bristen på kvinnojourer
Skriftlig fråga 2001/02:1460 av Runegrund, Rosita (kd)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2002-07-30
- Besvarad
- 2002-08-14
- Anmäld
- 2002-09-30
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 30 juli
Fråga 2001/02:1460
av Rosita Runegrund (kd) till socialminister Lars Engqvist om bristen på kvinnojourerAntalet kvinnor som söker sig till landets kvinnojourer ökar markant under sommaren. Och det i ett läge när antalet kvinnojourer redan är för litet. Sveriges kvinnojourer är en viktig resurs för de kvinnor som tar sin tillflykt dit när hot och våld blir övermäktiga.
Sveriges kvinnojourer drivs i huvudsak ideellt, men är i behov av stöd från samhället.
Trots resursbristen fungerar verksamheten och man har en omfattande erfarenhet av att bedriva stödverksamhet. Men det är kommunerna och socialtjänsten som har ett huvudansvar för stödet till utsatta kvinnor. I två tredjedelar av Sveriges kommuner får misshandlade kvinnor dåligt stöd, visar en granskning från länsstyrelserna. Samhället borde nu ta ett större ansvar för kvinnojourernas verksamhet som bevisligen kan fungera väl.
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att stödet till kvinnojourerna ska förbättras?
Svar på skriftlig fråga 2001/02:1460 besvarad av
Svar på fråga 2001/02:1460 om bristen på kvinnojourer
Socialminister Lars Engqvist
Rosita Runegrund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stödet till kvinnojourerna ska förbättras.
Det är angeläget att utveckla samhällets stöd till utsatta kvinnor. Olika former av stöd och hjälp sker av såväl kommunala och statliga myndigheter som av ideella organisationer, bl.a. i form av lokala kvinnojourer.
Socialstyrelsen leder med anledning av Kvinnofridsreformen 1997 på regeringens uppdrag ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Inom ramen för uppdraget har utarbetats utbildningsmaterial för socialtjänsten respektive hälso- och sjukvården. I syfte att få till stånd en fastare samverkan på myndighetsnivå i frågor som rör kvinnovåld har Socialstyrelsen tagit initiativ till Nationell Myndighetssamverkan för Kvinnofrid. Syftet är att skapa bättre möjligheter att följa, integrera, styra och leda de samlade myndighetsinsatserna som vidtas utifrån Kvinnofridspropositionen (prop. 1997/98:55). Som exempel kan nämnas det gemensamma informations- och resurscenter i form av en webbsida på Internet som byggts upp. Man har också initierat olika metodutvecklingsprojekt inom socialtjänsten. Flera länsstyrelser deltar i länsövergripande samverkansgrupper med polis, landsting, kommuner och frivilligorganisationer för att utveckla det förebyggande arbetet.
Regeringen har även särskilt uppmärksammat situationen för utsatta unga kvinnor i familjer med starkt patriarkala värderingar. Med anledning av detta uppdrog regeringen åt Socialstyrelsen att utforma ett stöd för socialtjänstens arbete med dessa flickor. Detta stöd, i form av ett omfattande meddelandeblad, har distribuerats till samtliga berörda enheter inom den kommunala socialtjänsten.
De frivilliga insatser som görs inom ramen för lokala kvinnojourer fyller en viktig funktion. Det utgår årligt statligt stöd med ca 16 miljoner till organisationer som arbetar för utsatta barn och deras familjer samt organisationer som motverkar våld mot kvinnor, bl.a. kvinnojoursverksamhet. Men insatser som syftar till att förebygga och ingripa mot våld och hot mot kvinnor behöver kontinuerligt utvecklas. I 2002 års ekonomiska vårproposition tillfördes därför ytterligare 10 miljoner för att utveckla kvinnojourernas verksamhet. De särskilda behov som flickor och kvinnor med utländsk bakgrund, kvinnor med funktionshinder samt kvinnor med missbruksproblem kan ha ska särskilt uppmärksammas. Samverkan och samfinansiering ska ske med berörda kommuner så att kontinuitet och långsiktighet kan säkerställas.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.