Riksdagens Skrifvelse N:o 92

Riksdagsskrivelse 1894:92

Riksdagens Skrifvelse N:o 92

3

N:o 92.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 maj 1894.
— — — — Andra Kammaren — 9 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om ändring i § 16 af gällande
jag t stadga.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 5.)
(Andra » » » (n:o 2) » » 16.)

Till Konungen.

Enligt ursprungliga lydelsen af § 16 i gällande jagtstadga af den 21
oktober 1864 föreskrefs, bland annat, att finare giller eller snaror ingenstädes
finge såsom jagtmedel vara utsatta under tiden från och med den
16 mars till och med den 10 augusti. Redan vid 1868 års riksdag framhölls
emellertid, huru som friheten att på annan tid, än den särskildt förbudna,
begagna finare giller eller snaror sannolikt skulle, om den finge
fortfara, hafva till följd, att i mellersta och södra delarne af riket de vilda
fågelarterna tjäder, orre och hjerpe blefve utrotade, helst det i allmänhet
och särdeles å mindre hemmans mark vore för jordegaren omöjligt eller
åtminstone med stor svårighet förenadt att förekomma utläggandet af dylika
giller och snaror äfven under förbuden tid eller af personer, som icke vore
till idkande af jagt å hans egor berättigade. Efter det Riksdagen i anledning
häraf uti skrifvelse den 13 maj 1868 hos Kongl. Maj:t gjort fram -

Riksdagens Skrifvelse N:o 92.

ställning om ändring i berörda lagbestämmelser, i syfte att rätten till användande
af ifrågavarande jagtredskap måtte inskränkas, förbjöds i kungörelsen den
29 januari 1869 begagnandet af finare giller eller snaror för fångandet af
vildt utom Kopparbergs och de Norrländska länen, och finge de icke heller
der användas under tiden från och med den 16 mars till och med den 10
augusti. Genom kungörelsen den 5 juni 1885 ändrades sedermera sistberörda
föreskrift sålunda, att finare giller eller snaror icke för fångande af vildt
finge begagnas utom Kopparbergs, Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens
och Norrbottens län och icke heller der under de tider, hare, tjäder, orre,
hjerpe samt dal- och fjellripa vore fridlysta, hvarefter slutligen genom nu
gällande kungörelse af den 6 november 1891 jemväl Kopparbergs län undantag^
från dem, der ifrågavarande jagtmedel finge under någon del af året
användas.

Uti en vid innevarande riksdag väckt motion har anförts, huru som
de sålunda vidtagna inskränkningarna i rättigheten till begagnande af giller
och snaror för jagt hufvudsakligen torde föranledts deraf, att man ansett
denna fångstmetod mindre väl förenlig med en ändamålsenlig jagtvård. Att
emellertid förbudet mot nämnda metods användande icke med ens utsträckts
till hela riket, skulle berott deraf att man förestält sig, det ett dylikt
förbud vore mindre af behof vet påkalladt för villehrådsstammens bevarande
inom de nordligare landskapen, på grund af deras rikare tillgång på vildt
samt deras befolknings större gleshet, och, att för denna befolkning villebrådsfångsten
utgjorde eu vigtig och välbehöflig binäring. Fullgiltig anledning
saknades emellertid att bibehålla berörda undantagslagstiftning i den utsträckning
nu vore fallet. Tillgången på hare och skogsfågel vore nemligen numera
inom de norrländska kustlandskapen icke större än inom flera af landskapen
i Svea och Göta land, hvadan det skydd, lagstiftningen genom förbudet
mot användandet af finare giller och snaror afsett att bereda detta
slags villebråd, icke vore mindre behöflig! inom de förra än inom de senare
landsdelarne. Häraf vore en följd, att villebrådsfångsten ej längre kunde
betraktas såsom någon nämnvärd binäring för befolkningen inom de norrländska
kustlandskapen, och icke heller kunde man med fog påstå, att denna
befolkning, med dess i allmänhet jemförelsevis rika tillgång på arbetstillfällen,
skulle för sin utkomst vara mera hänvisad till en sådan förvärfskälla än
inom flertalet af rikets öfriga provinser. Det vore nemligen nu mera endast
för den fattigare befolkningen inom lappmarkssocknarne och möjligen äfven
inom åtskilliga socknar af Jemtlands län, som djurfångst fortfarande utgjorde
en vigtig och välbehöflig näringsgren. Slutligen borde, såsom ett synnerligen
bevekande skäl för ändring af lagstiftningen uti ifrågavarande afseende,
beaktas det djurplågeri, hvarmed omförmälda fångstmetod ofta vore förenad,

Riksdagens Skrifvelse Ko 92.

5

och hvilket vore mest framträdande i de fall, då det fångade djuret fastnat
i gillret eller snaran med endast en fot eller vinge och dess död förorsakades
af svält i stället för qväfning.

I anledning af hvad sålunda blifvit anfördt och då det, efter Riksdagens
åsigt, är så väl ur djurskyddets som jagt vårdsintressets synpunkt
önskvärdt, att ifrågavarande fångstsätt, så vidt möjligt är, varder afskaffadt,
får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga den förändring
i gällande jagtstadgas § 16, att begagnandet af finare giller och snaror för
fångande af vildt blifver förbjudet jemväl inom Vesternorrlands län samt de
delar af Vester- och Norrbottens län, som omfatta Vesterbottens landskap.

Stockholm den 9 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.