Riksdagens Skrifvelse N:o 105

Riksdagsskrivelse 1896:105

Riksdagens Skrifvelse N:o 105.

25

i ■ . . j-• I- i.f ; . t i ä . it: «!'' i U

rM;i

/ tillra JU: i-.»i

u.:n -’bj< ! ''iwiii ■/li-fft; •il n • _-(i li .i;i r.gilli

,• >•:. ]. 11 ;.r vjV:’; i - i 1

, • ,» f • r--.> *'' * C"V

.i u?.•!««! 1 v'' / !''> *'' ^ruiya

N:o 105.

.:?*''(• '' *.»J i; i i i

. -i.!.

Uppliist och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1896.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

»it,*!- 1 uiii! < i ;!*>{> !;l:. M

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående förlust af medborgerligt
förtroende.

(Lagutskottets utlåtande n:o 59.)

Till Konungen.

Frågan om ändrade bestämmelser angående förlust af medborgerligt
förtroende har vid innevarande riksdag upptagits uti tvenne särskilda,
af enskilde motionärer afgifna framställningar.

Riksdagen är härutinnan af den åsigt, att nämnde straffpåföljd kan
verka förhindrande för brottslingen, som uttjent sitt straff, i hans lofvärda
sträfvan att ärligt förvärfva sitt uppehälle. Det torde ej kunna bestridas,
att straffpåföljden sålunda kan blifva den känbaraste delen af straffet,
liksom att densamma mången gång omöjliggör den brottsliges förbättring.
Under sådana förhållanden är det, enligt Riksdagens tanke, af stor vigt
att så reglera användningen af ifrågavarande påföljd, att densamme
ådömes endast i de fall, då omtanke om samhällets säkerhet det oundgängligen
kräfver. Nu gällande bestämmelser synas Riksdagen i detta
afseende alltför stränga mot de för brott straffade. Särskilt hvad
beträffar tjufnadsbrotten äro stadgandena så affattade, att medborgerligt
förtroendes förlust utom i undantagsfall ådömes vid dessa brott. Det
Bih. till Riksd. Prot. 1896. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Häft. 4

26

Riksdagens Skrifvelse N:o 105.

torde dock kunna påstås, att stöldbrottet icke i så hög grad, som vår
lag synes antaga, ådagalägger hos brottslingen en så förhärdad karakter,
som kan berättiga samhället att å densamma sätta vanärans stämpel.

Härutinnan liksom vid flera andra brott torde, utan fara för
samhällets säkerhet, väsentliga lindringar kunna beredas de för brott
dömde, och Riksdagen finner frågan vara af den vigt, att en utredning
af hithörande förhållanden synes af verkligt behof påkallad.

Riksdagen får, med stöd häraf anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, i hvad mån; särskildt hvad angår tjufnadsbrotten,
användandet af straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
må kunna ytterligare begränsas, samt derefter till Riksdagen göra den
framställning, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 13 maj 1896-

Med undersåtlig vördnad.

’ i»;