Riksdagens Skrifvelse N:o 90

Riksdagsskrivelse 1892:90

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

1

N:o 90.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 20 maj 1892.

Andra Kammaren 20

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari
barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare
skola uppfostras.

(Lagutskottets utlåtande n:o 51.)

Till Konungen.

I en inom Riksdagen väckt framställning har enskild motionär
fästat uppmärksamheten på behofvet af en sådan ändring i gällande
lagstiftning angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
att äkta makar, tillhörande olika trossamfund, såvidt möjligt
befrias från all obehörig påtryckning från vigselförrättares eller själasörjares
sida i fråga om den lära, hvari sådana makars barn skola uppfostras.

Till stöd för denna framställning har anförts, hurusom det utan
tvifvel vore rigtigt och öfverensstämmande med andra länders lagstiftning
att, på sätt i 1873 års förordning skett, såsom regel föreskrifva,
i hvilken troslära barn, födda af föräldrar tillhörande olika bekännelser,
skola uppfostras.

Föräldrarnes rättighet att sig emellan träffa aftal om den lära,
hvari barnen skola uppfostras, måste äfven betraktas som fullt rigtig,
Häl. till Rihd. Vrot. 1892. It) Sami. 1 Afl. 1 Iland. 21 Höft. (Nät 9092). 1

2 Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

men deremot kunde det ifrågasättas, huruvida den inskränkning i föräldrarnes
bemyndigande, 6 § i nämnda förordning inneliölle, vore lämplig,
nemligen att sådant aftal blefve gällande, så framt det blifvit före
äktenskapets ingående skriftligen upprättadt o. s. v. Just häruti läge en
uppmaning till själasörjare att redan före äktenskapet förmå brudparet
till en dylik skriftlig förbindelses afgifvande, och detta med alla till
buds stående medel, bland andra, på sätt det katolska presterskapet
numera alltid tillvägaginge i vårt land, genom att i annat fall vägra
att förrätta vigseln.

Allmänt bekant vore vidare, att det katolska presterskapet jemväl
i vårt land vid hvarje äktenskap mellan en katolik och en lutheran eller
annan trosbekännare, ovilkorligen utfordrade båda kontrahenterna eu
skritt lig förbindelse, att alla barn af deras äktenskap skola döpas och
uppfostras i den katolska läran. Detta påbud tillämpades bär med största
stränghet, så att något undantag derifrån numera icke torde medgifvas,
under det ännu för några tiotal år sedan det stått föräldrar fritt att
bestämma öfver sina barns religion.

Det läge sålunda i öppen dag, att tillvaron af ifrågavarande bestämmelse
skulle i hög grad främja särskild! katolska presterskapets
sträfvanden för sin kyrkas utbredning. Utan tvifvel hade också mången
jemte motionären med oro och bekymmer följt den katolska propagandans
verksamhet i vårt land och det torde vara hög tid att genom
lagbestämmelser så ordna, att den romersk-katolska kyrkan i Sverige
icke längre finge, tillvälla sig en privilegierad ställning gent emot andra
trosbekännelser, i främsta rummet mot den evangelisk-lutherska, som
dock utgjorde vår statsreligion och lyckligtvis ännu med värme omfattades
af det ojemförligt största antalet af landets inbyggare.

I annat fall syntes den dag kunna motses, då jemväl vårt land
komme att inom sig hysa en så talrik katolsk befolkning, att äfven
vi i politiskt afseende fånge samma svårighet att bekämpa som andra
länder, der ett liknande förhållande inträdt och der påfveväldet utgjorde
ep magt i staten, för hvilken landets regering ej sällan nödgats böja
sig. kör den troende katoliken gälde nemligen påfvens bud i främsta
rummet och konungens blott i det andra. Också hade det i en urkund,
som blifvit uppläst. vid det grundläggande af en ny katolsk kyrka i
Stockholm, som nyligen egt rum, hetat, att »grundstenen lades under
summus pontifex Leo Xliks och konung Oscar II:s regering.» För
hvarje svensk, som ej bekände den romerska läran och med motvilja
såge eu italiensk prelat intaga främsta platsen i vårt land, borde detta
innebära en allvarsam varning.

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

3

Mången Båge ingen fara i det nuvarande förhållandet och förebure,
att katolicismen gjort blott ringa framsteg i vårt land. Nekas kunde
dock ej att under do senaste decennierna katolska kyrkor och skolor
öppnats å flera orter, både bär och i Norge, äfven der ingen katolsk
befolkning funnes. Nyligen hade t. ex. tomt inköpts till eu katolsk
kyrka i Vadstena. Från dessa skolor, der ingen religionsundervisning
finge meddelas åt andra än till katolska kyrkan hörande barn, visste
man likväl, att vid flera tillfällen döttrar af lutherska föräldrar utgått
som katoliker.

Befaras måste äfven, att de, som till följd af denna propaganda
öfvergifvit vår lära för att antaga den romersk-katolska, vore vida flere
än de statistiska siffrorna utvisa. Bevisligt vore nemligen, att, personer,
hvilkas öfvergång vore allmänt bekant, likväl ej låtit utskrifva , sig ur
den lutherska församlingen, eller att först efter familjefaderns frånfälle
de efterlefvande erkänt, att såväl den aflidne som hans hustru och
barn afsvurit sina fäders tro.

Mången hade ock sett förevisas tryckta upprop, utfärdade inom
katolska länder och utlofvande särskilda belöningar på andra sidan grafven
åt dem, som lemnade bidrag till missionsverksamheten inom de skandinaviska
länderna.

Motionären anförde icke detta såom något klander mot den romerska
kyrkan eller dess trosbekännare. Desse följde sin läras föreskrifter
och ansåge sig utföra ett Herren behagligt verk, då de offrade penningar
och arbete på att utbreda den katolska tron. Mycket förträffliga
och sjelfuppoffrande vore utan tvifvel dessa nunnor, som i egenskap af
sjuksköterskor vunnit mångas hjertan inom vår hufvudstad, men ingen
torde väl kunna föreställa sig, att katolikerna i främmande länder skulle,
utan några biafsigter, göra så stora uppoffringar och så lifligt ömma för
skolundervisning och sjukvård inom Skandinavien, i synnerhet då inom
många katolska länder det torde vara vida sämre bestäldt i dessa afseenden
än hos oss. Nej ! Afsigtcn vore och kunde, icke vara någon
annan än att med dessa hjelpmedel draga själar öfver till den »enda
saliggörande kyrkan».

Det ålåge Gustaf II Adolfs landsmän att visa ett lika varmt nit
för upprätthållandet af svenska kyrkan och icke med armarno i kors
lugnt åse, huru katolicismen sökte undergräfva densamma.

Att tillvaron af ifrågavarande vilkor för giltigheten af ett aftal
mellan äkta makar rörande barnens religiösa uppfostran innebure en
verklig fara för såväl individens samvetsfrihet som vårt lands religiösa
oberoende, bordo sålunda icke kunna förnekas, och i flera länder, jemväl

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

sådana med blandad! protestantisk-katolsk befolkning, hade lagstiftaren
ingripit till afvärjande af dessa faror.

Sålunda vore i de flesta tyska länder uttryckligen förbjudet att
genom skriftliga förbindelser, afgifna före eller efter äktenskapets ingående,
bestämma annorlunda än lagen stadgar, och förklaras alla sådana
reverser eller förbindelser, af hvad slag de vara må, olagliga och
utan all kraft.

I Österrike vore genom lagen den 25 maj 1868 föreskrifvet, att i
blandadt äktenskap sönerna skulle följa faderns och döttrarna moderns
religion; dock kunde föräldrarne före eller efter äktenskapets ingående
genom frivillig öfverenskommelse annorlunda bestämma. Vidare stadgade
samma lag, att reverser, afgifna till kyrkoföreståndare, kyrkotjenare,
religionssamfund, eller till andra personer, angående den religionsbekännelse,
i hvilken barnen skola uppfostras och undervisas, äro
kraftlösa.

I Ungern förekomme bestämmelser i ämnet i lagen den 8 december
1868 angående det inbördes förhållandet mellan lagligen erkända kristliga
trossamfund, der § 12, i likhet med den österrikiska lagen, föreskref,
att af barn, födda i blandade äktenskap, skulle följa söneme
faderns religion, men döttrarna moderns.

ISågra undantag från denna regel, genom frivillig öfverenskommelse,
vore här dock ej medgifna, utan hette det: »Mot lagen stri dande

överenskommelser, reverser eller förfoganden, af hvad slag de
vara må, äro äfven för framtiden ogiltiga och kunna i intet fall hafva
laglig kraft.»

Som några straff för öfverträdelser af nyssnämnda bestämmelser
icke utfärdats i sammanhang med lagen, inträffade emellertid ganska
ofta, att katolska prester med föräldrarnas samtycke, såsom tillhörande
den katolska kyrkan, döpte och införde i kyrkoböckerna barn, hvilka
efter lagen bort anses som protestanter eller tvärt om.

I ändamål att kunna kontrollera det rigtiga införandet i vederbörande
kyrkoböcker hade ungerska kultusministem den 26 februari
1890 påbjudit bland annat, att när, af hvad orsak det vara må, barn
döptes af prest, tillhörande annan trosbekännelse än den barnet skulle
tillhöra enligt nyssnämnda lagrum, vore presten skyldig att sjelfmant
inom 8 dagar efter dopet anmäla barnet till inskrifning i det rätta trossamfundets
kjr k oböcker. Bröte den själasörjare, som förrättat dopet,
deremot, gjorde han sig, såvidt öfverträdelsen ej vore underkastad
strängare straff, förfallen till böter, första gången från 10 till 50 floriner
och vid återfall intill 100 floriner.

Biksdagens Skrifvelse N:o 90.

5

Denna förordning hade uppväckt mycket missnöje hos det katolska
presterskapet och det klerikala partiet hade begagnat tillfället att i
ungerska riksdagen angripa icke blott sistnämnda förordning, utan äfven
1868 års lag men deputerade kammaren hade gillat kultusministerns
åtgärd och beslutit upprätthållandet af 1868 års lag med den öfverväldigande
majoriteten af 213 röster mot 47; detta i ett land, der 47
procent af befolkningen tillhörde den romersk-katolska kyrkan.

Den påfliga kurian nöjde sig dock icke härmed, utan påginge alltjemt
en häftig konflikt i ämnet mellan staten och den hersklystna
romersk-katolska kyrkan.

Förordningen den 14 juli 1863 för hertigdömena Holstein tf Lauenburg
innehölle i 6 § följande bestämmelse:

»Presterskap af alla bekännelser förbjudes att före vigseln affordra
brudpar af blandad trosbekännelse någon skriftlig eller muntlig förbindelse
att låta uppfostra sina barn i en bestämd lära. Förbindelser af
detta slag äro utan all giltighet. Prester, som handla i strid med detta
förbud straffas med embetets förlust, respektive återkallande af tillståndet
att utöfva sitt embete inom hertigdömet Holstein.»

I konungariket Sachsen gälde mandat den 19 februari 1827 angående
det katolska presterskapets rättsförhållanden, hvilket mandats 53
och 54 §§ hade följande lydelse, § 53: »Under ingen förevändning må
personer af olika trosbekännelser, hvilka erna ingå äktenskap, affordras
någon förbindelse rörande den trosbekännelse, hvari barn, födda i deras
äktenskap, skola uppfostras»; och § 54: »Oregelmessigheter, i strid mot
ofvanstående begångna af de prester, som utfärda lysning eller förrätta
vigseln, skola allvarsamt bestraffas».

Enligt förordningen den 10 juni 1845, §§ 5 och 6, bestraffades
dylika af presterskapet begångna öfverträdelser första gången med 20
thalers böter samt vid återfall med högre penningeböter, eller, efter
omständigheterna, med suspension, alternativt afsättning från embetet.

Lagbestämmelser af dylik beskaffenhet borde äfven i Sverige visa
sig verksamma, och kunde dervid tillämpas de straffbestämmelser, 18 §
i 1873 års förordning redan innehölle.

Invändas kunde visserligen, att äfven i Sverige, om en sådan
skriftlig förbindelse blifvit före vigseln afgifven, detta ej borde kunna
hindra föräldrarne att låta barnen uppfostras i eu annan lära, efter
ömsesidigt samtycke dertill, men så framt det gälde att draga barnen
ur den romerska kyrkans sköte, skulle sådant säkert af de katolska
presterna framhållas som ett i hög grad straffvärdt löftesbrott, medförande
de största vådor för den eftergifvande faderns eller moderns

0

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

eviga frälsning. Under dessa förhållanden konime sådana fall utan
tvifvel att utgöra sällsynta undantag.

Hade deremot ingen dylik skriftlig förbindelse afgifvits, utan frågan
öfverlemnats till föräldrarnes fria skön, vore det sannolikt, i ett så
protestantiskt land som Sverige, att föräldrarne merendels skulle inse
fördelarne för deras barn att antaga den lära, som inom landet allmänt
bekändes och som bäst betryggade deras framtid i egenskap af svenska
medborgare.

I alla händelser vore det angeläget att utan dröjsmål sätta en
gräns för det nu rådande öfvergreppet af det katolska presterskapet i
Sverige, hvarigenom, tvärt emot förordningens bokstaf och anda, alla eller
åtminstone de allra flesta barn, födda i äktenskap mellan en katolik
och en annan trosbekännare, intvingades i den förres kyrka. När sådant
kunnat förebyggas i länder med en långt större och öfvervägande
katolsk befolkning, borde det äfven låta sig göra hos oss.

Riksdagen som delar motionärens mening, att en bland de anledningar,
som hota att störa lugnet och framkalla stridef inom både
det kyrkliga och borgerliga samhället, är att söka uti den mindre tillfredsställande
beskaffenheten af den hos oss gällande lagstiftningen
rörande de i de så kallade blandade äktenskapen födda barnens religiösa
uppfostran, samt att denna bristfällighet, hvaraf särskildt den romerskkatolska
kyrkan betjenar sig för att under sig intvinga nästan alla sådana
barn, bör, så vidt ske kan, genom förändrad lagstiftning afhjelpas
anser följaktligen motionärens sträfvan att de äkta makar af skilda
trosbekännelser vindicera full frihet vid ordnande af eu bland de vigtigaste
familjangelägenheter, värd lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet.
Att motionären i denna sin sträfvan företrädesvis haft blicken
fäst på undanrödjande af det samvetstvång, som uti ifrågavarande
afseende under skyddet af gällande bestämmelser öfvas af den romerskkatolska
kyrkans presterskap, torde icke finnas underligt, när man besinnar,
att nämnda presterskap vid hvarje äktenskap mellan en katolik
och en lutheran eller annan trosbekännare ovilkorligen skall, sin pligt
likmätigt, affordra båda kontrahenterna en skriftlig förbindelse eller s. k.
revers åt innehåll, att alla barn af deras äktenskap skola uppfostras i
den katolska läran, samt att påbudet härom numera tillämpas med
största stränghet. Hvad deremot angår andra religionssamfunds presterskap,
torde förklarligt nog äfven från sådant håll en viss sträfvan göra

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

7

sig gällande att få makarnes barn uppfostrade i samfundets af endera
maken omfattade lära, hvadan jemväl vid blandade äktenskap af dylik
art den frihet, som dissenterlagens 6:te § tillägger makarne i fråga om
valet af den lära, hvari deras barn skola uppfostras, icke så sällan
torde lida intrång från vederbörande själasörjares sida. Såvidt Riksdagen
har sig bekant, har likväl detta intrång icke plägat framträda på det
öppna och anspråksfulla sätt, som utmärker det katolska presterskapets
tillvägagående. Den karakter af ovilkorlighet, hvaraf derjemte, på sätt
nyss blifvit antydt, detta tillvägagående preglas, förklaras i sin ordning
deraf, att katolska kyrkans presterskap i den bestämmelse, mot hvilken
motionären närmast vändt sig, funnit det måhända säkraste vapnet i
sina oaflåtliga sträfvanden att alltmer vidga området för sin kyrkas
herravälde. Såsom motionären rigtigt anmärkt, hafva åter dessa sträfvanden
sin grund i och framtvingas med nödvändighet af sjelfva lärobegreppet
inom den katolska kyrkan. Denna kyrka, som vid sidan af
lärosatsen: extra ecclesiam milla salus (utom kyrkan ingen frälsning)
ställer dogmen om påfvens ofelbarhet och i en i öfverensstämmelse med
det tridéntiska kyrkomötets beslut författad läroskrift, den romerska
katekesen, uttryckligen förklarar, att eftersom ensamt den romerskkatolska
kyrkan, såsom ledd af den Helige ande, icke kan fara vilse,
följer deraf med nödvändighet, att alla öfriga trossamfund, hvilka tillegna
sig namnet kyrka, enär de ledas af djefvulens ande, dväljas i de
förderfligaste villfarelser, måste nemligen med alla till buds stående
medel sträfva att undertrycka alla andra kyrkor.

De faror, som från förkunnarne af dylika läror hota dessa kyrkor,
hafva också såsom motionären visat förmått flera länder, jemväl
sådana med blandadt protestantisk-katolsk befolkning, att medelst hvarjehanda
lagstiftningsåtgärder bereda verksamt skydd mot det samvetstvång,
som i förevarande afseende öfvas och måste öfvas af katolska
kyrkans presterskap.

Lika med motionären finner Riksdagen tiden nu vara inne jemväl
för värt land att träffa skyddsåtgärder mot den fara, som närmast från
den katolska kyrkan i det af motionären anmärkta hänseende hotar
vårt religiösa oberoende.

Riksdagen, som håller före, att blandade äktenskap, såsom ledande
till slitningar emellan makar, särskilt i fråga om barnens uppfostran,
icke heller från vär kyrkas ståndpunkt kunna anses önskliga, och som
förty anser den i gällande kyrkolag (15 kap. 8 §) uttalade grundsats,
att dylika äktenskap böra afrådas, fortfarande ega giltighet, har sålunda
haft anledning erinra sig, hurusom förbandlingarne rörande 1873 års

8

Bilcsdagens Skrifvelse N:o 90.

clissenterlag nogsamt utvisa tillvaron af allvarliga farhågor, att särskilt
den katolska kyrkan skulle vinna ett obehörigt inflytande i fråga om
barns af blandadt äktenskap religiösa uppfostran.

Sålunda yttrade lagutskottet vid nämnda års riksdag vid behandlingen
af 12 § i det då föreliggande kongl. lagförslaget, hurusom rättigheten
att, oberoende af andra band än sedlighetens och den allmänna
ordningens, öfva den religion, man af inre öfvertygelse omfattar, väl
finge anses betinga jemväl rättigheten att fritt och öppet bekänna densamma,
men att .denna rättighet ingalunda grundläde något befogadt
anspråk att statskyrkan till skada i skolor utbreda och inplanta från
hennes bekännelse afvikande trossatser bland den till nämnda kyrka
hörande ungdom, hvilkens oförmåga att skilja mellan de skiftande meningarne
vore uppenbar. Och om äfven, anförde nämnda utskott vidare,
vårt land för det dåvarande lyckligtvis ännu vore förskonadt från
de i många andra protestantiska länder mera djerft och ohöljdt framträdande
försöken af den i sitt omvändelsenit outtröttliga katolicismen
att utbreda sitt i socialt och politiskt hänseende så farliga välde, så saknades
dock ej alldeles vedermälen derå, att man ansåge jordmånen äfven
här kunna bearbetas, om ock dittills med yttersta försigtighet. Det läte
dessutom tänka sig, att den på en gång skickligaste och i politiskt
afseende farligaste bland alla de katolska ordenssamfunden, jesuiterorden,
möjligen kunde finna med sitt intresse förenligt att, om eller då den
utträngdes från de mera centrala delarne af Europa, taga sin tillflykt
om ock endast tillfälligtvis -- till utkanterna för att derifrån mera
obemärkt leda den propaganda, hvars emot statssuveräniteten fiendtliga
sträfvande!! vore allmänt kända. På sålunda anförda skäl liemstälde
utskottet till Riksdagen att antaga ett tillägg till berörda 12 § i syfte att
förebygga det proselytmakeri, som medelst skolundervisning kunde bedrifvas.
Denna utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen, och
ifrågavarande § erhöll i enlighet härmed sin nuvarande lydelse.

På sätt Riksdagen redan framhållit, manar nu den erfarenhet, som
vunnits beträffande dissenterlagens tillämpning, lagstiftaren att jemväl
i ett annat nemligen det af motionären anmärkta hänseende häfda
individens samvetsfrihet så väl som vårt lands religiösa sjelfständighet.

Enligt Riksdagens åsigt gäller det härvid i främsta rummet att,
såvidt möjligt, förebygga hvarje obehörigt inflytande från utomståendes
sida på vederbörande makars beslut i eu angelägenhet, som mer än
någon annan kan sägas vara deras egen, och en dylik skyddsåtgärd
synes i lika grad vara af behofvet påkallad, vare sig den obehöriga
påtryckningen gör sig gällande före eller efter äktenskapets ingående

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

9

och antingen den framträder i affordrandet af en skriftlig förbindelse
eller stannar vid mottagandet af ett högtidligt löfte af makarne.

Riksdagen, som icke finner det fullt följdrigtigt att inskränka tillämpningen
af den ifrågasatta åtgärden att gälla allenast i fråga om sådana
blandade äktenskap, der endera maken bekänner den evangeliskt-lutherska
läran, anser förty, att vår lagstiftning bör i likhet med utlandets
lagstiftning i detta ämne meddela uttryckligt förbud för prest af hvilken
trosbekännelse som helst att före eller efter ingåendet af ett blandadt
äktenskap affordra vederbörande kontrahenter eller makar af skilda trosläror
skriftlig eller muntlig förbindelse att låta uppfostra sina barn i
en viss troslära eller att af dem mottaga sådan förbindelse, vid påföljd
för öfverträdelse af detta förbild att den prest, som på nu angifvet sätt
missbrukat sin ställning, gör sig hemfallen till straff. Hvad vidare makarne
sjelfva angår, kan det ju icke ifrågasättas att beröfva dem rätten
att såsom hittills sinsemellan träffa öfverenskommelse om den lära, hvari
deras barn skola uppfostras. Af flera skäl har det emellertid synts
Riksdagen önskligt, att tiden för träffande af dylika överenskommelser
framflyttas, till dess frågan om den lära, hvari makarne vilja se sina
barn uppfostrade, fått för dem aktuel betydelse. Främst kommer dervid
i betraktande svårigheten att öfva tillförlitlig kontroll derå, att makarnes
aftal verkligen får blifva, hvad lagstiftaren vid medgifvande af ifrågavarande
rättighet åsyftat: fullt frivilligt, och vidare bör beaktas, hurusom
träffandet, så att säga, på förhand af eu öfverenskommelse af ifrågavarande
slag, oafsedt att densamma då ännu saknar stöd af faktiska
förhållanden, åtminstone i de flesta fall sker under omständigheter, som
göra densamma mer eller mindre misstänkt. Jemväl grannlagenhetsskäl
tala för en dylik framflyttning.

Icke heller under äktenskapet och sedan den faktiska förutsättningen
för aftalets tillämplighet inträffat, synes det emellertid Riksdagen
lämpligt, att, en generel förskrifning, afseende alla makarnes blifvande
barn, kommer till stånd, utan böra de faktiska förhållandena, sådana
de under äktenskapets fortvaro utveckla sig, bestämma tillkomsten af
dylika aftal.

Huru rikt det material för lagstiftning, som i detta ämne står
Riksdagen till buds, än må vara, har emellertid Riksdagen ansett sig
böra åt Eders Kongl. Maj:t öfverlemna uppgörandet af lagförslag i
ett ämne, hvars grannlaga och i föräldrarätten djupt ingripande natur
ligger i öppen dag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,

liih. till /Ulan/. Prof. IS'',12. /O Smil/. / Afl. / Hand. 2! lliijt. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 90.

att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar af förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, att
prest af hvilken trosbekännelse som helst förbjudes att, vare sig för
eller efter det personer tillhörande olika trossamfund med hvarandra
ingått äktenskap, af dem fordra eller mottaga skriftlig eller muntlig förbindelse
att låta uppfostra barnen i viss troslära; att öfverträdelse af
sådant förbud belägges med straff; att, der förbindelse af nyss omförmälta
beskaffenhet afgifves, den skall vara utan all kraft och verkan,
men att det deremot skall stå makar, som bekänna olika trosläror,
fritt att sins emellan öfverenskomma, i hvilkendera makans troslära
framfödt barn skall uppfostras; samt att endast i den händelse, att
sådan öfverenskommelse icke kunnat mellan makarna träffas, de i
nämnda förordnings § 6 meddelade lagbestämmelser rörande barns uppfostran
i viss troslära skola vinna tillämpning.

Stockholm den 20 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.