kadaverhanteringen i norra Sverige
Skriftlig fråga 1998/99:37 av Sandström, Åke (c)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1998-10-29
- Anmäld
- 1998-11-02
- Besvarad
- 1998-11-16
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 29 oktober
Enligt EU-direktiv får kadaver inte grävas ned. Föreskrifter om hantering av djurkadaver och annat animaliskt avfall, regleras i SJVFS 1998:34. Materialet skall hanteras i en steriliseringsanläggning. I dag finns en generell dispens från insamlingskravet i hela norra Sverige fram till den 1 december 1998. I 37 kommuner från i nordligaste och västra Sverige, från Värmland och norrut finns en generell dispens som inte är tidsbestämd. Materialet indelas i två grupper: högriskavfall och lågriskavfall. Till högriskavfall räknas bl.a. självdöda djur och till lågriskavfallet hör bl.a. slaktrester från slakterier. För att klara dessa regler finns planer på att transportera högriskavfallet till en anläggning söder om Trondheim och lågriskavfallet till Finland, vilket också sker i dag. Med hänsyn till det låga djurantalet i det aktuella området är det mycket osäkert om någon anläggning kommer till stånd. När det gäller kostnaden för denna hantering visar erfarenheter från andra delar av landet att den kommer att ligga mellan 1 500-1 800 kr per djur. En kostnad som helt drabbar djurägaren i en redan mycket pressad ekonomi. Det är inte rimligt att hålla på och transportera döda djur närmare 100 mil för att de skall tas om hand i en destruktionsanläggning. Miljömässigt är det mycket tveksamt då en insamling över en så stor yta innebär mycket långa transporter och stor energiförbrukning. Näringen behöver också ett besked före den 1 december. Den låga djurtätheten och de långa avstånden gör att det finns motiv för Sverige att driva frågan om att vi i norra Sverige får ett permanent undantag från EU-direktivet.
Min fråga till jordbruksministern är om hon kommer att ta initiativ till att norra Sverige får ett permanent undantag för EU-direktivet.
Svar på skriftlig fråga 1998/99:37 besvarad av
- Jordbruksminister Margareta Winberg
den 16 november
Åke Sandström har frågat mig om jag kommer att ta initiativ till att norra Sverige får ett permanent undantag från EG-direktivet med bestämmelser rörande omhändertagandet av kadaver m.m.
De svenska detaljbestämmelserna om omhändertagande av animaliskt avfall återfinns i Statens jordbruksverks föreskrifter (SJV FS 1998:34) om hantering av djurkadaver och annat animaliskt avfall. Genom föreskrifterna har EG:s direktiv 90/667/EEG av den 27 november 1990 om fastställande av veterinära bestämmelser för kvittblivning och bearbetning av animaliskt avfall och för att släppa ut detta på marknaden samt förebyggande av patogener i foder av animaliskt ursprung och om ändring av direktiv 90/425/EEG genomförts. Enligt direktivet skall i princip allt animaliskt avfall, både s.k. högrisk- och s.k. lågriskavfall, insamlas och bearbetas i särskilda anläggningar.
Företrädare för EU har vid inspektioner i Sverige anmärkt på att bestämmelserna i direktiv 90/667/EEG om insamling och bearbetning av animaliskt avfall inte har genomförts beträffande bl.a. de norra delarna av Sverige. Några åtgärder har emellertid ännu inte vidtagits av kommissionen, främst beroende på att Sverige har kunnat hänvisa till att insamling av sådant avfall är förestående även i dessa delar av landet.
Från den 1 december 1998 gäller enligt SJV FS 1998:34 i hela landet, med vissa undantag, insamlingskrav med efterföljande bearbetning av animaliskt avfall. Nedgrävning eller omhändertagande genom kommunal avfallshantering medges bl.a. för enstaka mindre djur som har dött eller avlivats utan att misstanke om smittsam sjukdom föreligger, för självdöda, viltrivna eller trafikdödade renar eller för animaliskt avfall från husbehovsslakt eller från renslakt. Insamlings- och bearbetningskravet gäller inte heller för djur från besättningar i vissa församlingar i Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Dessa församlingar har av Jordbruksverket bedömts som särskilt djurglesa och riskerna för smittspridning i dessa områden kan därmed betraktas som små.
Jordbruksverkets föreskrifter lämnar också utrymme för att verket, eller i den utsträckning som verket bestämmer, länsstyrelsen kan medge att animaliskt avfall får grävas ned eller omhändertas genom kommunal avfallshantering om t.ex. avfallet härrör från platser som är svåra att nå eller om kvantiteten eller avståndet gör att det inte är motiverat att ta hand om avfallet.
Det främsta syftet med bestämmelser om omhändertagande av animaliskt avfall är givetvis att förhindra spridning av smittämnen. Vid utbrotten av frasbrand på Öland år 1995 och nu senast i Skåne år 1998, då för övrigt 95 nötkreatur rapporteras ha dött, finns starka misstankar om att smittan spridits från kadaver som grävts ned långt tidigare. Även den s.k. BSE-krisen visar vad som kan inträffa om inte tillfredsställande regler finns i fråga om hur animaliskt avfall skall omhändertas.
Ett viktigt skäl för att insamling av självdöda djur skall ske i de norra delarna av landet är också att möjligheterna att fastställa dödsorsakerna genom obduktion därigenom förbättras. Obduktion av djurkroppar från de norra delarna av Sverige sker i dag endast i mycket blygsam omfattning och Statens veterinärmedicinska anstalt mottar mindre än 20 djurkroppar per år från detta område. Som jämförelse kan nämnas att i södra Sverige genomförs ca 3 000 obduktioner per år.
Koncessionsnämnden för miljöskydd har nu fastslagit att en anläggning för bearbetning av animaliskt avfall får uppföras i Nordmalings kommun. Om slakterinäringen tar initiativ till en sådan anläggning kan problemen med kadaverhanteringen lösas på ett bra och miljömässigt riktigt sätt. Min uppfattning är att insamling och bearbetning av det animaliska avfallet, även vad gäller avfall från de mera djurtäta kusttrakterna i norra Sverige, är så viktig att avfallet intill dess en sådan anläggning tas i bruk bör insamlas och transporteras till anläggningar i Norge resp. Finland. Jag anser vidare att de möjligheter till undantag som återfinns i befintligt regelverk medför att konsekvenser som är uppenbart orimliga för den enskilde djurägaren eller för slakteriföretaget inte skall behöva uppstå. Jag kommer således inte att ta initiativ till att Sverige skall ansöka om undantag från det aktuella EG-direktivet.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.