Natura 2000 och äganderätten
Skriftlig fråga 2002/03:284 av Löfgren, Ulla (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2002-12-11
- Anmäld
- 2002-12-11
- Besvarad
- 2002-12-18
- Svar anmält
- 2002-12-18
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 2002/03:284
av Ulla Löfgren (m) till miljöminister Lena Sommestad om Natura 2000 och äganderättenLagstiftningen kring Natura 2000, som är ett EU-initiativ för att skydda exempelvis naturreservat, drabbar markägare. Mark som införskaffats innan tillkomsten av Natura 2000 beläggs med krav på administration och brukandeförbehåll, utan att vare sig EU eller staten ersätter markägaren. Den retroaktiva lagstiftningen leder således till försämrad lönsamhet.
Totalt rör det sig om 4 000 områden, eller drygt sex miljoner hektar, som har fått det stärkta miljöskyddet. Rimligen borde skattekollektivet betala för ett sådant skydd, eftersom det är majoriteten av skattekollektivet som via sina förtroendevalda har röstat fram Natura 2000.
När en skogsägare på Gotland lämnade in en avverkningsplan fick han enligt tidningen ATL till svar att han måste göra en miljökonsekvensbeskrivning. En sådan beskrivning är komplicerad, varför även större skogsbolag ofta misslyckas med det.
Enda sättet att rädda sin investering i den nu skyddsklassade skogen är att sälja den till länsstyrelsen. Enligt ägaren är skogen värd 2,8 miljoner kronor, men med hänvisning till den nya skyddsklassen menar länsstyrelsen att värdet har halverats. Följaktligen har ägaren endast blivit bjuden 1,4 miljoner kronor för skogen.
Så här får det inte gå till. Äganderätten måste stärkas i Sverige.
Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att inte äganderätten kränks som i fallet med den gotländske skogsägaren?
Svar på skriftlig fråga 2002/03:284 besvarad av
den 18 december
Svar på fråga 2002/03:284 om Natura 2000 och äganderätten
Miljöminister Lena Sommestad
Ulla Löfgren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att inte äganderätten ska kränkas i samband med naturvårdsavsättningar för nätverket Natura 2000.
Genom Sveriges medlemskap i EU har vi åtagit oss att uppfylla kraven i EU:s direktiv om ett europeiskt ekologiskt nätverk benämnt Natura 2000. Natura 2000 inrättas till skydd för arter och naturtyper som bedömts skyddsvärda i ett europeiskt perspektiv. Detta regelverk är ett sätt att uppnå Sveriges mål om bevarande av biologisk mångfald såväl i ett nationellt som ett internationellt perspektiv. Vid genomförande av Natura 2000 har Sverige vinnlagt sig om en bred förankringsprocess med myndigheter, markägare och andra berörda och i enlighet med miljöbalken ska myndigheterna prioritera skyddsarbetet för dessa områden.
Regelverket innebär att om en planerad åtgärd, som till exempel en avverkning, på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område krävs tillstånd för åtgärden. I en ansökan om sådant tillstånd ska en miljökonsekvensbeskrivning ingå. Omfattningen av en sådan miljökonsekvensbeskrivning måste naturligtvis anpassas efter den åtgärd som ska vidtas. Bedömningen i tillståndsfrågan ska vidare utgå från de naturvärden som föranlett att området är ett Natura 2000-område.
För att skydda ett Natura 2000-område kan länsstyrelsen eller kommunen förklara mark- eller vattenområden som naturreservat i syfte att bland annat bevara biologisk mångfald eller vårda och bevara värdefulla naturmiljöer. I samband med reservatsbildningar, liksom även andra områdesskydd, får dock en inskränkning i enskilds rätt att använda mark eller vatten inte gå längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses. Om hänsynen till naturvärdena kräver mera långtgående begränsningar i markanvändningen, genom att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, till exempel genom att avverkning inte tillåts, har markägaren rätt till ersättning enligt miljöbalkens bestämmelser. Denna ersättningsregel gäller även vid inskränkningar till följd av ovan nämnda tillståndsprövning, vilket således även omfattar Natura 2000-områden som saknar formellt områdesskydd. Ersättningsbeloppets storlek grundas på en marknadsmässig värdering av den produktiva skogsmarken och görs av oberoende värderingsinstitut. Det är länsstyrelsen som på statens vägnar ska söka träffa överenskommelse om ersättningen. Såväl i frågan om formen för områdesskydd som frågan om ersättning ska givetvis samråd med markägaren ske på ett så tidigt stadium som möjligt. Erfarenheten visar att man i de flesta fall kan komma överens om former för skydd och ersättning. Det kan naturligtvis finnas en konflikt mellan enskilda och allmänna intressen i fall som det beskrivna. Jag anser dock att vi i Sverige har en lagstiftning och en tillämpning som möjliggör en rimlig avvägning mellan intresset av att bevara skyddsvärda områden och den enskildes intressen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.