Riksdagens Skrifvelse N:o 87

Riksdagsskrivelse 1894:87

Riksdagens Skrifvelse N:o 87.

1

N o 87.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1894.
Andra Kammaren den 8

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion,
om ändring i 32 $ värnpligtslagen,

(Lagutskottets utlåtande n:o 44.)

Till Konungen.

H.os Riksdagen har framställning gjorts om sådan ändring af 32 §
värnpligtslagen och andra i sammanhang dermed stående lagrum, att den
stadgade årliga mönstringen af värnpligtige, som icke under årets lopp inkallats
till tjenstgöring, måtte upphöra samt den i samma paragraf stadgade
uppgift om bostad blifva obligatorisk och kunna genom vederbörande presterskap
eller häradsskrifvare till befälet aflemnas.

Till stöd för denna framställning har anförts, att mönstringen orsakade
statsverket ej obetydliga utgifter samt vederbörande befäl och värnpligtige
mycken tunga utan motsvarande nytta. Paragrafen innehölle medgifvande
af befrielse från inställelse vid mönstring för de värnpligtige, som till befälet
aflemnade tillförlitlig uppgift om sin bostad. Genom detta medgifvande
skulle det förhållande kunna uppstå, att samtlige värnpligtige inom ett
kompaniområde uteblefve från mönstringen, och i sådant fall vore tjenstemannens
resa utan ändamål. Bestämmelsen om mönstring syntes på grund
häraf, såsom temligen betydelselös, böra utgå, och anmälningsskyldigheten
i stället upphöjas till regel. En ej ringa lättnad för de värnpligtige vore,
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 10 Sand, 1 Afd. 1 Band, 18 Käft. (N:is 8790). 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 87.

om ifrågavarande anmälningsuppgift finge aflemnas till vederbörande presterskap
eller mantalsskrifningsförrättare för vidare befordran till befiilet i
sammanhang med andra uppgifter, som af nämnde tjensteman aflemnades.

Enligt Riksdagens mening lärer det icke kunna förnekas, att den uti
förevarande paragraf påbjudna mönstring är i princip rigtig. Den var afsedd
att stärka sambandet mellan befälet och de värnpligtige, att tjena till
att hos de senare vidmagthålla uppfattningen om deras egenskap såsom
krigsmän och gifva det förra ökadt tillfälle att vid granskning af inskrifningsböckerna,
som de mönstringsskyldige vid förrättningen skola medföra
lemna erforderliga upplysningar om de värnpligtiges tjensteställning
och undanrödja möjligen befintliga villfarelser i fråga om de förpligtelse!-,
som med denna ställning äro förbundna. Sedan i värnpligtslagen blifvit
infördt ett medgifvande för värnpligtige att i stället för personlig inställelse
vid mönstringen aflemna till befälet tillförlitlig uppgift om bostaden, visar
dock erfarenheten, att endast ett fåtal värnpligtige inställa sig vid dessa
mönstringar. Under sådana omständigheter synes det böra ifrågasättas, att
de kostnader för statsverket, som äro föreuade med ifrågavarande förrättningar,
skulle kunna för statsverket besparas, i det att mönstringarna borttoges
och ersattes med en ovilkorlig skyldighet för de värnpligtige att anmäla
deras hostad.

Enligt hvad utskottet fått sig meddeladt, uppgingo mönstringskostnaderna
år 1892 i medeltal för hvarje inskrifningsområde till 82G kronor
75 öre. För rikets 30 regementens och corpsers inskrifningsområden har
således kostnaden uppgått till omkring 25,000 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida den i 32 § värnpligtslagen stadgade
mönstring må kunna upphöra, och, der detta finnes kunna ske, om
möjligt redan för nästkommande Riksdag framlägga förslag till de ändringar
i värnpligtslagen, som i sådant afseende finnas nödiga.

Stockholm den 8 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.