Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

ILO-konventionen och homosexuellas mänskliga rättigheter

Skriftlig fråga 2002/03:583 av Vestlund, Börje (s)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-02-24
Anmäld
2003-03-03
Besvarad
2003-03-05
Svar anmält
2003-03-05

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 24 februari

Fråga 2002/03:583

 av Börje Vestlund (s) till näringsminister Leif Pagrotsky om ILO-konventionen och homosexuellas mänskliga rättigheter

ILO (International Labour Organization) antog år 1958 en konvention (nr 111) om diskriminering. Konventionen, som syftar till att motverka diskriminering på arbetsmarknaden, trädde i kraft 1960.

I artikel 1 definieras termen diskriminering och den upptar särbehandling av någon på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung. Definitionen ansluter därmed till den gängse inom Förenta Nationerna och innebär således att konventionen inte skyddar mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

Redan år 1996 föreslog dock en kommitté inom ILO att konventionen skulle utvidgas till att omfatta även diskriminering på grund av sexuell läggning. Förslaget antogs dock inte, framför allt beroende på motstånd från vissa muslimska länder.

Jag vill därför fråga näringsministern:

Vilka åtgärder har Sverige vidtagit @ eller kommer att vidta @ för att åstadkomma en förändring av ILO:s konvention nr 111 till att omfatta även diskriminering av någon på grund av dennes sexuella läggning?

Svar på skriftlig fråga 2002/03:583 besvarad av

den 5 mars

Svar på fråga 2002/03:583 om ILO-konventionen och homosexuellas mänsliga rättigheter

Statsrådet Hans Karlsson

Börje Vestlund har frågat näringsminister Leif Pagrotsky vilka åtgärder Sverige har vidtagit @ eller kommer att vidta @ för att åstadkomma en förändring av ILO:s konvention nr 111 till att omfatta även diskriminering av någon på grund av dennes sexuella läggning. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

ILO:s konvention (nr 111) om förbud mot diskriminering i anställning och yrkesutövning antogs av Internationella arbetskonferensen år 1958 och har i dag ratificerats av 158 av ILO:s 175 medlemsländer. Den räknas bland ILO:s centrala rättighetskonventioner, till vilka hänvisas i ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet som antogs av konferensen 1998.

ILO:s expertkommitté som granskar medlemsländernas tillämpning av ratificerade konventioner tog, som Börje Vestlund påpekar, i sin temarapport till arbetskonferensen 1996, som ägnades just konventionen nr 111, upp frågan om inte tiden var mogen för en utökning av de i konventionen upptagna sju diskrimineringsgrunderna. Förslaget innebar inte någon ändring av själva konventionen men att ett tilläggsprotokoll skulle utarbetas med ytterligare diskrimineringsgrunder, varvid nämndes bland annat ålder, funktionshinder och sexuell läggning. Förslaget stöddes i ett inlägg av den svenska regeringsrepresentanten i konferensens utskott för tillämpning av ILO:s konventioner men vann inte utskottets gehör.

Frågan är av sådan dignitet att den måste behandlas och beslutas av Internationella arbetskonferensen. Utrymmet på konferensens dagordning, som beslutas av ILO:s styrelse, är emellertid mycket begränsat @ vanligtvis ett eller två nya ämnen varje år. Under perioden 1996@1999 innehade Sverige den nordiska platsen i ILO:s styrelse och kunde därför hösten 1996 i styrelsen ta upp frågan om ett tilläggsprotokoll till konventionen nr 111. Sedan 1997 har denna fråga funnits med bland de förslag som Internationella arbetsbyrån förelagt styrelsen och den har därvid varje gång förordats av Sverige som den mest prioriterade. I mars 2003 ska styrelsen fastställa dagordningen för arbetskonferensen år 2005 och ämnet kommer än en gång att förekomma bland Arbetsbyråns förslag. Sverige har denna period ingen plats på regeringssidan och därför ingen rätt att tala i styrelsen men kommer i olika förberedande samrådsmöten uttala sin önskan att få denna fråga på konferensens dagordning.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.