Riksdagens Skrifvelse N:o 80

Riksdagsskrivelse 1897:80

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

1

N:o 80.

Uppläst och godkänd af Riksdagens Första Kammare den 8 maj 1897.
— — — — af Kiksdagens Andra Kammare den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående beredande af ordnade
förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet
de s. k. tattarne.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 6.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 4) utlåtande n:o 4).

Till Konungen.

I en inom Riksdagen vackt motion hafva representanter från Hallands
län framhållit önskvärdheten af åtgärder för beredande af ordnade förhållanden
med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne.

Till stöd för sin framställning härutinnan hafva motionärerna anfört,
bland annat:

att de s. k. lösdrifvarne, i synnerhet »tattarne» eller, som de i Halland
vanligen benämndes, »krämarne», vore en verklig landsplåga i vissa
trakter af detta landskap och äfven i vissa andra delar af landet; att desamma
saknade stadigvarande bostad, vanligen lefde i laster, kif och strid
samt af andra menniskor betraktades med en viss afsky och ovilja; att
de plågade öfriga samhällsmedlemmar med ett ständigt och stundom oförsynt
tiggeri, ej sällan äfven genom öfverfall och våldsgerningar; att deras
barn icke kunde få någon ordentlig undervisning och uppfostran, emedan
föräldrarne, som sjelfve ej vore i stånd att undervisa dem, svårligen kunde,
Bill. till Riksd. Brok 1897. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 19 Höft. (N:is 80—81). 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 80.

i anseende till sitt kringströfvande lefnadssätt, skicka barnen i skola; att
de vuxne och arbetsföre bland dessa menniskor vanligen icke kunde skaffa
sig en fast boningsplats, om de ock ville det, enär vederbörande socknemän,
af en lätt förklarlig fruktan för framtida fattigvårdstunga, merendels
— och särdeles om de kringdrifvande medförde illegitim familj — icke
tilläte dem att nedsätta sig någonstädes; samt att slutligen de gamla, sjuka
och orkeslösa ej sällan måste sakna ordentlig fattigvård, då rätt ofta ingen
kommun ansåge sig pligtig att lemna dem sådan.

Beträffande de af motionärerna omförmälda missförhållanden, finnas i
några af länsstyrelsernas femårsberättelser för åren 1886—1890 omständigheter
angifna, hvilka Biksdagen funnit förtjenta att här framhållas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län meddelar,
bland annat, att man inom länet, särskildt inom mellersta delen deraf,
icke sällan mötte kringströfvande följen af män, qvinnor och barn, som
ansåges härstamma från zigenarne, ehuru de skilde sig från dem både till
utseende och lefnadssätt. Af den bofasta befolkningen kallades de »kältringar»,
men sjelfve sade de sig höra till »vandringsfolket». Eu och annan
af männen hade en högst tillfällig förtjenst såsom vallackare, men i öfrigt
lefde dessa följen uteslutande af bettleri. Nästan aldrig vore de fullvuxne
konfirmerade, och lagliga äktenskap förekomme icke bland dem. Mest
beklagansvärda vore barnen, bland hvilka man kunde anträffa tioåringar
och ännu äldre, som hvarken kunde läsa eller hade ringaste kristendomskunskap.
Myndigheterna kunde i afseende å nämnda förhållanden uträtta
högst litet. De i förordningen om mantalsskrifning gifna föreskrifter
kunde ej tillämpas å ifrågavarande personer, hvilka endast några få dagar
vistades på samma ställe. Då barnen ingenstädes vore kyrkoskrifna, kunde
de ej upptagas å förteckning öfver skolpligtiga barn, och föreskriften om
obligatorisk skolgång blefve således i afseende å dem en död bokstaf. Personer
af vandringsfolket saknade vanligen ingalunda medel och kunde
derför högst sällan behandlas såsom lösdrifvare. På grund af bettleri vore
väl de flesta af dem förfallne till tvångsarbete, men den fruktan för vandringsfolket,
som vore allmänt utbredd bland allmogen, orsakade, att anmälan
för bettleri högst sällan gjordes mot detta slag af lösdrifvare, samt
att stundom till och med verkliga brott, såsom olofligt tillgrepp och misshandel,
som af vandringsfolket föröfvats, icke angåfves.

I den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län
afgifna berättelse omförmäles, att gränstrakten Hallandsås från urminnes
tider varit ett tillhåll för brottslingar och tvetydiga personer, samt att en
der framlöpande allmän landsväg vore en mycket anlitad stråkväg för
lösdrifvare och misstänkta personer, som sökte undkomma från den ena

Riksdagens skrifvelse N:o 80. 3

provinsen till den andra, hvadan särskild polisbevakning der måste anordnas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län åter fäster
uppmärksamheten derå, att invandrande finnar qvarstannat i landet under
flera år, ofta för alltid, utan att dock anmäla sig till kyrko- och mantalsskrifning.
Det sedliga tillståndet hos en del af denna lösa befolkning
vore icke alltid det bästa. Delvis bestode de invandrande af grannlandets
sämsta element och utgjorde ibland en verklig plåga för den ort, der de
uppehölle sig. Ej sällan knöte de här i riket förtroliga förbindelser utan
äktenskapets helgd, och deras barn uppväxte utan att kunna underkastas
skolrådens eller myndigheternas kontroll deröfver, att de under skolåldern
besökte folkskolan.

Riksdagen bekjertar till fullo, att nu ifrågavarande samhällsklass för
en i många afseenden beklagansvärd tillvaro och tillika ej allenast utgör
en plåga för landtbefolkningen i vissa trakter, utan äfven medför våda för
samhällsordningen. Tvifvelsutan skulle man genom strängare tillämpning
än hittills af gällande lagar och författningar angående mantalsskrifning,
lösdrifveri, fattigvård och uppfostran kunna i ganska väsentlig mån stäfja
dessa vagabonders framfart. Likväl torde det böra tillses, huruvida gällande
föreskrifter äro fullt tillräckliga för att åstadkomma deras ovilkorliga
mantalsskrifning, och om så ej är förhållandet, böra för ändamålet
erforderliga stadganden åvägabringas.

Ett särskildt spörsmål af stor betydelse vid det åsyftade genomförandet
af nämnda kringvandrares bringande under ordnade samhällsförhållanden
är frågan om deras barns uppfostran. Det synes antagligt, att, om
barnen vid tidiga år skiljas från den vandrande skaran och öfverlemnas
till uppfostran inom en anstalt eller hos enskilda personer på eu ort, der
föräldrarne icke plåga uppträda, barnen skola kunna uppfostras till ordentliga
och arbetsamma medborgare; och gifvet är, att, under sådana förhållanden,
de vandrande skarorna skulle minskas och försvagas. Denna och
dermed sammanhängande frågor lära emellertid icke undgå att tilldraga
sig uppmärksamhet af den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta komité
för behandling af frågan om åtgärder för beredande af uppfostran åt
minderårige förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn.

Då Riksdagen anser, att samhället bör vidtaga åtgärder för att förekomma
de oordningar, som af ifrågavarande lösa och lcringströfvande befolkning
bedrifvas, får Riksdagen anhålla,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad i detta
ärende förekommit, taga i öfvervägande, huruvida de af motionärerna

4

Biksdagens Skrifvelse N:o 80.

påpekade missförhållanden skulle kunna undanrödjas, samt, derest det befinnes,
att sådant genom lagbestämmelser eller åtgärder från statens sida
lämpligen kan ske, för Riksdagen framlägga de förslag, som för ändamålet
anses erforderliga.

Stockholm den 8 maj 1897.

Med undersåtlig vördnad.