återfallsförbrytare
Skriftlig fråga 1999/2000:910 av Johnsson, Jeppe (m)
Frågan är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2000-05-10
- Anmäld
- 2000-05-16
- Besvarad
- 2000-05-25
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
Fråga 1999/2000:910
av Jeppe Johnsson (m) till justitieminister Laila Freivalds om återfallsförbrytareBRÅ har i en undersökning letat fram de tio personer som samlat på sig mest lagföringar. Totalt har dessa tio lagförts 1 440 gånger för sammanlagt 2 700 brott och dömts till tillhopa 130 års fängelse. Självklart kan dessa personer ha begått betydligt fler brott utan att ha blivit upptäckta. Undersökningen visar att trots det stora antalet fängelsedomar har de allra flesta lagföringar stannat vid s.k. åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse har oftast utfärdats vid s.k. brottskonkurrens, dvs. då personen tidigare lagförts för ett brott och att det nya brottet inte ansetts kräva någon ytterligare påföljd, i folkmun kallat "mängdrabatt".
Enligt undersökningen är "Sveriges meste brottsling" 51 år. Fälld för 300 brott. Dömd till fängelse 40 gånger. Dömd ytterligare 20 gånger men inte till fängelse. Fått åtalsunderlåtelse 110 gånger och strafföreläggande 5 gånger.
Vanligaste brotten är olovlig körning, stöld, narkotikabrott och bedrägeri. Forskare på BRÅ bedömer att det finns ca 500 personer som kan hänföras till denna kategori av notoriska återfallsförbrytare. Deras brottslighet innefattar sällan våldsbrott men deras verksamhet åstadkommer mycket av vardagseländet för övriga samhällsmedborgare.
Vad avser justitieministern att vidta för åtgärder att återfallsförbrytares straffansvar skärps och att därmed den s.k. mängdrabatten avskaffas?
Svar på skriftlig fråga 1999/2000:910 besvarad av
Svar på fråga 1999/2000:910 om återfallsförbrytare
Justitieminister Laila Freivalds
Jeppe Johnsson har frågat mig vad jag avser att göra för att se till att straffansvaret för återfallsförbrytare skärps och för att se till att den s.k. mängdrabatten avskaffas.
Jag vill inledningsvis framhålla att det förhållandet att en person lagförs för flera brott samtidigt naturligtvis påverkar det straff som döms ut. När en person vid samma tillfälle döms för flera brott, är grundregeln att straffet ska bestämmas efter den samlade brottslighetens straffvärde. I dessa fall finns också möjlighet att döma till ett strängare straff än vad som framgår av straffskalan för varje enskilt brott.
Även återfall i brott kan föranleda en skärpt straffrättslig reaktion. Enligt brottsbalken kan ett återfall leda till att en person döms till fängelse för ett brott som annars skulle ha föranlett en icke frihetsberövande påföljd. Det kan också leda till att personen får ett längre fängelsestraff eller ett strängare bötesstraff än han annars skulle ha fått. Dessutom kan återfall leda till att en tidigare medgiven villkorlig frigivning förklaras förverkad under förutsättning av att brottet begåtts inom prövotiden.
Jag kan därför inte hålla med om att straffsystemet skulle vara så utformat att flerfaldig brottslighet eller återfall i brott inte leder till skärpt straff. Samtidigt är det ofrånkomligt att straffet för flera brott som bedöms vid ett tillfälle ofta blir lägre än summan av de straff som skulle ha dömts ut för vart och ett av brotten. Att endast addera straffvärdet av brotten sedda var för sig skulle bl.a. kunna leda till att upprepade egendomsbrott bestraffas strängare än ett allvarligt våldsbrott, vilket många gånger skulle framstå som orimligt. En enkel sammanräkning av straffen skulle också kunna leda till att man beträffande vissa brottslingar så att säga skulle slå i taket, varvid det i praktiken skulle saknas utrymme att utdöma något straff för eventuella tillkommande brott.
Det finns också @ som Jeppe Johnsson tar upp @ möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse när någon begått flera brott. Detta förutsätter dels att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom beslutet, dels att påföljden för det eller de brott som lagförs framstår som en tillräcklig och adekvat påföljd även med beaktande av det brott som åtalsunderlåtelsen avser.
Denna möjlighet till åtalsunderlåtelse motiveras av att en viss prioritering mellan olika ärenden är nödvändig för att rättsväsendets resurser ska kunna användas på ett effektivt sätt, men också med att det från allmän synpunkt finns ett intresse av att en reaktion på brottslighet som redan är utredd kommer till stånd inom rimlig tid och inte fördröjs av en utredning vars resultat i praktiken har mycket liten betydelse för påföljdsfrågan.
Det bör dessutom betonas att beslut om åtalsunderlåtelse registreras i belastningsregistret och att ett tidigare beslut om åtalsunderlåtelse ska beaktas vid påföljdsbestämningen avseende eventuella nya brott. Det är naturligtvis viktigt att reglerna om åtalsunderlåtelse inte leder till att målsägandens intressen träds för när eller till att åtalsunderlåtelse meddelas för brott där ett påtagligt allmänt intresse talar för åtal. Den nuvarande regleringen ger emellertid tydligt uttryck för att åtalsunderlåtelse inte ska beslutas i fall där något väsentligt allmänt eller enskilt intresse träds för när.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att regelsystemet är utformat så att återfall i brott beaktas på flera sätt. Jag anser, mot bakgrund av detta, att det inte finns något skäl att föreslå ändringar i reglerna om påföljd vid återfall i brott.
Intressenter
Frågeställare
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.