Hanteringen av läkemedelsskador

Skriftlig fråga 2005/06:437 av Lindgren, Ulrik (kd)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2005-11-23
Anmäld: 2005-11-23
Besvarad: 2005-11-30
Svar anmält: 2005-11-30

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 23 november

Fråga 2005/06:437 av Ulrik Lindgren (kd) till statsrådet Ylva Johansson (s)

Hanteringen av läkemedelsskador

Blödarsjuka personer i Sverige drabbades för 20 år sedan av en mycket svår läkemedelskatastrof, fullt jämförbar med neurosedynskandalen på 1960-talet. Anledningen var att flera av de för blödarsjuka vitala läkemedlen visade sig innehålla hiv- och hepatit C-smitta. Hundratals blödarsjuka smittades av hiv och hepatit C.

Den katastrof som drabbade de blödarsjuka visar tydligt att det svenska sättet att hantera läkemedelsskador inte fungerar. Fortfarande råder bitterhet bland de blödarsjuka över bristande stöd från ansvariga myndigheter och över läkemedelsbolagens bristande vilja att ta sitt ekonomiska ansvar. Ingen har tagit ett ansvar för de fruktansvärda konsekvenser som drabbade många blödarsjuka. Ansvaret vilar tungt på de läkemedelsföretag som sålde läkemedlen, men också på de myndigheter som innan katastrofen var inblandade i läkemedlens godkännande.

Vad avser statsrådet att göra för att kompensera och stödja gruppen blödarsjuka som drabbats av denna katastrof?

Svar på skriftlig fråga 2005/06:437 besvarad av

den 30 november

Svar på fråga 2005/06:437 om hanteringen av läkemedelsskador

Statsrådet Ylva Johansson

Ulrik Lindgren har frågat mig vad jag avser att göra för att kompensera och stödja gruppen blödarsjuka som drabbats av läkemedelsskador.

För det första vill jag verkligen beklaga den tragedi som har drabbat blödarsjuka och anhöriga till blödarsjuka till följd av den smitta de direkt eller indirekt fått av smittat blod eller blodbaserade preparat.

Läkemedelsverket har ansvar att tillse att Sverige har effektiva och säkra läkemedel. Det innebär att granskningen av egenskaperna hos nya läkemedel vid godkännandet ska baseras på den vetenskapliga kunskap och erfarenhet som finns tillgänglig vid varje tidpunkt. Det förhållande att blodprodukter var smittade med hiv var inte känt för vetenskapen under 1970-talet, det vill säga vid den tidpunkt då en stor del av de blödarsjuka fick infektionen. De första symtomen från aids blev kända och identifierade först 1982@1984 och det kunde då fastläggas att blod och blodprodukter var en källa för överföring av sjukdomen. Kunskapen om hiv och dess smittvägar växte alltså fram successivt. Kraven på att förbättra säkerheten hos blodprodukter infördes så snart som det var praktiskt möjligt. Även när det gäller hepatit C var kunskapen från början otillräcklig för att garantera säkerheten i användningen av blodprodukter. Det fanns således ingen möjlighet för dåvarande ansvarig myndighet att upptäcka och stoppa smittan. I förhållande till andra länder var Sverige emellertid tidigt ute med att införa värmebehandling av blodprodukter och testning av blodgivare.

När det gäller ersättning till blödarsjuka som smittats av hivvirus så har de uppburit ersättning från såväl patient- och läkemedels-försäkringarna samt ex gratia-ersättning från staten med ett för svenska förhållanden mycket stort belopp. Efter en överenskommelse från 1997 mellan staten, Landstingsförbundet och Personskadereglering AB (PSR) har också nära anhöriga till hivsmittade fått viss ekonomisk kompensation. Enligt PSR:s slutrapport från 1998 om ersättningen till anhöriga utbetalades drygt 14,5 miljoner kronor till 224 anhöriga.

I fråga om ekonomisk kompensation till dem som smittats av hepatit C av blodbaserade läkemedel fick dessa 2001 en engångsersättning om 250 000 kr per person beviljad från läkemedelsförsäkringen. Ett hundratal personer i denna grupp hade tidigare också fått individuell ersättning från försäkringen enligt det vanliga förfarandet. Patienter som smittats med hepatit C via blodtransfusion har också haft möjlighet att få ersättning från patientförsäkringen i de fall sjukdomen upptäckts inom tio år från smittotillfället. Många patienter har fått av avslag på grund av att ansökan inte kommit in inom den preskriptionstid som gäller enligt patientförsäkringen. Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag beslutade emellertid i maj 2002 att lösa preskriptionsfrågan för dem som smittats vid svensk sjukvårdsinrättning före 1992 och inte haft möjlighet att söka ersättning inom preskriptionstiden. Beslutet innebar ett frivilligt åtagande vid sidan av försäkringen och ersättningen utgick till dem som inte redan fått eller hade rätt till ersättning från patientförsäkringen, läkemedelsförsäkringen eller annan försäkring. Ersättningen varierade mellan individer och var bland annat baserad på en schabloniserad ersättning kopplad till sjukdomens utvecklingsstadier.

Med hänsyn till att ersättning utgått till blödarsjuka som smittats av blod och blodprodukter i hälso- och sjukvården från såväl patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen som i form av ex gratia-ersättning har jag inte för avsikt att föreslå regeringen att ytterligare kompensation ska utgå till de smittade.