Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

utsatta kvinnor

Skriftlig fråga 2000/01:1323 av Olsson, Lena (v)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2001-06-01
Anmäld
2001-06-06
Besvarad
2001-06-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 30 maj

Fråga 2000/01:1323

 av Lena Olsson (v) till socialminister Lars Engqvist om utsatta kvinnor

Våld mot kvinnor och flickor är det yttersta uttrycket för kvinnors underordning. Det är ett våld som pågår, både i det offentliga och det privata rummet. På olika sätt har detta uppmärksammats och åtgärder vidtagits och det återstår fortfarande mycket att göra.

När det gäller våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor och flickor råder det en stor tystnad. Frågan är i det närmaste tabu. Att ha ett funktionshinder innebär ofta ett beroendeförhållande till andra. Det är ett beroende som kan leda till kränkningar och dölja dem för utomstående. Vissa funktionshinder gör kvinnor och flickor mer utsatta t.ex. en synskadad eller rörelsehindrad person kan ha svårt att freda sin kropp på grund av sitt funktionshinder. Kvinnor och flickor med ett intellektuellt eller psykiskt funktionshinder kan det finnas andra svårigheter för när det gäller gränssättning och som kräver att omgivningen är trygg.

De möjligheter till hjälp och stöd för utsatta kvinnor och flickor som finns i dag är oftast inte anpassade till funktionshindrades situation och speciella förutsättningar varför dessa kvinnors och flickors utsatthet inte uppmärksammas. Det gäller både som individer och som grupp.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag därför fråga socialminister Lars Engqvist:

Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att uppmärksamma våld och övergrepp mot funktionshindrade kvinnor och flickor?

Svar på skriftlig fråga 2000/01:1323 besvarad av

den 13 juni

Svar på fråga 2000/01:1323 om utsatta kvinnor

Socialminister Lars Engqvist

Lena Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att uppmärksamma våld och övergrepp mot funktionshindrade kvinnor och flickor.

Vi kan tillsammans konstatera att problemområdet som Lena Olsson tar upp är mycket komplext. En av svårigheterna med frågan om våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor med funktionshinder är att det är ett dolt problem, vilket Lena Olsson också påpekar. Våld och övergrepp förekommer sannolikt i större utsträckning än vad som uppmärksammas. Den studie om förekomsten av våld mot kvinnor med funktionshinder som genomfördes 1999@2001 med stöd från regeringen bekräftar detta påstående. Resultatet av studien presenterades vid ett seminarium i februari i år arrangerat av Nationella rådet för kvinnofrid.

Våren 1998 antog riksdagen regeringens proposition Kvinnofrid, ett omfattande åtgärdsprogram för att bekämpa våldet mot kvinnor. De centrala utgångspunkterna var en förbättrad lagstiftning, förebyggande insatser och ett bättre bemötande av utsatta kvinnor. Flera myndigheter fick gemensamma uppdrag som gäller fram t.o.m. år 2002. De skulle öka ansträngningarna för att förebygga våld mot kvinnor samt utforma åtgärdsprogram för det egna arbetet med dessa frågor. Det betonades starkt att samverkan mellan myndigheter och organisationer är viktigt.

Kommunerna har ett stort ansvar när det gäller stödet till kvinnor som utsatts för våld. Det gäller både förebyggande insatser och skydd till utsatta kvinnor. Jag utgår ifrån att de särskilt uppmärksammar situationen för kvinnor med funktionshinder, som ju är särskilt sårbara.

Frågan berör många områden och ingår även som en del i de breda satsningar inom handikappolitiken som regeringen har beslutat om under de senaste åren. T.ex. tar Bemötandeutredningen upp problemet. I utredningen förs bl.a. en diskussion om att övergreppen handlar om makt och om hur människor värderas. Utredningen tar också upp att polisen och rättsväsendet behöver skaffa sig mer kunskap om frågan. Det borde också vara självklart att exempelvis kvinnojourerna är fysiskt tillgängliga, att dövtolkar anlitas, att skriftlig information ges i tillgänglig form etc.

I den Nationella Handlingsplanen för Handikappolitiken satsar regeringen bl.a. på att utveckla personalens kompetens när personer med funktionshinder söker stöd eller insatser vid berörda statliga och kommunala myndigheter. Ett nationellt handlingsprogram för kompetensutveckling har utarbetats av handikapporganisationerna och berörda myndigheter tillsammans. Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) har i uppgift att ta fram och driva det nationella programmet centralt.

Jag kommer noga följa arbetet som görs i samband med kvinnofridsreformen men också effekterna av det arbete med bemötande- och tillgänglighetsfrågorna som följer av den nationella handlingsplanen inom handikappområdet.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.