Riksdagens Skrifvelse N:o 90

Riksdagsskrivelse 1893:90

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

3

N:o 90.

»

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 4 maj 1893.
— — — — Andra Kammaren den 5 — —

Riksdagens skrifvelse Ull Konungen om åtgärder till motverkande af

osedlighet.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts U:0 2 utlåtande n:o 4.)
(Andra » » » » 2 » » 22.)

Till Konungen.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion har uttalats önskvärdheten
deraf, att särskilda åtgärder från statens sida vidtoges, för att kraftigare
än nu sker hindra det under olika former offentliga framträdandet
af lockelser till osedlighet, samt att derefter toges i öfvervägande, huruvida
icke den allmänna sedliga uppfattningen inom samhället skulle kunna
höjas genom ändring af och tillägg till gällande lagar och förordningar,
som afse förekommande af osedlighet.

Såsom skäl för detta uttalande har hänvisats till flerehanda betänkliga
företeelser inom samhällslifvet, sådant detsamma i olika rigtningar
utvecklat sig, hvilka skulle otvetydigt angifva en stegrad förslappning af
den moraliska känslan inom alla samhällsklasser. I det nu använda språk -

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

bruket att beteckna vissa svårare förbrytelser med uttrycken »oregelbundenheter»,
»oegentligheter» m. m. kunde man spåra en benägenhet att icke
vilja stämpla en brottslig handling med dess rätta namn, och vanan vid
ständigt förekommande afvikelser verkade i fråga om dem bland äfven
de bästa samhällselementen en likgiltighet, deruti största faran förelåge.
Ty i en sjunkande sedlighet vore det som orsakerna måste sökas till en
mängd af de brott, hvilka uppröra samhället likasom ock till en stor del
af det armod, det förfall, som för samhället utgör en så tryckande börda.
Det måste derför vara af tvingande nödvändighet, att samhället med ökad
energi inskrede emot hvarje sådan verksamhet, som visade sig gå ut på
sedlighetens undergräfvande, medlen för denna verksamhets farliga sträfvanden
må nu vara litteraturen, scenen, varietén, det vanliga kafélifvet,
de obscena bilderna, prostitutionen eller bordellnäringen. Visserligen skulle
verklig bot mot detta onda endast kunna vinnas på moralisk väg, derigenom
att den sedliga opinionen reste sig och kraftigt sökte motarbeta
detsamma, såsom redan skett i Tyskland, Frankrike, Belgien, Schweiz,
Ryssland, Danmark, Finland och Norge, i hvilket sistnämnda land stortinget
beviljat anslag för bearbetning af sagda opinion. Men om än sedelagen
och den borgerliga lagen ej kunde så helt sammanfalla, att etiska
förbrytelser alltid borde underkastas borgerliga straff, vore det dock visst,
att lagen kunde sättas upp såsom värn mot eggelse till osedlighet, och
att den, såsom af nykterhetskampens historia framginge, kunde vara af
största betydelse för utvecklingen af en moralisk opinion. Icke i något
fall finge lagen vara sådan, att den genom upprätthållandet af en origtig
uppfattning rent af motverkade det moraliskt rätta. Ett sådant förhållande
skulle, enligt motionärens åsigt, ega rum med hänsyn till vissa af
honom anmärkta punkter uti strafflagens 18 kap., deruti vår sedlighetslagstiftning
hufvudsakligen förekomme; och då han funne nämnda lagstadganden
behöfva närmare förtydliganden och tillägg för att lämpa sig
efter nutidens rättsuppfattning samt täcka förbrytelserna i den form, de
nu antagit, ansåge han dessa lagstadganden likasom andra i sammanhang
dermed stående lagar och förordningar böra undergå omarbetning.

Det torde icke kunna bestridas, att det sedliga tillståndet inom samhället
för närvarande icke är sådant det borde vara, och att det fläckas
af många brister.

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

Någon verklig bot mot dessa sedliga skador torde dock i flere fall
icke kunna vinnas på annan väg än religionens och moralens, likasom
det heller icke kan vara lämpligt eller ens möjligt att införa hvarje etisk
förbrytelse under den borgerliga strafflagstiftningen. Sedlighet och osedlighet
äro i sig inre förhållanden, hvilka blott i sina yttringar varda för
andra förnimbara; och skiftningarna i dessa yttringar äro ofta af den art,
att de undandraga sig hvarje möjlighet af bevisning och dermed jemväl
hvarje objektiv pröfning.

Men om ock vissa yttringar af osedlighet sålunda icke äro för lagskipningen
åtkomliga, samt andra icke, förr än en bestämd sedlig uppfattning
mer allmänt påverkat samhällssederna, kunna med någon verklig
framgång af åklagaremagten angripas, finnas dock tydligen ännu andra,
hvilka både kunna och höra af lagstiftningen och myndigheterna på det
allvarligaste bemötas. Att i fråga om detta slag den allmänna meningen
är redo att med dem samverka, torde kunna med bestämdhet slutas af
de uttalanden, som på sista tiden å olika håll i sedlighetsfrågan förekommit.
Man tyckes, efter dem att döma, vara fullt medveten om det
nödvändiga uti att stäfja och tillbakavisa åtskilliga i ord och bild djerft
framträdande osedlighetsyttringar likasom ock den lastbarhet, hvilken i
otukt eller i ocker dermed söker sitt näringsmedel.

Beträffande ofvannäinnda slag af litteratur, som tydligen icke har
annat syfte än att väcka och egga de sinliga drifterna, ehuru den för
olika alster väljer olika form, har Riksdagen inhemta!, att under de fem
sista åren på befallning af justitiekanslersembetet elfva åtal anstalts mot
dylika alsters ansvarige utgifvare. Af dessa åtal hafva åtta slutat med den
åtalades fällande; i de tre öfriga fallen har åtalet ogillats. Det vill häraf
synas, som om nu gällande lagstiftning lernnar utväg till utöfvande af
den allvarliga räfst, som oaflåtligen borde rigtas mot ifrågavarande skriftställeri.
Men Riksdagen har icke kunnat undgå att uppmärksamma,
hurusom, sedan ett af de ofvannäinnda åtalen anstälts år 1888, ett år
1889 och nio under månaderna januari—maj år 1890 emot lika många
under sagda tid utkommande häften af en groft osedlig skrift, derefter
blott ett ännu icke afgjordt åtal af ifrågavarande slag förekommit.
Förklaringsgrunden härtill kan möjligen vara att finna antingen deruti,
att någon osedlig litteratur blott ytterst sparsamt utgifves — ett antagande,
som måhända är nog vanskligt — eller ock deruti, att man pa
ett eller annat sätt vetat att undgå vederbörande myndigheters uppmärksamhet.
Då Riksdagen saknar tillfälle att bilda sig något bestämdt om -

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

döme om verkliga anledningen till förhållandet, men det måste vara af
stor vigt att erhålla tillförlitlig upplysning derom, anser Riksdagen sig
böra uttala den förhoppning, att härför nödig utredning må i möjlig mån
varda åstadkommen.

I fråga om utspridande af för tukt och sedlighet sårande bilder lära
under senaste fem åren blott tvenne åtal i hufvudstaden anhängiggjorts,
det ena den 14 december 1892 och det andra den 8 sistlidne februari,
med påföljd att i båda fallen den åtalade bötfälts. Då anledning finnes
att antaga, att dylika bilder blifvit spridda i stort antal, kan den ringa
åtalssiffran icke undgå att väcka förvåning. Det torde emellertid blott
vara en mening om önskvärdheten deraf, att brott af sistnämnda slag
oftare, än nu sker, måtte ställas under åtal samt att, derest orsaken dertill,
att dylika åtal mera sällan förekomma befinnes vara ofullständighet
i gällande lagstiftning, denna måtte undergå sådan ändring, hvarigenom
laglig tukt med större energi än hittills må kunna upprätthållas.

I betraktande af det öppna sätt, hvarpå dessa osedliga alster utbjudas,
har Riksdagen icke kunnat underlåta att finna, det eu brist i lagstiftningen
i detta afseende yppar sig. Med allt skäl måste anmärkas, hurusom strafflagens
förbud mot utspridande af osedliga skrifter, teckningar, målningar
eller bilder nödvändigtvis bör fullständigas genom förbud jemväl mot
dylika alsters utbjudande eller deras hållande till salu. Såsom stöd för
denna mening tillåter sig Riksdagen hänvisa till 1881 års förordning
mot lotteriinrättningar, deruti jemväl förbjudes att för egen eller annans
räkning utbjuda eller afyttra lott eller annat bevis om rätt till delaktighet
i dylikt inom eller utom riket anordnadt företag eller att kungöra försäljning
af sådant bevis. Samma grundsats, som sålunda i denna del af
samhällets sedlighetslagstiftning blifvit erkänd och anlitad, torde med lika
mycket skäl böra följas i här ifrågavarande del deraf.

Hvad angår nödvändigheten att skärpa lagbestämmelserna mot den
osedlighet, som beröres i 11 § af 18 kap. strafflagen och hvars utveckling,
om än smygande och mindre lätt bemärkt, dock för samhället innebär
långt ifrån ringa fara, synes detta lagrums nuvarande ordalydelse
hafva omöjliggjort dess användning, ty under de 28 år, 1864 års strafflag
varit gällande, lärer straff på grund af nämnda § blott några få gånger
ådömts, ehuru de näringsvägar, som deruti förbjudas, oaflåtligen brukats.
Anledningen härtill uppgifves hufvudsakligen vara att söka i den
term, med hvilken man sökt träffa bordellväsendet. Skall någon mening
finnas med det straffhot, lagen här stadgar, synes dock Riksdagen otve -

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

tydigt, att lagrummets ordalydelse måste rättas efter de förhållanden,
under hvilka de förbjudna näringarna numera uppträda, och först derigenom
torde åklagaremagten känna sig uppfordrad att tillvinna lagbestämmelsen
vederbörligt afseende.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt,, får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes taga. i öfvervägande, huruvida icke de lagbestämmelser,
som afse förekommande af osedlighet eller lockelser dertill,
må kunna göras mera verksamma genom att fullständigas och i öfrigt
mera lämpas efter nu rådande förhållanden, särskild! med afseende å tillsynen
öfver dessa bestämmelsers efterlefnad, samt derefter vidtaga de åtgärder
häraf kunna föranledas.

Stockholm den 5 maj 1893.

Med undersåtlig vördnad.