försörjningsbördan
Skriftlig fråga 2001/02:1287 av Hagström, Ulla-Britt (kd)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2002-06-03
- Anmäld
- 2002-06-11
- Besvarad
- 2002-06-11
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 3 juni
Fråga 2001/02:1287
av Ulla-Britt Hagström (kd) till finansminister Bosse Ringholm om försörjningsbördanMed försörjningsbörda menas hur många personer varje sysselsatt person i åldern 16@64 år måste försörja av den totala befolkningen i Sverige. För åren 1961@1971 ökade försörjningsbördan långsamt för de sysselsatta, från 2,07 till 2,10 personer. Under perioden 1971 till 1991 minskade försörjningsbördan från 2,10 till 1,96 personer. 1996 var försörjningsbördan som störst med 2,23 personer och har sedan dess minskat och är 2001 på samma nivå som 1971.
Den redovisade statistiken känns mycket allvarlig, då försörjningsbördan inte minskat trots att kvinnorna under denna period mycket aktivt tagit plats på arbetsmarknaden. Barnafödandet är dessutom mycket lågt. Resultatet kan inte vägas upp av det större antalet pensionärer eller den längre skolgången.
Med anledning av den statistik som här redovisas vill jag ställa följande fråga till finansminister Bosse Ringholm:
Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att minska försörjningsbördan per anställd i arbetslivet?
Svar på skriftlig fråga 2001/02:1287 besvarad av
den 12 juni
Svar på fråga 2001/02:1287 om försörjningsbördan
Finansminister Bosse Ringholm
Ulla-Britt Hagström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska försörjningsbördan per anställd i arbetslivet.
Med försörjningsbördan menar Ulla-Britt Hagström kvoten mellan den totala befolkningen och antalet sysselsatta. Försörjningsbördan ökade kraftigt i början av 1990-talet när sysselsättningen föll samtidigt som arbetslösheten nådde rekordnivåer. Sedan 1997 har utvecklingen vänt och antalet sysselsatta har ökat med mer än 300 000 personer, medan arbetslösheten har halverats från 8 till 4 %. Trots det senaste årets konjunkturavmattning fortsätter antalet sysselsatta att öka, en utveckling som förväntas bli bestående under de närmaste åren. Detta innebär att försörjningsbördan lättar.
Icke desto mindre finns det anledning att oroa sig för försörjningsbördans framtida utveckling eftersom aktuella befolkningsprognoser förutser att antalet personer i yrkesverksam ålder kommer att minska som andel av totalbefolkningen. Därför är regeringens övergripande mål om full sysselsättning viktigt. Detta manifesteras bl.a. genom målet att 80 % av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara sysselsatta på den reguljära arbetsmarknaden år 2004.
Regeringen vidtar åtgärder för att stimulera till ökad sysselsättning inom ett antal områden. Det är bl.a. viktigt att skatte- och bidragssystemen utformas så att de främjar arbete. I detta sammanhang kan förslaget om en maxtaxa i barnomsorgen nämnas, vilket förväntas öka småbarnsföräldrarnas arbetsutbud. Regeringen har också sänkt skatterna för de yrkesverksamma genom kompensationen för egenavgiften. Det nya pensionssystemet bidrar till att det blir lönsamt för fler att stanna kvar i arbetskraften längre. Nya regler i studiemedelssystemet gör det lättare för de studerande att kombinera arbete med studier. För att bryta trenden mot ökad sjukfrånvaro och minska risken för framtida förtidspensioneringar har regeringen presenterat ett elvapunktsprogram. Det är bl.a. viktigt att arbetsgivarens ansvar för en god arbetsmiljö stärks.
En aktiv arbetsmarknadspolitik som håller arbetskraftsutbudet uppe och stärker de arbetssökandes kompetens underlättar matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Genom en aktiv näringspolitik främjas ett gott företagsklimat vilket skapar fler och växande företag.
En mer utförlig redogörelse av regeringens arbete inom detta område finns i den svenska handlingsplanen för sysselsättning, vilken publicerades i början av maj i år.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.