Samverkan inom svensk beredskap

Skriftlig fråga 2020/21:1901 av Lina Nordquist (L)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2021-02-19
Överlämnad
2021-02-22
Anmäld
2021-02-23
Svarsdatum
2021-03-03
Sista svarsdatum
2021-03-03
Besvarad
2021-03-03

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

PDF

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

I augusti 2018 gavs ett utredningsuppdrag om en översyn av hälso- och sjukvårdens beredskap inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap, inklusive smittsamma sjukdomar och andra hälsohot. Som en reaktion på att en upphandlingsövergång orsakade stora problem för ett antal regioner gav regeringen ett tilläggsuppdrag om situationer med brist på hälso- och sjukvårdsmateriel och läkemedel i situationer då inte någon allvarlig händelse påverkar försörjningen. Som följd av covid-19-pandemin utvidgade regeringen uppdraget till att också ta hänsyn till erfarenheter av covid-19.

Tre fjärdedelar av svensk hälso- och sjukvård beräknas ges med regioner som huvudman och drygt en fjärdedel med kommuner som huvudman. Regionerna omnämns upprepat i kommittédirektivet till regeringens beredskapsutredning, både vad gäller samverkan sinsemellan och samarbete med andra aktörer, men den kommunala vårdens beredskap nämns mer sparsamt, trots att många patienter med komplexa hälsoproblem och svåra funktionsnedsättningar får kommunal hälso- och sjukvård. Vi vet dessutom i dag att covid-19-pandemin medförde avsevärda svårigheter i samordningen av skyddsmateriel och annan beredskap för att på bästa sätt möta behovet hos hemsjukvård, särskilt boende, korttidsboende, hemtjänst och LSS-boende/bostad med särskild service.

Det är svårt att utläsa av kommittédirektiven om endast regionernas förmåga till samverkan och samarbete med berörda statliga och andra aktörer är tänkta att säkras genom utredningen av hälso- och sjukvårdens beredskap. Följaktligen är det inte obestritt att samverkan inom den kommunala hälso- och sjukvården i stället ska omhändertas på annat sätt än vad som framförs i utredningen.

Samverkan inom beredskapen för den kommunala hälso- och sjukvården måste förtydligas:

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

 

Ingår samordning, samverkan, samarbetsbehov och samarbetsmöjligheter för kommunal sjukvård och omsorg i översynen av hälso- och sjukvårdens beredskap och dess tilläggsuppdrag?

Svar på skriftlig fråga 2020/21:1901 besvarad av Socialminister Lena Hallengren (S)

S2021/ 01670 Socialdepartementet S ocialministern Till riksdagen

Svar på fråga 2020/21:1901 av Lina Nordquist (L)
Samverkan inom svensk beredskap

Lina Nordquist har frågat mig om samordning, samverkan, samarbetsbehov och samarbetsmöjligheter för kommunal sjukvård och omsorg ingår i översynen av hälso- och sjukvårdens beredskap och tilläggsuppdrag.

Jag instämmer fullt ut i vikten av att beredskapsplaneringen för hälso- och sjukvården sker utifrån ett brett perspektiv och omfattar alla delar av hälso- och sjukvården, inklusive smittskydd, primärvård, kommunal hälso- och sjukvård samt tandvård. Det är därför som Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09) bland annat särskilt ska beakta samspelet mellan kommunal hälso- och sjukvård och omsorg och regional hälso- och sjukvård. Uppdraget ska slutredovisas den 28 februari 2022.

Utredningen om en äldreomsorgslag och stärkt medicinsk kompetens i kommuner har regeringens uppdrag att föreslå en äldreomsorgslag (dir.2020:142). I uppdraget ingår även bl.a. att överväga om det finns behov av att införa krav på medicinskt ledningsansvarig läkare (MAL) inom den kommunala hälso- och sjukvården. En sådan funktion skulle tillsammans med den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) bland annat kunna stärka kommunernas krisledningsarbete kopplat till vård och omsorg. Det finns dock i dagsläget ingenting som förbjuder kommuner att redan nu ha en sådan funktion.

Stockholm den 3 mars 2021

Lena Hallengren

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.