Riksdagens skrivelse Nr 262

Riksdagsskrivelse 1917:262

Riksdagens skrivelse Nr 262.

1

Nr 262.

Godkänd av första kammaren den 9 juni 1917.
Godkänd av andra kammaren den 9 juni 1917.

Riksdagens skrivelse till Konungen angående vissa åtgärder för
tillgodoseende av befolkningens behov av livsförnödenheter.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 24.)
(Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 15.)

Till Konungen.

Enskilda motionärer inom riksdagen hava — under framhållande
av de synpunkter med avseende på livsförnödenhetspolitiken, vilka kommit
till uttryck vid den i Stockholm under tiden 27—30 december 1916
samlade s. k. dyrtidskongressen — gjort framställning i syfte att vid
vidtagande av åtgärder till tryggande av befolkningens behov av livsförnödenheter
.de av berörda kongress framförda riktlinjer måtte bliva
beaktade samt att en för ifrågavarande ändamål lämpligt och rättvist
avpassad statsorganisation måtte åvägabringas.

Över förevarande framställning hava, i den ordning 46 § riksdagsordningen
stadgar, yttranden avgivits av socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
statens livsmedelskommission samt folkhushållningskommissionen, vilka
yttranden bilagts vederbörande utskotts betänkanden i ämnet.

Enligt riksdagens mening kräva de rådande, för stora grupper av
folket utomordentligt svåra och bekymmersamma förhållandena oavlåtlig
omsorg och kraftigt ingripande från statsmakternas sida. Dessa åtgärder
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 14 samt. 84 höft. (Nr 262—263.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 262.

måste hava till främsta mål att i möjligaste mån säkerställa tillgång- på
livsförnödenheter, men också och icke minst att förhindra den prisstegring,
som icke är med hänsyn till ökade kostnader för varans framställande
och förande i handeln oundgängligen nödvändig. Där en
reglering av priserna till skälig nivå på denna väg icke är möjlig, bör
prisreglering åvägabringas genom tillskott av statsmedel, liksom lindring
i de mindre bemedlades levnadskostnader nödvändigt måste skapas genom
direkta statsanslag.

Dessa sydpunkter hava också i flera avseenden kommit till uttryck
i ett större antal av innevarande års riksdag på framställning av Eders
Kungl. Maj:t beslutade åtgärder, som avsett att underlätta och befordra
produktionen av livsmedel. Att döma av de uttalanden, framställningar
och åtgärder, som på sista tiden gjorts av Eders Kungl. Maj:t, synes
det riksdagen vara att förvänta, att strävandena att råda bot mot livsmedelsbristen
och att åstadkomma lindring i dyrtidens tryck skola fullföljas
med större kraft och målmedvetenhet än hittills, och att hänsyn
därvid skall, så långt ske kan, tagas till de av en kraftig opinion understrukna
önskemål och krav, som framställts uti de i motionen åberopade
uttalandena från dyrtidskongressen.

Med hänsyn härtill finner riksdagen det icke påkallat att från
riksdagens sida göres något särskilt uttalande om de allmänna riktlinjerna
för livsmedelspolitiken.

Ett av de i motionen framkastade uppslagen synes emellertid vara
värt särskilt beaktande, nämligen frågan om de statliga kristidsinstitutionernas
organisation, i vilket avseende uti motionen föreslagits, att
dessa borde inordnas under en enhetlig och ansvarig ledning, och att
denna ledning borde anförtros ett på provisorisk stat uppfört centralt
ämbetsverk för kristidsfrågor med en chef jämte ett visst antal ledamöter
samt med särskilt av Eders Kungl. Maj:t fastställd instruktion.

Riksdagen finner det för sin del otvivelaktigt, att de alltjämt
ökade och utvidgade arbetsuppgifter, som i följd av förhållandenas utveckling
påvila statens kristidsinstitutioner, påkalla en revision i vissa
avseenden av organisationen utav dessa organ. Det har icke förutsetts,
att en del av dessa organ skulle komma att nödgas taga hand om en
vidlyftig administrativ apparat och en stor affärsverksamhet, och de
hava måhända därför icke från början erhållit en för dessa ändamål avpassad
organisation och sammansättning.

I den mera provisoriska karaktär kristidsorganen från början givits,
torde ock vara att söka orsaken till den brist i samverkan och enhet -

3

Riksdagens skrivelse Nr 262.

lighet, som kommit till synes i dessa organs verksamhet, liksom ensidigheten
har sin grund i att en allsidig sammansättning av kommissionerna
först så småningom och i vissa fäll icke alls ägt rum.

Särskilt i fråga om handhavandet av livs medel sfrågorna har denna
splittring framstått som betänklig. Genom förhållandenas utveckling
hava skapats tvenne organisationer på detta område, nämligen livsmedelsoch
folkhushållningskommissionerna med ett flertal underlydande byråer,
och det har synts riksdagen, som om gränserna för deras verksamhetsfält
äro delvis sammanfallande.

Med hänsyn till det anförda är riksdagen av den meningen, att
vissa förändringar erfordras i ovan berörda institutioners organisation.

Riksdagen anser sig dock icke kunna förorda att såsom motionärerna
föreslagit alla de olika institutioner, som tillkommit på grund av kristiden,
sammanföras till ett stort centralt ämbetsverk, eller att för hithörande
ärenden inrättas ett särskilt statsdepartement. De uppgifter,
som ifrågavarande institutioner avse att fylla, äro nämligen så olikartade,
att de knappast med fördel kunna förenas under en och samma ledning,
och dessutom torde det vara ganska tvivelaktigt, om de föreliggande
ärendena äro av den art, att de med fördel kunna handhavas av ett
ämbetsverk.

Däremot synes det riksdagen böra tagas i övervägande, huruvida
livsmedelskommissionen och folkhushållningskommissionen, vilkas verksamhet
i stort sett beröra samma område, icke lämpligen kunde sammanföras
under enhetlig ledning, antingen så, att de komma att utgöra särskilda
avdelningar med sinsemellan till gränserna noga fastställda arbetsområden
under en gemensam ordförande, eller under ett gemensamt
verkställande utskott, eller helst så, att de helt sammanslås.

Vidare torde den affärsverksamhet, som bedrives av under kommissionerna
upprättade särskilda byråer, böra koncentreras så långt ske kan.

De beslutande ledamöterna i kommissionen eller i kommissionens
huvudavdelningar torde böra befrias från det löpande administrativa
arbetet såsom chefer för de under kommissionerna arbetande olika
byråerna, vilket nu påvilar dem, och detta arbete överlåtas åt på vanligt
sätt anställda och ansvariga tjänstemän. Fortlöpande samarbete genom
delegerade bör åvägabringas mellan det på detta sätt organiserade organet
för folknäringsfrågorna och handelskommissionen samt industrikommissionen.
Och slutligen anser riksdagen önskligt, att kommissionerna
förstärkas med representanter för arbetarklassen och, vad handels- och
industrikommissionerna beträffar, även med representanter för jordbruksnäringen.

4

Riksdagens skrivelse Nr 262.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till den stora
betydelse för ernåendet av det bästa resultat och den största valuta utav
statens uppoffring på ifrågavarande områden, som frågan om kristidsinstitutionernas
organisation äger, får riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t omedelbart gå i författning om åstadkommande av
en fastare och enhetligare organisation av hittillsvarande kristidsinstitutioner
samt åvägabringande, så länge kristiden varar, av det samarbete
mellan dessa institutioner, som av förhållandena påkallas.

Stockholm den 9 juni 1917.

Med undersåtlig vördnad.