Dublinförordningen
Skriftlig fråga 2007/08:5 av Larsson, Kalle (v)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-09-21
- Anmäld
- 2007-09-21
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar anmält
- 2007-09-27
- Besvarad
- 2007-09-27
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 21 september
Fråga
2007/08:5 Dublinförordningen
av Kalle Larsson (v)
till statsrådet Tobias Billström (m)
Vänsterpartiet har från första början varit ytterst kritiskt mot de principer som Dublinförordningen och dess föregångare Dublinkonventionen bygger på. Förordningen motverkar en någorlunda jämn fördelning av asylsökande mellan EU-länderna och koncentrerar dem till frontstaterna. Detta får som självklar logisk konsekvens att dessa som motåtgärd söker göra sina gränser så ogenomträngliga som möjligt.
Den 12 september 2007 har Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i ett betänkande som rör kampen mot illegal invandring av tredjelandsmedborgare slagit fast att Dublinförordningen behöver ses över och att den översynen också måste innefatta förordningens grundprincip, det vill säga att den medlemsstat blir ansvarig för att handlägga en asylansökan där utlänningen först korsade EU:s yttergräns. Utskottets motivering är att den principen placerar en oproportionerlig och ohållbar börda på vissa medlemsstater.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:
Är statsrådet beredd att verka för en sådan översyn av Dublinförordningen som Europaparlamentet förespråkar?
Svar på skriftlig fråga 2007/08:5 besvarad av Statsrådet Tobias Billström
Svar på fråga
2007/08:5 Dublinförordningen
Statsrådet Tobias Billström
Kalle Larsson har frågat mig om jag är beredd att verka för en sådan översyn av Dublinförordningen som Europaparlamentet förespråkar.
Den 8 juni 2007 presenterade kommissionen en utvärdering av Dublinförordningen. Utvärderingen visade att förordningen i allmänhet tillämpas på ett tillfredsställande sätt och att den tillhandahåller ett ändamålsenligt system för att avgöra vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för prövning av en asylansökan. Det konstateras att det finns behov av vissa justeringar för att ytterligare förbättra systemets effektivitet.
Kalle Larsson hävdar att Dublinförordningen motverkar en någorlunda jämn fördelning av asylsökande mellan EU-länderna och koncentrerar dem till frontstaterna. Kommissionens utvärdering visar dock att Dublinsystemet inte bidragit till att medlemsstaterna vid EU:s yttre land- eller sjögräns generellt får ta emot fler asylsökande än medlemsstater som inte ligger vid en yttre land- eller sjögräns. Förordningens kriterier innebär för övrigt inte att det automatiskt är det land som en asylsökande först reste in i som ska pröva en asylansökan. Det finns en rad andra kriterier som kan vara viktigare vid fastställandet av vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan. Fördelningen av överföringar i enlighet med förordningen förefaller vara ganska jämn mellan stater vid en yttre gräns och stater som inte ligger vid en yttre gräns. Det förefaller till och med ske något fler överföringar till länder som inte ligger vid en yttre land- eller sjögräns. Med de mönster av samfärdsel som gäller i dagens globaliserade värld kan det ifrågasättas om länders geografiska läge vid yttre land- eller sjögräns har samma relevans som förut.
Det pågår en omfattande harmoniseringsprocess inom EU på det asylpolitiska området. I denna process eftersträvar regeringen ett gemensamt europeiskt asylsystem baserat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen och andra för asylområdet relevanta folkrättsliga instrument. Det är viktigt att de synpunkter som kom fram i kommissionens utvärdering av Dublinsystemet beaktas i samband med harmoniseringsarbetet. Det finns dock ingen anledning att verka för någon översyn utanför detta arbete.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.