Reserestriktioner för hivpositiva

Skriftlig fråga 2005/06:1007 av Andreasson, Martin (fp)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-02-14
Anmäld
2006-02-14
Besvarad
2006-02-22
Svar anmält
2006-02-22

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 14 februari

Fråga 2005/06:1007 av Martin Andreasson (fp) till utrikesminister Laila Freivalds (s)

Reserestriktioner för hivpositiva

Omkring 40 miljoner människor i världen lever med hiv, därav 3 500 personer i Sverige. De personer som får bromsmediciner kan i dag föra en tämligen normal tillvaro med allt vad detta innebär i form av resande i yrket eller privatlivet. Trots att hiv är en sjukdom som inte smittar vid sociala kontakter har många länder infört förbud eller restriktioner för att hindra hivpositiva att resa in i landet eller vistas där en längre tid. Ett nyligen uppmärksammat exempel på hur detta drabbar enskilda är den svenske man som tillsammans med sin partner köpte en semesterresa till Kina, men stoppades vid Beijings flygplats på grund av att han är hivpositiv. Varken resebyrån eller Kinas ambassad, som utfärdat visum, hade informerat om att hivpositiva inte tillåts resa in i landet. Enligt uppgifter från Riksförbundet för hivpositiva (RFHP) har även bland annat Armenien, Moldavien, Ryssland och Sri Lanka restriktioner eller förbud för turistbesök, medan reglerna ibland annat Argentina, Cypern, Indien och Singapore innebär att en persons positiva hivstatus kan anföras som skäl för att neka uppehållstillstånd.

På vilket sätt avser utrikesministern att agera för att uppmana andra länder att undanröja omotiverade inresehinder för hivpositiva?

Svar på skriftlig fråga 2005/06:1007 besvarad av

den 22 februari

Svar på fråga 2005/06:1007 om reserestriktioner för hivpositiva

Utrikesminister Laila Freivalds

Martin Andreasson har frågat mig på vilket sätt jag avser att agera för att uppmana andra länder att undanröja omotiverade inresehinder för hivpositiva.

En av de verkligt svåra frågorna i hiv/aids-arbetet gäller den stigmatisering och diskriminering som de smittade utsätts för. Chefen för FN:s samlade program mot hiv/aids, Peter Piot, framhåller exempelvis att det förekommer att personer som visar sig vara hivsmittade kastas ut från sina arbeten, sina hem, till och med att människor med hiv mördas för att de är hivsmittade. Detta visar på den speciella problematiken och allvaret kring hiv/aids.

Det kan finnas många skäl till att människor, samhällen och till och med länder reagerar på detta sätt kring hiv/aids. Man kan konstatera att hiv/aids och spridningen av sjukdomen berör frågor som är svåra i och för många länder, frågor kring sexualitet, jämställdhet, drogmissbruk, prostitution och människohandel för att nämna några. Detta bidrar säkert till att både den allmänna hållningen till sjukdomen och rädslan för den alltjämt är utbredd i många sammanhang. Hiv/aids står i dessa sammanhang för något negativt och farligt.

Också i länder som i dag agerat både kraftfullt och framsynt i frågan om hiv/aids, där det finns rådgivning, möjlighet till testning och där sjuka får gratis bromsmedicin, drar sig smittade personer för att träda fram just på grund av risken att utsättas för en utbredd stigmatisering och diskriminering.

I den deklaration som FN:s särskilda generalförsamling antog i juni 2001 om hiv/aids lyfts arbetet mot stigmatisering och diskriminering fram tydligt. I 58 § åtar sig världens länder att ”före utgången av 2003 införa, förstärka eller sätta i kraft lagstiftning, föreskrifter och andra åtgärder för att utrota alla former av diskriminering mot personer som lever med hiv/aids och personer som tillhör utsatta grupper och trygga fullt åtnjutande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för dem, särskilt för att trygga deras tillgång till bl.a. utbildning, arv, anställning, hälsovård, sociala tjänster och vårdtjänster, förebyggande av hiv/aids, stöd och behandling, information och rättsligt skydd, allt under respekterande av deras privatliv och rätt till diskretion samt utforma strategier för att bekämpa stigmatisering och social utstötthet som hänger ihop med epidemin.”

Jag är av den bestämda uppfattningen att Sverige tydligt ska fortsätta att driva den ståndpunkt som framkommer i 2001 års FN-deklaration om hiv/aids. Enbart då alla vågar tala om hiv/aids på ett öppet sätt och därmed också angripa de lite svårare frågorna kring sjukdomen kommer vi att ha en chans att vinna kampen mot epidemin. Möjligheten för hivsmittade och aidssjuka att resa fritt är en viktig del i detta sammanhang och i arbetet med att minska den svartsyn som alltjämt finns hos många kring sjukdomen. En utmaning blir att finna en formel som respekterar länders suveräna rätt att avgöra vem som får resa in i landet med den principiella hållning till stigmatisering och diskriminering i hiv/aids-sammanhang som FN-deklarationen ger uttryck för.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.