Riksdagens Skrifvelse N:o 98

Riksdagsskrivelse 1894:98

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

17

N:o 98.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 Maj 1894.

— — — — Andra Kammaren — 10 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående framläggande af förslag till föreskrifter i syfte
att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k. vilkorlig
frigifning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 63.)

Till Konungen.

Inom riksdagen har framställning gjorts om medelande af sådana
föreskrifter om verkställande af frihetsstraff, att den, som dömts till längre
frihetsstraff, må, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande
i flere utländska lagar är stadgadt, efter att hafva undergått större delen af
straffet i straffanstalt kunna få aftjena återstoden af straffet genom så kallad
vilkorlig frigifning.

Till stöd för denna framställning har anförts hufvudsakligen följande.
Genom lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum hade en väsentlig förbättring kommit vårt straffsystem
till del. Utan tvifvel skulle den omständighet, att för framtiden så många
jemväl bland dem, som dömts till längre frihetsstraff, icke alls utsattes för
gemensamhetsfängelsets besmittelse och följaktligen ej heller vid återvunnen
frihet i sin bestraffning hade en särskild anledning att uppsöka eller uppsökas
af före detta kamrater i straffanstalten, komma att utöfva ett gynsamt,
inflytande på återfållsprocenten. Med fullt erkännande häraf kunde dock
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 19 Käft. 3

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 98.

ingen, som närmare oförtänkt detta ämne, vilja bestrida, att lagstiftaren
fortfarande hos oss allt för litet åtgjort för att förekomma återfall i brott,
samt att de erkännansvärda bemödanden i denna retning, hvilka fått sitt
uttryck i de privata fångvårdsföreningarna, under sakernas nuvarande ordning
allt för ofta blifva fåfänga, just emedan de sakna nödigt stöd i lagstiftningen.

Allmänt kändt vore, att en bland de vanligaste anledningarna till återfall
i brott vore den frigifnes oförmåga att efter utståndet frihetsstraff åter
finna sig till rätta i det borgerliga samhället samt att i öfverensstämmelse,
härmed de första åren efter strafftidens slut för honom vore de mest kritiska.
»Samhällets ordentliga element sky honom», anförde sålunda en ansedd och
sakkunnig författare - K. Krohne: Lehrbuch der Gfefängnisskunde— »ingen
vill upptaga honom, gifva honom arbete eller arbeta i hans sällskap. Fångvårdsföreningarnas
redligaste bemödanden stranda på dessa svårigheter. I följd
häraf förfaller den frigifne till arbetslöshet, ett kringstrykande lefnadssätt och
nöd; utstött ur samhällets ordentliga kretsar, söker han ett hem i förbrytareverlden,
som mottager honom med öppna armar».

Mot dessa vådor hade man i nyare utländska strafflagar, efter hvad
det ville synas med framgång, sökt ett korrektiv: den vilkorliga frigifningen.
I stället för att efter utståndet straff handlöst kasta den straffade ut i samhället
utan hänsyn till de svårigheter, hvilka der möta honom just på grund
af det undergångna straffet, hade man stadgat, att, sedan brottslingen i straffanstalten
undergått större delen af det honom ådömda frihetsstraffet samt
dervid iakttagit ett tillfredsställande uppförande, han finge frigifvas på försök
och med risk att, derest han missbrukade sin frihet, blifva återförd till straffanstalten
för att der aftjena den del af strafftiden, som vid hans lösgifvande
återstått.

Äfven frånsedt denna risk vore dock den vilkorligt frigifne icke en
fri man. Hans frihet vore tvärt om inskränkt på flere sätt i syfte att hans
uppförande måtte kunna noggrant öfvervakas, att han sjelf skulle ständigt
känna den fara han löpte, om han icke iakttoge de honom gifna föreskrifterna,
samt att den enskilda hjelpsamheten med större förtroende och utsigt till
framgång skulle kunna taga sig af honom. Han vore med ett ord fortfarande
en till frihetsstraff hemfallen brottsling, ehuru han erhållit rätt att aftjena
en del af sitt straff under en mildare form, som för honom underlättade
möjligheten att åter upptagas i samhället.

Väl vore att märka, att de handlingar, genom hvilka den vilkorligt
frigifne kunde förverka sin rätt att vistas på fri fot, icke vore egentligen
brottsliga gerningar — beginge han brott, blefve han derför lagförd på vanligt
sätt och finge särskildt aftjena straffet för detta och derjemte aftjena
den återstående delen af det äldre straffet — utan endast handlingar, som

Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 19

antydde, att han icke förstode att begagna sin frihet. Sålunda kunde han
återföras till straffanstalten, om han förde ett supigt och oordnadt lefverne,
umginges med illa beryktade personer eller med ett ord visade sig vara på
väg att förfalla till ett lif, som måste leda till brottslighet.

Den vilkorliga frigifningen hade, så vidt bekant, först tillämpast i
Australien å de dit från England deporterade brottslingarne. Men äfven
sedan deportationsstraffet upphäfts, hade England bibehållit denna strafform,
som sedermera upptagits såsom sista länken i det kända irländska progressivsystemet
och som utgjorde nästan den enda del af detta system, hvilken
inför en längre tids erfarenhet stått profvet. Efter England hade Oldenburg
först infört vilkorlig frigifning, derefter Sachsen 1862, Serbien 1869 samt
åtskilliga kantoner i Schweiz. Sedermera hade exemplet följts af bland andra
Tyska riket i strafflagen den 15 maj 1871, Danmark i förordningen den 13
februari 1873, Ungern i strafflagen den 27 maj 1878, Holland i strafflagen
den 3 mars 1881, Frankrike i lagen den 14 augusti 1885, samt Belgien i
lagen den 31 maj 1888. Slutligen hade detta institut upptagits i den för
Finland den 19 december 1889 utfärdade förordningen om verkställighet af
straff äfvensom i Italiens nya strafflag af samma år.

Omdömet om de resultat, hvilka vunnits genom den vilkorliga frigifningen,
hade allestädes varit gynsamt, och de anmärkningar, som förekommit,
hade gält icke sjelfva principen utan endast sättet för dess tillämpning
i vissa länders lagstiftning. Såsom ett afsevärdt uttryck för detta erfarenhetens
vittnesbörd erinrades om, att den internationella fångvårdskongressen
i Stockholm år 1878 med mycken styrka uttalade sig för den vilkorliga frigifningen
såsom hvarken stridande mot straffrättens principer eller på något
sätt minskade domens betydelse samt för öfrigt erbjudande fördelar för så
väl samhället som de dömde.

Nuvarande chefen för svenska fångvården hade äfven i ett år 1890
till Eders Kongl. Maj:t ingifvet memorial uttalat sig för den vilkorliga frigifningen.

Vidare har erinrats om de bestämmelser rörande den vilkorliga frigifningen,
som upptagits i ofvan berörda för Finland gällande lag, enligt hvilken
den vilkorliga frigifningen endast kan förekomma vid längre frihetsstraff,
öfverstigande tre år, och endast der tre fjerdedelar af på viss tid ådömdt
frihetsstraff och minst tolf år af tukthusstraff på lifstid aftjenats, samt att
straffanstaltens direktion egen, med hänsyn till fångens uppförande under
strafftiden och hans utsigt till framtida ärlig försörjning, rätt att hos den
högsta statsmyndigheten föreslå sådan frigifning.

I England, der vilkorlig frigifning blott förekomme vid »penal service»,
motsvarande vårt straffarbete och hvars minimum vore fem är, vore

20

Riksdagens Skrivelse N:o 98,

vilkorlig frigifning raedgifven för män intill 1/i af strafftiden och för qvinnor
intill Vs deraf. Enligt den franska lagen åter kunde alla, som vore dömda
till ett eller flere frihetsstraff, vilkorligt frigifvas efter tre månaders fängelse,
om straffet är kortare än sex månader, men eljest efter att hafva uttjent
hälften af straffet i straffanstalt. Längre tid fordrades dock för recidivister.
Enligt den ungerska lagen fordrades för tillämpning af den vilkorliga
frigifningen, att domen lydt å straffarbete under minst tre år eller
annat frihetsstraff på mer än ett år samt att s/4 af tiden tillbragts i straffanstalt.
För lifstidsfångar fordrades minst 15 års vistelse i dylik anstalt.
I Tyskland fordrades fängelse- och tukthusstraflf på mer än ett år samt aftjenandet
af */s af den ådömda strafftiden. I Belgien slutligen kunde vilkorlig
frigifning medgifvas vid alla frihetsstraff, så snart 1/3 af strafftiden
aftjenats, derest denna tredjedel öfverstege tre månader eller vid återfall
sex månader. Vid straffarbete på lifstid fordrades, att den i straffanstalt
tillbragta tiden öfverstege tio och vid återfall fjorton år.

I allmänhet syntes man dock numera vara ense derom, att vilkorlig
frigifning icke borde förekomma annat än vid något längre frihetsstraff, men
att å andra sidan England satt sin fordran på strafftidens längd för högt,

Vidare förekomme skiljaktigheter med afseende å den tid, som skulle
förflyta från frigifvandet till dess den frigifne blefve verkligt fri, men syntes
man äfven här i allmänhet vara ense derom, att ett ej allt för kort minimum
borde fastställas för denna pröfvotid. Olika bestämmelser och åsigter
funnes äfven i fråga om huru vida den vilkorliga frigifningen borde medgifvas
för alla kategorier af brottslingar, hvarjemte de inskränkningar i friheten,
som den vilkorligt frigifne måste underkasta sig, vore mer eller mindre
skiftande.

En synnerligt vigtig bestämmelse förekomme i de här ofvan berörda
finska stadgandena. För att en fånge skulle ifrågasättas till vilkorlig frigifning
fordrades bland annat visshet, att han hade utsigt till »ärlig försörjning».
Denna bestämmelse torde under en eller annan form förekomma
i alla lagar rörande vilkorlig frigifning och kunde med fullt skäl betecknas
såsom sjelfva grundvalen för detta institut. Att lösgifva en fånge utan denna
visshet vore allt för ofta detsamma som visshet, att han förr eller senare
skulle återföras till fängelset, Tillämpningen af den vilkorliga frigifningen
stälde derför ett stort kraf på den enskilda hjelpsamhet en. Men ett sådant
kraf kunde ställas, emedan institutet äfven i hög grad underlättade denna
hjelpsamhets sträfvanden. Den vilkorligt frigifne, som toges om händer af
en fångvårdsförening eller en enskild person, komme i ett helt annat förhållande
till sin välgörare än den definitivt frigifne. Mot frestelsen att bryta
de ordnade förhållanden, i hvilka han af den enskilda hjelpsamheten försattes,

Riksdagens Skrifvelse N:o 98. 21

och åter hängifva sig åt forna förvillelser, stode ständigt hotet om att i
sådant fall blifva återförd till fängelset och der få aftjena det ådömda straffet
till fullo. Genom detta hot hade lagstiftningen gifvit den, som ville taga
sig an en vilkorligt frigifven, en viss garanti för dennes goda uppförande;
och en sådan frigifven vore mer än andra beroende af sin välgörares hjelp
och derför äfven lättare att hjelpa. Erfarenheten hade också, enligt hvad
sakkunnige författare intygat, ådagalagt, att den vilkorligt frigifne långt
lättare än den definitivt frigifne funne arbete och utkomst bland ordentliga
menniskor. För våra redan ganska talrika fångvårdsföreningar skulle derför
införandet af vilkorlig frigifning utan tvifvel blifva ett det kraftigaste och
mest välkomna stöd i deras menniskovänliga och för hela samhället så vigtiga
arbete.

Slutligen har framhållits, att införandet af vilkorlig frigifning sknlle
dels medföra en ej obetydlig besparing för statsverket, som befriades från
kostnaden för de vilkorligt frigifnes underhåll, dels ock bereda ett önskvärdt
ökadt utrymme i våra straffanstalter.

Den fråga, som sålunda blifvit väckt, finner Riksdagen väl värd att
blifva föremål för en noggrann undersökning från lagstiftarens sida. Skall
emellertid den vilkorliga frigifningen medföra de dermed åsyftade fördelar,
är det likväl ett oundgängligt vilkor,'' att bestämmelsen om återkallandet af
den medgifna friheten, i händelse den straffade återfaller i brott eller eljest
öfverträder de föreskrifter, som äro fästade vid åtnjutandet af den honom
erbjudna lindringen i straffet, strängt upprätthålles; och detta blifver, efter
hvad utlandets erfarenhet gifvit vid handen, förenadt med svårighet, derest
icke den frigifne underkastas en särskild tillsyn och vissa förpligtelser åläggas
honom för att möjliggöra en verksam utöfning af denna tillsyn.

En fråga af så genomgripande betydelse som den förevarande, der det
gäller en väsentlig förändring i det hittills antagna sättet för verkställighet
af frihetsstraff, påkallar emellertid en omsorgsfull utredning, hvilken endast
Eders Kongl. Maj:t torde kunna åstadkomma; och Riksdagen får följaktligen
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru vida i vår lagstiftning
kunde införas föreskrift om så kallad vilkorlig frigifning, samt, derest
Eders Kongl. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag i nämnda syfte.

Stockholm den 10 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Rtksd. Frot. 1894. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 19 Häft.

4