Riksdagens Skrifvelse N:o 90

Riksdagsskrivelse 1897:90

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

1

N:o 90.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1897.
— — — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om. ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o SB.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om
tillägg till 15 kap. 24 § strafflagen i syfte att under offentlig åtalsrätt
måtte hänföras äfven det fall, att någon, på sätt i 22 § af samma kapitel
omförmäles, hindras att öfvertaga erbjudet arbete.

Riksdagen hyser den uppfattning, att ett dylikt tillägg utgör eu
följdrigtig konseqvens af de grunder, som betingat paragrafens nuvarande
lydelse. Riksdagen år 1892 ingick nemligen till Eders Kongl. Maj:t
med anhållan, att Eders Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida
icke allmän åklagare måtte berättigas att å tjenstens vägnar tala å sådana
under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga förbrytelser, som afsåge att
genom våld eller hot hindra annan från fortsättande af lofligt arbete,
som han sig åtagit, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser i ämnet.

Såsom skäl för sin framställning anförde Riksdagen bland annat:

Erfarenheten från senare tiders arbetsinställelser i vårt land gåfve
vid handen, att upprörande kränkningar af arbetets frihet ej sällan förekomme,
i det att arbetare, som ville fortsätta det arbete, de åtagit sig
att utföra, med hot eller våld hindrats derifrån och tvingats att deltaga
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 24 Häft. (N:is 90—96.) I

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

i arbetsinställelsen. Arbetarnes eget väl kräfde, att mot dylika rättskränkningar
bereddes dem ett verksammare skydd, än gällande lagstiftning
förmådde gifva. Det åsyftade inålet kunde lättast vinnas derigenom,
att ifrågavarande brott stäldes under allmänt åtal. Det vore
nemligen uppenbart, att fruktan för hämnd eller andra under trycket
af ett olidligt tvång framkallade hänsyn i allmänhet förhindrade en angifvelse,
som eljest icke uteblifvit, och att sålunda, derest förbrytelser af
ifrågavarande art stäldes under allmänt åtal, desamma säkerligen kunde
antagas i de flesta fall komma att erhålla välförtjent näpst.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse afläts till 1893 års
Riksdag förslag om ändrad lydelse af 24 § i 15 kap. strafflagen, uti
hvilket förslag under allmänt åtal hänfördes brott, hvarigenom någon
hindrats från lofligt arbete.

Lagutskottet, hvars hemställan bifölls af Riksdagen, vidtog emellertid
i propositionens förslag en ändring för att bringa detsamma i närmare
öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sjelf i berörda skrifvelse
hemstält.

Af hvad i ärendet förekommit torde emellertid den slutsatsen
kunna dragas, att intet särskildt skäl förefunnits för sådan begränsning
af 24 §, att hindrande från att öfvertaga erbjudet arbete stälts utom
offentligt åtal, och Riksdagen, som funnit motionärens berörda framställning
böra bifallas, har derför för sin del antagit följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der
ej målsegande angifver det till åtal eller ock genom brottet någon
tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet
eller att öfvertaga erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs,
åtalas af annan än målsegande.

Stockholm den 11 maj 1897.

Med undersåtlig vördnad.