frikännande vid våldsbrott
Skriftlig fråga 1998/99:704 av Vänerlöv, Ingemar (kd)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 1999-06-04
- Anmäld
- 1999-06-10
- Besvarad
- 1999-06-10
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Den debatt som det s.k. Lindomefallet för cirka tio år sedan orsakade gav så småningom upphov till en statlig offentlig utredning Straffansvarets gränser, SOU 96:185, vilken kan sägas kom fram till att det ej går att lagstifta fram bevissäkring.
den 4 juni
Oavsett utredningens resultat beslutade en åklagare i Kiruna i februari 1998 att inte väcka åtal för ett knivmord på en 55-årig man, då det inte kunde avgöras vem som var gärningsmannen av de tre personer som misstänktes för mordet. Sådana här fall ger felaktiga signaler till brottslingar, nämligen att man går straffri bara man skyller på varandra när det inte finns vittnen till brottet. Dessutom är sådana här händelser till men för det allmänna rättsmedvetandet och för allmänhetens förtroende för rättsväsendet.
Mot bakgrund av ovanstående finner undertecknad det angeläget att få till stånd en lagändring som förhindrar att straffpåföljd uteblir på grund av att gärningsmän skyller på varandra för att undgå fällande dom. Vid dylika och även andra fall bör lagstiftningen skärpas när det gäller straffbar medverkan vid brott.
Min fråga till justitieminister Laila Freivalds:
Är ministern beredd att vidtaga åtgärder för att få till stånd en skärpt lagstiftning för straffbar medverkan vid brott?
Svar på skriftlig fråga 1998/99:704 besvarad av
- Justitieminister Laila Freivalds
Ingemar Vänerlöv har frågat mig om jag är beredd att vidta åtgärder för att få till stånd en skärpt lagstiftning för straffbar medverkan vid brott. Ingemar Vänerlöv ställer sin fråga mot bakgrund av den s.k. Lindomeproblematiken. Frågeställningen rör således hur ansvarsbedömningen skall göras när två eller flera personer varit närvarande då ett brott begåtts, samtidigt som det inte går att avgöra vem som begått brottet eller om gärningen utförts av flera. Jag har tidigare vid flera tillfällen svarat på frågor om Lindomeproblematiken.
Ingemar Vänerlöv anger i sin fråga att han anser det angeläget att få till stånd en lagändring som förhindrar att straffpåföljd uteblir på grund av att gärningsmän skyller på varandra för att undgå fällande dom. Han framhåller som exempel ett fall där åklagaren inte kunnat väcka åtal för ett knivmord då det inte kunde avgöras vem av tre misstänkta som var gärningsmannen.
Dagens lagstiftning innebär att var och en som deltar i ett brott kan straffas alltefter sin grad av medverkan. Detta förutsätter självfallet att det av åklagaren är bevisat att vederbörande verkligen har medverkat i den brottsliga gärningen.
Det är viktigt att hålla i minnet att det inte är detsamma att vara misstänkt för brott som att vara skyldig till det. Den som endast är misstänkt för ett brott kan faktiskt vara oskyldig och således tala sanning när han eller hon "skyller på" någon annan. Den ordning som Ingemar Vänerlöv förordar kan därför inte åstadkommas genom att ändra medverkansbestämmelserna. Vad som skulle krävas är ett system som innebär att den som är misstänkt för brott var tvungen att bevisa sin oskuld för att undgå fällande dom. Ett sådant system hör givetvis inte hemma i en rättsstat.
Naturligtvis måste sådana situationer som uppstod i det s.k. Lindomefallet undvikas i framtiden. Det är därför viktigt att stora ansträngningar görs för att säkra bevisning när ett brott inträffat. Detta gäller särskilt om flera personer kan tänkas vara inblandade i brottet. Riksåklagaren har också lämnat vissa rekommendationer och förslag, bl.a. när det gäller hur förundersökningar skall bedrivas och hur åtal i brottsutredningar rörande grova våldsbrott med flera inblandade skall utformas.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.