Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

EU dom C-138/02 och regeringens tal om social turism

Skriftlig fråga 2003/04:1025 av Torstensson, Åsa (c)

Frågan är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-04-02
Anmäld
2004-04-02
Besvarad
2004-04-07
Svar anmält
2004-04-13

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.

den 2 april

Fråga 2003/04:1025

 av Åsa Torstensson (c) till statsrådet Barbro Holmberg om EU dom C-138/02 och regeringens tal om social turism

Den svenska socialdemokratiska regeringen anser att det finns stor risk att det, i samband med att tio nya länder inträder som medlemmar i EU, kommer att bli ett efterfrågetryck på det svenska socialförsäkringssystemet. Detta väljer de att kalla social turism.

Nyligen har det i EG-domstolen avgjorts en tvist, irländske Brian Francis Collins och dennes process mot Storbritannien, som visar på att farhågorna om "bidragshungriga turister" från de nya medlemsländerna borde kunna avskrivas. Domen innebär att det för att få rätt till bidrag ska vara fråga om arbete en lång tid och att den som ansöker om bidrag ska kunna sägas återfinnas i begreppet "varaktigt boende". Dessa krav ansåg alltså inte EG-domstolen att irländske Collins uppfyllde efter en period av ströjobb.

Min fråga till ansvarigt statsråd blir därför:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bringa klarhet i på vilka grunder Sverige ämnar göra annan bedömning, i behovet av övergångsregler för nya EU-medborgare, än vad EG-domstolen nyligen fastlagt?

Svar på skriftlig fråga 2003/04:1025 besvarad av

den 7 april

Svar på fråga 2003/04:1025 om EU-dom C-138/02 och regeringens tal om social turism

Statsrådet Barbro Holmberg

Åsa Torstensson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att bringa klarhet i på vilka grunder Sverige ämnar göra annan bedömning, i behovet av övergångsregler för nya EU-medborgare, än vad EG-domstolen nyligen fastlagt.

Bakgrunden till frågan är en nyligen meddelad dom av EG-domstolen rörande irländske medborgaren Brian Francis Collins. Collins reste in till Storbritannien för att söka arbete. Nio dagar efter inresan ansökte han om bidrag till arbetssökande enligt de särskilda brittiska reglerna om detta.

Domstolen ställdes inför tre frågor. De första två frågorna gällde huruvida Collins var en arbetstagare enligt avdelning II i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet och huruvida han hade rätt att uppehålla sig i Storbritannien med stöd av direktivet 68/360/EEG. Domstolen besvarade båda frågorna nekande. Den tredje frågan gällde om det finns någon gemenskapsrättslig bestämmelse eller princip enligt vilken en medborgare i en medlemsstat som verkligen söker ett arbete i en annan medlemsstat där kan göra anspråk på ett sådant bidrag som det brittiska bidraget till arbetssökande. Domstolen konstaterade att en unionsmedborgare som söker arbete i en annan medlemsstat omfattas av tillämpningsområdet för artikel 48 (numera artikel 39) i Romfördraget (rätten att röra sig fritt inom andra medlemsstaters territorium och uppehålla sig där för att söka arbete) och har rätt till likabehandling som innebär att all diskriminering av arbetstagare på grund av nationalitet ska avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.

När det gäller den rätt till likabehandling som tillkommer en unionsmedborgare som söker arbete i en annan medlemsstat konstaterade domstolen att den i sin tidigare praxis fastställt att arbetssökande endast har rätt till likabehandling med avseende på tillträdet till arbetet men inte vad gäller sociala och skattemässiga förmåner i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning 1612/68. Domstolen konstaterade emellertid att inrättandet av unionsmedborgarskapet och tolkningar i andra mål, som gällt unionsmedborgares rätt till likabehandling, föranleder att man inte längre kan utesluta en ekonomisk förmån som är avsedd att underlätta tillträdet till arbete på en medlemsstats arbetsmarknad från tillämpningsområdet för artikel 48. Rättsutvecklingen har alltså inneburit en utvidgning av rätten till ekonomiska förmåner för arbetssökande i förhållande till tidigare rättspraxis.

Vid prövningen av om en arbetssökande i Collins situation, som nio dagar efter ankomsten till Storbritannien ansökte om bidraget till arbetssökande, har samma rätt till bidrag som de personer som är bosatta i Storbritannien konstaterade domstolen att ett sådant bosättningskrav normalt kan innebära indirekt diskriminering på grund av nationalitet. Emellertid fann domstolen det legitimt att en medlemsstat vill säkerställa att det finns ett faktiskt samband mellan den person, som söker ett sådant bidrag som har karaktären av en social förmån, och den aktuella geografiska arbetsmarknaden. Ett sådant samband skulle bland annat kunna styrkas om det konstateras att den arbetssökande under en rimlig tidsrymd verkligen har sökt arbete i den aktuella medlemsstaten. Bosättningsvillkoret måste styras av klara och i förväg kända kriterier.

Som framgår av det anförda innebär domstolens svar på den tredje frågan en viss utvidgning i förhållande till tidigare rättspraxis när det gäller en arbetssökandes rätt till sociala trygghetsförmåner. Den rätten har dock av domstolen omgärdats med villkor vilkas exakta räckvidd är svåra att bedöma. Rätten till bidrag till en arbetssökande kan inte heller direkt överföras på svenska förhållanden. En närmare redogörelse för vad som gäller i Sverige i fråga om arbetssökande finns på sidan 16 i regeringens skrivelse 2003/04:119 om Särskilda regler under en övergångsperiod för arbetstagare från nya medlemsstater enligt anslutningsfördraget.

Slutsatsen är att den aktuella domen inte har någon direkt betydelse för förhållandena i Sverige. Den ändrar inte heller regeringens bedömning av behovet av särskilda regler under en övergångsperiod för arbetstagare från nya medlemsstater.

Intressenter

Skriftliga frågor

Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.