fördelning av integrationsmedel

Skriftlig fråga 1997/98:678 av Lundberg, Inger (s)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
1998-04-27
Anmäld
1998-05-04
Besvarad
1998-05-06

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

Fråga 1997/98:678 av Inger Lundberg (s) till statsrådet Lars Engqvist om fördelning av integrationsmedel

I årets vårproposition görs en rejäl insats för att stärka invandrarnas ställning på den svenska arbetsmarknaden genom särskilda utvecklingsmedel om 490 miljoner kronor åren 1998-2000. Pengarna skall satsas på att säkra att barn med utländsk bakgrund får goda språkkunskaper, arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser, åtgärder för att förbättra situationen i vissa utsatta bostadsområden, jämte kultur och idrott.

Regeringen aviserar samtidigt en storstadsproposition. De tre största städerna har en högre koncentration av invandrare än andra, men behoven finns ingalunda enbart där. Örebro tillhör de kommuner, som tagit emot många invandrare och som bl.a. fått del av extra statsbidrag för att kompensera extraordinära kostnader för nyanlända invandrare. Städer som Örebro och Norrköping har i många fall samma behov som storstäderna. Där finns också många bra utvecklingsidéer. Det är därför viktigt att medlen fördelas utifrån behov av insatser och vilja att genomföra bra projekt och inte uteslutande inriktas på de tre största städerna.

Kommer de s.k. integrationsmedlen att bli tillgängliga på lika villkor för kommuner och bostadsområden med stora behov och goda projekt också utanför de tre största städerna och deras omland?

Svar på skriftlig fråga 1997/98:678 besvarad av , ()

Svar på fråga 1997/98:678 om fördelning av integrationsmedel
    Statsrådet Lars Engqvist

Inger Lundberg har frågat mig om de s.k. integrationsmedlen kommer att bli tillgängliga på lika villkor för kommuner och bostadsområden med stora behov och goda projekt också utanför de tre största städerna och deras omland. Bakgrunden är regeringens satsning i vårpropositionen under åren 1998-2000 för utvecklingsprojekt i utsatta bostadsområden.

Riksdagen fattade beslut i december 1997 om mål och riktlinjer för den framtida integrationspolitiken. Enligt propositionen skall samhällets etniska och kulturella mångfald tas som utgångspunkt för den generella politikens utformning på alla samhällsområden och nivåer. I regeringens vårproposition är vidare integrationspolitiken ett prioriterat framtidsområde under rubriken "Ett Sverige för alla". Ett resurstillskott under den kommande treårsperioden föreslås därför inom en rad olika områden. Av central betydelse är åtgärder som skall ge goda kunskaper i svenska språket och skapa goda villkor på arbetsmarknaden och satsningar på utsatta bostadsområden.

Av detta följer att grunden för integrationspolitiken såväl i storstadsregionerna som i landets övriga kommuner är och måste vara den generella politiken. Segregationens komplexa mekanismer har emellertid gjort att staten stimulerat metodutveckling i några av de mest utsatta bostadsområdena, framför allt i storstäderna. Ett viktigt steg ytterligare i denna riktning tog regeringen genom beslutet nyligen att bevilja 40 miljoner kronor till Botkyrka kommun för Fittja som nationellt utvecklingsområde. Men statens satsningar pågår även i några bostadsområden utanför storstadsregionerna, bl.a. just i Norrköping som Inger Lundberg omnämner.

Det är naturligtvis angeläget att dessa olika satsningar fortsätter, vilket är innebörden av vårpropositionen. Det finns ett naturligt behov av att de samordnas med kommande storstadspolitik. Låt mig bara understryka att integrationspolitiken är nationell, vilket innebär att framtidsområdet "Ett Sverige för alla" också har bäring på hela landet. Den närmare utformningen bereds emellertid för närvarande i Regeringskansliet. Jag får därför utöver vad jag sagt här hänvisa till den kommande storstadspropositionen som läggs i maj och till höstens budgetproposition.

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.