Kostsamma vattenanslutningar
Skriftlig fråga 2014/15:572 av Caroline Szyber (KD)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2015-05-25
- Överlämnad
- 2015-05-26
- Anmäld
- 2015-05-27
- Svarsdatum
- 2015-06-03
- Sista svarsdatum
- 2015-06-03
- Besvarad
- 2015-06-03
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
till Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
Lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster används av flera kommuner, i synnerhet i expansiva kranskommuner till våra största städer, för att tvinga individuella fastighetsägare till vatten- och avloppsanslutning i det kommunala nätet.
Avloppsprojekten genomförs i små etapper där endast några i taget berörs. Några stora opinioner bildas därför inte, men konsekvenserna för de berörda är stora. Kostnaderna som åläggs de berörda landar ofta på belopp motsvarande flera hundra tusen kronor. Kostnadsbilden stegras i synnerhet i de bergiga skärgårdsmiljöerna, där gamla sommarstugemiljöer omvandlas till villaområden. Anslutningsavgifternas konsekvenser blir att företrädelsevis boende med sämre ekonomi tvingas sälja sina hem.
Tvångsanslutningarna motiveras med anpassningar till EU:s ramdirektiv för vatten, vattendirektivet. EU-direktivet uttrycker emellertid inte något krav på ”central avloppsrening” utan hänvisar till “best practice”, där till exempel sluten långtidskompostering framstår som ett alternativ som är rimligt med hänsyn såväl till miljö och hälsa som till kostnadsbilden. Även Havs- och vattenmyndigheten framhåller vikten av att förutsättningar och behov som föreligger i det enskilda fallet ska styra valet av teknik och valet av organisatorisk form för VA-systemen.
Lagen om allmänna vattentjänster är i dag uppbyggd med ett ansvar för kommuner att tillhandahålla vatten och avlopp. Kommunens skyldighet att tillhandahålla en central avloppsrening är påkallad om någon av fastighetsägarna i ett område motsvarande ett ”större sammanhang” (enligt rättspraxis ca 15 hus) utnyttjar sin vetorätt mot att begära en sådan.
Ett förslag som figurerade i utredningen som föregick lagen är att kommunerna i stället ska kunna överlåta åt fastighetsägarna själva att till exempel via samfällighetsförening utverka en lösning enligt ”best practice”. Då kan en rimligare kostnadsbild erhållas och ofrivilliga försäljningar undvikas.
Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att främja fastighetsägares möjligheter till ”best practice” för sina vatten- och avloppssystem?
Svar på skriftlig fråga 2014/15:572 besvarad av Klimat- och miljöminister Åsa Romson (MP)
Dnr M2015/2286/Nm | ||
Miljö- och energidepartementet | |
|
Till Riksdagen
Svar på fråga 2014/15:572 av Caroline Szyber (KD) Kostsamma vattenanslutningar
Caroline Szyber (KD) har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att främja fastighetsägares möjligheter till ”best practice” för sina vatten- och avloppssystem.
Lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster syftar till att säkerställa att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. Enligt lagen är det kommunerna som har ansvar för att tillhandahålla vatten och avlopp och också skyldighet att avgöra vilket som är det bästa sättet att göra detta på. Det innebär bland annat att kommuner kan besluta att individuella fastighetsägare ska ansluta sig till vatten- och avloppsanslut-ning i det kommunala nätet. Om fastighetsägare inte är nöjda med kom-munens beslut kan de överklaga till statens va-nämnd. Statens va-nämnd handlägger tvister om vatten och avlopp enligt lagen (2006:412) om all-männa vattentjänster.
Storleken på anlutningsområden och kostnaderna för anslutning varierar beroende på lokala förutsättningar och behov. Självfallet påverkar de lokala förutsättningarna och behoven i det enskilda fallet också valet av teknik och valet av organisatorisk form för VA-systemet.
Det är viktigt att vi har en god vattenkvalitet i Sverige. I ramdirektivet för vatten finns det miljökvalitetsnormer som ska följas, i syfte att nå god vattenkvalitet, främja en hållbar vattenanvändning och eftersträva ökat skydd och förbättring av vattenmiljön, det vill säga miljöskydd. Ramdirektivet för vatten anger inte på vilket sätt normerna ska nås. Direktivet rekommenderar inte heller någon specifik lösning. Varje medlemsstat har ansvar att vidta de åtgärder som behövs för att miljö-kvalitetsnormerna ska uppnås. Genom att ordna bra avloppslösningar kan vi säkerställa att vi har ett dricksvatten av god kvalitet och bidra till att miljökvalitetsnormerna nås. Vad gäller avlopp finns det även ett hälsoperspektiv. Det regleras inte i ramdirektivet för vatten men är ändå av relevans för att skydda de människor som bor i närhet till enskilda avlopp. Hantering av avloppsfraktioner ska kunna skötas på ett hygie-niskt acceptabelt sätt så det inte föreligger risk för olägenhet för männi-skors hälsa. En korrekt avloppslösning ska säkerställa att vi har ett dricksvatten av god kvalitet.
Det finns inget som hindrar en fastighetsägare inom ett område där det kommunala vatten- och avloppsnätet ännu inte är utbyggt att enskilt eller i grupp ansöka hos kommunen om tillstånd till en egen lösning. Om man inte är nöjd med kommunens beslut i frågan kan beslutet överklagas till länsstyrelsen och sedan vidare till mark- och miljödomstol.
Stockholm den 3 juni 2015
Åsa Romson
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.