Riksdagens Skrifvelse N:o 90

Riksdagsskrivelse 1894:90

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

f)9

puiiibVuc ''v,nr

• •htihltflJ i i 8 I

N:0 90.

C) J J. I t ■ ; Vp / T * . ;■ • } - • r . r A • , • J , , , . ? . . . , i. ,

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 9 maj 1894.

— — — — Andra Kammaren den 9 —

r * t J . . , • . ; r T » v .

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om framläggande af förslag
till ändrad lagstiftning angående riksbankens och
de enskilda sedelutgifvande bankerna.

(Sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande B:o 1.)

Till Konungen.

Sedan inom finansdepartementet utarbetats ett förslag till ändring i
kongl. kungörelsen den 20 maj 1864 angående enskilda banker med rätt
att utgifva egna banksedlar, framlade Eders Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande
att Eders Kongl. Maj:t ansett sig i ett så vigtigt ämne som detta
icke böra lagstifta utan Riksdagens medverkan, för 1874 års Riksdag förslag
till den ändrade författning rörande enskilda sedelutgifvande banker,
som enligt samma förslag borde utfärdas. Vid behandlingen af detta förslag
stannade Riksdagens båda kamrar i olika beslut i fråga om de sedelvalörer,
som skulle få utgifvas af de enskilda bankerna, hvilka beslut dock
sammanjerakades derhän, att enskilda bankers sedlar skulle få lyda å 50,
100, 500 och 1,000 kronor samt tills vidare och intill dess Eders Kongl.
Maj:t annorlunda förordnade jemväl å 10 och 5 kronor. I den kongl. kungörelse,
som, efter anmälan af Riksdagens nu nämnda och öfriga beslut
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 18 Höft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

med anledning af Eders Kongl. Maj:t ofvanberörda förslag, den 12 juni
1874 utfärdades, blef infördt ett stadgande i öfverensstämmelse med Riksdagens
beslut om sedelvalörerna. Den befogenhet att när som helst förordna
om indragning af de enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar å 5
och 10 kronor, hvilken sålunda lagts i Eders Kongl. Maj:ts hand, har hittills
icke blifvit begagnad i vidsträcktare mån än att, sedan Riksdagen år
1879, efter derutinnan af Eders Kongl. Maj:t framlagd proposition, beslutit
vissa åtgärder för ändamålet, jemlik! kongl. kungörelsen den 20 juni 1879
de enskilda bankernas rätt att utgifva egna sedlar å 5 kronor upphört från
och med samma års slut. Ett af Eders Kongl. Maj:t i nyssnämnda proposition
jemväl framstäldt förslag om åtgärder i och för upphörande för
ifrågavarande banker äfven af rätten att utgifva egna sedlar å 10 kronor
senast inom utgången af år 1882 vann deremot icke Riksdagens bifall.

År 1881 föranläts Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t framhålla de
brister, hvarmed enligt Riksdagens åsigt bestämmelserna i afseende å de enskilda
bankerna voro behäftade, och begärde i sammanhang härmed en revision
af den i detta afseende gällande lagstiftning. Detta föranledde samma
år tillsättandet af den s. k. stora bankkomitén, dervid det sörjdes för att
såväl riksbankens som de enskilda bankernas målsmän blefvo inom komitén
representerade. I sitt den 14 december 1883 afgifna utlåtande uttalade
komitén såsom hufvudprincip, att det mål, hvartill lagstiftningen i Sverige
på bankväsendets område borde sträfva, måste vara upphörandet af den
enskilda sedelutgifningen och koncentrerandet af sedelutgifningsrätten hos
en enda bank; en grundsats, hvars rigtighet vunnit sådant erkännande, att
alla de förslag i ämnet, som derefter förelagts Riksdagen, upptagit densamma.
Endast om sättet att efter eu mer eller mindre lång öfvergångstid
nå målet hafva olika meningar gjort sig gällande, men denna meningsskiljaktighet
har hittills hindrat frågans lösning. Sålunda ledde, sedan
kamrarne stannat i olika beslut, som ej kunde sammanjemkas, Eders Kongl.
Maj:ts till 1886 års Riksdag aflåtna och på förenämnda komitéutlåtande
stödda proposition icke till något resultat. En annan proposition i ämnet
af år 1887 kom till följd af då inträffad riksdagsupplösning icke under
pröfning. Enligt grunderna för dessa båda kongl. propositioner skulle
sedelutgifningen ordnas under en mer eller mindre noga bestämd öfvergangstid,
efter hvilkens förlopp den stora frågan om sedelutgifningens koncentrerande
hos en centralbank (riksbanken) skulle slutligen lösas; men dessa
grunder hafva sedermera icke åter upptagits. Efter ett yttrande till
statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 21 december 1888 fann nem -

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

ligen Eders Kongl. Maj:t blifvande förslag i ämnnt böra omfatta lösning af
den sväfvande bankfrågan i hela hennes vidd, och den 5 oktober 1889 uppdrog
Eders Kongl. Maj:t åt en komité — äfven denna sammansatt af representanter
för både riksbanken och enskilda banker — att i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med vissa i nämnda statsrådsprotokoll angifna grunder
uppgöra förslag till bankväsendets ordnande. Komiténs program kan
sammanfattas deri, att sedelutgifningsrätten borde koncentreras hos Sveriges
riksbank under vilkor, dels att riksbanken organiserades så att den blefve
egnad att fylla denna uppgift, och dels att nödig varsamhet iakttoges vid
afvecklingen af de enskilda bankernas sedelutgifning. Den 30 januari 1890
afgaf komitén på grund häraf betänkande, hvarmed öfverlemnades, jemte
motiv, förslag till

lag för Sveriges riksbank;

ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;
ansvarighetslag för fullmägtige i Sveriges riksbank;
ansvarighetslag för ledamöterna i styrelserna för Sveriges riksbanks afdelningskontor;
och

lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt.

Af de sålunda framlagda förslagen har allenast det, som afsett ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen, varit föremål för Riksdagens pröfning.
Uti proposition (n:o 29) till 1890 års Riksdag föreslog nemligen
Eders Kong!. Maj:t åtskilliga grundlagsändringar, hvilka, i allt hufvudsakligt
öfverensstämmande med de förslag derutinnan, som afgifvits af 1889
års komité, gingo ut på att Eders Kongl. Maj:t skulle erhålla rätt att i
riksbankens styrelse insätta visst antal ledamöter och att förlänga tiden för
de af Riksdagen valda ledamöternas uppdrag från ett till tre år. Hvad
som sålunda föreslagits blef då icke af Riksdagen bifallet, och komiténs
öfriga förslag hafva icke genom kongl. proposition förelagts Riksdagen.

Bankfrågan befinner sig dock icke för närvarande i samma läge som
förut. Å ena sidan har nemligen Eders Kongl. Maj:t dels genom flera
kungörelser från slutet af år 1891 förlängt de den 31 december 1893 utlöpande
oktrojerna för enskilda banker på 10 år, d. v. s. till slutet af år
1903, och dels genom kungörelse den 27 januari 1893 oktrojera! en ny
enskild bank, benämnd Norrbottens enskilda bank, som dervid erhållit sedelutgifningsrätt
till slutet af 1903 i likhet med öfriga enskilda banker. Men

12 Riksdagens Skriftelse N:o 90.

å andra sidan har Riksdagen dels genom beslut, som vunnit Eders Kongl.
Maj:ts sanktion, höjt riksbankens grundfond från 45 till 50 millioner kronor,
eller samma belopp, som föreslagits af 1889 års bankkomité, dels ock
med användande af sin bevillningsrätt höjt beskattningen å enskilda bankers
sedlar, så att denna skatt, som år 1892 utgjorde tre kronor per tusen
af högsta under året utelöpande sedelbeloppet, för år 1893 ökats till 5
kronor och från 1894 till 10 kronor. Slutligen bar innevarande års Riksdag
antagit ett hvilande förslag till grundlagsändring, enligt bvilket fullmägtige
i riksbanken skola väljas för en tid af tre år och det vid hvarje årligt val
skall utses allenast två, bvilket beslut föranledts af det allmänt erkända behofvet
af större kontinuitet inom riksbankens styrelse.

Här tillåter sig Riksdagen äfven erinra derom, att Riksdagen, så vidt
på densamma berott och i sakens nuvarande läge kunnat åstadkommas,
sörjt för att riksbanken skall blifva i stånd att ensam öfvertaga äfven utgifningen
af sedlar å 10 kronor, i hvilket afseende vilkorliga stadganden
meddelats i alla från och med år 1885 utfärdade bankoreglementen, så
lydande:

»För den händelse, att Kongl. Maj:t förordnar om upphörande af de
enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor, ega fullmägtige dels

att på det sätt och uppå de vilkor i afseende å räutegodtgörelse,
återbetalningsskyldighet m. m., som med fullmägtige i riksgäldskontoret aftalas,
uti riksgäldskontoret lyfta svenska statens obligationer eller deremot
svarande valuta i guld intill ett belopp af högst sju millioner kronor;

dels ock att på de vilkor, fullmägtige må bestämma, i riksbanken
rediskontera af de enskilda bankerna öfvertagna inländska vexlar intill belopp,
motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma vid 1885 års slut
befinnes hafva haft i egna tiokronesedlar utelöpande».

Vid 1893 års riksdag förelåg till behandling ett af enskild motionär
framstäldt förslag om aflåtande till Eders Kongl. Maj:t af eu skrifvelse
med anhållan, det Eders Kongl. Maj:t täcktes på vissa angifna, i sina
bufvudpunkter med 1889 års komités förslag öfverensstämmande grunder
till påföljande Riksdag framlägga förslag till omorganisation af vårt bankväsende
med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna.

Hörde öfver nämnda motion, anförde fullmägtige:

»Hvad nu först beträffar frågan om sedelutgifningens öfverlemnande åt
riksbanken allena, hafva fullmägtige i riksbanken i sitt utlåtande den 29

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

februari 1884 öfver bankkomiténs den 14 december 1883 afgifna förslag
till förändrad organisation af bankanstalterna, med åberopande af de skäl,
komitén anfört, uttalat sig för att riksbanken skulle få uteslutande rätt att
utgifva banksedlar med lagligen gällande kurs, dock att öfvergången till
det nya systemet icke borde ske alltför brådstörtad^

Hvarken i det ena eller andra afseendet hafva fullmägtige funnit anledning
att frångå sin i ofvan åberopade yttrande uttalade åsigt; anhållande
fullmägtige dervid att få erinra, hurusom dels riksbankens fonder sedan
1884 ökats med ett betydligt belopp, dels ock bankens sedelutgifningsrätt
sedan dess blifvit väsentligt utvidgad. Om sålunda riksbanken under de
nio år, som förflutit efter det ifrågavarande yttrande afgafs, allt mer vuxit
in i den ställning, som en ensam sedelutgifvande bank måste intaga, synes
dock, med hänsyn till affärsrörelsen i landet, sådan den utvecklat sig under
inflytande af ett större antal sedelutgifvande banker, det vara med nödig
försigtighet öfverensstämmande, att en lämplig öfvergångs- och beredelsetid
lemnas dessa enskilda banker, innan deras sedelutgifningsrätt upphör. Att
i det afseendet rätt bör medgifvas dessa banker att till lägre diskonto få
i riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna vexlar, bar senast af 1889 års
komité föreslagits, och fullmägtige, som beträffande ifrågastäld indragning
af de enskilda bankernas tiokronesedlar såväl 1885 i sitt till sammansatta
stats- och bankoutskottet afgifna yttrande som ock 1892 i utlåtande till
sammansatta banko- och lagutskottet förordat en dylik rediskonteringsiätts
medgifvande, anse sig, med hänvisning till sina vid dessa tillfällen gjorda
uttalanden, böra i hufvudsak instämma i hvad 1889 års komité angående
dylik ^diskontering föreslagit.

Vidare anse sig fullmägtige, som i afseende på riksbankens sedelutgifningsrätt
och metalliska kassa icke hafva något att erinra mot det af
samma komité framlagda förslag, i likhet med komitén och med hvad fullmägtige
sjelfva yttrat vid behandlingen af de väckta motionerna om tiokronesedlarnes
indragning, böra framhålla angelägenheten deraf, att, om
riksbankens ställning skall ändras derhän, att den ensam blir sedelutgifvaude,
bestämmelserna om metalliska kassan och sedelstocken blifva intagna i
banklagen.

Beträffande slutligen frågan om den ändring i afseende å riksbankens
styrelse, som må finnas nödig i samband med riksbankens eventuella öfvertagande
af hela sedelutgifningen, torde fullmägtige icke hafva anledning att
nu yttra sig, helst motionären i det afseendet endast uttryckt en önskan
om större kontinuitet i styrelsen.»

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

I en vid innevarande års riksdag väckt motion kar föreslagits, att
.Riksdagen måtte hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad mån — efter vidtagna ändringar
dels med afseende på Riksdagens beslut i fråga om den tid, för hvilken
fullmägtige i riksbanken skulle väljas, och dels med afseende på öfriga
numera för handen varande förhållanden, som på frågan inverkade, i de af
1S89 års bankkomité utarbetade förslag till lagar för riksbanken och angående
indragning af enskilda bankers sedelutgifniugsrätt — dessa båda
lagförslag kunde tjena såsom grundval för lagstiftning i syfte att ordna
bankväsendet i riket med afseende på riksbanken och de enskilda bankerna,
samt derefter, så fort ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, som
kunde finnas ändamålsenliga.

Uti det yttrande, som från bankofullmägtige infordrades öfver nyssberörda
motion, anförde desse i förevarande hänseende:

sEullmägtige hafva redan förut och senast vid nästlidet års riksdag
haft tillfälle att, i anledning af framstäldt förslag i samma syfte och af
väsentligen samma innehåll som det nu remitterade, uttala sin tillstyrkande
mening angående lämpligheten, med hänsyn såväl till riksbankens kraftiga
utveckling som till allmänna rörelsens trygghet, af eu försigtigt genomförd
reform, hvarigenom rättigheten att utgifva banksedlar blefve öfverlemnad åt
riksbanken allena. Intet har sedermera förefallit af natur att förändra denna

fullmägtiges mening.---I likhet med hvad sistlidet år angående detta

förslag yttrats, anse fullmägtige fortfarande, att från riksbankens sida intet
hinder bör möta fär att i utbyte mot erhållande allena af all rätt till utgifvande
af banksedlar, bevilja enskilda bankerna vissa förmåner i afseende
å rätt till ^diskontering mot lägre diskonto samt till åtnjutande af kassakreditiv
mot mycket lag ränta, allt på tid och på vilkor, som af 1889 års
bankkomité föreslagits och af densamma ansetts tillräckliga att betrygga
bankernas verksamhet under öfvergångstiden och bereda dem tillfälle att
till fördel såväl för dem sjelfva som för den allmänna rörelsen äfven derefter
utöfva sin verksamhet. Likaså fasthålla fullmägtige sin åsigt derom,
att riksbanken sjelf icke bör finna någon svårighet att stärka sin metalliska
kassa och ordna sin rörelse i öfrigt på sådant sätt, som kan anses nödigt
för öfvertagande af all sedelutgifningsrätt och den mera omfattande verksamhet,
som deraf sannolikt föranledes.

Eullmägtige anhålla härvid att få fästa uppmärksamhet på eu ny erfarenhet,
som synes egnad att ytterligare inskärpa angelägenheten af inskränkning
i de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, för så vidt man nem -

Riksdagens Slcrifvelse N:o 90. 15

ligen i verkligheten vill bereda riksbanken en större plats i vår ekonomiska
hushållning, än som för närvarande i konkurrens med det enskilda sedelprivilegiet
kan af densamma förvärfvas. Sedan under första hälften af sistlidet
år erbjöds af riksbanken åt de enskilda bankerna rätt att på vissa vilkor
och till visst högsta belopp få ^diskontera sin inrikes vexelportfölj mot
ett diskonto, som med en half procent understeg det i allmänhet gällande.
Denna rättighet, som i förut framlagda förslag alltid gjorts beroende af eu
större eller mindre inskränkning i sedelutgifningsrätten och följaktligen ansetts
böra beviljas endast såsom ersättning för denna, medgafs nu utan något
slags dylikt vilkor, men har likväl endast i mycket ringa mån blifvit
använd af de enskilda bankerna, hvilka antagligen funnit fördelaktigare att
begagna sin egen vidsträckta sedelutgifningsrätt.

Äfven från synpunkten af de enskilda bankernas och den dermed nära
förbundna allmänna rörelsens trygghet synes eu annan tilldragelse, som likaledes
egt rum under senaste året, mana till att i tid söka ordna sedelutgifningsrätten
och dermed förenade, ganska ömtåliga förhållanden. Fullmägtige
syfta härvid på den vid sistlidet års riksdag fördubblade beskattningen af de
enskilda bankernas sedelemission. Det kan nemligen befaras, att ett ytterligare
fortgående på denna väg kan låta skattens tunga mer än uppväga
vinsten af privilegiet, och de enskilda bankerna deraf bringas i det läge, att
de nödgas uppgifva större eller mindre del af sin emission, utan att dessförinnan
hafva fått sig från riksbanken tillförsäkrad ens någon del af de
fördelar eller lättnader för kassarörelsen, som hittills alltid ansetts böra utgöra
förutsättningen för en inskränkning af denna rätt.

Motionären har framlagt sitt förslag under förutsättning af bifall till det
hvilande förslaget till sådan ändring af grundlagen, att fullmägtige skulle
komma att väljas på tre år, och att sålunda blefve undanröjd en af de svåraste
bristerna i riksbankens styrelse, nemligen bristen på kontinuitet. Så
vidt på Riksdagen beror, har denna förutsättning nu blifvit en verklighet,
och fullmägtige anse sig icke på frågans nuvarande ståndpunkt behöfva afgifva
något omdöme, huruvida genom denna grundlagsförändring allena den
önskvärda kontinuitet i styrelsen och stabilitet i förvaltningen, hvilka från
flera håll man hittills velat vinna genom äfven Kongl. Maj:ts direkta deltagande
i valet af fullmägtige, kan anses tillräckligt betryggad, men önska
betona, att i sådant fall den ofta framhållna angelägenheten deraf, att med
riksbankens öfvertagande af all landets sedel utgifning bör följa öfverflyttande
från reglementet till lagen af bestämmelserna om metalliska kassan, sedel -

16 - Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

stockens storlek och täckning genom särskilda slag af värden, synes blifva
ännu mera framträdande».

Det har i förenämnda motion uttalats den förmodan, att de bada förslagen
till lag för riksbanken och till lag angående indragning af enskilda
bankers sedelutgifningsrätt skulle i åtskilliga delar behöfva ändras eller jemkas.
I sådant afseende har det särskildt framhållits, att den i förslaget till
lag för Sveriges riksbank ifrågastälda nedsättningen i afbetalningslånefonden
från nuvarande 12 till 10 millioner kronor skulle vara obehöflig samt att,
då med afseende på riksbankens styrelse Riksdagen icke torde vara sinnad
vidtaga annan ändring än den, som innefattades i det förut omnämnda, numera
af Riksdagen för dess del antagna grundlagsändringsförslaget, alla på
förutsättning af ytterligare ändringar i grundlagarne hvilande stadganden i
lagförslaget borde ändras och således särskildt flera stadganden i V kap.
(§§ 28—45) utgå eller omarbetas. För Riksdagen har det icke synts lämpligt
att allenast på grund af det nu senast inom Riksdagen framstälda förslaget
ingå på en granskning i detalj vare sig af de nu anmärkta punkterna
af 1889 års komitéförslag eller af detta förslag i öfrigt, utan har
Riksdagen trott sig böra afvakta, att samma komitéförslag, på ett mera direkt
sätt än nu, blefve understäldt Riksdagens pröfning. Riksdagen kar
tillräckligt känt detsamma till dess kufvudgrunder för att Riksdagen skall
deri se ett lyckligt uppslag till bankfrågans lösning i rigtning af det allmänt
erkända önskemålet — upphörandet af den enskilda sedelutgifningsrätten
och denna rätts koncentrering till riksbanken, hvilket skulle särskildt
bidraga dertill, att riksbanken sattes i stånd att fylla uppgiften af en verklig
nationalbank, som, på samma gång den kraftigare än hittills kunde utgöra
ett stöd mot och i möjligaste mån förekomma skadliga rubbningar i
affärsbref, äfven tillförde staten ett välbehöfligt bidrag till bestridande af
dess alltjemt stigande utgifter.

I det senast afgifna utlåtandet hafva fullmägtige särskildt framhållit
två under det senaste året inträffade förhållanden såsom ytterligare skäl för
angelägenheten att i tid söka ordna fragan om sedelutgifningsrätten, och
har det synts Riksdagen, att hvad fullmägtige dervid påvisat är af beskaffenhet
att böra med största uppmärksamhet beaktas.

Af de skäl, som blifvit här förut vidrörda, och då Riksdagen i det sätt,
hvarpå frågor rörande bankväsendet under de senare åren funnit sitt afge -

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

rande i Riksdagen, sett ett allt mer växande intresse för en med ändring af
nuvarande förhållanden genomförd lösning af bankfrågan, har Riksdagen föranlåtits
besluta att hos Eders Kongl. Maj:t härmed anhålla, det Eders
Kongl. Maj:t täcktes hufvudsakligen på de grunder, som angifvits dels af
fullmägtige i riksbanken och dels af 1889 års bankkomité i tillämpliga delar
af dess den 30 januari 1890 afgifna förslag till lag för Sveriges riksbank
och till lag angående indragning af enskilda bankers sedelutgifningsrätt,
för Riksdagen framlägga förslag till omorganisation af bankväsendet
med afseende på riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna.

Stockholm den 9 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Riksd. l\ot. 1894. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 18 Iläft

3