radioaktivt avfall i Studsvik
Skriftlig fråga 1997/98:912 av Goës, Eva (mp)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-07-06
- Anmäld
- 1998-07-13
- Besvarad
- 1998-07-20
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Studsvik vill öka produktionen från 800 till 10 000 ton radioaktivt skrot.
Vi lever i ett kretsloppssamhälle och det betyder återanvändning. Men man kan ju fråga sig hur långt detta skall sträcka sig, när man ser konsekvenserna av allt radioaktivt skrot som kommit ut på marknaden för bearbetning. De kommersiella intressena tar tillfället i akt, eftersom de ser en chans att tjäna grova pengar, men vad händer med hälsa och miljö.
I dagarna går mycket radioaktivt skrot till Studsvik för nedsmältning, men man begär att få ta hand om en mycket större mängd. Studsvik vill utöka från 800 till 10 000 ton årligen! Företaget har tidigare sökt tillstånd om utökning till 2 500 ton men planerar en kapacitet på 8 000-10 000 ton årligen. Tyskland skickar mycket av sitt skrot hit och det kan möjligen bero på att det är hårdare miljöregler i Tyskland för denna hantering, med andra ord kostar det mera eller får inte tas om hand på samma sätt som i Sverige.
Protester har inkommit mot denna ansökan från närboende, från skärgårdsfolk och t.o.m. från kärnkraftsanhängare, som anser att detta går över gränsen för vad som är lämpligt.
Min fråga till näringsministern är:
På vilket sätt avser näringsministern agera så att tillståndet för nedsmältning av radioaktivt skrot vid Studsvik ses över och nytt tillstånd inte kan bli aktuellt?
Svar på skriftlig fråga 1997/98:912 besvarad av , ()
- Miljöminister Anna Lindh
Eva Goës har i två separata frågor till näringsministern frågat om hur ministern avser agera så att tillståndet för nedsmältning av radioaktivt skrot vid Studsvik ses över samt om ministern, med anledning av en nyligen inträffad händelse i Spanien, avser initiera en översyn av kontrollåtgärder och rutiner vid nedsmältning av skrot i svenska anläggningar.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågorna.
Studsvik Holding AB har hos Länsstyrelsen i Södermanlands län ansökt om tillstånd enligt miljöskyddslagen till om- och utbyggnad av befintlig anläggning för smältning av radioaktivt skrot samt att få utöka produktionskapaciteten från nuvarande 900 ton till 2 500 ton per år. Bolaget har samtidigt hos Statens kärnkraftinspektion, enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, ansökt om motsvarande utvidgning. Efter vad jag erfarit bereds ärendena för närvarande vid respektive myndighet.
Jag kan, som Eva Goës vet, inte föregripa myndigheternas prövning av de aktuella ärendena.
Brister i hantering av uttjänta strålkällor är ett problem som uppmärksammats mycket internationellt. Sverige har länge varit aktivt, främst inom Internationella atomenergiorganet, IAEA, för att skapa gemensamma internationella regler för säkert omhändertagande av sådana strålkällor så att bl.a. händelser liknande den i Spanien kan elimineras. Detta arbete har resulterat i en konvention om säkerhet vid hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, där också hanteringen av uttjänta strålkällor behandlas. Regeringen har i proposition 1997/98:145, Svenska miljömål, föreslagit riksdagen att godkänna konventionen.
De rutiner som tillämpas för bokföring och sortering av skrot vid smältanläggningen i Studsvik är utformade med syfte att eliminera risken för att okänt radioaktivt material skall komma in i processen. När det gäller skrothantering vid andra anläggningar i Sverige har jag från Statens strålskyddsinstitut (SSI) erfarit att de svenska företag som hanterar importerat skrot, på eget initiativ installerat gammadetektorer för att försäkra sig om att inget främmande radioaktivt material skall komma in i processen. SSI bistår också företagen med råd i de fall man får indikationer om förhöjda strålnivåer i skrotet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.