kommunal näringsverksamhet
Skriftlig fråga 1997/98:35 av Karlsson, Ola (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1997-10-03
- Anmäld
- 1997-10-06
- Besvarad
- 1997-10-08
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
I tisdagens nummer av Bergslagsposten kan man läsa om hur kommunal näringsverksamhet genom kraftig subventionering konkurrerar på ett osunt sätt med andra näringsidkare. Det handlar om hur ett kommunalt arbetslöshetsprojekt i Lindesberg driver en kaférörelse som också levererar smörgåsar. Priset för en rågsiktskaka med flera pålägg är enligt tidningen 10 kr. Det privata konditoriet på andra sidan gatan tar 29 kr för motsvarande smörgås. Resultat är att bl.a. polisen i Lindesberg köper sina smörgåsar från den kommunala kafeterian och att allt färre går till det privata konditoriet.
Enligt min uppfattning skall inte skattepengar användas på sätt som snedvrider konkurrensen och därmed skadar de som driver verksamhet på affärsmässiga grunder. Det riskerar att fler tvingas ut i arbetslöshet när kommuner driver subventionerad affärsverksamhet. Kommunallagen borde skärpas för att hindra den här typen av osund konkurrens.
Vilka åtgärder avser ministern vidta för att hindra kommuner från att använda skattepengar till att konkurrera ut befintlig näringsverksamhet och befintliga jobb?
Svar på skriftlig fråga 1997/98:35 besvarad av , ()
- Inrikesminister Jörgen Andersson
Ola Karlsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att hindra kommuner från att använda skattepengar till att konkurrera ut befintlig näringsverksamhet och befintliga jobb.
Kommuner får enligt kommunallagen (1991:900) själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Vidare får kommuner driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i kommunen. Från rättslig synpunkt finns det inte någon klar skiljelinje mellan vad som brukar kallas den kommunala sektorn och det som i dagligt tal brukar kallas näringslivet. Kommuner har rätt att vara verksamma på en rad områden som vanligen ses som en del av näringslivet.
Kommunallagen innehåller också bestämmelser om laglighetsprövning av kommunala beslut. Denna prövning som sker på talan av en kommunmedlem har till ändamål är att se till att den kommunala självstyrelsen utövas på ett lagenligt sätt. Hit hör bl.a. frågorna om kommunal kompetens.
Det har från näringslivet från tid till annan framförts klagomål om konkurrenssnedvridande förfaranden mellan den offentliga och den privata sektorn. Inom Regeringskansliet pågår därför, i samråd med företrädare för näringslivet, kommuner och landsting, ett arbete med att inrätta ett råd för frågor om konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat verksamhet. Det är självklart att utgångspunkten är att de som agerar på en konkurrensutsatt marknad inte får agera på ett sätt som otillbörligt snedvrider konkurrensen. Rådets uppgift skall vara att, med beaktande av de olika grundförutsättningar som gäller för offentlig och privat sektor, söka undanröja konkurrenskonflikter mellan sektorerna. Verksamheten skall ta sikte på sådana konkurrenskonflikter som typiskt sett inte kan lösas inom ramen för särskild lagstiftning eller prövningsförfaranden. Det handlar inte sällan om förhållanden som det inte alls är självklart hur man skall bedöma. I rådets uppgift ligger att genom dialog och kontakter mellan parterna belysa konkreta fall och försöka nå en samsyn om hur de långsiktiga spelreglerna på området bäst formuleras. I rådet skall ingå representanter för offentlig och privat sektor.
Jag ser med anledning av vad jag anfört för närvarande inga skäl att vidta några ytterligare åtgärder.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.