Riksdagens skrifvelse Nr 262

Riksdagsskrivelse 1912:262

Riksdagens skrifvelse Nr 262.

1

Kr 262.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 29 maj 1912.
» » »i Andra kammaren den 29 maj 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen angående sådan planläggning
af statens och kommunernas arbeten, att största möjliga
antal arbetare beredes arbete under tider och perioder,
då större arbetslöshet inträder.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 17 och 20.)

(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.)

Till Konungen.

Inom Riksdagen kafva väckts motioner, afseende, bland annat, åstadkommande
af utredning, huruvida ock på hvad sätt statens ock kommunernas
arbeten må utföras enligt sådan planläggning, att arbete kan
beredas största möjliga antal arbetare under tider och perioder, då den
privata företagsamheten inskränkes och till följd däraf större arbetslöshet
uppstår.

Arbetslöshetens orsaker äro i allmänhet att söka dels i eu genom
årstidernas växling åstadkommen stagnation i vissa yrken, dels ock i
växlande ekonomiska förhållanden i stort, och plägar man med hänsyn
härtill i dagligt tal skilja mellan dels säsongarbetslöshet, dels ock krisarbetslöshet
eller rättare sagdt depressionsarbetslöshet.

Den invändningen, att statens och kommunens arbeten betyda så
litet i jämförelse med den privata företagsamheten, har knappast det

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 72 höft. (Nr 262, 263.)

2

Riksdagens skrifvelse Nr 262.

värde, som man i första ögonblicket kanske är böjd antaga, utan hafva
statens och kommunernas arbeten i jämförelse med de privata utan tvifvel
större betydelse, än man i allmänhet tillmäter dem. Detta torde
gälla för båda fallen af arbetslöshet och särskild! i högre grad för den
sistnämnda.

Beträffande till eu början den s. k. säsongarbetslösheten, utvisa statistiska
uppgifter angående arbetslösheten inom vissa fack, särskildt byggnadsfacket,
hur utprägladt eu sådan arbetslöshet inom dem uppträder.

Riksdagen anser de socialt menliga följderna af denna säsongarbetslöshet
böra kunna i betydlig mån mildras, därest statens och kommunernas
arbeten så regleras, att de i största möjliga utsträckning förläggas
till den del af året, då den privata verksamheten mest ligger
nere. Ett sådant förskjutande till vintertiden af allmänna arbeten begränsas
visserligen i viss mån af de hinder, vårt vinterklimat lägger
härutinnan. Öfver hufvud synas dock rifnings-, planerings-, bergsprängnings-,
schaktnings- och pålningsarbeten utan större svårighet låta sig
utföra äfven under vinterkylan. Sådana systematiskt genomförda vinterarbeten
skulle uppenbarligen i första rummet motarbeta arbetslösheten
bland grof- och hjälparbetarna inom säsongfacken, men tvifvelsutan torde
det också vara denna grupp af arbetare, som hårdast drabbas af arbetslösheten.

Hvad härefter angår arbetslösheten under de tidsperioder, då till
följd af dåliga konjunkturer eller eljest den privata företagsamheten
ligger nere, håller Riksdagen före, att äfven i detta afseende åtskilligt
kan åtgöras.

Såväl i vårt land som i utlandet hafva vid krisperioder utomordentliga
åtgärder måst vidtagas på grund af den inträdande stora arbetslösheten.
Det synes då Riksdagen vara ur alla synpunkter vida fördelaktigare
att på förhand så planera arbetena inom de områden, där staten
kan göra sitt inflytande gällande, att arbetslösheten därigenom kan blifva
delvis, förebyggd.

De verksamhetsgrenar, som mest bero af växlingen mellan goda
och dåliga tider och som det därför här närmast är fråga om, äro byggnadsverksamheten
i allmänhet, byggandet af järnvägar, spårvägar och
kanaler jämte deras utrustning, utbyggandet af vattenfall med ledningsnät
o. s. v. På detta område är den offentliga verksamheten ingalunda
obetydlig och kan, om den i någon mån koncentreras till depressions -

Riksdagens skrifvelse Nr 262.

3

perioderna, i afsevärd grad motväga den minskning i sysselsättning, som
på den privata företagsamhetens fält då gör sig gällande.

Då det just är inom byggnadsväsendet i nyssnämnda allmänna betydelse,
som konjunkturväxlingarna ha sitt ursprung, torde åtgärderna i
förevarande hänseende böra afse detta arbetsområde; och lära depressionens
verkningar på andra områden af näringslifvet hufvudsakligen vara
att betrakta som sekundära fenomen, hvilka kunna undvikas i samma
mån som primärorsakerna undanröjas.

En förutsättning för att kunna utnyttja förenämnda möjlighet att
vinna det åsyftade målet synes Riksdagen vara, att såväl stat som kommuner
i förväg för längre tidsperioder uppgöra planer för sina större
arbetsföretag. I detta afseende har Riksdagen sig bekant, att en plan
redan uppgjorts för bedrifvande af statens järnvägsbyggnader under en
följd af år; och torde detsamma utan större svårigheter kunna ske äfven
vid åtskilliga andra statens arbetsbedrifvande verk och företag. Beträffande
kommunerna kan staten visserligen icke gifva dem något åläggande
i nämnda hänseende, men statens exempel och en hemställan till kommunerna
torde, jämte dessas egna intressen, kunna förväntas åstadkomma,
om icke samma verkan, så likväl afsevärd påföljd.

Hafva nu sådana planer upprättats, är visserligen påtagligt, att eu
del arbetsföretag af olika anledningar måste utföras på förut bestämd
tid. Många andra kunna dock uppskjutas under afvaktan på eu förr
eller senare inträffande lågkonjunktur. För att närmare bestämma tiden
för dessa arbetens igångsättande och utförande vore utan tvifvel en tillförlitlig
s. k. krisbarometer, för så vidt den kunde komma till stånd,
af stor betydelse. Nedåtgående konjunkturer med sämre arbetsmarknad
liksom stigande konjunkturer med bättre arbetsmarknad torde likväl
äfven utan krisbarometer göra sig märkbara. Arbeten kunna då antingen
igångsättas eller uppskjutas; och är härvid att beakta, att, enligt hvad
erfarenheten visat, arbetslöshet i allmänhet inträder först någon tid, efter
det en kris utbrutit.

Riksdagen vill i detta sammanhang erinra därom, att det motstånd,
som på vissa håll förefunnits mot tanken på en systematisk reglering
af offentliga arbeten med hänsyn till växlingarna mellan goda och dåliga
tider, förnämligast utgått från misströstan om att på den vägen kunna
vinna något afsevärdt resultat. Ehuru Riksdagen icke sätter alltför stora
förhoppningar på det resultat, som skulle kunna åstadkommas genom

4

Riksdagens skrifvelse Nr 262.

åtgärder i ofvan antydda riktning, anser Riksdagen dock, att åtskilligt
på angifvet sätt står att vinna.

På grund af livad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvad sätt statens och
kommunernas arbeten må utföras enligt sådan planläggning, att arbete
kan beredas största möjliga antal arbetare under tider och perioder, då
den privata företagsamheten inskränkes och till följd däraf större arbetslöshet
uppstår.

Stockholm den 29 maj 1912.

Med undersåtlig vördnad.