Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

stöd till minröjning

Skriftlig fråga 2002/03:21 av Jóhannesson, Berit (v)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2002-10-07
Anmäld
2002-10-08
Besvarad
2002-10-16
Svar anmält
2002-10-17

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 7 oktober

Fråga 2002/03:21

 av Berit Jóhannesson (v) till statsrådet Jan O Karlsson om stöd till minröjning

För första gången på tio år minskar det samlade internationella biståndet till insatser mot personminor. Det framgår av den nya årsboken Landmine Monitor 2002. Samtidigt kvarstår problemen. Trots minförbud och en satsning på minröjning skedde det olyckor i minst 69 stater under år 2001 eller i början av 2002. Den tidigare biståndsministern har, i ett svar på en tidigare fråga från mig (augusti 2001), poängterat att "någon minskning planeras inte" av det svenska stödet till insatser på minområdet.

Samma år, 2001, uppgick Sidas utbetalade stöd till mininsatser runt om i världen till 95,9 miljoner kronor, en minskning med 12 miljoner kronor jämfört med föregående år. Det beslutade stödet under 2001 (91,6 miljoner kronor) var något högre än för 2000 men lägre än de två förgående åren.

Omfattningen av stödet kan variera över åren, men det vore illa om Sverige nedprioriterade sitt stöd till minröjningsinsatser. Detta i synnerhet som Sverige nu, genom Räddningsverket, har fått ett organ med ansvar för att leda och kvalitetssäkra minröjningsinsatser på fältet i drabbade stater.

Min fråga till biståndsminister Jan O Karlsson är:

Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att det svenska stödet till röjning, upplysning och utbildningsinsatser m.m. inom minområdet inte ska fortsätta att minska under 2002 och 2003?

Svar på skriftlig fråga 2002/03:21 besvarad av

den 16 oktober

Svar på fråga 2002/03:21 och fråga 2002/03:22 om stöd till minröjning och sammanställning över svensk minröjningsverksamhet år 2001

Statsrådet Jan O Karlsson

Berit Jóhannesson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att det svenska stödet till röjning, upplysning och utbildningsinsatser m.m. inom minområdet inte ska fortsätta att minska under år 2002 och 2003 och om jag avser att ta något initiativ till att det ska presenteras en sammanställning av Sveriges samlade insatser på minområdet år 2001.

Innan jag kommenterar våra framtidsutsikter vad gäller svenskt engagemang i minfrågor vill jag understryka att det inte råder någon nedåtgående trend i det svenska minstödet. Enligt Sidas sammanställning av utfallet år 2001 var det 95,9 miljoner kronor. Det innebar visserligen, som Berit Jóhannesson nämner, en minskning med drygt 10 miljoner från föregående år men det innebar samtidigt en markant ökning med 20 miljoner kronor jämfört med år 1999. Hittills gjorda utbetalningar i år uppgår till närmare 50 miljoner kronor. Sverige är en av de största aktörerna internationellt på minområdet. Sverige var 1991@2000 enligt The International Campaign to Ban Landmines(ICBL) den fjärde största givaren i världen till humanitär minhantering. Sverige avser att bibehålla denna höga ambitionsnivå.

Som jag nämnde i mars 2002 då Berit Jóhannesson ställde en likartad fråga kan det finnas en rad faktorer som påverkar de faktiska utbetalade beloppen. Det totala engagemanget kan variera från år till år beroende på vilka insatser som påbörjas och avslutas. Vi har t.ex. på senare tid dragit ned på minverksamheten i Afghanistan då denna visat sig vara överfinansierad. I stället har vi allokerat resurser till andra viktiga områden som är underfinansierade. Ett sådant exempel är norra Irak där Sverige nyligen fattat beslut om en omfattande mininsats på totalt 12,7 miljoner svenska kronor. Då vi byter inriktning på vårt minstöd kan det som sagt uppstå fluktuationer i utbetalningsnivån på kort sikt.

Vi ska heller inte glömma att det finns en hel del svenska finansierade mininsatser som inte finns redovisade som sådana. Sverige ger i många fall icke öronmärkta rambidrag till internationella organisationer. Det gäller t.ex. stödet till Internationella rödakorskommittén (ICRC), UNDP:s Trust Funds samt EU:s handlingsplan för minhantering. Då bidragen är icke öronmärkta har mottagarna ingen skyldighet att rapportera specifikt hur den enskilde givarens medel allokerats. Detta är ett medvetet agerande från vår sida då vi på så vis vill stärka organisationernas ägandeskap, flexibilitet och administrativa kapacitet. Organisationerna får därmed möjlighet att arbeta mer flexibelt och kan allokera medel till de områden som behöver dem mest. Sverige ger även omfattande stöd till minoffer. Detta bistånd är integrerat i hälsobiståndet och ingår därför inte heller i statistiken över mininsatser.

För att stärka Sveriges engagemang inom minhantering ytterligare tog regeringen i våras fram en samlad syn på minhantering. I somras fattade regeringen även beslut om godkännande av Sidas förslag till inriktning av Sidas stöd till minverksamhet.

Regeringens samlade syn på minhantering förklarar inriktning och målsättning med den svenska verksamheten på området, såväl nationellt som internationellt. En av åtgärderna med anledning av översynen innebär, som Berit Jóhannesson skriver i sin fråga, att det upprättas en interdepartemental arbetsgrupp med syfte att samordna arbetet inom Regerings-kansliet avseende minhantering. Gruppen, som leds av Utrikesdepartementet, kommer bl.a. att ansvara för framtagande av en årlig sammanställning över Sveriges insatser på minområdet att tjäna som underlag för regeringens rapportering till riksdagen samt till internationella organisationer. Det är vår avsikt att göra en sammanställning av Sveriges insatser på minområdet under nästa år.

Sammanställningar av Sveriges insatser på minområdet för år 2001 finns i den årliga rapporten från den internationella kampanjen mot minor (ICBL), Landmine Monitor Report 2002, samt i regeringens rapportering i enlighet med våra åtaganden i Ottowakonventionen.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.