påpekats anges i LVU att om ett barn vårdas med stöd av LVU har utlänningslagen företräde framför beslutet om vård. Detta innebär att ett beslut om vård enligt LVU inte i sig hindrar att ett beslut om utvisning fattas. Bestämmelsen infördes 1997, innan dess var situationen oreglerad. En särskild utredare fick 1994 i uppdrag att utreda frågan huruvida ett omhändertagande enligt LVU utgjorde hinder för att verkställa ett lagakraftvunnet avlägsnandebeslut (SOU 1995:55). Frågan behandlades även av Barnkommittén med anledning av Sveriges tillträde till barnkonventionen (SOU 1996:115). Slutsatsen i de båda utredningarna var att det inte vore rimligt att ha en ordning där ett omhändertagande enligt LVU automatiskt skulle innebära att barnet och dess vårdnadshavare skulle få stanna i Sverige. Den inställning som redovisas i utredningarna vidhölls i den proposition som låg till grund för beslutet att införa en bestämmelse i utlänningslagen, som tar sikte på situationen då ett utländskt barn utan uppehållstillstånd behöver vård enligt LVU (prop. 1996/97:25). Bestämmelsen överfördes sedermera oförändrad till den nya utlänningslagen (prop. 2004/05:170). Enligt 5 kap. 12 och 14 §§ utlänningslagen gäller att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas ett barn och dennes vårdnadshavare, under den tid som behövs för vården.
Utgångspunkten i de fall där ett barn är föremål för utredning enligt socialtjänstlagen eller är omhändertaget enligt LVU och där utvisning samtidigt är aktuell, är att samråd och utredning om barnets situation och omständigheterna i övrigt alltid ska ske med sociala myndigheter och andra aktörer.
Socialtjänsten ansvarar för barnets vård. I utlänningslagens förarbeten framhålls att Migrationsverket bland annat bör hämta in yttrande från socialnämnden och stor vikt måste självfallet fästas vid nämndens synpunkter. Det kan naturligtvis finnas stora risker med att avvisa ett barn tillsammans med vårdnadshavare som tidigare har bedömts vara otillräckliga. Det är för att klarlägga de förhållandena som de olika myndigheterna samråder med varandra. Exempelvis kan Migrationsverket undersöka om barnet kan få den vård som behövs i hemlandet med hjälp av anhöriga eller hemlandets sociala myndigheter. Om Migrationsverket bedömer att syftet med vården kan tillgodoses i hemlandet saknas i princip tillräcklig anledning att meddela ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för vård enligt LVU. Att ett barn vårdas enligt LVU behöver alltså inte alltid innebära att motsvarande omvårdnad inte kan ges i barnets hemland. Även andra förhållanden kan naturligtvis ha betydelse i det enskilda fallet.
Principen om barnets bästa återfinns i utlänningslagen och barnperspektivet ska alltid finnas med i Migrationsverkets bedömning. Regeringen gör sitt yttersta för att barns rättigheter enligt både barnkonventionen och svensk lagstiftning alltid ska garanteras.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.