Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69

Riksdagsskrivelse 1880:69

14

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

JX:o 69.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1880.
» » » » Andra Kammaren den 14 » »

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, angående allmänna bevillning en.
(Bevillnings-Utskottets Betänkande!! Nås 12, 19 och 23 samt Utlåtande N:o 17.)

S. A. K.

Sedan Riksdagen öfversett och granskat gällande stadganden angående
allmänna bevillningen, får Riksdagen härmed i underdånighet anmäla
de beslut, som i ämnet blifvit fattade.

Då, enligt hvad Riksdagen erfarit, vid tillämpningen af näst sista
stycket i 2 § Bevillningsstadgan tvekan uppstått, huruvida den i första
punkten af samma stycke medgifna skattefrihet för vissa byggnader, endast
hvad enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus beträffade,
vore beroende deraf att byggnaderna icke lemnade egaren någon inkomst,
eller huruvida denna inskränkning i skattefriheten äfven afsåge
öfriga i punkten omförmälda byggnader, har Riksdagen, som delar den
senare åsigten, funnit ett förtydligande derom nödigt och förty beslutat,
att näst sista stycket af 2 § Bevillningsstadgan skall erhålla följande förändrade
lydelse:

»Från utgörande af ofvanstående bevillning befrias de menigheter,
akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk och barmhertighetsinrättningar
tillhöriga byggnader, regementens och officerscorpsers
vid mötesplatser för begagnande under mötena uppförda byggnader
samt enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus, så framt nu omförmälda
byggnader i hyror eller på annat sätt icke lemna egaren någon
inkomst; men, i motsatt fall, uppskattas sådana byggnader till värde i

15

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

förhållande till inkomstens belopp och utgöres bevillning derför efter
ofvan bestämda grunder. Från — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — inbegripas».

Föreskriften, att de i 3 inom. 1 punkten af 7 § Bevillningsstadgan
omförmälda inkomster i allmänhet böra beräknas på grund af förhållanden
under näst föregångna året, har, enligt hvad Riksdagen erfarit, uppfattats
än såsom en regel, den der ovilkorligen borde lända till efterrättelse,
såvidt icke särskilda förhållanden föranledde till undantag derifrån,
än allenast såsom en af lagstiftaren till ledning vid uppskattningen
meddelad anvisning, hvilken det stode vederbörande beskattningsmyndigheter
fritt att följa eller icke. Olägenheterna af denna vacklan
vid lagbudets tillämpning, hvilken äfven lärer yppat sig vid bevillningsmåls
behandling inom Kammarrätten, äro uppenbara. Bland annat kan
till följd deraf inträffa, att en person, hvilken ena året påförts bevillning
för sina obestämda inkomster inom ett taxeringsdistrikt, der beskattningsmyndigheterna
till grund för uppskattningen lagt det löpande
årets förhållanden, men följande året till följd af flyttning åsättes bevillning
af andra beskattningskomitéer, hvilka beräkna inkomsten efter förhållandena
under föregående året, två gånger kommer att påföras bevillning
efter ett och samma års inkomstbelopp.

Det kunde väl synas som skulle enklaste sättet att förekomma vacklande
lagtillämpning härutinnan vara att föreskrifva, det taxeringen alltid
skulle verkställas på grund af det föregående årets inkomster, men
då, såsom förberedande skattejemkningskomitén i sitt till Eders Kongl.
Maj:t afgifna underdåniga betänkande anfört, stora svårigheter härvid
skulle möta, har Riksdagen, som lika med nämnda komité anser någon
väsentlig förändring af nu gällande föreskrifter uti ifrågavarande afseende
icke böra ega ruin, men väl, att dessa föreskrifter böra förtydligas,
så att någon skiljaktig uppfattning af desamma icke behöfver befaras,
beslutat, att 7 § 3 mom. 1 punkten i Bevillningsstadgan skall erhålla
följande förändrade lydelse:

»Inkomst genom bruks-, fabriks- och handelsrörelse, sjöfart, handtverk
eller annat yrke samt med tjenstebefattning förenade tjenstgöringspenningar
och sportel-ersättning äfvensom obestämda eller extra inkomster
taxeras för det löpande året och må, i saknad af annan, tillförlitligare
grund för uppskattningen, ledning dervid tagas af förhållanden
under näst föregångna året».

Sedan Kommerskollegium i underdånigt utlåtande till Eders Kongl.
Maj:t den 31 December 1878 i anledning af väckt fråga om revision af
gällande nåringslagstiftning, i hvad den anginge utländingar, framhållit

16

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

några stadganden i 16 § Bevilluiugsstadgan, som otvifvelaktigt egde ett
ganska nära samband med näringsförfattningen i vissa delar,'' och på
hvilka Kollegium trott sig böra fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
för det fall, att Eders Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt, att
i afseende å desamma göra Riksdagen något meddelande, samt Kammarrätten
öfver kollegii framställning i denna del den 7 November 1879
afgifvit infordradt utlåtande, har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss
den 23 sistlidne Januari låtit till Riksdagens Bevillnings-Utskott öfverlemna
samtliga handlingarna i detta ämne.

Vid pröfning af detta ärende, dertill anledning lemnats jemväl af
en inom Riksdagen derom gjord framställning, har Riksdagen, som funnit
de utaf Kommerskollegium och Kammarrätten uti dess ofvannämnda
utlåtanden framstälda förslag om ändringar i 16 § Bevillningsstadgan och
tillägg till 16 § af instruktionen för taxeringsförrättningarne, såsom i
väsentlig mån förtydligande nu gällande bestämmelser i fråga om utländska
handlandes och handelsexpediters bevillningsskyldighet, vara egnade
att åstadkomma en verksammare tillämpning af dessa bestämmelser, ej
funnit annat att deremot erinra, än att dels minimibeloppet 50 kronor af
de för öfverträdelse af författningens föreskrifter föreslagna böter ansetts
böra höjas till 100 kronor, dels det synts med billighet öfverensstämmande,
att utländska handelshus medelst derhän syftande föreskrifter
hindrades att genom antagande i sin tjenst af icke mantalsskrifna svenska
undersåtar undgå den ifrågavarande beskattningen, hvarjemte Riksdagen
uti sista punkten af § 16 Bevillningsstadgan inlagt en erinran
derom att sådan utländing, som i punkten omförmäles, skall, innan han
börjar sin handel, hafva dertill i behörig ordning förvärfvat tillstånd.
Genom en föreskrift i syfte att utsträcka afgiftsskyldigheten äfven till
vissa svenska undersåtar vinnes äfven fördelen att vid afslutande af handelstraktater
med främmande makter, hvilka icke ålägga svenska handelsresande
motsvarande afgifter, kunna påvisa, att icke blott utländingar
utan äfven svenska undersåtar under vissa förhållanden här vore
underkastade denna särskilda bevillning.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, har Riksdagen beslutat,
att 16 § i Bevillningsstadgan och den öfver samma paragraf förekommande
rubrik skall erhålla följande förändrade lydelse:

»E) Bevillning af utländske eller andra här i riket icke mantalsskrifne
handlande och handelsexpediter.

§ 16.

Utländing eller i utlandet bosatt, här i riket icke mantals- och skatt -

17

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

skrifveri svensk undersåte, som reser omkring i landet och för egen eller,
såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel samt med
eller utan varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att
framdeles från utlandet levereras, skall, vid ankomsten till riket, till närmaste
kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge han
ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga etthundra kronor för rättigheten
att under en tid af högst tre månader idka dylik handel; åliggande
det honom att, derest han efter nämnda tid vill samma rättighet
utöfva, förskottsvis betala ytterligare fyratio kronor i månaden, hvilken
afgift skall antingen för längre tid på en gång eller för minst en månad
om sänder, men alltid för full månad, inbetalas till Kronans uppbördsman
i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig uppehåller;
skolande qvittenset, å den erlagda afgiften vara meddeladt å tryckta blanketter,
som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af Statskontoret Kongl.
Majrts Befallningshafvande tillsändas, för att Kronans uppbördsman i städerna
tillhandahållas, och hvilka blanketter, som skola lyda dels å ett
hundra kronor, dels å fyratio kronor hvardera, böra innehålla erinran
om behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik
handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likstälde svenske undersåte, som, utan att hafva den stadgade afgiften
behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska
varor, skall, jemte afgiftens erläggande, bota från och med etthundra
till och med femhundra kronor. Förbrytelser häremot upptagas
af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och
fördelas de ådömda böterna lika emellan åklagaren och den kommun,
hvarest förbrytelsen blifvit begången.

De sålunda uppburna bevillningsmedel åligger det uppbördsmännen
att, under titel: »Bevillning af utländske eller andra här i riket icke
mantalsskrifne handlande och handelsexpediter», såsom andra kronomedel
i behörig ordning uti länets ränteri leverera; hvarförutom vid hvarje
års slut bör uppgöras och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas
redovisning för de emottagna qvittensblanketterna, hvilka redovisningar,
sedan desamma blifvit till rigtigheten af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
styrkta, böra inom Januari månads slut det följande året till Statskontoret
insändas för att med ränteriredogörelserna jemföras och derefter
aflemnas till Kongl. Majrts och rikets Kammarrätt för att tjena till
ledning vid räkenskapernas granskning.

För de från Statskontoret till Kongl. Majrts Befallningshafvande afsända
qvittensblanketterna, hvilka, intill dess desamma till uppbörds Bih.

till Riksd. Prat. 1880. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 15 Haft. 3

18

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 09.

männen utleinnas, skola i landtränteriet förvaras, bör jemväl inom Januari
månads utgång behörig redovisning till Statskontoret insändas.

Hvad här ofvan i denna paragraf är stadgadt rörande särskild bevillningsafgift
af utländing, som utbjuder eller försäljer utländska varor,
gäller icke för norrman, som idkar handel med norska produkter.

Utländing, som efter dertill enligt särskild författning förvärfvad
rätt reser omkring i landet och för egen eller annans räkning bjuder ut
till försäljning eller försäljer af honom medförda eller eljest i riket befintliga
varor, skall erlägga bevillning i enlighet med de i § 6 bestämda
grunder; skolande hvad sålunda är vordet stadgadt ega tillämpning äfven
i det fall, att utländing medför utländska varor, som förut blifvit under
en eller annan form reqvirerade»; samt

att åt 16 § i instruktionen för taxeringsförrättningarne skall gifvas
följande förändrade lydelse:

»Så vida icke handlande, handtverkare eller annan näringsidkare före
den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört med sitt förut idkade
yrke och sådant hos vederbörande myndighet anmält, bör inkomstbevillningen
för detsamma efter stadgad beräkningsgrund honom påföras; dock
att utländing, som ej är här i riket mantalsskrifven, skall, äfven om han
före den 1 Maj det år, taxeringen förrättas, upphört med sitt förut
idkade yrke och sådant vederbörligen anmält, taxeras till bevillning för
den tid, han yrket utöfvat».

För att 24 § Bevillningsstadgan måtte bringas till närmare öfverensstämmelse
med 4 § af instruktionen för taxeringsförrättningarne genom
utsträckning af brandförsäkringsinrättningarnas uppgiftsskyldighet jemväl
till de i sagda paragraf af instruktionen omförmälda byggnader å
landet, har Riksdagen beslutat, att § 24, litt. B, mom. 1 Bevillningsstadgan
skall erhålla följande förändrade lydelse:

»af styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningarne eller deras agenter
eller vederbörande brandstodskomitéer: uppgift rörande försäkringsvärdet
å de i stad och på dess områden eller i köping befintliga egendomars
åbyggnad samt å bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet
äfvensom å andra der uppförda hus och byggnader, hvilka icke begagnas
för jordbruket och dess binäringar tillhörande rörelse; börande denna
uppgift afse samtliga hit hörande byggnader, hvilka blifvit mot brandskada
försäkrade under den tid af samma år och det nästföregående, för
hvilken enahanda uppgift icke förut meddelats».

Då uti vidsträckta och glest befolkade socknar, hvilka just till följd
af befolkningens gleshet ej rätt väl lämpa sig att fördelas i flera beredningsdistrikt,
det med delningen eljest afsedda ändamål stundom lättare

19

Riksdagens underd, Skrifvelse, N:o 69.

kan vinnas genom ökande af antalet ledamöter i beredningen, har Riksdagen
ansett det antal ledamöter, som af kommunalstämman högst får
utses, kunna ökas från tre till sex.

Då Konungens Befallningshafvande eger ej mindre att afgöra, huruvida
till följd af särskilda förhållanden ett ökande af ledamotsantalet i
beredningen må vara att föredraga framför socknens fördelande'' i flera
beredningsdistrikt än äfven att, derest den förstnämnda utvägen föredrages,
bestämma det antal ledamöter, som bör väljas, lärer någon olägenhet
af en sådan höjning af det högsta antalet ledamöter kommunalstämman
eger att utse icke vara att befara. Och har Riksdagen derför beslutat,
att åt 81 § i Bevillningsstadgan gifva följande förändrade lydelse:

»Hvarje — — — — — — — — —- — — — —---artikel.

Dessa — -—- — — — — — — — — rådstuga. På landet bör bevillningsberedningen
utgöras af någon utaf Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förordnad, helst inom distriktet boende person, som eger tillförlitlig
kännedom om ortens ekonomiska ställning och industriella förhållanden
och hvilken skall vara ordförande och föredragande, samt två, högst sex
på kommunalstämma utsedda, i orten bosatta personer, af hvilka under
sist förlidna år bevillning inom socknen eller pastoratet blifvit erlagd
efter då gällande bevillningsstadgas 2:dra artikel. Aro — — — — —
-— — — beredningen. Vid — — — — — — — — — — — — —
utväljas".

De beslut angående lönereglering för åtskilliga landsstatstjensteinän,
som blifvit fattade år 1878, beträffande bland andra landskamrerare och
kronofogdar samt vid innevarande riksmöte för häradsskrifvare, hafva
väl medfört en mot ifrågavarande tjenstemäns derförinnan utgående arfvoden
af allmänna bevillningen svarande minskning i sjunde hufvudtitelns
förslagsanslag till kostnader för allmänna bevillningens uttaxerande,
nemligen från 117,500 kronor till 75,000 kronor, hvaremot beslutet
angående den år 1878 faststälda löneregleringen icke föranledt någon
ändring i Bevillningsstadgans föreskrifter angående pröfningskomités
dispositionsrätt öfver den så kallade bevillningsprocenten eller landsstatstjenstemäns
rätt till arfvoden af allmänna bevillningen. Då emellertid
en längre tids erfarenhet gifvit vid handen, att den skäliga vedergällning,
som pröfningskomitéerna till vederbörande anvisade, mycket nära
sammanfölle med det högsta belopp, som dessa komitéer egde att inom
de derför utstakade gränserna disponera, har det synts Riksdagen så
mycket mera nödigt att i Bevillningsstadgans föreskrifter sådan ändring
vidtoges, som af Riksdagens beslut om lönereglering för landsstaten föranledes.
Som löneregleringen för landskamrerare och kronofogdar först

20

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

med 1879 års ingång trädt i kraft samt full kännedom ännu icke vunnits
om det sätt, hvarpå bevillningsprocenten under detta år i jemförelse
med det föregående blifvit af de olika pröfningskomitéerna disponerad,
torde dock, innan sådan kännedom vunnits, icke vara lämpligt att allt
för mycket inskränka pröfningskomitéernas dispositionsrätt uti ifrågavarande
afseende, och Riksdagen har derföre förestält sig,, att bevillningsprocenten
lämpligen kunde bestämmas att utgå med 2 procent af de
första 100,000 kronor, hvartill hela länets bevillningssumma för året
uppgår, med 1 Vä procent af de derpå följande 25,000 kronor, med 1
procent af de derpå följande 25,000 kronor samt med ''O procent af allt
hvad bevillningssumman öfverstiger 150,000 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts, har Riksdagen beslutat, att 75 §
inom. 1 Bevillningsstadgan skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Till kostnader för tryckningen af formulär och blanketter till taxeringslängder
jemte sammandrag deraf samt arfvoden åt Kronans ombud
och för protokollsföringen— — — — — — — — — — — — — —

— — —• — — — — — må hvarje pröfningskomité — •—■ ■—- — —
använda och fördela högst ett belopp, motsvarande två procent af de
första 100,000 kronor, hvartill hela länets bevillningssumma för året
uppgår, en och en half procent af de derpå följande 25,000 kronor, en
procent af de derpå följande 25,000 kronor samt slutligen en half procent
af allt hvad bevillningssumman öfverstiger 150,000 kronor; dock

— — — __ — —- under ett följande år. Landsstatstjensteman, som i
och för tjensten är skyldig att närvara vid taxeringsförrättning, eger
icke att derför åtnjuta arfvode af bevillningen».

Riksdagens uppmärksamhet har blifvit fästad derå, att det vid Bevillningsstadgan
fogade formulär (N:o 4) till taxeringslängd öfver sådan,
staten tillhörig fast egendom, för hvilken bevillning enligt § 2 i Bevillningsstadgan
icke erlägges, icke skiljer mellan jordbruksfastighet och
annan fastighet. Då emellertid enligt 58 § i Eders Kongl. Maj:ts Förordning
den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, sådan jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning icke erlägges, skall påföras fyrktal
efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt Artikel II
i Bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan
bevillning svarar, hvaremot i afseende på »annan fastighet» motsvarande
föreskrift icke tinnes meddelad, är det för kommunalbeskattningen af
vigt, att en sådan åtskilnad göres; och har Riksdagen derföre beslutat,
att berörda formulär skall undergå sådan ändring, att deri uppföras särskilda
kolumner för jordbruksfastighet och för annan fastighet.

Sedan länge utgör bristen på öfverensstämmelse mellan landets ad -

21

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

ministrativa och ecklesiastika indelning föremål för klagan. Och då deri
ecklesiastika indelningen tillika, åtminstone i det öfvervägande flertalet
fall, utgör grunden för landets fördelning i kommuner, har saknaden i
enhet mellan områdena för statsadministrationens och den kommunala
sjelfstyrelsens verksamhet mast blifva allt känbarare, ju större betydenhet
sjelfstyrelscn under senare tid ernått. Då vidare Bevillningsstadgan ordnat
formerna för bevillningens åläggande sålunda, att åt kommunernas
organ uppdragits den egentliga taxeringen, medan deremot statens tjensteman
derå utöfva en kontrollerande verksamhet och uppbära de påförda
skatterna, hafva nämnda administrativa oregelbundenheter ej heller kunnat
undgå att utöfva en störande inverkan jemväl på beskattningens
gång. Af dessa förhållanden framkallade klagomål hafva blifvit inom
Riksdagen framstälda, och att desamma icke varit obefogade torde en
granskning af samma förhållanden gifva vid handen.

I detta afseende må först anmärkas, att de paragrafer i Bevillningsstadgan,
som afhandla distrikten för bevillningsberedningarne och taxeringskomitéerna,
icke äro fullt tillämpliga på de socknar och pastorat, hvilka
äro fördelade mellan två eller flere fögderier eller län. De i §§ 30 och
42 meddelade föreskrifterna att på landet i allmänhet hvarje socken
skall utgöra ett berednings- och hvarje pastorat ett taxeringsdistrikt,
ega på sådana socknar och pastorat icke tillämpning, då den verksamhet
i afseende å bevillningstaxeringarne, som Bevillningsstadgan uppdrager
åt de administrativa myndigheterna att jemnsides med kommunernas
förtroendemän utöfva, af nämnda myndigheter icke kan utöfvas utom
gränserna för deras tjenstgöringsdistrikt och derföre äfven påkallat särskilda
beskattningsförrättningar inom de delar af en socken eller ett
pastorat, som tillhöra olika administrativa fördelningar. Och om sålunda
å ena sidan ifrågavarande socknar och pastorat alltid måste fördelas i
flere berednings- eller taxeringsdistrikt, äfven utan att deras storlek,
enligt 30 och 42 §§, dertill föranleder, synes å andra sidan en sträng
tolkning efter ordalydelsen af samma paragrafer icke medgifva, att sådana
sockne- eller pastoratsdelar förenas med andra socknar eller pastorat
till gemensamma berednings- eller taxeringsdistrikt.

Dessa oegentligheter äro likväl af mera formel natur. Men äfven
om man vill medgifva, att dessa sockne- och pastoratsdelar hvar för sig
få i och för bevillningstaxeringarne räknas som särskilda »socknar» och
»pastorat», saknas icke oegentligheter af beskaffenhet att materielt inverka
på de skattskyldiges rätt.

Den väsentligaste olägenheten är utan tvifvel den, att, då beskattningen
inom de särskilda socknedelarne verkställes af olika beskattnings -

22

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

myndigheter, som vid sina åtgöranden kunna ledas af olika grundsatser,
resultatet af taxeringen för socknen i dess helhet ofta kan komma att
förete en för rättvisa och jemlikhet i beskattningen menlig ojemnhet
mellan socknens olika delar, hvilken ojemnhet isynnerhet måste blifva
känbar vid utgörandet af de utskylder för kommunala ändamål, för
hvilka bevillningen ligger till grund; men denna oegentlighet är likväl
icke den enda.

Enligt mantalsskrifningsförordningen förrättas på landet mantalsskrifningen
af häradsskrifvare!), i allmänhet särskildt för hvarje socken.
Men dä häradsskrifvaren icke eger utöfva sina funktioner utom gränserna
för fögderiet, måste särskilda mantalsskrifningsförrättningar ega
rum och särskilda mantalslängder upprättas för de delar af samma socken,
hvilka ligga inom olika fögderier eller olika län. Om nu det fall
förutsättes, att en socken är fördelad mellan tvenne län, komma socknens
invånare att fördelas på tvenne mantalslängder, en för hvartdera
länet. Då enligt 9 § sista mom. Bevillningsstadgan hvar och en skattskyldig,
som icke tillhör någon af de uti paragrafens föregående moment
uppräknade kategorier, skall påföras bevillning der han är mantalsskrifven,
kommer hvarje sådan skattskyldig att allenast inom den socknedel,
der han är mantalsskrifven, erlägga bevillning, ehuru han måhända, såsom
till exempel är förhållandet med församlingens pastor, uppbär sina
inkomster från hela socknen. Detta medför visserligen för den egentliga
kommunalbeskattningen ingen annan olägenhet än den ofvannämnda,
som kan härflyta af en inom de olika socknedelarne följd olika beräkningsgrund
vid taxeringen, men deremot måste för det ena länet bevillningens
totalbelopp härigenom minskas med bevillningen för de inkomstbelopp,
hvilka, ehuru inom länet uppburna, beskattas inom det andra
länet. Då nu enligt 47 § Landstingsförordningen landstingsskatten skall
utgå i förhållande till den allmänna bevillning enligt Artikeln II Bevillningsstadgan
för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete,
som af en hvar skattskyldig till statsverket erlägges, på det sätt att den
summa, som af landstinget blifvit till uttaxering bestämd, jemföres med
hela det från länet till statsverket utgående bevillningsbelopp enligt Artikeln
II, kommer landstingsskatten att för invånarne i det förra länet
utgå med högre belopp än den skulle utgjort, derest ofvannämnda inom
länet uppburna inkomst äfven derstädes fått läggas till grund för bevillningsskyldighet;
likasom detta län till följd af samma förhållande äfven
kommer i en sämre ställning vid beräkningen af den del af bidragen
till skjutsentreprenader, hvilken enligt Kongl. Stadgan angående skjutsväsendet
den 31 Maj 1878 skall af staten gäldas. Och dä slutligen en -

23

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

ligt 10 § Bevillningsstadgan för inkomst, som beskattas på annat ställe
än (len skattskyldiges mantalsskrifningsort, befrielse eller lindring i bevillningen
efter § 8 icke får tillgodonjutas, eger en skattskyldig, som
inom båda socknedelarne drifver rörelse, icke samma rätt som invånare
i andra socknar att tillgodonjuta den i 8 § omförmälda förmån å hela
sin inom socknen uppburna inkomst.

Flera exempel på det för beskattningens jemna gång menliga uti
nu afhandlade oregelbundenheter skulle kunna anföras. Det anförda synes
emellertid tillräckligt ådagalägga, att frågan krafvel- allvarligt öfvervägande.
Då emellertid ovisst synes vara, huruvida medelst ändringar
äfven af omfattande art uti Bevillningsstadgan de af de administrativa
oregelbundenheterna vållade olägenheter för bevillningstaxeringarne kunna
helt och hållet försvinna, så länge sagda oregelbundenheter qvarstå, har
Riksdagen tvekat att vidtaga sådana ändringar; men då det deremot synts
antagligt, att med de upplysningar angående merberörda administrativa
oregelbundenheter och deras verkningar såväl i ena som andra hänseendet,
hvilka måste stå Eders Kongl. Maj:t till buds, en utredning angående
nu afhandlade, ingalunda ovigtiga förhållanden skulle med mindre
svårighet kunna af Eders Kongl. Maj:t verkställas, får Riksdagen i underdånighet
anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t taga i nådigt öfvervägande,
huruvida icke de för en rättvis och jemlik beskattning menliga
följderna af den bristande enheten mellan landets administrativa och
ecklesiastika indelning må kunna undanrödjas, samt derefter för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i Bevillningsstadgan, hvilka för
ändamålets vinnande kunna finnas erforderliga.

Tillika får Riksdagen, som för år 1881 åtagit sig en allmän bevillning
af 5,600,000 kronor, deraf 4,000,000 kronor att utgå på grund af
Bevillningsstadgan och 1,600,000 kronor såsom en särskild tilläggsbevillning
i enlighet med den författning, som Riksdagen härmed öfverlemnar,
i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utfärda ny
bevillningsstadga och dertill hörande instruktion för taxeringsförrättningarne
i fullkomlig öfverensstämmelse med den år 1876 utfärdade jemte
deruti sedermera såväl enligt Eders Kongl. Maj:ts Kungörelse den 30 Maj
1879 som vid innevarande riksmöte beslutade förändringar att gälla till
efterrättelse för år 1881 och intill slutet af det år, under hvars lopp
ny bevillningsstadga af Riksdagen faststäld blifver.

Riksdagen framhärdar etc.

Stockholm den 14 Maj 1880.

24

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 69.

Författning

angående utgörande af en särskild tilläggsbevillning såsom bidrag till
fyllande af statsverkets behof för år 1881.

Svenska Folkets vid lagtima riksmöte i Stockholm nu församlade
ombud göre veterligt, att Riksdagen, såsom bidrag till fyllande af statsverkets
behof för år 1881, beviljat en särskild tilläggsbevillning af
1,600,000 kronor att, utan sammanblandning med den öfriga allmänna,
bevillningen, på grund af nästkommande års bevillningstaxering utgå sålunda,
att å en hvar enligt andra artikeln Bevillningsstadgan skattskyldigs
debetsedel särskildt utföres ett belopp, motsvarande hälften af den
honom i debetsedeln påförda bevillning efter andra artikeln, för att på
enahanda sätt som den öfriga allmänna bevillningen af vederbörande vid
de under år 1882 infallande uppbördsstämmor uppbäras, redovisas och
till Statskontoret inlevereras; dock att de tjensteman, hvilka med debitering,
uppbörd och redovisning af detta särskilda skattebidrag få befattning,
icke eg a att derför uppbära någon särskild godtgörelse.

Stockholm, Tvär Hteggströms boktryckeri, 1880.