Riksdagens Skrifvelse N:o 68

Riksdagsskrivelse 1891:68

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

N:o 68.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 maj 1891.

— — ■—• — Andra Kammaren — 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober
1864.

(Lagutskottets utlåtande n:o 44.)

Till Konungen.

Angående rättigheten att å annans jagtmark fullfölja å egen mark
börjad jagt eller den s. k. förföljningsrätten finnes i 7 § af nu gällande
jagtstadga den 21 oktober 1864 stadgadt:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han eger lof att
jaga, hafve rätt att jagten in på annans egor fullfölja, om djuret förut
är såradt; så ock att behålla detsamma, om det der fälles. År det
björn, varg, lo eller jerf, som jagas, vare lag samma, äfven om djuret
förut icke blifvit såradt.»

Inom Riksdagen har förslag blifvit väckt om upphäfvande af berörda
rättighet utom i fråga om de uti paragrafen särskildt omförmälta
rofdjur, och har till stöd för denna framställning blifvit erinradt, hurusom
något allmänt stadgande om förföljningsrätt icke torde hafva förekommit
förr än i jägeristadgan den 13 april 1808, der förföljningsrätten
inskränktes till såradt villebråd af hvad slag som helst, och att i fråga

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

13

om förföljningsrätten intill nyss nämnda tid antagligen tillämpats åtskilliga
landskapslagars föreskrifter eller särskilda orters sedvänjor,
enligt hvilka förfölj ningsrätten torde hafva grundats allenast derå, att
den förföljande drifvit upp eller rest djuret.

Lagstadgad förföljningsrätt funnes numera icke i något europeiskt
land mera än i Norge och Sverige, sedan förföljningsrätten blifvit upphäfd
redan 1789 i Frankrike, 1830 i England och 1848 i Preussen.
Icke heller funnes sådan rätt medgifven i Danmarks eller Finlands
jagtlagar.

Då begreppet om jagträtt och insigten om nödvändigheten af förbättrad
jagtvård nu, äfven i vårt land, utvecklats så, att öfvertygelsen
om olämpligheten af förföljningsrättens bibehållande, utom hvad anginge
vissa större rofdjur, syntes vara allmän, åtminstone bland dem,
som särskildt intresserade sig för bättre jagtskick och jagtvård äfvensom
bättre djurskydd, syntes tiden vara inne att ur den svenska jagtlagstiftningen
med nyss antydda undantag borttaga rätten att utan jagträttsinnehafvarens
goda lof och minne å annans mark förfölja såradt
villebråd. Såsom skäl för förföljningsrättens bibehållande plägade anföras
dels satsen, att eganderätten till jagadt djur vunnes genom dess
sårande, så vidt djuret toges i besittning, dels ock det djurskyddsvänliga
humanitetsskälet, att det vore en oafvislig pligt emot det sårade
villebrådet att genom dess förföljande, vare sig å egna eller andras
marker, söka döda detsamma och såmedelst förkorta och göra slut på
dess lidanden, men icke något af dessa skäl syntes böra föranleda till
bibehållandet af ifrågavarande rättighet. Då nemligen eganderätten
enligt berörda regel förvärfvades icke genom sårandet allena, utan först
genom lagligt besittningstagande, kunde någon eganderätt icke heller
inskränkas'' eller upphäfvas genom eu föreskrift, enligt hvilken besittningstagande
icke finge ega rum genom förföljande af såradt villebråd
å annans jagtmark. Och att den i nu gällande jagtstadga medgifna
rätt att förfölja såradt villebråd icke heller ansetts grunda sig å eganderätt
eller börjadt besittningstagande genom sårande syntes jemväl framgå
deraf, att högsta domstolen vid tillämpning af förföljningsrätten förklarat
densamma icke innefatta rätt till vidare förföljande än under
den dagens jagt, då sårandet egt rum.

Hvad anginge det andra skälet torde böra erinras, att tillämpning
af förföljningsrätten, utom beträffande större rofdjur, med afseende å
hvars jagande och förföljande någon ändring af hittills gällande stadganden
icke ifrågasattes, hufvudsakligen förekomme vid jagt å elg,
men deremot till följd af flera olika, af en hvar lätt insedda skäl, så

14 Bilisdagens Skrifvelse N:o 68.

sällan å smärre villebråd, att hänsyn till dem icke torde vid frågans
bedömande böra tagas.

Vidare vore det af erfarenheten ådagalagdt, att förföljningsrätten,
tillämpad särskild! vid elgjagt, föranledde ett hänsynslöst sårande af
elg, enär elgskytten, väl vetande att, om han blott lyckades såra elgen,
han finge fullfölja sin elgjagt öfver alla angränsande marker, icke vårdade
sig om att söka afbida eller bereda sig tillfälle till ett säkert och
dödande skott, eller att eljest spara sitt skott, utan nöjde sig med ett
skott, som endast mer eller mindre sårade, ty genom några droppar
blod i spåret förvärfvade han sig rätt till jagt å grannarnes jagtmarker.

Slutligen fort]enade erinras, huru som jagtvården måste i hög grad
försvåras och intresset för densamma till följd deraf ock slappas genom
en lag, som tillstadde den, som å sin mark lyckats såra ett djur, att
med jagtsällskap och hundar och kanske med en skara dreffolk tåga
fram öfver den jagtmark, der man sökt freda sitt villebråd och sina
elgstånd, äfvensom huru det måste verka till undergräfvande af jagtlagens
helgd och af djurskyddets pligt, att en hvar genom grymt sårande
af villebråd eller möjligen genom vidtagande af bedrägliga åtgärder,
som gjorde sårandet antagligt, skulle kunna förvärfva befogenhet
att ingripa i annans jagträtt.

Vid upphäfvande af rättigheten att förfölja såradt villebråd borde
emellertid till förekommande af tvister stadgas, att såradt villebråd,
som å annans jagtmark folie, finge af den det sårat tillvaratagas och
behållas.

Hvad sålunda blifvit för Riksdagen andraget har bibringat Riksdagen
den uppfattning, att det vore lämpligt att, på sätt blifvit hemstäldt,
rätten att å annans mark fullfölja jagt efter ett på egen mark
såradt villebråd uppliäfves och utbytes mot rättigheten att utan jagtens
fortsättande uppfånga och tillvarataga ett villebråd, som å jägarens
egen mark eller der han haft lof att jaga fått banesåret, ehuru detsamma
icke stupat der.

På grund häraf har Riksdagen för sin del antagit följande

Förordning

angående ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Härigenom förordnas, att 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864
skall hafva följande lydelse:

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

15

»Hvar som under utöfning af loflig jagt sårar villebråd så, att det
faller å annans mark, må detsamma tillvarataga och behålla. Der någon
å egen mark eller der lian eger lof att jaga drifver upp björn, varg,
lo eller jerf, ege han att jagten in på annans egor fullfölja.»

Stockholm den 11 maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.