Kampen mot hiv/aids

Skriftlig fråga 2016/17:420 av Cecilia Widegren (M)

till Statsrådet Gabriel Wikström (S)

I dag, den 1 december, är det den internationella aidsdagen. Den behövs för att fästa regelbunden uppmärksamhet på den ständiga kampen mot hiv och aids. FN lägger i dag fram en ny rapport som bland annat visar att antalet barn och unga som smittas med hiv riskerar att öka med uppemot 60 procent de kommande åren fram till år 2030, om inte insatserna mot sjukdomen ökar.

I Sverige är situationen inte lika dramatisk. Samtidigt är minst 7 000 till 8 000 människor i Sverige smittade av hiv. Därtill finns ett mörkertal i fråga om hur många som bär på oupptäckt hiv. Det nämns ungefär 1 000 personer, men initierade anser att det kan handla om betydligt fler än så. Betraktat såväl ur denna svenska kontext som i ett internationellt perspektiv är regeringens besparingar på insatser att bekämpa hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar ytterst beklaglig.

Det förefaller som om regeringen har vidtagit denna halvering av anslaget både utan att först göra en grundläggande analys och dessutom utan dialog med berörda frivilligorganisationer och statliga myndigheter, såsom Folkhälsomyndigheten, landsting och kommuner.

Regeringen skriver på sidan 105 i budgetpropositionen för år 2017 under utgiftsområde 9 att anslaget minskas för angelägna satsningar inom andra områden inom utgiftsområdet. Samtidigt lovar ansvarigt statsråd Wikström (S) att medel från anslaget inte ska minskas avseende fördelningen av stöd till organisationer, både på regional, lokal och nationell nivå. Det betyder i klartext att regeringen räknar med att landsting/regioner och kommuner ska göra en annan bedömning och prioritering än vad regeringen gör, också med konsekvenser såsom besparingar på andra vårdområden, till exempel vårdcentraler eller sjukhus.

Problemets kärna är att de resurser som organisationer, exempelvis Sveriges största frivilligorganisation inom hiv/aids Noaks Ark, har sökt och fått genom åren riskerar att helt frysa inne kommande år. Detta därför att om kommuner och landsting gör samma prioritering som regeringen – att bekämpning av hiv/aids och andra smittsamma sjukdomar inte har samma angelägenhetsgrad som tidigare – kan inte dessa föreningar fortsätta existera lokalt och regionalt eftersom de medlen är halverade, trots så viktig verksamhet.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet Gabriel Wikström:

Vilken analys ligger till grund för statsrådets och regeringens halvering av insatserna mot hiv/aids, och på vilket sätt kan statsrådet Wikström garantera att landstingens fördelning till lokala och regionala föreningar, samt initiativ såsom sommarkampanjer etcetera, inte avslutas den 1 januari 2017?