personlig assistans

Skriftlig fråga 1998/99:860 av Husmark Pehrsson, Cristina (m)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
1999-08-17
Besvarad
1999-09-01
Anmäld
1999-09-14

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

Fråga 1998/99:860 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till socialministern om personlig assistans

den 17 augusti

 

En funktionshindrad med grava handikapp har enligt 4 § 2 stycket i LASS rätt att få tillgång till en personlig assistent. Trots detta tvingas många funktionshindrade att föra sina ärenden vidare ända upp i Regeringsrätten därför att Riksförsäkringsverket (RFV) överklagar tidigare domar som stöder den funktionshindrade.

Vid en tidigare fråga till socialminister Lars Engqvist den 2 februari 1999 (1998/99:13) skriver socialministern följande "Personlig assistans är ett mycket bra och betydelsefullt stöd för både barn och vuxna med stora funktionshinder. Insatsen är omfattande och fortfarande relativt ny. Det är därför naturligt om reglerna kan behöva justeras allteftersom erfarenheterna visar på behov av detta".

Erfarenheterna har nu återigen visat på det inhumana att många kläms mellan två stolar och tvingas kämpa en svår och lång kamp för det som man faktiskt har rätt till, därför att kommunen och Försäkringskassan agerar som två huvudmän och där ingen tar det övergripande finansiella ansvaret.

 

Ämnar socialministern ompröva den lagändring som infördes 1996 och i stället återgå till intentionerna i den s.k. handikappreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1994?

 

 

Svar på skriftlig fråga 1998/99:860 besvarad av

Svar på fråga 1998/99:860 om personlig assistans
    Socialminister Lars Engqvist

den 1 september

 

Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig om jag ämnar ompröva den lagändring som infördes 1996 och i stället återgå till intentionerna i den s.k. handikappreformen som trädde i kraft den 1 januari 1994.

Cristina Husmark Pehrsson menar att många funktionshindrade kläms mellan två stolar därför att kommunen och försäkringskassan agerar som två huvudmän och ingen tar det övergripande finansiella ansvaret. I mitt frågesvar den 2 februari 1999 konstaterade jag att insatsen personlig assistans aldrig har varit avsedd att ersätta personal som behövs för att driva en kommunal verksamhet så att den blir tillgänglig även för barn eller vuxna med funktionshinder. Om behoven inte kan tillgodoses med ordinarie resurser bör det i första hand vara ett ansvar för kommunen att tillföra de resurser som behövs. Avsikten med förändringen 1996 var, som jag också tidigare sagt, inte att försämra det praktiska stödet till barnen och inte heller att helt ta bort den personliga assistansen. Personlig assistans med assistansersättning kan dessutom lämnas i speciella situationer.

Jag anser att det problem som Cristina Husmark Pehrsson beskriver inte i första hand bör lösas genom en förändrad lagstiftning. Det är, enligt min mening, en fråga om samordning mellan den kommunala verksamhet som behöver förstärka sina resurser och den assistansanordnare som den assistansberättigade anlitar så att kontinuiteten och tryggheten i det personliga stödet inte urholkas. Det gäller att finna samarbetsformer mellan dessa så att man bl.a. kan utnyttja samma personer för personlig assistans och den kommunala personalförstärkningen.

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.