Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

kvinnlig könsstympning

Skriftlig fråga 2000/01:1675 av Cederfelt, Margareta (m)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2001-09-11
Anmäld
2001-09-18
Besvarad
2001-09-19

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 11 september

Fråga 2000/01:1675

 av Margareta Cederfelt (m) till justitieminister Thomas Bodström om kvinnlig könsstympning

Könsstympning av flickor är enligt lag förbjudet i Sverige. Trots lagförbudet sker könsstympning, av flickor, både i Sverige och utomlands. Det förekommer också att Utlänningsnämnden avslår asylansökningar från flickor därför att nämnden gör bedömningen att risk för könsstympning inte föreligger trots att flickorna kommer från länder där stympning är vanligt förekommande.

Sverige har lagstiftat om förbud mot könsstympning 1982, men ännu har ingen dömts.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till justitieministern:

Vilka åtgärder avser justitieministern att vidta för att lagen om förbud mot könsstympning ska tillämpas fullt ut i Sverige?

Svar på skriftlig fråga 2000/01:1675 besvarad av

den 19 september

Svar på frågorna 2000/01:1671 om könsstympning, 1674 om stympning av kvinnor samt 1675 och 1676 om kvinnlig könsstympning

Statsrådet Ingela Thalén

Justitieminister Thomas Bodström har fått frågor om vilka åtgärder han avser att vidta för att se till att lagen om förbud mot könsstympning efterlevs. De fyra frågorna har likartade frågeställningar och besvaras därför i ett sammanhang. Frågorna har överlämnats till mig för besvarande såsom ansvarig minister.

Jag delar frågeställarnas mening att könsstympning är ett synnerligen allvarligt brott. Könsstympning är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det är ett ingrepp såväl på den kroppsliga integriteten som på rätten till hälsa. Könsstympning är mot bakgrund av detta en sedvänja som måste bekämpas. FN:s barnkonvention ålägger staterna att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.

Att könsstympning har en mångtusenårig tradition och är djupt rotad bland de folkgrupper som brukar sedvänjan är inte ett argument för att vi inte ska göra allt för att bryta den.

Sverige stöder arbetet mot könsstympning både multilateralt och bilateralt. Världshälsoorganisationen WHO, FN:s befolkningsfond UNFPA och FN:s barnfond Unicef får alla svenskt stöd för sitt arbete mot könsstympning. Det är nödvändigt med en samlad global aktion mot könsstympning för att få slut på den. En sådan global kampanj mot könsstympning påverkar situationen också i Sverige.

När det gäller arbetet mot könsstympning i Sverige vill jag först säga att vi alla har ett ansvar för att se till att denna sedvänja slutar att tillämpas på unga flickor. Regeringens viktigaste instrument för att motverka företeelsen är lagstiftning.

Kvinnlig könsstympning är sedan 1982 förbjudet och straffbart enligt en särskild svensk lag. Då könsstympning är ett så grovt övergrepp har lagen skärpts två gånger, dels den 1 juli 1998 då straffskalan skärptes, dels 1999 genom borttagande av kravet på dubbel straffbarhet. Detta innebär att man numera i Sverige kan straffas för att ha utfört eller låtit utföra könsstympning utomlands även om man gjort det i ett land som tillåter det.

Att tillämpa lagarna på detta område är främst en uppgift för rättsväsendets myndigheter. Det är viktigt att misstänkta fall kommer till polis och åklagares kännedom och resulterar i domstolsprövning. Det finns en anmälningsplikt för personal bl.a. i skola, sjukvård och socialtjänst. Vi måste fordra att gällande lagstiftning följs framför allt därför att den kränkning dessa barn utsätts för är så allvarlig.

Av särskild vikt är naturligtvis det förebyggande arbetet och att berörda invandrargrupper nås av det. I Göteborg har sedan år 1993 bedrivits ett pilotprojekt Hälsofrämjande åtgärder för kvinnor och barn @ Förebyggande av kvinnlig könsstympning. Projektet har dels varit inriktat på att ge information och utbildning till yrkesgrupper som kommer i kontakt med könsstympade kvinnor och flickor, dels på att ge de aktuella folkgrupperna relevant och saklig information om könsstympning och dess negativa konsekvenser för flickan och kvinnan. Projektet har varit framgångsrikt.

Socialstyrelsen fick i september 1998 regeringens uppdrag att med Göteborgsprojektet som bas utveckla det förebyggande arbetet genom liknande projekt. Med respekt för andra kulturer bör medvetenheten hos berörda folkgrupper ökas om könsstympningens negativa konsekvenser för flickans och kvinnans psykiska och fysiska hälsa. I uppdraget ligger också att motverka fördomar och utveckla bemötandet hos personal som kommer i kontakt med könsstympade flickor och kvinnor. Uppdraget ska slutredovisas under hösten. Socialstyrelsen anordnade vidare i våras ett europeiskt expertmöte om könsstympning i samarbete med bl.a. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Skolverket.

Den genomgång jag här gjort visar att lagstiftningen är tydlig både i synen på allvaret i brottet och när det gäller vikten av att brott anmäls. Betydande insatser görs också när det gäller att informera om lagstiftningen och att förebygga att brott begås. När Socialstyrelsen lämnat sin rapport kommer det att finnas ett underlag för att bedöma om ytterligare åtgärder behöver vidtas.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.